ÅSKFRONT...

...kullerbytta i väderleken, moln som stegrar sig likt vilda hingstar i horisonten.

Frustar så det mullrar över fjärden.

Och jag ryser av välbehag över hela kroppen. Det händer något i mig när jag ser det här. Det är så mäktigt och vackert. När man känner doften av regn långt innan man hör det komma, långt innan man ser det, långt innan det är här. 

Det är varmt och fuktigt, tungt och stilla. Hela naturen avvaktar.

Inte ett grässtrå vajar.

Vinden kommer sedan.

De första regndropparna landar som tunga små vattenpölar på berget.

Löven darrar till då de blir träffade. 

Ejdrarna har samlats till små guppande klungor i viken.

Då kommer vinden, vassen böjer sig. 

De små björkarna niger, dansar, snurrar runt på sin lövkjol.

Tallarna nickar bara sakta med sina barrtyngda grenar.

Dricker mitt morgonkaffe.

De stegrande molnhästarna håller på att dra förbi. Denna gång stannade de inte här för att gallopera av sig. De ville vidare. Kvar stannar bara ett avlägset buller från hovarna som slår.

Man känner det i marken.

Denna gång nuddades vi bara av fronten, av den förbi-ilande flocken av åskhästar.

Jag kan föreställa mig hur man tänkte då när Tor var på toppen av sin karriär.

Regnet har avtagit, ljuset återkommer. 

Vinden mojnar. Fröken björk slänger inte längre med sin kjol, hon skakar bara sakta av sig vattendiamanterna, låter dem rulla ner till den törstiga marken.

Sven kallar mig tillbaka från mina funderingar. En kaja vill ha lunch.

Sven är kanske inte som Hugin eller Munin precis, men...

som lillungen brukar upprepa hundra gånger per dag i de flesta sammanhang...

...close enough!...;)

Må gott!