...Den senaste tiden har jag haft så mycket på jobbet, och annars också, så jag har stupat i säng rysligt tidigt för att vara jag. Ögonlocken har bara blivit toktunga och tankarna bara rusat runt i skallen på en och vägrat lägga sig i någotsånär logiska banor som man skulle kunna ha någon som helst nytta av.
När man försöker fokusera på för mycket på en gång och på för många saker så blir det liksom ofokus
på allt i stället. Snälla, säg att ni också känner då ibland....*fniss*.
Så bilderna är från senaste gång jag var ut till stugan.
De gör ju inte längtan efter sommarnätter då man orkar hållas vaken mindre precis...
Här, på bilderna är det ännu vår. Fjolårsvassens sista sega strån står ståndaktigt kvar - det som är kvar av dem, vill säga. Det är inte så mycket.
Snart susar det i nya strån.
Jag tröttnar aldrig på det ljudet!
Väntar på att få se hur många ungar skraken har, och ejdrarna, fast när det gäller dem är antalet ungar de får alarmerande lågt, inte bara på "mina" skär utan överallt.
Har svanparet fått tillökning i år?
I fjol fick de två ungar.
Tyvärr hände sedan något, och senare såg jag bara de två vuxna - ensamma - utan dunbollar.
Naturen är tuff ibland.
För mig har naturen blivit den motvikt jag behöver, när det blir lite småtufft för mig att hinna med allt.
Där hittar jag tillbaka till fokus på något vis.
Svårt att riktigt förklara det.
Det är som om naturen får stå för det där orubbliga.
Det rubbas inte av konjunkturer, reagerar inte på lönsamhetskurvor eller sparbehov.
Det påverkas inte. Inte direkt.
Indirekt nog, dålig ekonomi betyder mindre pengar för naturskydd, men invånarna i naturen bryr sig föga. Och det är kanske just det som jag ändå tycker är så befriande med natur.
Den bryr sig föga. Den gör så gott den kan. Kämpar på, men bryr sig inte.
Jag förstår så väl, att många säger sig bli lugna i skogen, i naturen, att det till och med skrivs ut "recept" på skogspromenader för deprimerade människor.
Det är nämligen rätt skönt att sitta där på stranden och märka att hur jag än försöker få havet att förstå kalkyler och kurvor, eller vad man nu försöker förklara för dibadaba, så får man bara till svar ett kluckande:
- Och? Och? Och? i takt med vågorna.
Blåsiga dagar kan det svara:
- Äsch! Äsch! Äsch!
Och jo, jag längtar till ljusa sommarnätter vid havet för att få höra dessa
uttömmande svar naturen har att ge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar