...kvällen tystnar, det är så mycket skymning som det kan bli denna tid på året.
Solen färgar havet i guld, i rosa, i blått.
Färgerna blir nästan lite overkliga.
Men lugnet är verkligt.
Då kommer han, kungen av fjärden ångandes.
Han har burrat upp sig, jag ser honom på långt håll. Han håller bra fart, målinriktad, bestämd.
Ett annat svanpar har vågat sig in på hans revir.
De jagas med bestämda tag på flykt:
Denna fjärd är inte stor nog för oss två!
Gästerna, eller inkräktarna, hur man vill ta det, tar en lov över vattnet och försvinner bakom en holme.
Kungen vann detta slag. Han stegrar sig i vattnet och flaxar med vingarna i segertecken.
Den här gången var kampen kort - och rätt odramatisk.
I viken har sammandrabbningarna varit mycket mer blodiga än denna gång.
Det har hänt att den svagare fått ge sitt liv. När svanar riktigt slåss är det allvar.
Tur att det ibland räcker med att vara lite kaxig och stor på sig.
Det som precis varit scen för en kamp, tystnar snabbt och lugnet återfinns.
Skraken fortsätter sin fisketur och skäggdoppingarna som befann sig på första parkett simmar lugnt hem till sin vassrugge.
Kungen och jag blickar ut över riket där solens sista strålar färgar allt i märkliga färger.
Natten tar över och de sista nattsuddarna i form av några gäss flyger över vattenytan.
Och jag befinner mig ännu i ett småberusat tillstånd av detta lugn, denna tysthet, detta ljus
som jag så älskar!
Simpel lycka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar