PÅ MÅNGA PLAN TACKSAM...


...över alla mina hårbollar som kommit och gått i mitt liv under en hel ränna av år.
Oftast har de varit både friska och rätt så olycks-obenägna vilket 
jag känner ytterligare en djup tacksamhet för. 

Medan jag var på arbetsresa och kombinerade den med att övernatta
på stugan några dagar så hände något Myrra.
När jag och lillungen kom hem kom hon minsann emot som hon alltid brukar 
men ändå något dämpad.
Jag märkte inte på direkten något annat än att hon var mindre kelig än hon brukade,
men tänkte inte så mycket på det. 
Mannen hade ju varit hemma så ensam hade hon då inte varit.

En minut senare hojtar lillungen till:

- Allt är inte okej med Myrra nu. 
Svansen bara hänger och hon verkar ha ont i ryggen.

Då såg jag det också. Allt var inte okej med Myrra. Inte närapå.

*

Slängde in väskor och kassar på verandan, ryckte upp datorn och 
kollade närmaste nattöppna veterinärjour.
Och så bar det iväg dit. 

Röntgen bekräftade det som jag redan anade. Svansen var bruten och 
det på ett riktigt knepigt ställe - ur kattens synvinkel.
Svansens kotor går ju en bra bit in mot bäckenet och ryggraden och
tyvärr var frakturen just där. 

Ett nytt besök hos en ortoped idag bekräftade nattens aningar.
Själva brottet är småknepigt (och rätt så dyrt) att operera. 
Och det stora problemet är inte 
själva frakturen utan det om olyckan också skadat nerverna som 
finns där, och om, så i vilken utsträckning?

Vad som hänt så vet vi ju inte.
Skadan tyder på att hon antingen fastnat någonstans och för att komma loss 
skadat sig. Små delar av pälsen har också lossnat på ett par ställen, 
vilket kan tyda på den sortens skada.
 Eller så har hon klättrat upp någonstans och tappat greppet, hasat okontrollerat ner
och skadat sig i fallet. De upprivna klorna skvallrar om något sådant.
Eller så har hon precis hunnit undan en bil, medan svansen inte gjort det
och svansens fraktur beror på det. 

Vi vet inte. Kan bara gissa.
Katten vet men den tiger.

*

Nu följer vi upp läget.
Kan hon hålla sig. Lyckas lilla- och stora lyckan?
Har nerverna tagit skada?
Eller är det "bara" en nasty svansfraktur?

Förmodligen kommer hon inte att få tillbaka vare sig känsel
eller rörelseförmåga i svansen, så en amputation av svansen
blir nog aktuellt om alla nervbanor och dess funktioner verkar okej.
Det vet vi inte än, återstår att se.

Så här är vi nu, delande samma korgstol. 
Katten med utsträckta ben och jag sittande på yttersta kanten.
Hon buffar mig sakta i armbågen då jag tittar på henne.
Jag smeker henne sakta i pannan och säger lite lotsas strängt:

- Nu om någonsin är det mycket på spel i ett litet skitlass - och dessutom helst på rätt plats.

Hoppas hon förstår vad jag menar.
Jag skulle inte vilja förlora henne än.
Hon är så jvla fin!

Min katta. 
Min Myrra. 
Henne som jag är så tacksam över.
Nu hoppas vi på det bästa. 




ÖVERSVÄMMAS AV TYSTNAD...




Söndagsmorgon.

Jag vaknar av att en geting förirrat sig in i sovrummet. Det är inte så konstigt.
Här på stugan sover jag alltid med fönstren öppna på vid gavel ut mot havet.
Ligger och lyssnar. 

Fågelkvitter och tystnad.
Det kan vara så, på en och samma gång. 
Att det kan vara så tyst att det enda som hörs är småfåglarnas kvitter från 
skogen intill.

Känner hur min själ mår bra av att 
översvämmas av denna tystnad.



Stiger upp, det är kyligt i rummet, golvplankorna känns svala mot bara fötter.
Det är inte så konstigt, natten har varit sval. Än känns havets kylande verkan
här ute på klipporna. Drar snabbt på mig ett par mycket slitna collagebyxor , en noppig tröja och
sticker fötterna i ett par tovade tossor.

Kokar kaffe och sätter mig ute på klipporna och bara är.

Tänker att än är det inte dags för morgon dopp. 
Istället blir jag sittande en god stund och bara andas stilhet.
Blundar och tänker att det är här meditations ursprung är.
I just den här stunden. I den här tystnaden.
Jag behöver inte anstränga mig det minsta för att låta
tankarna flyta fritt, komma och gå, flyga in och ut i ett behagligt flöde.


Det känns skönt i kroppen efter gårdagens arbete att breda ut 
morsdagsgåvan, sandlasset. 
Lite styv i lederna är jag allt. Blir medveten om att jag
slarvat med min yoga en längre tid. 
Det blir så ibland. Man kommer in i en annan rytm i livet och 
så tar det sin tid innan alla delar liksom hittar tillbaka till sina platser.

Jag bestämmer mig här och nu att ge mig själv mer yoga igen.
Och längre promenader.

*

Och bättre kaffe.
Billigt, dåligt nescafé är ingen höjdare! 
Men det går. 
En söndagsmorgon vid havet där man 
får översvämmas av tystnad och 
själen blir matad av det den mår så bra av! 


BÄSTA VÄNNER...


...jag är så omåttligt stolt över det fina lynnet som min hund har.
Jag kan inte säga annat! 
Med stoiskt lugn har hon tagit emot den nya varelsen i familjen.
Kanske till och mer lite mer än så. Hon har nog öppnat sin famn för en
som behöver värme och trygghet.

Skulle människorna vara lika varmhjärtade...




Cajander växer så det knakar - inte undra på med den mängden mat som han 
smäller i sig under en dag. 
Faktum är att han äter ungefär lika mycket som min hund och katt - tillsammans 
under en dag! 

Min respekt för fågelföräldrarnas mat-rally med mat till ungarna har tagit
helt nya dimensioner när jag får ha matburken till hands stup i kvarten.
Många frågar hur det är med nattvak? 
Men nej, han sover gott hela natten, så på det sättet känns 
det inte att det finns en baby i huset...fniss.



Men de här två alltså.
Oskiljaktiga är de.



LJUVT ROSA...


...i stugans rabatter.

Jag hade ju inte hjärta (och ork, om man skall vara helt ärlig) 
att gräva upp alla bergenior så de fick nu sen bli kvar i rabatten.
Jag kör lite med den där tanken att de ju faktiskt härstammar från mitt
barndomshems trädgård så ja...de är kvar. 

Och kanske de nu inte är så tokiga ändå?







Och så kom det sig att de stora bladen som bergenian har
fick sällskap av små,små,små blad av rosa brudslöja.

Och det blev lite ljuvt rosa och fint i rabatten.
Jag tycker så om rosa här ute på stugan.
Det är något med det svarta huset, 
dess ruffa stockar som ger en sådan skön motvikt 
till det rosa fladdret.

*

Och nu...nu fladdrar det till i mina ögonlock så till den grad att 
jag skall krypa ner mellan lakanen.
Och se på en riktigt äkta spökhistoria film.
Det var en tid sedan...

...huuu!!! 




PLANERINGSMÖTE MED CAJANDER...


...jag brukar försöka ha ett planeringsmöte med mig själv lite nu och då.
Så där i början på veckan känns det bra att få struktur på allt som är på agendan.
En (o)vana jag släpat med mig från diverse arbetsplatser. Men funkar för mig.

Nu har jag varit däckad i förkylning några dagar, så det blev att ha måndagsmorgonsmötet 
med mig själv först idag, onsdag.
Eller själv och själv. Cajander höll mig sällskap.

Och sällskaplig är han så det räcker! 


Fick fösa undan honom från tangentbordet ett antal gånger innan han nöjde sig med
att krypa ihop bakom skärmen.

Än får han vara nätterna inomhus, men dagarna är han ute.
Så snart blir det dags att gå ut, men först skall vi ha ett morgonmöte.
Cajander och jag.


Sen kan det hända att det är lite svårt att hålla tankarna samlade på det man
borde när man känner att man har blickarna på sig så att säga...




Men i det stora hela så växer Cajander så det knakar! 
Den som undrar vad det är för mjäll han har i fjädrarna, så är det det där
röret som skyddar vingarna hos fågelungar som börjar falla av i stora och mindre sjok.
på bilden ovan ser man dem tydligt på höger vinge.


Och som det är med de flesta ungar...vid något skede börjar man nucka och
ögonen börjar gå fast hur man än försöker hålla dem öppna.

Kanske jag nu kan slutföra mitt planeringsmöte utan större avbrott...hih.

Ha en skön onsdag hörni gott folk.
Solen skiner och det kan väl knappast bli bättre än såhär?



SMÅ SMÅ VACKRA TING...


...och väldans praktiska.

Jag tror att jag mer eller mindre under hela mitt vuxna liv haft någon form
av röd tråd genom det mesta som gäller hur jag vill leva, vad jag väljer att 
skaffa mig och hur jag vill att mitt hem skall se ut. 
Den röda tråden har nog varit att i mån av möjlighet alltid kombinera
skönhet i ting med det praktiska.
Och undvika plast så långt det går.

Och så det därtill att dessa ting, som helst är sådär vackra, också 
har en funktion i mitt hem, i mitt liv.

Visst finns det pynt för pyntets skull, men faktiskt rätt lite.
Det mesta används.
Och det som används får gärna vara vackert.

Som här...en suddig bild över ett stilleben på vedspisen.
Och ändå ett synnerligen levande sådant.
Jag använder brödspaden.
Jag använder också flaskborsten som syns lite dåligt.
För jag använder också glasflaskan. 

Jag använder också ljussläckaren. Ibland tycker jag att det blir så 
rökigt att blåsa ut många ljus, så då föredrar jag att använda släckaren.

Och så dammvippan.

På riktigt! 
Jag älskar dammvippor.

Bara den där känslan att få gå omkring inför en städning och 
dutta lite här och lite där som man annars typ aldrig "dammar" 
Dammvippan är så fin i sina rörelser så man kan damma bland det 
finaste och sköraste utan att röra en fjäder.
På annat än självaste dammvippan, vill säga.

Men jo.
Jag älskar dammvippor! 
Finns inget vackrare och roligare att städa med.
Och jag menar det! Testa! 



Sen har vi de där glasklockorna som var så populära i inredningen för några år sedan.
Eftersom jag ju tyckte att de var - och är - vackra på många sätt,
så har de nu faktiskt fått en funktion också.

Kanske något de alltid längtat efter. Att vara till nytta också.
Och sådant gillar jag som sagt.
Nytta med nöje med skönhet för öga och själ.


Och ja...katten ja.

Hon är absolut den största skönhet en gård kan ha.
Och medveten om det. Det är hon.

Men visst, även hon gör nytta.
I morse hittade jag igen en samling möss framför trappan.

Och ja...jag gillar nog skarpt mina vackra ting.
För de gör min lilla vardag lite vackrare.

Och när praktiska ting är vackra och vackra ting är praktiska.
Då blir det liksom en balans som känns. 
I det man ser och i det man gör.
Man är i vardagens skönhet på ett naturligt sätt.

*
Tänker ibland att för många som inte har detta behov av skönhet omkring sig kan
denna ständiga längtan efter det vackra verka underlig och konstgjord.
Jag vågar påstå att för oss som har denna längtan i själen på något vis, 
är det inte alls konstigt. Det är lika naturligt som att längta efter frisk luft, 
en skön bastu efter en arbetsvecka, en god middag, en träff med någon man saknat.
Det handlar om att hitta hem på ett plan.

Det finns de av oss som bara känner oss hemma där det är vackert.

Är det sedan en gåva eller en förbannelse....det tar jag inte ställning till här.
Men om man har den längtan. Då vet man precis hur det känns när man hittat rätt.

Och för mig är det ultimata YESSSS!!! när jag lyckas kombinera det
vackra med det praktiska.

Då känner jag att jag "vunnit" på flera plan.
Jag slipper ha fula, och onödiga, ting i mitt hem.
Och jag kan, tack vare vardagstingens skönhet, njuta av att göra även de 
mest trista sysslor. Som att städa till exempel.

Så länge leve dammvippan! 


***

Och katten! 





SKÖNSÖNDAG...


...vilken skön dag det varit! 

Började med långfrukost vid blivande uteplatsen och läsa tidning i lugn och ro 
medan blåmesen flyger fram och tillbaka till sina ungar i fågelholken precis intill.
Vilket sjå de har! 
Någon har jämfört en liten fågels "idrottsprestation" att få sina ungar flygfärdiga med att
cykla Tour de France. 
Det kanske är så? Att på det sättet känns det okej att vi människor tar det där med att få våra
ungar ur boet i lite makligare takt.



Min tonåring här hemma, ja han tar det i maklig takt på alla plan.
Bara det här att ta sig upp ur sängen. 
Bara det kan ta tid! Mycket tid.
Om han fick välja så skulle det dröja ett bra tag innan han är flygfärdig...hehe.

*

På trädgårdsbordet står ett helt gäng med perenner och väntar på en ny tillvaro
ute i skogen, vid havet. 

Om några dagar blir det av att åka dit med dem.







Det händer mycket just nu.

Det renoveras och planeras och planteras.

Och så hinner man ibland njuta av de där underbara långfrukostarna ute.
Som jag saknat dem! 

*

NU skall jag heja Finland till ishockeyguld.
Finland har ju redan kammat hem VM-guld i båda junior-serierna,
både under 18-åriga och under 20-åriga. 
Skulle sitta bra med ett vuxen-VM-guld också.

SEN kan det bli sommar på riktigt.



HUR HÄNDE DET HÄR...


....eller jag vet ju. Och alla ni som någon gång bott 
och renoverat, eller kanske bara gått förbi ett gammalt hus. 
Ni vet. 

Man börjar med att skrapa lite på ytan på något alldeles smått som kanske 
borde fixas till lite.
Som här på Bokulla.

Verandafönstret var i ett eländigt skick, och skickades redan
för en månad sedan till en glasmästare för att restaureras. 
Nå, så börjar man titta på de övriga fönstren "med de ögonen",
pilla lite på kittet i bågarna och så sker det där som alltid sker med
gamla hus. 
En liten renovering sväller som en bulladeg! 

Huset skall ju målas om, verandan få nytt plåttak,
så man bara inte kan lämna fönstren ogjorda.





Så nu har en hel del fler fönster än ursprungligen tänkt en lapp med
dess egna plats. 

För gamla fönster har den envisa sidan att de verkligen bara passar på samma plats som 
de alltid varit på .

Lite som riktigt gamla skrivbord. Ta ut alla lådorna, blanda om 
och försök få dem att passa igen, på millimetern.

Det tar en stund innan man testat alla olika alternativ.
Har man fått sju lådor på plats och tror att man rott i land med det, 
så kan man ge sig i backen på att den åttonde lådan inte passar. 
Alltså är någon av de övriga sju lådorna lite för glapp.
Och så gör man OM allt igen.

Det här misstaget gör man bara en gång i sitt liv. 
Jag lovar.
Gamla skrivbordslådor eller fönster. Samma sak.

De Skall Numreras 
så fort man ens tänker på att ta dem från sin plats. 

Så ja, nu är husets alla fönster pyntade med platskoder som vem som helst förstår.
Först hade jag tänkt mig en förkortad version som
S (söder) U (uppe) V (vänster) 

Men så vet jag ju med mig själv att när fönstren kommer tillbaka om 
en månad eller så, så har jag gladeligen glömt hur jag tänkte med mina förkortningar en
dag i maj.
Så jag blev lite übertydlig i mina lappar - men hey, bättre så! 




Snyggaste silverpresenningen i byn - eller hur?

Här skall det minsann komma nytt plåttak och nya regnrännor och 
öppna upp gamla luftningshål 
och nästa vinter är fukten på verandafönstren ett minne blott.

Dit ryker antagligen en del av vinterns isrosor på fönsterrutorna också.
De är galet fina och jag beundrade dem många gånger senaste vinter, 
men hela verandan och de restaurerade bågarna mår så mycket bättre i bra ventilation.




Och målställningen, ja den står där inbjudande och lockande och 
bara inväntar ivriga målare.
Hugad? Nån?

Jaha....inte det? 




Mårbackan står där inne på verandan än och sträcker sina blad mot...plasten.

Men snart, snart är de vackra, renoverade fönstren tillbaka och på plats.

Det är ju DEN tanken som håller en renoverare i sina sinnes fulla bruk.

SEN när allt är klart - då är det så FINT! 

Ni vet?




HELMER OCH CAJANDER...


...ja, alltså.

Ni som följt med min blogg en längre tid, så höjer knappast på
ögonbrynen för ni vet att det har hänt sig ett par, tre somrar eller så att jag 
blivit något av en surrogatmamma för diverse ur boet fallna eller annars övergivna fågelungar.

I år blev det då så att vid en trädfällning ett stycke härifrån drog antagligen 
det fallande trädets grenar med sig  ett kråkbo från trädet intill. Man vet inte riktigt 
vad som hände, men när man började röja grenar från marken så 
hittades två rätt medtagna kråkungar.
Men boet hittades inte i träden intill, så något hade tydligen hänt.
I och med att inga kråkföräldrar heller syntes till under dagen och ungarna blev 
dåsigare och tröttare så hämtades de hit till oss.

Och ja...så kom det sig att vi blev med kråkungar.

Först kallades de bara "pojkarna" för de kändes som pojkar på nåt vis.
Sen vaknade gubben från en liten tupplur och undrade:
- Hur är det med Helmer och Cajander?

Gudarna kanske vet varifrån han fick de namnen i sin sömndruckna hjärna.
Men det blev så att "pojkarna" blev
Helmer och Cajander.

Helmer var den mindre, Cajander den större.

*

Min terrier, Aida (på bild) är ju rätt van vid det här laget att familjen 
ibland består av de mest underliga fjäderförsedda kryp, så
inget märkligt här.
Katten, Myrra, är precis lika van och kikade bara slött in i lådan med 
kråkorna och gäspade; jaha, jaha...så det blev kråkor i år då?! 
Och så har vi ju min brorsas gamla jackrussel som vid det här
laget nog kan räknas som en hundgamyl med allt vad det innebär.

Nästan blind nu, halt sedan födseln och 
(på grund av min svärmors något missriktade 
kärlek mot djuret i fråga...) numera också extremt smällfeta väsen
orkade jag inte riktigt tro att han skulle utgöra ett hot på något plan.

"Mina" djur är ju så vana så jag förstod inte riktigt att vara på min vakt.

Så kom det sig att kråkorna fick en utehage i en pallkrage, med
lock av bräder och hönsnät mot eventuella rovfåglar.
Det ingen av oss kunde tro, var att gamyl-Atte i sin terrierenvishet 
faktiskt skulle kunna rucka på locket och hugga tänderna i en av kråkungarna.
Det var Helmer som råkade illa ut.
Så RIP Helmer.

Men Cajander här, den begrep att fixa sig en egen bodyguard i 
form av en femårig borderterrier med moderskänslor på ytan.

Undrar om man kan få någon bättre livvakt än det?

*

Och visst är det härligt att ha någon att hålla i handen tassen när 
livet känns lite stort och skrämmande.
Eller hur?

Ibland är de bara lite annorlunda tassar än man tänkt sig,
men vem bryr sig? Egentligen?
Huvudsaken att det känns bra! 



KAFFET I VRÅNGSTRUPEN...



...för det mesta klarar jag av en hel del utan mina ögonbryn åker upp till hårfästet.
Och inte är det speciellt ofta jag får kaffet i vrångstrupen heller. 
Inte numera.

Men i dag skedde det. Både och. Och Samtidigt.
Vilket dessutom skedde i 120 km hastighet och kunde förorsakat lidande och annat
elände om jag inte haft turen att färdas på en rätt så tom väg, med många filer! 
Så akta er för att ha take-away-coffe i bilen och lyssna på nyheterna på samma gång! 

Alltså...det ÄR något med den här tidens beslutsfattare som får igång alla mina alarmsystem 
som jag trodde slumrat och även hitta nya som jag inte ens visste att jag hade.
HUR tänker man?

Jord- och skogsbruksministeriet har nu lagt fram att man skulle rucka lite på
det här med älgjakttider. 

Man planerar senarelägga jakttiden för att älgen skall få ha sin brunst i fred.
Och det kan man ju tycka att är okej..men SEN.

SEN tänker man att det skall vara okej att få skjuta en ko med en kalv som
är yngre än ett år.
Liksom WHAT???

Alla, eller de flesta, vet att när älgkon skall kalva på nytt så 
"sparkar hon ut" sin fjolårskalv som då skall klara sig själv. Den kalven är
då yr som en yrvaken humla och lika klumpig och panikslagen och har nollkoll på
något alls. Det är de älgar som vi ibland ser vimsa hit och dit...de just yrar omkring.
Innan ensamchocken lagt sig och de märker att de visst kan det här med att vara älg. 
Helt själv. 


Och ändå är det just då Moder Natur tänkt att det är okej för kalven att bli
självständig. Även om det gör ont när knoppar brister.
Men då har den, kalven, fått det mått av vett-och-etikett som en 
ung älg behöver för att klara sig.
Lite som våra ungar där vid 18-20-snåret.

Men så plötsligt tycker någon att nämen visst - det skall väl vara okej att 
skjuta mamman innan ungen är mogen att klara sig själv. 
Lämna en fjortis-älg vind för våg. Det är väl bara för den att ta lite ansvar liksom?!! 

Jaha...och vad händer då?
I de bästa fall har vi en Mycket Yr och Skräckslagen kalv som 
inte alls har alla verktyg för att klara sig ensam i livet.
Vilken fjortis har?
Den om någon är yr och galen - och förorsakar förmodligen fler
olyckor än en "vuxen" kalv.

I de flesta fall överlever inte kalven ensam utan sin mamma.
Så vad är idén med hela det här förslaget? 

*

Men visst - brunsten bör fredas....................

........men mammorna till halvvuxna ungar kan skjutas.

PÅ RIKTIGT???




Men varför är jag egentligen förvånad?

Under mitt femtioåriga liv har jag aldrig upprörts, berörts och ilsknat till
över lika mycket som under sittande regeringens tid.

Vad kan man förvänta sig av människor som sitter och drar in på
skolning, av universitet, av sjukvård, av allt! 

Man avskedar till höger och vänster. 
Skrotar sådant som funnits i århundraden.
Säljer statens egendom. 
En enkel en tänker - hur är det om det blir kris "på riktigt" och vi inte, som stat,
har koll på det där som håller ihop ett samhälle?
Om någon plötsligt har den makten att sätta en prislapp på
det vi behöver för att överleva. Tänk om.

Men sådant verkar inte vår regering tänka på.
Känns att de mest beter sig som en älgkalv som 
förlorat sin mamma alldeles för tidigt.

Jag bara får kaffet i vrångstrupen. Om och om och om igen! 

VI människor kanske inte förtjänar bättre - för det är ju VI människor som valt in 
dessa galenpannor till regeringen.

Men att de stackars älgkalvarna skall behöva lida för människors enfald.
DET är skam det! 

*

Och så hörde jag idag, från ett par olika håll, att en orsak till att man
förbereder dessa ändringar i jakt av älg är att man dragit in och minskat så mycket personal och så 
inom rättsväsendet att de inte hinner behandla alla fall av olaglig jakt på
älgkor med kalv.
Så man fixar till det problemet med att legalisera det hela.


Liksom vadå? 

Då kan man ju lika gärna legalisera några skojiga droger och småtjuveri för eget husbehov?
Och kanske man kunde få ta livet av en besvärlig granne också för det skulle
göra livet så mycket enklare för så många fler.
Eller bygga på grannens gård - bara det där lilla man inte får rum på sin egengård.
Köra lite överhastighet för att hinna till flyget eller den där livsviktiga palavern?
Listan kunde göras hur lång som helst! 

*

Men älgkalvarna - vad har de gjort för att förtjäna detta?

Jag undrar - och sätter kaffet i vrångstrupen! 


*

En dag eller två senare:

Eftersom jag har en hel del vänner och bekanta som
är jägare själva, eller som bor och lever med en jägare, 
jordnära människor med en sund koppling till naturen.

Och vet ni, inte en.
INTE EN ENDASTE EN,
av dem jag varit i kontakt med skulle få för sig att 
skjuta en ko med kalv.
*INTE*

Just för att det är så mot naturen själv.

-

Och just det gör att hela tanken bakom lagändringen
känns än mer olustig.
För att för VEM görs ändringen då om inte ens jägarna vill ha den?




LITEN RAPPORT...


...från trädgården.

Vet ni våren går med sådan rasande fart att det inte är sant. 
Samma sak precis varje år! 

Småfåglarna har redan ungarna ute ur boet, en del i alla fall.
Och ja, jag hinner bara inte liksom med! 

I gräsmattan växer bellis eller tusensköna så man får åka slalom med
gräsklipparen för att undvika dem. 
Och undvika gullvivorna. 

Det gör att gräsmattan ser...lite speciell ut just nu - lite som om klipparen
hakat upp sig med ojämnt jämna mellanrum.
Men vackert är det ju - om man bara böjer ner sig till gräsrotsnivå, vill säga.



Äppelträden slår precis strax ut i blom.
Här har i tiderna funnits inget mindre än sextio (!) äppelträd, numera 
är de betydligt färre, men blomningen när den väl kommer igång är galet bedårande.
Skall bjuda på lite mer än bara en knoppbild då! 

Men just den här gången gick jag ut med tanken att fånga det lite 
mer osynliga i trädgården. Det man kanske inte på direkten ser och hänförs sig över.

Som ekens blommor - till exempel.


Jag måste verkligen erkänna att så trädgårdsintresserade och de facto till och med
inom området utbildad jag än är, så hade jag aldrig, aldrig innan lagt märke till
ekens blommor.

Det är lite det där att eken i övrigt är så magnifik och stor och ståtlig och
liksom lite för mer.
Bara tänk...hur gammal kan en ek inte bli? Hur stor kan en ek inte bli?
Hur annorlunda är inte ekens löv mot de flesta andra löv?
Hur durabel är inte dess habitus? Hur vackra är inte dess ekollon? 

Men blomningen?

Hur anspråkslös är inte den?
Så man nästan missar den.




Det man inte missar lika lätt är körsbärsträdens blomning.

Här finns tre eller fyra riktigt stora och gamla körsbärsträd och ett dussin, 
eller två självsådda trädbarn till dem. 

Och när jag tassar tunt med min kamera så blir det alldeles solklart att de är släkt:
Körsbäret (ovan) och häggen (nedan).


Prunus i släktnamn båda två.
Inget tvivel om varför, eller hur?




Och så har vi ju den japanska kusinen:

Det japanska körsbärsträdet som blommar som en galning.
I en eller ett par dagar, när det är som bäst, känns det som.

Sedan regnar det bara rosa kronblad över allting och 
föreställningen är över.

I år missade jag nästan hela alltsammans. Jag var på stugan då.
Men hann precis få de sista kvarvarande envisa, lite torra och spröda
kronbladen fångade på bild. Som flortunna balett-tutun hos en trött primadonna
neg de i vinden precis där innan regnet och vinden kom och drog för 
ridån för denna säsong.

Men jag hann - nästan! 



Till näst blir det att trolla fram en liten mysig uteplats bland allt det
gröna. Här är lite bord och stolar utplacerade mest för att känna efter lite
vilken plats som känns bra.


Var kommer en pergola att få växa fram?

Är det här?

Jag tror det.