...från trädgården.
Vet ni våren går med sådan rasande fart att det inte är sant.
Samma sak precis varje år!
Småfåglarna har redan ungarna ute ur boet, en del i alla fall.
Och ja, jag hinner bara inte liksom med!
I gräsmattan växer bellis eller tusensköna så man får åka slalom med
gräsklipparen för att undvika dem.
Och undvika gullvivorna.
Det gör att gräsmattan ser...lite speciell ut just nu - lite som om klipparen
hakat upp sig med ojämnt jämna mellanrum.
Men vackert är det ju - om man bara böjer ner sig till gräsrotsnivå, vill säga.
Äppelträden slår precis strax ut i blom.
Här har i tiderna funnits inget mindre än sextio (!) äppelträd, numera
är de betydligt färre, men blomningen när den väl kommer igång är galet bedårande.
Skall bjuda på lite mer än bara en knoppbild då!
Men just den här gången gick jag ut med tanken att fånga det lite
mer osynliga i trädgården. Det man kanske inte på direkten ser och hänförs sig över.
Som ekens blommor - till exempel.
Jag måste verkligen erkänna att så trädgårdsintresserade och de facto till och med
inom området utbildad jag än är, så hade jag aldrig, aldrig innan lagt märke till
ekens blommor.
Det är lite det där att eken i övrigt är så magnifik och stor och ståtlig och
liksom lite för mer.
Bara tänk...hur gammal kan en ek inte bli? Hur stor kan en ek inte bli?
Hur annorlunda är inte ekens löv mot de flesta andra löv?
Hur durabel är inte dess habitus? Hur vackra är inte dess ekollon?
Men blomningen?
Hur anspråkslös är inte den?
Så man nästan missar den.
Det man inte missar lika lätt är körsbärsträdens blomning.
Här finns tre eller fyra riktigt stora och gamla körsbärsträd och ett dussin,
eller två självsådda trädbarn till dem.
Och när jag tassar tunt med min kamera så blir det alldeles solklart att de är släkt:
Körsbäret (ovan) och häggen (nedan).
Prunus i släktnamn båda två.
Inget tvivel om varför, eller hur?
Och så har vi ju den japanska kusinen:
Det japanska körsbärsträdet som blommar som en galning.
I en eller ett par dagar, när det är som bäst, känns det som.
Sedan regnar det bara rosa kronblad över allting och
föreställningen är över.
I år missade jag nästan hela alltsammans. Jag var på stugan då.
Men hann precis få de sista kvarvarande envisa, lite torra och spröda
kronbladen fångade på bild. Som flortunna balett-tutun hos en trött primadonna
neg de i vinden precis där innan regnet och vinden kom och drog för
ridån för denna säsong.
Men jag hann - nästan!
Till näst blir det att trolla fram en liten mysig uteplats bland allt det
gröna. Här är lite bord och stolar utplacerade mest för att känna efter lite
vilken plats som känns bra.
Var kommer en pergola att få växa fram?
Är det här?
Jag tror det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar