...bara att konstatera att beslut sällan är svart-vita. Skulle de vara det, så skulle det knappast vara något knepigt i att göra beslut. Jag skulle ju välja det vita - så klart! ;)
Men att såhär som nu sväva omkring i gråzonerna är lite mer utmanande så att säga.
Lillungen och jag var idag och titta på lägenheten som gett mig hjärtklappning.
Och den ger mig fortfarande hjärtklappning. Av olika orsaker. På olika nivåer, och i olika toner.
Åh, jag kunde för min inre syn se mig bo i lägenheten. Kunde se mina möbler hitta sin plats. Passa in. Lillungen lutade sig lojt bakåt på den frimärksstora balkongen och sade med en tolvårings övertygelse:
- Jap, den här köper vi!
Ja...ha...? Gör vi?
Jag är sådär fånig att jag måste få känna in mig. Få känna efter vad känns bra, vad inte.
Trapphuset kändes rymligt, vänligt, om än lite slitet. Fast slitet på ett sätt som om ingen riktigt brydde sig.
Men det är kanske bara jag som alltid bott i egnahemshus som tänker på att gästvänligheten börjar vid ytterdörren. Helst redan på gatan.
Skall jag någonsin lära mig att mitt "revir" börjar först vid min egen lägenhetsdörr?
Kan jag strunta i att det rycker i mig att skura fönstren på vädringsbalkongen mellan våningarna, att ta till målarpenseln och fixa lite smått här och där på vägen TILL mitt hem?
Det är visst inte så man tänker om man bor i lägenhet?
Eller?
Räcker det att det mesta INNANFÖR lägenhetsdörren stämmer?
Helt lagom för mig och lillungen. Är vi bortskämda som tycker det är lagom åt oss?
En ypperlig liten (?) mamma-son-lägenhet.
Förmedlaren berättade att det var den näststörsta lägenhet han haft till salu i den staden...
På allvar? Tydligen dräller det inte av lägenheter i den storleken då...?
Jag menar den är ju inte enorm - den är bara lämplig, passlig, lagom - för att vara en lägenhet.
Och så är den vacker, på det där slitna sättet som tilltalar mig. Ljusinsläppet just som jag tänkt mig. En del av rummen har tom handgjorda fönsterglas som gör att man blir lite yr när man tittar ut genom dem.
Rummen höga, köket stort.
Plus, plus, plus.
På minussidan då?
Enligt lillungen är det ett minus att man inte kan ha sin gigantiska studsmatta där...
Näääee...jag trooor inte att det är riktigt möjligt...?
Shit vad svårt!
Och EGENTLIGEN borde jag sitta och studera, men tankarna fladdrar iväg som små yrvakna vårfjärilar, och jag har noll koncentration på det jag borde ha just nu...sitter här och bloggar istället...hehe!
Tankarna snurrar, uppväger, väljer, smakar, doftar, känner.
Tankar....och vem fan skall tömma min källare på allt skrot jag har där? Fast...å andra sidan:
Jag kommer inte att fälla en endaste tår över gräsklipparen som aldrig riktigt vill starta när gräs-situationen är som mest kritisk. Och jag kommer inte att sakna alla snöröjningsverktyg heller precis!
Och olivträdet ryms på balkongen - kanske?
Jonej, jonej...som man säger i västnyland.
Så nu vet ni det;)
puss och kram
M
P.s Klamrar mig lite fast i detdär att man aldrig ångrar beslut man gjort, oftare ångrar man beslut man inte gjorde. Är det så? Beslut att inte, är ju också ett beslut, inte sant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar