I MORGON BÖRJAR DET

 


Det har blivit tisdagskväll och jag har varit tillsammans med lillungen 
till veterinären med hans katt. Han skulle naturligtvis klarat veterinärbesöket
själv, men jag tror att för en fattig studerande så var det mer mors plånbok som 
spelade roll. Och det bjuder man ju på. Vi har försäkring. 
Utan försäkring är det inte billigt att ha ett sjukt djur. 

Katten kommer att bli bra, men i alla fall ett återbesök kommer det att bli. 

Men vad är det som kommer att börja i morgon? 
Jo, husbolaget där vi bor kommer att inleda en radda med renoveringar och 
förbättringar. Vi skall få jordvärme och elbil-laddningsstolpar. 
För ett par veckor sedan började de borra hålen neråt i marken. Dryga 300 m ner
borrade de. Och eftersom husbolaget är rätt stort blev det många hål. 
I morgon påbörjas arbetet med att koppla dessa hål ihop horisontellt. 

Det kommer att betyda stora grävmaskiner och what not. 
Det är estimerat att ta sex veckor. 



Senare på våren kommer följande firma och klär in hus efter hus
för förnyande av tak, fasad, balkonger och en del av fönstren. 
När vi köpte lägenheten visste vi att detta var på kommande, så det har inte
kommit som en överraskning, men det blir ju mer konkret när det faktist börjar röra
sig en hel del gubbar i gula reflexvästar och med orange hjälmar på huvudet mellan husen. 

Med en viss erfarenhet av renovering och nybyggen under årens lopp är jag mer
än tacksam att bara låta andra fixa och dona. 
Hoppas bara att tidtabellen för då vårt hus är inbäddad i huva sammanfaller
med en sådan tid på året då vi kan mer eller mindre bosätta oss på stugan. 

Skall bli intressant att följa med en sådan här storrenovering på nära håll. 



Vad har nu sedan det här med bilderna att göra? 
Ingenting faktiskt. Bilderna är från söndagens utfärd med min bästa fotokompis. 
Vädret var grått och tråkigt, vilket det lätt är så här när vintern tippar
över mot vår. Soliga dagar är ju fina, men milda varma mulna dagar är 
inte det mest inspirerande fotoväder. Men vi åkte runt och kollade in 
olika forsar i vårt närområde. Det var överraskande hur mycket gamla kvarnar 
vi hittade. Det var mer som att åka runt och kolla så man vet vart man skall återkomma
när både väder och naturen visar lite mer av sin sköna sida. 

Snön smälter med fart nu, så snart, om det inte blir vinter på nytt, kan det faktiskt bli dags att 
ta sig ut till stugan en helg och se hur det ser ut där efter en erbarmligt lång vinter. 
Och fly undan grävskopor och annat bullrigt. 


DET VÅRAS

 


Mer än vanligt har jag lidit av vintertrötthet denna vinter. Känns som om den aldrig skulle ta slut. 
Och så är det ju ändå bara februari än, så helt naturligt att det skall vara vinter än hur jobbigt det
än är för mig på ett personligt plan. 

Därför blev jag så där extra glad när jag igårmorse hörde sångsvanen flyga trumpetande över sjön. 
Sjön som alltså fortfarande är alldeles istäckt. 
Sångsvanens trumpetande är ju så karakteristiskt så har man hört det en gång, 
så vet man det för resten av livet. 
Eftersom jag då legat och dåsat till - det var ändå min sovmorgon - och vaknat till trumpetandet 
så blev jag ändå osäker - kan det verkligen varit en sångsvan så här tidigt på året? 
Eller drömde jag bara ljudet? Var det bara en illusion?
Så jag gick in och kollade på en eminent websida för fågel-bongare som heter Tiira. 
Och där rasslade det in observationer gällande flyttfåglar på inkommande söderifrån. 

Man har de senaste dagarna sett lärkor, tofsvipor, sångsvanar, andra sjöfåglar. 
Det har några dagar nu varit plusgrader och vindarna sydliga och då 
börjar det hända saker i fågelvärlden. Tidigt är det dock! 

Alltid fascinerats av det här med hur flyttfåglarna vet. 
Klart att det varje vårvinter kommer någon opportunist-fågel som vill vara
först till kvarn med livet som insats. Men enligt de rapporter som kommit in
både igår och i dag till Tiira, så är det mängder av fåglar på gång. 

Det ger mig hopp och lyfter lite på mina vintertyngda axlar. 
Det våras så stilla. 

ÅRSTIDER OCH MAT-TRADITIONER


Skall försöka undvika att i detta blogginlägg beskriva hur in i själen trött jag är på vintern. 
Hur februari inte alls är min månad på året, och hur det 
 i g e n
snöar därute och hur lång denna viner varit.
Han jag delar kylskåp med börjar bli lite sliten på mitt klagande. 
För det mesta har han ett tålamod och ett överseende med mig som borde belönas
med någon form av pris, men nu känner jag att han inte riktigt orkar med mina 
februari-tar-vintern-aldrig-slut-klagovisor. 

Tur att det bara är en vecka kvar av denna månad då! Heh. 

Men en av de få glädjeämnen som jag lyckas hitta i min enligt egen utsago 
förfärliga februarimisär är blinier. 
Jag vill ogärna lyfta fram något ryskt i dessa tider, men tänker att det är kanske ändå
inte matens fel att det landet har en fullständigt maktgalen ledare. 
Lite som att välja bort hamburgare om USA får en pånyttvald galenpanna till ledare i nästa val. 

Inte kommer man ju att göra det heller. Maten är oskyldig. 

Och som vi i Finland brukar säga: 
Det enda goda som kommer från Ryssland är sommarvärmen. 
(för så är det meteorologiskt väldigt ofta).
Men skulle vilja tillägga - och blinier. 

De där frasiga boveteplättarna som man serverar med smetana, lökhack
och fisk- eller vege-rom av valfri sort. Lite salt och peppar. Och som är så gott! 
Min februari-tröst-mat. 

Brukar lite variera recept och i år prövade jag på ett riktigt traditionellt sådant. 
Och det var kanske det godaste receptet så sparar det här till 
egen och andras glädje. 

Av smeten blir det ca 12 bliniplättar stekta i blinipanna. 

(blinipannan är lika stor som om man sätter fingertopparna och tumtopparna
mot varann och bildar en cirkel, då är plättarna ganska tjocka och det räcker gott med 1-2/person.
Man kan också steka plättarna i vanlig plättpanna, då blir de tunnare och fler - förstås ;))

Tar inte länge att fixa till blinier, men man behöver tänka på att smeten behöver 
ett dygn på att jäsa för att bli godast. Så lite planering behövs. 

DAG 1 gör man: 

Blandar:

3 dl mjölk
200 g gräddfil
25 g jäst 
3 dl bovetemjöl. 

Man behöver inte värma upp mjölk eller så men jag värmde upp ca 1 dl mjölk
till knappt fingervarmt för att lättare få jästen upplöst. 
I övrigt rörde jag bara ihop allt i en bunke, lade på ett lock och lät smeten stå i kylskåp till följande dag. 
Vi kan kalla det här för en "smetrot". 

DAG 2

Nu behöver man: 

2 tsk salt
3 dl vetemjöl
2 dl öl
2 ägg

Man tar fram "smetroten" i rumsvärme ca en timme innan man planerar att börja 
steka blinierna. Om man har för vana att ha sin öl i kylskåpet så kan man plocka fram den 
nu också så den blir rumsvarm. 

Efter en timme blandar man i salt, vetemjöl och öl. 

Dela på ägg-gulor och äggvitor och blanda i ägg-gulorna. 
Vispa äggvitorna till hårt skum och blanda dessa försiktigt i smeten 
precis innan man börjar steka blinierna. 

Värm blinipannorna och stek plättarna i skirat smör.
Vänd flera gånger för att få en frasig yta. 
Till en rejäl bliniplätt stekt i blinipanna går det åt ca 1 soppslev smet. 

Skall man servera en större mängd så håller man de stekta blinierna varma i ugn. 

Varför skirat smör, kan man undra? 
Eftersom blinierna gärna skall stekas i relativt hög värme så rekommenderar jag att 
man änvänder skirat smör till stekning som ju tål högre värme utan att brännas. 
Och så får man inte så mycket fettstänk heller. 

Man kan köpa skirat smör, men det är faktiskt väldigt lätt att göra det själv också. 
Lägg en bit smör i en kastrull på låg värme och låt det sakta smälta ner. Det skall inte "bubbla". 
På botten bildas då en ljusare "klump" av mjölkprotein. Rör inte om alls. 

Häll sedan försiktigt den skirade, klara smörolja i ett annat kärl. 
"Klumpen" av mjölkprotein kan användas senare i en deg, i en potatismos eller 
var som helst som du vill ha lite smörsmak. 

Man måste ju inte göra den här grejen med smöret, men det blir bättre så, jag lovar! 

Eftersom vi var bara två som avnjöt blinier denna gång så fryste jag ner 
resten av de stekta blinierna. Det går alldeles utmärkt. 
Värm dem i ugn bara och häll över lite smält smör och de är nästan som nystekta. 

*

Den här sortens blinier härstammar från tiden innan Ryssland blev Sovjet, och även då 
bara i de högre samhällsklasserna där man hade personal som kunde stå i köket och 
steka dessa plättar medan herrskapet satt i salen och väntade på maten. 
För de är allra godast som alldeles nystekta, det går inte att förneka. 
Det skall frasa när man skär i plätten men innehållet skall vara mjukt. 

Av tradition åt man dessa plättar just innan fastan, lite som en "ortodox" motsvarighet 
till dagens "lutherska" fastlagsbullar. Fast en salt variant då. 
Men även här sparas det inte på fett...

...man skall ju klara fastan för sjutton! 

Jobbigt det här. Först skall man klara av vintern och framför allt februari, 
och så han man ännu en fastetid framför sig. Puh! 

Tur att man kan lite rucka på dessa "måsten" lite hur man känner för. 
Så är det i alla fall för mig. 

 

STREJKER OCH HISTORIA




Det är många fackföreningar som nu uppmanar till strejk mot regeringens hårda nyp
och ovilja att förhandla med fackförbunden. Vi har under de senaste veckorna 
haft några dagars politiska strejker inom en hel del branscher faktiskt. 
Idag hade jag en ledig torsdag och just idag strejkade bla kollektivtrafiken i 
huvudstadsregionen. Eftersom jag då, som sagt,  hade ledigt och inget inplanerat så erbjöd jag mig 
att köra min äldre grabb (som inte har bil) till jobbet och passade samtidigt på att 
ta kameran på en liten tur i omgivningen nära hans arbetsplats. 


Då landar vi till  Gammelstadsforsen i Helsingfors. Här grundades Helsingfors
av Gustav Vasa 1550, så vi är minsann i den här stadens vagga. 
Har med stort intresse följt med den fina serien på SVTPlay - Historien om Sverige.
Tyvärr är det ganska lite nämnt där om Finland - eller det som ända fram till 1809 var
den östra halvan av Sverige. Överraskas ibland av hur få - både finnar och svenskar - känner
till detta faktum. Vi "tillhörde" aldrig Sverige, vi "var" Sverige tills svenskarna förlorade
den här delen av landet till Ryssland. Nåväl, det är väl därför jag kan få små djävulshorn i pannan
när jag besöker Sverige och får frågan att vad bra jag kan svenska fast jag är från Finland. 
Jo, för att hela min släkt varit svensk-talande sedan hedenhös då vi var en del av Sverige
och råkade nu sedan vara född på fel ort när man förlorade det sk. finska kriget. 
Nåväl...

Här grundades alltså Helsingfors. 
Det var inte under jubel och muntra upprop, det är en sak som är säkert. 
Gustav Vasa ville ha en hamnstad som kunde konkurrera med Reval (nuvarande Tallinn
i Estland) om de tyska köpmännens varor på svensk mark. 
Att Helsingfors grundades just här kom sig av att det här området låg på 
Helsingefors kungsgårds marker. Helsinge var en ort en bit uppströms längs ån. 
Ån som i tiderna hette Helsinge-ån. Numera omdöpt till Vanda å sedan Helsinge socken
blev Vanda köping 1972 och Vanda stad 1974. 

Här kröp det in lite historia, lite utan att jag märkte det. Men det är så med 
historiska platser. Snöar lätt in mig på ja...historia. Och historierna. 


Hur som helst så var det inte helt lätt att locka nya boende hit då i medlet av 1500-talet. 
Åbo var ju den östra land-halvans centrum och här fanns typ ingenting. 
Med hot om våld och vite och ibland direkta mutor fick man borgare från andra orter
att flytta och bosätta sig i den nya staden. Just det här läget var kanske inte det mest
optimala och cirka hundra år senare flyttar man stadens "centrum" till dess nuvarande plats. 
Främst på grund av att det här området ständigt besvärades av översvämningar. 
Både från ån och från havet. Måste ha varit en ganska sunkig tillvaro - då på 1500-talets andra hälft. 


För ca 150 år sedan byggdes en damm samt vattenkraftverk i området. 
Det är de byggnader som finns kvar i omgivningen och i dagens 
läge huserar Tekniska museet där. Det är ändå den där bilden i mitt
huvud om hur man arbetade här under århundraden som jag tjusas av 
i dessa gamla kulturmiljöerna. Att det sedan knappast var speciellt "tjusigt" att jobba 
här alla gånger, det förstår jag också. 
Och knappast njöt de så som jag av de vackra byggnaderna. 
Då var de bara, ja just byggnader. 
Även om jag, 150 år senare, tycker dessa byggnader är så vackra! 


När jag går där och tänker på de ofta dåliga förhållanden som 
arbetarna hade både här och på många andra ställen i 
den allt mer industrialiserande värld de levde i, så slås jag av tanken
att det var tack vare strejker de fick det bättre. Vi fick det bättre.
Så mycket vi i dagens läge ändå har att tacka just arbetarrörelsen. 

De nu pågående strejkerna handlar ju inte om en motsättning mellan
arbetstagare och arbetsgivare utan en protest mot att en regering vägrar 
kompromissa. Och det känns - om man riktigt tänker efter - inte alls bra. 

För i ett land där man inte diskuterar och kompromissar? 
Var är vi då? 
Vill folket verkligen ha en sådan regering? 



Plöjer mig fram genom oplogade vägar (ja, det strejkas här) 
till min bil och låter alla dessa tankar tassa runt i mitt huvud. 
När jag kommer ett stycke bort från trafikbruset vid huvudvägen
börjar jag istället höra sparvarna som tjattrar i buskarna. 
Det låter som om en vår var på antågande. 
Lite försiktigt och trevande, men ändå. 

Och det är ju så här det är. Livet tassar på. 
Från år till år, årtionde till årtionde. Århundrade till århundrade. 

En kort tid kan vi vara här och påverka. Endel mer, de flesta mindre. 
Men det är så att vara människa. Ensam är sällan stark.
Tillsammans är man mer. 
Och tillsammans kan man få förändring. Det har historien påvisat. 


 

NY PRESIDENT OCH KAOS I LIGHTROOM


 Efter tolv år av president Sauli Niinistö blev det dags att byta ut honom. Hade man frågat
det finska folket så hade han säkert kunnat sitta ett sex-års mandat till, men lagen här i vårt
avlånga land är sådan att man bara kan sitta två perioder á sex år och sedan är det läge att ge
stafettpinnen vidare. Vi hade två bra kandidater till andra omgången, och ett historiskt jämnt val. 
Skulle inte den ena, Pekka Haavisto, hört till en sexuell minoritet så skulle han förmodligen 
tagit hem jobbet som president. Nu skiljde det knappa hundratusen röster mellan kandidaterna och 
när man ser hur folket har röstat så är det främst i "bibelbältet" i Österbotten (som av religiösa skäl har 
svårt för homosexualitet) och i vissa delar av den konservativa landsbygden (som av just konservativa
tankar har svårt att rösta på en homosexuell) som rösterna delat på sig.  
Det är tragiskt att det fortfarande 2024 är så. 
Det kanske inte var just den enda orsaken, kanske också det att han hör till de gröna 
som får en del att se rött. 
Kanske är de färgblinda??? Heh...
Nå, oberoende så fick vi nu en president från högersidan, 
Alexander Stubb, och även om han inte var mitt val, 
så kommer jag nog att sova gott även med honom som kapten på skutan Finland. 
Både Haavisto och Stubb är liberala, kunniga politiker, så inte så stor skillnad
för Finland vem som hade blivit vald av de två. 
Stubb är bara mer impulsiv medan jag personligen i en rätt så turbulent
världssituation hade önskat att få en mer eftertänksam ledare. 

*

Större turbulens i mitt själsliv skapade dock Lightroom. 
Lightroom som är hemmet för alla mina bilder. Och som jag är lite väl slapphänt med
att backup:a. Eller jag gör det, men rätt sällan. Och nu hände det som jag vet att många
säger att kommer att hända. Inte OM det kommer att hända utan NÄR. 
Skulle göra en uppdatering i programmet och brydde mig inte om att ladda ner en
sista backup innan uppdateringen för det tar sådan plats på hårdskivan. 
(visste ju att jag hade sparat en backup för inte sååå länge sedan). 

Men så skulle jag då öppna Lightroom på nytt efter uppdateringen och...
...det visade sig att min senaste backup var "trasig". Gick inte att reparera. 
Så eftersom jag ändå på det sättet är lite noggrann så att jag alltid har de två senaste backup:na 
sparade så blev jag tvungen att ladda upp den föregående. Och den var från.....
.....sjätte december i fjol.

Med andra ord var alla mina bilder från över två månader puts väck. 
En del har jag sparat på andra filer i min dator, men de flesta är gone. 
Borta. Försvunna. 

Till all tur hade jag nu inte fotat något alldeles fantastiskt och oersättligt. 
Inga resor, inga once-in-your-lifetime-bilder, inga bröllop eller annat som är
lite utmanande att ta om. 
(och då jag fotar åt andra så sparar jag också originalen direkt på extern hårdskiva, 
nu var det bara mina privata just-for-fun bilder som försvann). 

Så ingen katastrof direkt, mest bara att det harmar.
Och en bra påminnelse att sådant här sker. 
Som sagt inte om utan när. 

Nu var det min tur. 
Och ja - jag har nu uppdaterat hur ofta jag skall säkerhetskopiera. 









NÄSTAN EN HALV LIVSTID



Jag måste börja med att erkänna en sak. Jag är inte speciellt romantisk av mig. 
Ändå känner jag en alldeles speciell romantisk vibration i luften just i dag. 
Idag, för 35 år sedan sade jag ett alldeles speciellt JA i en medeltida kyrka.
Utan en aning om vad som komma skulle. Och visst har det kommit en hel
del under dessa år. Ett par barn, en massa husprojekt, en separation som efter ett par år
blev en återförening och som det är nu en djup och innerlig kärlek-vänskap-totaltillit. 
Jag älskar att vakna, stiga upp och när jag öppnar sovrumsdörren höra ett glatt Godmorgon!
(en av oss är mer morgonpigg, om man säger så....)

Visst har vi haft våra ups and downs - vem har inte det under 35 år? 
Men nu finns det samma lugn som i en vintervit skog eller i en stilla sommarkväll vid havet. 

 

Låter det tråkigt? Inte alls - det är ett skönt lugn som jag uppskattar varje dag faktiskt. 
Jag kanske, som jag sade, inte är den mest romantiska människan på jorden, men 
jag fattar ju att vara glad och oerhört tacksam över all den kärlek jag fått till mig under mitt liv. 
På finska finns ett uttryck att man blivit hållen "som en blomma i handen", det vill säga
att ingen velat en illa, klämma åt, eller krossa en.  
Har bara mött ett ömt, snällt, respekterande och 
kärleksfullt bemötande av de personer som betytt mest i livet. 
Vilket jag bär i mitt hjärta hela tiden. 

*

Igår var jag med hela familjen och tittade på den fantastiska berättelsen om
Stormskärs Maja. Den åländska tonårsflickan som i medlet av 1800-talet mot sin vilja
blev bortgift till en fattig bondpojke utan jord att ärva. Men hur de, där ute på ett ödsligt
skär i den åländska ytterskärgården blev lyckliga, mötte motgångar, men övervann dem. 

Om det bara finns en chans att se filmen så gör det. Den är vacker, berörande och 
baserar sig ju på en sann berättelse. Och musiken. Så vacker. 
Musiken komponerad av Lasse Mårtensson 1977 (tror jag). Lasse Mårtensson var 
en strålande tolkare av hav och skärgård i musikens tecken. 
Och den här nytolkningen är guld! Musiken, orden - allt! 


*

Min länk till Åland är från mina barn- och ungdomssomrar då jag och min familj 
alltid var där. Under många år hyrde vi samma stuga på en ö mitt i havet mellan Åland och 
Finland. Sista sommaren jag var där var sommaren då jag på våren hade träffat
mannen som jag skulle komma att gifta mig med. Jag hade haft en arbetsdryg vår
och försommar och när jag hade ett par veckor ledigt smet jag iväg till
vår Ålands-stuga. Mannen "hotade" med att komma efter mig med flyg. 
- Jep, jep, svarade jag! Ses i augusti! 
Och så vinkade jag av honom och styrde bilen mot Ålandsfärjan - m/s Gudingen hette den. 
Och den verkar tuffa på än mellan öarna i den Åländska skärgården. 

En eftermiddag när jag hade varit i bastun och stod vid stranden och sköljde schampot 
ur håret så snurrade en Cessna ettrigt över viken, och inte mycket senare gled det lilla
flygplanet in i viken och lade till vid vårt båthus, där mellan lilla roddbåten och 
den något större inombordaren. Och min tanke var - är det här på riktigt? 

Men ja, det var det. Han som skulle bli min man hade övertalat (och förmodligen betalat) en
kompis med flygcertifikat att "kasta honom till Åland" och resten är som sagt historia. 

Historien hade med största sannolikhet slutat på samma sätt även om denna lilla
flygplansincident aldrig skett, men det är ju onekligen en bra story! 
Hade nämligen redan på midsommaren innan insett (vi firade helgen på olika håll) 
att det var dumt val av mig. För kände hela midsommaren att jag var på "fel plats". 

Så ja, en liten lovestory så här Korallbröllopsdagen till ära. 



Och nu har jag varit bra mycket mer romantisk än jag brukar vara. 
Måste vara filmen Stormskärs Majas fel....
Heh!