EN KVÄLLSPROMENAD...


...vilka dagar det har varit! 
Viken har legat spegelblank och även här ute i skärgården
har det stundvis varit riktigt, riktigt varmt! 
Satt en god stund på förmiddagen i solen på sydsidan och läste.
Först åkte ponchon av. Sedan åkte ärmarna på tröjan upp och till
sist åkte tröjan av och jag satt där i bara linnet och  n j ö t !!!

Eftersom jag stulit mig en extra dag härute så roade jag mig med att
fortsätta riva grästuvor och mossa från bergskrevor som gett 
sig i backen på att inte släppa taget om urberget.

Ni skulle se mig! 
Eller egentligen är det faktiskt riktigt bra att ni inte gör det!

Efter fem dagar härute utan rinnande vatten - och nej jag
badar inte i havet. Inte än och absolut inte utan bastu.
Och bastu-ugnen, ja den är ju nu utplockad i väntan på rörmokaren.

Så ja, det skall vara en riktigt lyx att ställa sig i duschen i morgon.
Och så har jag dessutom frissa inbokad.
Lyx-Lyx-Lyx.

Så nu på kvällen tog jag en promenad och valde stigar där sannolikheten
att jag skulle stöta på någon annan tvåbent varelse som skulle bry sig är rätt så minimal.


Och det gjorde jag inte heller! 

Tur.
Hade varit besvärligt för hens eller deras nattsömn om de mött mig, menar jag.

Kände hur jag var lite extra frusen på vägen tillbaka till stugan och undrade om jag höll på att bli förkyld.
Men jag kände inte mig speciellt förkyld så där annars.



Men väl tillbaka i stugan kastade jag en blick i spegeln och där mötte jag ett nylle som glatt lyste
i samma nyanser som kvällssolen därute.

Mitt vinterbleka jag hade helt enkelt fått en järndos av skärisol och jag hade solfrossa helt enkelt! 

Så ja...dagens look:

så där skönt rosaröd i fejan, med en frisyr som skulle behövt en klippning typ förra månaden
(håller på att försöka få håret långt igen...som om det skulle vara en ursäkt)?
Och så den där avsaknaden av...vatten då.

Det finns stunder då man är så glad så att de andra redan åkt hem.

Men grästuvorna gav sig. 
Så 1-0 till mig! 

*

Och medan jag gick hem längs stranden så följde gräsandsparet med.
Det måste vara ett par som övervintrat på en plats så de vant sig med människor, för
de tar ingen större stress av min närvaro.
Inte alls på samma sätt som viggen, storskraken och småskraken, ejdrarna
och lommarna, skäggdoppingen, svarthakedoppingen och till och med svanarna.

De är så skygga.

Men detta sympatiska andpar - ja, de simmade med när jag gick hemåt i kvällningen.

Önskar dem den bästa familjelyckan i världen!
De är inte det mest exotiska inslag i viken.
Men väldans sympatiska - det är de! 



Inga kommentarer: