Det är många fackföreningar som nu uppmanar till strejk mot regeringens hårda nyp
och ovilja att förhandla med fackförbunden. Vi har under de senaste veckorna
haft några dagars politiska strejker inom en hel del branscher faktiskt.
Idag hade jag en ledig torsdag och just idag strejkade bla kollektivtrafiken i
huvudstadsregionen. Eftersom jag då, som sagt, hade ledigt och inget inplanerat så erbjöd jag mig
att köra min äldre grabb (som inte har bil) till jobbet och passade samtidigt på att
ta kameran på en liten tur i omgivningen nära hans arbetsplats.
Då landar vi till Gammelstadsforsen i Helsingfors. Här grundades Helsingfors
av Gustav Vasa 1550, så vi är minsann i den här stadens vagga.
Har med stort intresse följt med den fina serien på SVTPlay - Historien om Sverige.
Tyvärr är det ganska lite nämnt där om Finland - eller det som ända fram till 1809 var
den östra halvan av Sverige. Överraskas ibland av hur få - både finnar och svenskar - känner
till detta faktum. Vi "tillhörde" aldrig Sverige, vi "var" Sverige tills svenskarna förlorade
den här delen av landet till Ryssland. Nåväl, det är väl därför jag kan få små djävulshorn i pannan
när jag besöker Sverige och får frågan att vad bra jag kan svenska fast jag är från Finland.
Jo, för att hela min släkt varit svensk-talande sedan hedenhös då vi var en del av Sverige
och råkade nu sedan vara född på fel ort när man förlorade det sk. finska kriget.
Nåväl...
Här grundades alltså Helsingfors.
Det var inte under jubel och muntra upprop, det är en sak som är säkert.
Gustav Vasa ville ha en hamnstad som kunde konkurrera med Reval (nuvarande Tallinn
i Estland) om de tyska köpmännens varor på svensk mark.
Att Helsingfors grundades just här kom sig av att det här området låg på
Helsingefors kungsgårds marker. Helsinge var en ort en bit uppströms längs ån.
Ån som i tiderna hette Helsinge-ån. Numera omdöpt till Vanda å sedan Helsinge socken
blev Vanda köping 1972 och Vanda stad 1974.
Här kröp det in lite historia, lite utan att jag märkte det. Men det är så med
historiska platser. Snöar lätt in mig på ja...historia. Och historierna.
Hur som helst så var det inte helt lätt att locka nya boende hit då i medlet av 1500-talet.
Åbo var ju den östra land-halvans centrum och här fanns typ ingenting.
Med hot om våld och vite och ibland direkta mutor fick man borgare från andra orter
att flytta och bosätta sig i den nya staden. Just det här läget var kanske inte det mest
optimala och cirka hundra år senare flyttar man stadens "centrum" till dess nuvarande plats.
Främst på grund av att det här området ständigt besvärades av översvämningar.
Både från ån och från havet. Måste ha varit en ganska sunkig tillvaro - då på 1500-talets andra hälft.
För ca 150 år sedan byggdes en damm samt vattenkraftverk i området.
Det är de byggnader som finns kvar i omgivningen och i dagens
läge huserar Tekniska museet där. Det är ändå den där bilden i mitt
huvud om hur man arbetade här under århundraden som jag tjusas av
i dessa gamla kulturmiljöerna. Att det sedan knappast var speciellt "tjusigt" att jobba
här alla gånger, det förstår jag också.
Och knappast njöt de så som jag av de vackra byggnaderna.
Då var de bara, ja just byggnader.
Även om jag, 150 år senare, tycker dessa byggnader är så vackra!
När jag går där och tänker på de ofta dåliga förhållanden som
arbetarna hade både här och på många andra ställen i
den allt mer industrialiserande värld de levde i, så slås jag av tanken
att det var tack vare strejker de fick det bättre. Vi fick det bättre.
Så mycket vi i dagens läge ändå har att tacka just arbetarrörelsen.
De nu pågående strejkerna handlar ju inte om en motsättning mellan
arbetstagare och arbetsgivare utan en protest mot att en regering vägrar
kompromissa. Och det känns - om man riktigt tänker efter - inte alls bra.
För i ett land där man inte diskuterar och kompromissar?
Var är vi då?
Vill folket verkligen ha en sådan regering?
Plöjer mig fram genom oplogade vägar (ja, det strejkas här)
till min bil och låter alla dessa tankar tassa runt i mitt huvud.
När jag kommer ett stycke bort från trafikbruset vid huvudvägen
börjar jag istället höra sparvarna som tjattrar i buskarna.
Det låter som om en vår var på antågande.
Lite försiktigt och trevande, men ändå.
Och det är ju så här det är. Livet tassar på.
Från år till år, årtionde till årtionde. Århundrade till århundrade.
En kort tid kan vi vara här och påverka. Endel mer, de flesta mindre.
Men det är så att vara människa. Ensam är sällan stark.
Tillsammans är man mer.
Och tillsammans kan man få förändring. Det har historien påvisat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar