VATTNAR MINA TOMATER...




...de som bosatt sig i det gamla badkaret i zink, som en gång tjänstgjorde som just badkar åt lillungen.
Numera skulle han bara få in en tredjedel av sin kropp i den. Det mesta skulle vara utanför.

Där står nu mina tomatplantor och spräcker den ena gula blomman efter den andra.
Precis som det skall vara.

I går var det torgdag. Och i förrgår likaså, då var jag där.
Då ställer man sig snällt och köar.
Till grönsakerna, till bären, till potatisen, till fisken.

Man köar och pratar väder. Samma samtal som i fjol, och året innan.
Att besöka ett sommartorg, som man besökt i många, många år följer samma invanda procedur. År ut och år in. Samma brunbrända fiskare, samma glada grönsaksförsäljare med mylla under naglarna.

Jag står där med min korg, den samma som jag stått där med i så många år. Den börjar se ut efter det.
Borde skaffa mig en ny, innan de sista slanorna som skall föreställa handtag ger upp.
Den orkar med en börda av grönsaker och lite fisk, men inget mer.

Lägger korgen i bilen och går ett stycke genom byn till den lokala lilla butiken, den där som har allt som man kan tänka sig behöver - bara man förstår att leta. I källaren, i ett skjul intill. 
Varje kvadratcentimeter är utnyttjat.
Där man får backa om två butikskärror möts. Det händer sällan, för här måste man gå enligt en noga planerad rutt. Glömmer man något, får man gå tillbaka och be om ursäkt, le lite:
- Jo, jag glömde juicen. Ursäkta mig...
De andra klämmer upp sig mot hyllor med kaffe, te, mjöl, gryn när man tar sig åt fel håll.
Som att köra mot trafiken på en enkelriktad gata.

Efter ett tag lär man sig att skriva sin butikslista utgående från hur man tar sig fram längs de smala, smala gångarna. 

Vid kassan kvider min plånbok. Det är bara så, det kostar att handla i en liten bybutik. 
Men visst det smakar också - det är en alldeles egen stämning där.
Ofta rätt svettigt och trångt - så där som det skall vara.

Ungar i bara brun ben yrar som små vesslor mellan kärror, korgar och hyllor. Någon vill byta ut sin glass, en annan kolla leksakerna, godishyllan, välja frukostbröd, flingor.
Mamman, som tagit sig fram till kassan försöker få ögonkontakt med barnen mellan alla andra i kön. Kön som i praktiken började redan då man kom in i butiken. Hon vinkar. Ungarna kommer pilande som i en slalombacke med var sin glass, den som kommer att börja smälta innan man kommit ut.

På vägen till bilen stannar jag och pratar med en man. Hör hur han mår, han hör hur jag mår.
Jag minns inte vad han heter, han minns nog inte vad jag heter heller. 
Ändå brukar vi stanna och prata bort en stund, alla år. 

Precis som det skall vara!

Sätter mig i bilen och backar försiktigt ut. Hela bilen doftar grönt av morötter, färsklök, sallad, dill, timjan. Och av fisk. 
Kör stilla genom byn, man kan inte gasa på här. Badgäster som varit och tagit sig ett dopp traskar sakta hemåt med handduken om halsen. Någon går i badrock, barfota.
Ungar springer. De som bor nära har plockat fram sina rostiga sommarcyklar och vinglar med kassar och korgar på styret.

Snart viker jag in på grusvägen, den som blir smalare och smalare desto mer jag närmar mig stugan.
Den sista knappa kilometern vispar gräset omkring i underredet på bilen.

Veckohandlandet avklarat!
Precis som det skall vara!

VAD SKALL MAN HA TILL MIDDAG...




...jag är knappast ensam om att stå där, hungrig och med en massa konstigheter i kylskåpet, och funderar sig sönder att vad sjutton skall man snurra ihop?

På vardagen får det ju gärna gå fort...så här under semestern, ja då får det också gärna gå fort för det finns en massa annat man kanske hellre vill göra än att hänga över kastruller och skålar.

Det brukar bli lite knepigt och motsägelsefullt det här.
Jag gillar ju god mat. Jag gillar ju egentligen att laga mat. Mat är njutning på många nivåer.
Men jag vill helst inte offra timmar i köket en solig sommardag.

Så...vad sjutton skall man hitta på?

I kylskåpet fanns ett blomkålshuvud, några ägg.
Skafferiet var rätt tomt. Lite oliver och så ett lite ledset bröd.
I frysen ett halft paket räkor.


Vad gör man då?

Man kokar äggen. Smular det ledsna brödet, steker det med lite olivolja.
Kokar upp blomkålen och blandar det sedan med lite saffran, för att få färg - det har jag läst någonstans. Kokt blomkål ser ju annars ut som...just kokt blomkål. Så skruvar jag på lite salt och peppar - och olivolja då ja.
Och lite citronsaft eller om man inte har det så vinäger, eller något för att få lite syrlighet.

Steker hastigt upp diverse frön (hittade en sådan där salldsmix-påse som blivit liggande i skåpet).
Torr stekpanna, och så på med lite salt. 
Räkorna får en sväng i pannan de med och lite chili och vitlök över sig.
Man smular äggen med en gaffel, lite så där grovt.

Rör ihop allt och kastar några oliver över.

Och vet ni, värre käk har jag ätit...

...och ingenting sagt!

ATT VARA UTVILAD...




...det är så här det känns.

Man märker det. 
Det sprider sig sakta i kroppen, in i varenda molekyl av det som är jag.
Och det är så välgörande.

Man vaknar med en ro inom sig, men samtidigt med en skön oro i kroppen.
Man är likt ett väl-laddat batteri som blinkar glatt - nu är jag färdig!

När semestern började kunde jag vakna med en ro i kroppen, men med en oro inom mig.

Det är stor skillnad.

Kroppen liksom laddar sig snabbare än det där inom en.
Den tar lättare åt sig av att vila ut. Men själen - den är lite trögare...
Jag tror man måste ge det där inom sig tid att hinna fatt kroppen.

Det kan vara lite utmanande att låta bli att ta sig själv ur laddningsstationen innan man är riktigt klar.




Vi är så vana med att ständigt vara effektiva. Och det är knepigt att inte vara det, att släppa det.
Att låta bli.

För vi känner oss lite...lata. Det är inte bra att vara lat. Man måste uträtta.
Göra. Helst hela tiden. 

Jag har lärt mig att strunta i det. För jag vet att belöningen av total lathet precis när semestern börjar ger som belöning just den där underbara känslan av total avslappning också inombords.

I morse vaknade jag med den känslan.

Huvudet kändes vaket på en gång. Kroppen ville igång. Själen kändes rofylld.
Att komma dit tog mig fyra dagar. 
Av simpel lathet.

Jag tror på att man måste avbryta sig själv i sin aktivitet.
Liksom en apparat, plocka ut batteriet och lägga det i laddning.
Under laddningen är apparaten obrukbar, men so what?
När batteriet väl är full-laddat håller det.

Lite så tänker jag.

Jag struntar i att lathet är osexigt och lite omoraliskt och absolut inte ligger i tiden.

Det finns inget som slår den här känslan av att varje liten del av mig har uppnått det.

Att vara utvilad! På riktigt!

INTE SÅ MYCKET TILL STORM HÄR...



...bara lite vågskvalp.
Annat är det i resten av landet...har jag hört.

Ändå kunde jag inte låta bli att bli ordentligt irriterad då radioprogrammet avbröts för ett nödmeddelande. Man varnade för hård vind, för åska, för regn och att man då borde överväga att söka sig till skydd. Jag vet inte, men om jag skulle råka ut för ett dylikt oväder, desto kraftigare, med desto större sannolikhet skulle det vara min första tanke - utan att jag skulle behöva ett nödmeddelande för det...

Åska och kraftiga regn och hårda vindar hör liksom till det naturligt förekommande i vår finska sommar - och det borde vara inbyggt i var och en av oss att man då söker skydd. 
Skall det verkligen behövas ett nödmeddelande till det?

Folk som rör sig på sjön har det i ryggmärgen att kolla väderleksrapporten, eller?
De flesta går och bär smarttelefoner i fickan, i väskan. Där kan man kolla.

Och...även om man skulle överraskas av ett oväder...vad gör man då, helt instinktivt?

Jag är rädd för att det går med nödmeddelanden på radion som i sagan om Vargen kommer...ni vet?
Till slut ids man inte bry sig, orkar inte lyssna, även om det skulle vara något "på riktigt farligt".

Visst, åska är farligt - jag är den sista att påstå något annat - jag har sett vad den kan åstadkomma, men ändå är det något som hör till vår sommar. Och respekten för åska borde vara något naturligt.
Man behöver inte vara rädd, bara försiktig - och använda sunt bondförnuft.

Visst förorsakar åskan skada, det kan man inte sticka under stol med, men det är fortfarande ett naturfenomen som vi haft typ - alltid. 
Lika vanligt som snö i december...fast det verkar som om det också skulle komma som en stor överraskning - varje år!


Men nog om det! 

Varje år kommer också en annan sak, och det är 

I min nya hemkommun ordnas en marknad, en Riktig Sommarmarknad.
Jag har besökt den många år, och det är..just så där som marknader skall vara!

I år kommer jag inte att vara där, MEN jag vill så gärna slå på trumman för en som kommer att vara där med sina absolut underbara, handgjorda, smycken som jag bara helt smält för.

Jag brukar inte köra med reklam här på bloggen så det stör (hoppas jag). 
Men jag gör det, när något riktigt fint ramlat i min väg.

Får jag presentera:


Christel Löfberg

(foto lånat av Issis Design)

Man hittar henne - förutom på Ingå dagarna nu 29.6 - även på facebook.

Där kan man enkelt gå in och ja...låta sig förföras av hennes fina smycken.
(Och jo, det går rysligt enkelt att beställa via fb om när man hittar något som känns som just gjort för en själv - och tro mig man hittar! Det är ingen hejd på idéerna!) 
Så sök upp henne där i folkvimlet!

Förutom smycken så finns det rysligt mycket annat skoj att se och uppleva.
Många inspirerande Ingå-företagare stöter man på där.
Och de är en hel del...

Skulle gärna vara där själv också, men i år blir det inte så.



Förutom att jag har en hund som bara blänger på mig om jag talar om att åka från stugan när sommaren är som bäst. Trots, eller tack vare, ett och annat åskväder.

Nej, det är inte bara den blicken som håller mig här.
Det är nämligen så att för mig så viktiga tvåbenta kommer för att stanna här 
en lite längre stund. De anländer i morgonkväll!

Och då finns det inget i världen som får mig att lossna härifrån!

Och Issis Design-smycken, dem hittar jag på facebook - anytime!

*

Nu blir det kvällste med lillungen, och sedan en date med Blund. 
John Blund!

ÅSKFRONT...




...kullerbytta i väderleken, moln som stegrar sig likt vilda hingstar i horisonten.
Frustar så det mullrar över fjärden.

Och jag ryser av välbehag över hela kroppen. Det händer något i mig när jag ser det här. Det är så mäktigt och vackert. När man känner doften av regn långt innan man hör det komma, långt innan man ser det, långt innan det är här. 

Det är varmt och fuktigt, tungt och stilla. Hela naturen avvaktar.
Inte ett grässtrå vajar.

Vinden kommer sedan.

De första regndropparna landar som tunga små vattenpölar på berget.
Löven darrar till då de blir träffade. 

Ejdrarna har samlats till små guppande klungor i viken.

Då kommer vinden, vassen böjer sig. 
De små björkarna niger, dansar, snurrar runt på sin lövkjol.
Tallarna nickar bara sakta med sina barrtyngda grenar.

Dricker mitt morgonkaffe.

De stegrande molnhästarna håller på att dra förbi. Denna gång stannade de inte här för att gallopera av sig. De ville vidare. Kvar stannar bara ett avlägset buller från hovarna som slår.
Man känner det i marken.

Denna gång nuddades vi bara av fronten, av den förbi-ilande flocken av åskhästar.
Jag kan föreställa mig hur man tänkte då när Tor var på toppen av sin karriär.

Regnet har avtagit, ljuset återkommer. 
Vinden mojnar. Fröken björk slänger inte längre med sin kjol, hon skakar bara sakta av sig vattendiamanterna, låter dem rulla ner till den törstiga marken.

Sven kallar mig tillbaka från mina funderingar. En kaja vill ha lunch.

Sven är kanske inte som Hugin eller Munin precis, men...
som lillungen brukar upprepa hundra gånger per dag i de flesta sammanhang...

...close enough!...;)

Må gott!

VÄRMEBÖLJA...




...eller dags att flytta ut.

Missförstå mig rätt - jag älskar sommar och värme, och bryr mig sällan dagstid om att det är för varmt.
Men nätterna...
Hemma har jag möjligheten att dra luftvärmepumpen på Kanal Kylskåp, men här är det knepigare.

Eller egentligen inte - bara att bädda nere vid havet.
Även om det är vindstilla, så finns där ändå en magisk liten havsbris som fläktar just så lämpligt som man behöver för att hålla myggen borta - och inte ha för varmt.

Där, invid havet, sover man som ett barn.
Djupt, gott, välgörande!



Medan jag bäddade hade jag sällskap av Kungen.
Avvaktande simmade han fram och tillbaka, för att efter en stund fortsätta med sitt betande.
Av färgen på halsen att bedömma har han nog betat systematiskt, länge och djupt redan en god stund innan vi sågs.

Under stora delar av året lever jag ett rätt urbant liv, jobbet har ett rätt tufft tempo ibland, 
så där som de flesta andra.

Att landa här mitt i naturen, och faktiskt få vara mitt i naturen, har blivit min livlina för att orka, 
för att må bra.



Jag behöver egentligen inte de där extrema naturupplevelserna, för mig räcker det att få uppleva det där alldagliga som naturen bjuder på.

Att krypa ner bland svala lakan under en sommarhimmel, få se hur måsarna kommer för att sno en kvarglömt lunchmacka som jag slängde ut i vattnet, är balsam för mig och min själ.

Det här är mitt sätt att ladda mina batterier, vila ut, sova ut.

Ibland, när jag ser, och lyssnar, på personer som alldeles tydligt redan går på reservkrafter, och lyssnar till alla program, allt inbokat, allt de bara måste hinna med under sin semester så kan jag känna mig lite annorlunda, som bara har "bokat in" bara-vara-tid.

Jag lyssnade till henne som åkt på förlängt veckoslut till mellaneuropa - för att sova 12 timmars nätter och dessutom ta ett par timmars tupplur på eftermiddagarna...Missförstå mig rätt igen. 
Vi har alla våra egna sätt att ta till för att ladda upp, men jag funderar om vi inte ändå borde ge mera bara-vara-tid åt oss själva i vardagen? För att orka.

Jag lyssnar på honom som bara skall fixa, det å det å det...och sedan kanske kan han ta det lite lugnare...bara för att märka att det dykt upp nya det å det å det och varandet skjuts upp igen - på obestämd tid.

Jag tänker på henne som skrev och skrev och skrev för att sedan gå in i väggen, och som tappade orden helt och hållet. 

När jag återkommer från min semester river jag knappast ner några applåder för mitt semesterprogram. Till det är det alldeles för långsamt i sitt tempo, alldeles för innehållsfattigt, alldeles för grått.

Men för mig är det fyllt av färger av solnedgångar, soluppgångar, skymningar, dagsljus, solljus, regnljus, åskljus.
Fyllt av ljud av fågelkvitter, fiskars plaskande, måsars skränande, svanens väsande, ejderns kockkockande, skrakens lockande. 

För varje litet anspråkslöst ljud, varje ljus, varje doft känner jag hur mina batterier laddas.
Ett välgörande avstånd till vardagen byggs upp av solnedgångar som man sett och upplevt många, många, många gånger - men som ändå orkar ge mig ett så välgörande välbehag i själen.

Att sova ute, under en stjärnklar sommarhimmel är bland det bästa jag vet!

Just så enkelt är det att få mig nöjd och tillfreds!
Jag måtte ha enkla batterier att ladda - eller så tillåter jag det, erbjuder mig det jag inom mig känner att jag behöver.

Kanske vi mer skulle behöva lära oss att lyssna på oss själva, där inuti. 
Vad som sägs där är av allra största vikt.

För oss var och en!

MEDELÅLDERS OCH MAKEUP...




...eller att bara vara semester-off.

Sedan jag hittade (på gatan, jo!) min allra första mascara någon gång 1979 (?) har jag sminkat mig.
Då var jag tretton år. 
Under många, många, många år kunde jag inte ens tänka mig att gå till postlådan utan minst mascara.
Under nästan lika många år var min devis att vill man ha fågelskrämmor i trädgården fixade man dit en - man behövde inte vara en själv...

Men sakta har jag börjat släppa på det där.
Eller inte om kråkskrämmorna då, men att man inte ständigt behöver ha mascaran i högsta hugg...;)

Det har säkert med medelåldern att göra. Man blir liksom sådär rätt nöjd i sig själv som man är.

Så till den grad att jag i morse, efter morgondoppet utan att tänka på det desto mer lät håret självtorka, vilket har en tendens att resultera i ett...kråkbo?

Satte mig glatt i bilen och styrde mot stan för inhandlande av diverse förnödenheter.

Och där, halvvägs kom jag på att jag  g l ö m t  mascaran!
Och under en liten nanosekund funderade jag på att svänga, men sedan tog min medelåldersklokhet överhand. Det och det faktum att jag faktiskt kört redan nästan 30 km. 
Att svänga och köra 60 km extra...någonstans där går gränsen för min fåfänga!

Utan mascara och med kråkbokalufs, men med en självkänsla som bara goda årsringar kan ge uträttade jag samtliga mina ärenden och det utan större trauman.

Mycket av det där vi kallar fåfänga sitter kanske i vårt behov av rutiner?

Jag tror knappast det står i lokalpressen att jag trippat runt på kullerstensgatorna utan mascara liksom.
Det var mest det där obekväma i att jag glömt, hoppat över, en rutin som gjorde mig 
så där fånigt konfys. Inte så mycket mascaran i sig, faktiskt!

Inte det djupsinnigaste inlägget precis..men vadå? 
Jag är på semester :)

*

Nu har jag lovat ta ett kvällsdopp med lillungen.

Och efter senaste natts nära-kvävningsdöden-upplevelse som bara ett sovrum på ett loft, strax under taket, uppvärmd av en hel hethet sommardag, kan ge en, har vi beslutat för att sova ute på terassen där intill havet i natt.

Under sommarhimlen.


(Och hur har jag då tänkt knyta bilden till texten? Jo, hon där är en natural beauty, likom...;))


MORGONDOPP...




...det är fortfarande friskt, för att inte säga kallt, i havet. 
Eller jag tycker det, jag är alldeles fasligt mesig när det gäller kallt vatten.
Men ett morgondopp, det hör liksom till.
Man vaknar - med besked - och man bär den där fräscha känslan inom sig länge.
(Man kunde också säga att man småhuttrar en god stund, men den förra meningen lät bättre...)


Lillungen brukar vakna framåt lunch så när det gäller honom kan man knappast tala om morgondopp, men det är ju tanken som räknas...inte sant?

Under många år har vi ömsom glidit, ömsom halkat ner i vattnet över snorhala klippor, men nu är vi då med brygga! Här behövs inte mycket till brygga, det är rätt så bråddjupt, mest bara för att komma över de där hala klipporna som får oss att se ut som skadskjutna kråkor när vi skall i vattnet.

Och strunt i stilpoängen, men att ständigt slå upp armbågar och knän, för att inte tala om de antal gånger man landat på aktern med präktiga blåmärken som följd, började kännas aningen ansträngande.

Så här är den nu.
Bryggan, den lilla - men ack så välbehövliga.
Härifrån är det bara att kasta sig ut i Östersjön.


Och så slipper man skära upp fötterna på dessa krabater, havstulpanerna.

Rätt skönt när dagstemperaturen börjar sakta klättra upp mot + 30 grader.


Må gött!

KUNG AV FJÄRDEN...



...kvällen tystnar, det är så mycket skymning som det kan bli denna tid på året.
Solen färgar havet i guld, i rosa, i blått.
Färgerna blir nästan lite overkliga. 
Men lugnet är verkligt. 

Då kommer han, kungen av fjärden ångandes.
Han har burrat upp sig, jag ser honom på långt håll. Han håller bra fart, målinriktad, bestämd.



Ett annat svanpar har vågat sig in på hans revir. 
De jagas med bestämda tag på flykt:
Denna fjärd är inte stor nog för oss två!


Gästerna, eller inkräktarna, hur man vill ta det, tar en lov över vattnet och försvinner bakom en holme.
Kungen vann detta slag. Han stegrar sig i vattnet och flaxar med vingarna i segertecken.

Den här gången var kampen kort - och rätt odramatisk.
I viken har sammandrabbningarna varit mycket mer blodiga än denna gång.
Det har hänt att den svagare fått ge sitt liv. När svanar riktigt slåss är det allvar.
Tur att det ibland räcker med att vara lite kaxig och stor på sig.


Det som precis varit scen för en kamp, tystnar snabbt och lugnet återfinns.
Skraken fortsätter sin fisketur och skäggdoppingarna som befann sig på första parkett simmar lugnt hem till sin vassrugge.



Kungen och jag blickar ut över riket där solens sista strålar färgar allt i märkliga färger.
Natten tar över och de sista nattsuddarna i form av några gäss flyger över vattenytan.

Och jag befinner mig ännu i ett småberusat tillstånd av detta lugn, denna tysthet, detta ljus 
som jag så älskar!

Simpel lycka! 


NÄR SOMMAREN TAR VID...




...vid ett sommarparadis.

Drar mig till skuggan för en stund. Solen gassar och det är underbart varmt.
Inte för varmt - sådant finns inte för mig. 
Men skuggan känns som en svalkande drink. Fräsch.

Och så vi mår! 



Hundar, katter, ungar, kaja, vuxna...vilken fantastiskt midsommar!

Katten min är så där lagom ivrig på att åka bil, men när hon väl är här så finns det inte en nöjdare katt.
Hemma har hon ett revir bestående av tomten att försvara - inte mindre än fyra andra katter vill göra anspråk. Men här är hon ensam drottning. Härskarinnan över hektarvis av skog och strand.

Flugsnapparparet är aningen upprörda över hennes närvaro, men så drottning hos är, så får hon fart om hon visar för mycket intresse för holken i fråga.


Sven...hen växer och verkar trivas som skärikaja hen med. Mycket nytt att upptäcka! 
Hens favoritsyssla är att skutta omkring på bergen och riva och rycka i det mesta. Och myror - det ni! Dem kan man till och med äta. Vilken upptäckt! 


Medan Sven upptäcker världen, som bara en unge kan, under uppsikt av en hund med...om nu inte moderskänslor precis, men någon form av vaktkänsla i alla fall, dåsar vi vuxna där det finns en lämplig plats. Gärna med något läskande inom räckhåll.
Det är ju bara midsommar en gång om året!


Små kajungar kan man ju inte bjuda på annat läskande än ett bad i en liten pöl i en bergskreva.

Det är intressant att se hur allt det där "fågliga" är så inbyggt! Klart det är det...jag vet...men det är underbart att följa med hur det kommer, utvecklas, finns.

För en kaja inleds morgonen med en minutiös putsning av fjäderdräkten.
Det är ju ett måste. Är inte den i skick är det kört, om man är fågel.
Men det tar tid...upp till en halvtimme innan alla fjädrar fått sig en genomgång.

Så är det dags för klorna - de putsas minst lika minutiöst.
Den som tror att kajor är "smutsiga" fåglar har fått något om bakfoten.

Det finns inte en fågel som inte är mån om att det främsta "arbetsverktyget" och "överlevnadsbojen" är i skick. Där börjar dagen. Med det viktigaste!




Vi andra, som fixat tvagandet i en midsommarbastu, kan ta det lugnare och hålla allmänt koll på läge.
Som att det till exempel kommer en ensam svallvåg farandes över viken.

Sådant kommer över nyhetströskeln här...utan vidare!


Sommarens kanske största nyhet - den som drar ner de absolut största rubrikerna liksom, är kanske det att, med hjälp av hjälpsamma - och starka - tvåbenta hästkrafter, är äntligen bryggan i havet! 
Den vi hämtade hit när snön stod upp till knäna...svårt att föreställa sig!
Men nu, nu kan man doppa sig utan risk att slå ihjäl sig på snorhala klippor innan man nått tillräckligt djup för att kasta sig i böljan blå!



TACK alla rara för hjälpen!

Dagens nyhetsrapport från de soliga klipporna slutar här.



VILSE SÅ IN I VASSEN...




...sitter på altan, den som är byggd alldeles invid vattnet.
Sillar och nypotatis har för länge sedan slunkit, än en gång, ned för strupen och en alldeles speciell midsommardagslathet har tagit mig i sitt våld.
Och jag har inte ens kämpat emot.

Just det här drömmer jag om mörka novemberkvällar och slaskiga marsdagar. Och jag är inte sen att ta ut varenda en uns av njutning som jag bara kan.

Medan jag sitter där och ömsom läser, ömsom blundar i solgasset hör jag ett bekant kuttrande bakom vassen. Det är storskrakemamman som försöker hålla koll på sin kull.
Ingen lätt uppgift, när största delen av ungarna smitit in i vassen för att fånga löja.
Och det lyckas de ju...om man kollar noga på skrakungen längst till höger (den suddiga...hahah) så ser man (kanske) att den fångat en och just håller på att svälja den.

När jag (och fåglarna) blir överraskade så här, så försöker jag sitta blickstilla för att inte störa - och då blir bildkvaliteten sisådär...)

Skrakmamman har ändå en riktigt mammig unge i kullen, den simmade hela tiden riktigt nära intill.

Jag såg familjen skrake tidigare på morgonen också, då simmade de med en ryslig fart förbi, med så gott som alla ungarna på snålskjuts på mammans rygg.


Medan ungarna håller på och "leker" i vassen simmar mamman ett stycke ut och får en egen stund då hon dyker och käkar lite, hon också.


Jag fortsätter med att sitta alldeles stilla och knäppa bilder.

Ungarna härjar på hej vilt alldeles vid stranden. 

Men så kallar mamman på dem med sitt kuttrande, och alla - förutom en skyndar till henne.

Det är en faslig fart som de får, fötterna går som små aktersnurror och de där små krypen lyckas till och med framkalla små (mycket små) svallvågor.


Alla andra, utom en, hörsammar mammans lockrop. 
Men vad kan man, om man dyker så hör man ju inte...eller hur?
Eller så kan man kanske skylla på det, då strandvattnet alldeles tydligt lockade med något mycket spännande...

Den lilla simmade, dök, och snurrade runt en stund för att sedan upptäcka att alla andra redan dragit vidare. Och...oj vilken fart det blev då!

Och jag återgick till mitt läsande, och blundade nu och då i den sköna eftermiddagssolen.

Sååååå skönt!

HAV OCH SÅDANT...




...vaknade till en stilla morgon med klarblå himmel och 
några ådor som förmanade på sina ungar nere vid stranden.

Semesterns första morgon och midsommarafton!

Familj och vänner håller på att samlas ihop från olika håll i landet. Det bakas bröd 
och bastas, solas och slappas. Den yngsta, som överraskade genom att dra upp en gädda igår kväll sover än, så där som bara tonåringar kan.

Kajan Sven har växt till sig under sin vecka i stan.
Tog med hen på en promenad, eller promenad och promenad, kunde väl ha blivit 25 m ena vägen, över klipporna. Hen hoppar, skuttar, flaxar, nappar insekter som flyger tillräckligt nära. Ibland lyckas det.

Nu skall jag ta itu med att snurra ihop en silltårta, eller två.
Mitt matbidrag i år till midsommarbuffén.

Ville bara kasta mig in här och önska alla en riktigt skön midsommar, och sommar i övrigt också.

Må gott, ät gott och ha det allmänt gott.

Nu är det sommar!

ROSA OCH RÖTT...



...just nu i trädgården. 
Helt okej för mig. Det liksom passar mig riktigt bra.
Man blir lite glad när man hittar i sin "nya" trädgård växter som man själv också skulle ha planterat. Då känns det direkt "hemma" på något vis. Sommar på "rätt" sätt - utan att man ansträngt sig det minsta.
Ganska skönt faktiskt!

Däremot, finsk (för)sommar är som känt en rätt så ombytlig figur.
På fredag kväll var det riktigt ruskigt och det var brasa som gällde...vars värme gjorde att jag var synnerligen osällskaplig och somnade i en famn som kanske hade förväntat sig lite sällskaplighet - vad vet jag? I går var det då sommar igen, med sol och gräsdoft och äta ute och skön vind.



Humlor som surrade i syrenen och en och annan fjäril (som vägrade posera det minsta lilla).
Läste någonstans att fjärilar inte nödvändigtvis alls får nog av nektar därute i naturen, och till och mad jag kan tycka att det faktiskt fanns mera fjärilar innan. Nu har jag ju flyttat på mig de senaste åren, vilket gör att biotoperna jag placerat mina bopålar i har varierat, så någon egentlig statistik har jag inte att komma med, men jo, jag tycker de har minskat.

Även om min trädgård går i tjusiga rosa och rött, som tilltalar mig, så vet jag inte om den lika mycket tilltalar fjärilar. Det är lite för välstädat kanske för deras smak? Lite för lite sådant blommande som fjärilar gillar. Och lite lika ser grannarnas trädgårdar ut. Dikeskanterna är välklippta och putsade.

Så då får man ta till lite knep. För att locka fjärilar.


Själv har jag tagit en liten glasburk och blandat honung,vatten, lite råsocker och aningen hallonsaft. Den sista för att få lite färg på det hela. Fjärilar tilltalas ju av färg också.
Placera gärna din fjärilsrestaurang nära blommor som fjärilar annars också gillar. Min hänger intill några prydnadstobak och lite annat smått å gott.
Fjärilar gillar ju lite "enklare" blommor vars nektar är lätt att komma åt.
Många förädlade blommor som kan se riktigt smaskiga ut i våra ögon kan vara för besvärliga för till och med fjärilens låååånga tunga.

Och främst kanske för att de långt förädlade blommorna inte längre doftar, 
som förfädrarna en gång gjorde.



Sedan finns det ju fler knep att ta till om man vill hjälpa fjärilar.
Det finns en hel del olika fjärilsholkar att köpa, och den händiga kan ju peta ihop en själv.
De här är för övervintring, så det är inte så bråttom ännu att få dem utplacerade.
Det kan vara idé att placera dem i närheten av växter som fjärilar gillar. I botten av holken kan man lägga lite bark och kanske lite torrt gräs/strö. Bark är ändå bäst, för fjärilar brukar klämma in sig bakom någon lös barkbit, eller ett lös bräde, eller annat skrymsle.
Det är just kanske avsaknaden av lite dåligt fastsatta bräden och otäta hus som gör att fjärilarna behöver lite hjälp med övervintringsplatser.
Om det inte finns naturliga övervintringsplatser så skadar det ju inte att hjälpa till lite.
Endel fjärilar övervintrar som vuxna individer, andra som larver.
Om fjärilarna verkligen fattar att jag satt upp ett vinterhotell åt dem - återstår att se.

Och sedan - sist men inte minst:
Sven - årets kaja:


Snudd på att hen blivit riktigt salongsfähig.

Fjädrarna har vuxit ut, och även om hen sitter bekvämt här på min salongsmatta, så vandrar hen runt, sträcker på benen, flaxar med vingarna och är ungefär dubbelt så stor som när hen skrev in sig hos oss för snart två veckor sedan. 

Nu kommer Sven att vara bortrest i fyra dagar, lillungen kommer att vara fyra dagar hos sin pappa - och Sven följer naturligtvis med. Sven behöver fortfarande mat varannan timme så det funkar inte riktigt om jag är på jobb hela dagarna.

Fast det är ju inte så många dagar till innan jag kan leka friherrinna och baronessa i fyra veckor.
Efter fyra dagar, till midsommaren, sammanstrålar vi alla två- och fyrbenta, ja och vingförsedda då, för att klämma i oss sill och nypotatis, jordgubbar och allt-det-där-som-hör-midsommar-till.

Och vet ni vad - enligt den senaste väderleksrapporten skall det ombytliga (för)sommarvädret slå på stora trumman och bjuda på både sol och värme.

Det ni!


SKRIKHALSAR...



...och skönheten i dem.

Under våren har jag haft ett projekt på gång. Att fota de där alldeles vanliga djuren och fåglarna som rör sig runt ens egna husknutar.
Och det har öppnat ögonen på mig, fått mig att se det vackra i det där man hela tiden ser.

Senast jag var ute med kameran fokuserade jag på måsar.
Ni vet de där skränande eländiga otygen som finns typ överallt och som i värsta fall snor din glass innan  du ens hunnit så mycket som ta den första lilla glass-slick.

De är fenomenala. Egentligen.

Man varken ser eller hör dem någonstans.
Man går ner till stranden för att rensa sin fiska. 
Och så är de där. På tio sekunder. Från ingenstans.



På tio sekunder till har de tillkallat alla andra måsar inom skränhåll.
Det är nästan magiskt!

Och varför gör de så? Varför håller de där första inte bara käft och få så mycket mer 
att dela på per mås?

Nej, så funkar det inte.
Måsarna måste vara de mest demokratiska fåglar som finns?


Och när man riktigt, riktigt ser på dem, så är de otroligt fina - vackra - fåglar!
De kämpar om födan som alla andra, men är ändå beredda att dela med sig av det (lilla) som finns när jag rensar min ynka fiskfångst.

På något sätt får det mig att se på måsar med andra ögon än tidigare.
Det är kanske därför vi människor ofta upplever dem så jobbiga, för att de är så många på noll tid. Och de håller ihop. 
Kanske vi människor borde lära oss något av det? Att det inte alltid är det bästa att vara egoist och bara tänka på sig själv. Någon dag kanske man själv behöver hjälp. Att någon skulle ställa upp för en.

Ibland kan det kännas som om vi människor håller på att förlora den konsten.



Men inte heller en mås har det lätt alla gånger.
Man må tänka att en mås är en rövare.

Men det finns de som rövar måsungar...





Och en måsmamma är minst lika desperat som vilken mamma som helst!

Naturen är hård.
Vacker, men hård.



Jag  slänger ut fiskrenset i vattnet och inväntar skådespelet.
Genom en kameralins blir det där vardagliga som jag upplevt åtskilliga gånger under min livstid till en dans vars skönhet jag egentligen aldrig sett.






Att en fågel kan vara så bekväm i så vitt skilda element som 

vatten...

och 

...luft






När den personliga fokuseringen är på topp...

...men där det ändå finns utrymme att dela det hela med någon annan.
För att man inte håller tyst, utan meddelar högljutt om något av intresse uppenbarar sig.
Inte bara för sin egen vinning skull.


I mina ögon har dessa skrikhalsar, som vi ibland så föraktar, en liten poäng faktiskt.



Ensam är inte alltid så himla stark. Och ibland kan det hända att det finns andra omkring dig som tänker som du, tycker som du, men som inte vet om det om man inte låter lite.

Om vi ändå lite mer gjorde som måsarna, om vi ändå skulle skräna lite mer.
Vara lite skrikhalsar nu och då?