OLIDLIG RES-KLÅDA

 Som introvert har jag ju inga som helst problem med att inte fysiskt ränna runt och träffa folk, så på det sättet har det här med Corona inte påverkat mig speciellt mycket. 

Jag trivs också alldeles ypperligt med att jobba på distans. Och på grund av personer i riskgruppen som jag har i släkten vill jag också hålla möjligast mycket avstånd till ja....lite allt och alla. 

Men jag börjar sakna att bara sätta mig i bilen och styra iväg någonstans dit näsan pekar. Bara dra. 

Det har varit ett alldeles underbart höstväder och jag längtar mig sönder ut i naturen, men när man bor som jag i huvudstadsregionen så är alla de nära utflyktsmålen alldeles smockfulla av människor nu och jag vill inte ständigt ha människor omkring mig - inte i skogen. Och det har inget med coronapandemin att göra. Jag vill helst redan då jag parkerar bilen uppleva att jag är ensam på platsen. Och det är helt solklart att det händer inte alla tiders varmaste (och vackraste) septemberveckoslut i en region med 1,3 miljoner invånare. Då dessutom många under vårens och sommarens corona-tider upptäckt detta med friluftsliv och det härliga med att vara ute i naturen. Jag passar detta veckoslut. Jobbar på en text som egentligen borde varit klar förra veckan, men som kunde skjutas upp. Solen är varm. Höstlöven dansar. Gubben eldar bastu. Allt är fridfullt och skönt.

Men min själ blir orolig och rastlös. Längtar ut. Längtar bort. Bara för ett par dagar. Bortbort! På riktigt bort! 

Det är precis ett år sedan jag senast åkt iväg någonstans som inte är till stugan. Eller matbutiken...typ.  Och det börjar gnaga som en sten i skon. Jag har en sådan packa-bilen-och-bara-dra-iväg-klåda att det inte är sant!  

Jag tror jag måste bota den på något vis. På något sätt måste jag få lindring! Jag kanske bara måste dra iväg. Bara en liten sväng...Utan att träffa nån, bara jag och naturen. 

Få andras fritt. I djupa andetag. 

DET HÄR MED LINNE

Det här är snudd på pinsamt. Men jag delar det ändå. Ifall det finns EN annan person i världen som inte visste det här som jag skall skriva om här och som jag inte hade en tillstymmelse till aning om. 

Det här inlägget är till Dig! 

Vad i hela friden namn handlar det här om?

Vi tar det helt från början. I tiderna var jag en sådan där person som strök allt. Om ni lovar att inte berätta för någon, så har jag tom strykit både undisar och strumpor i mina dar. Ja, jag vet...

Och inte bara mina utan hela familjens...

Men jag är botad och numera har jag inte på åratal, vill jag påstå, greppat strykjärnet. Hade väl en blus som krävde ett varv under järnet, men den har också fått ett andra liv hos någon annan. Och gubben, han stryker sina skjortor själv - om det behövs. 

Så där på hushålls-sidan har jag mer och mer gått över till linne. Mina kökshanddukar, lakan, borddukar och servetter är av sådant där mjukt skönt skrynkel-linne. Nå, handdukar och lakan stryker jag ju inte, men då jag dukar med duk och servetter så vill jag ju helst inte ha de där av vikningen uppkomna skarpa "skrynklorna" i tyget. Visst kan man stryka men då ryker de där fina skrynklorna ju också. 

Har använt Eau de linge, eller linnevatten, i åratal för att ge det lilla jag stryker en extra doft. Men det var först häromdagen som jag blev upplyst om att man kan använda detta linnevatten Utan Strykjärn också! 

Låter ju helt knasigt att jag inte fattat det innan. Bara att spraya på och voilá alla vikskrynklor är borta men finskrynklorna är kvar! 

Förmodligen fungerar det här precis lika bra med simpelt kranvatten, men linnevattnet har ju tillsatt lite doft och den lilla bonusen är ju bara trevlig! 

Okej, jag är antagligen den sista på jorden som begriper detta, för mig var det nästan en lika stor aha!-upplevelse som den den gode Arkimedes fick när han lade sig i badkaret. 

Nu skall jag gå och fixa till lite käk åt gänget. Och duka med mina linneservetter - utan vikskrynklor! 

SES NÄSTA VÅR

Puuust, vilken vecka! Just var det måndag morgon och så ett par blinkningar och så är det fredagkväll! Känns som en evighet sedan jag satt där på stugan i stormen och då är det bara en dryg vecka sedan. Men höstvädret har varit så vackert som det bara kan vara! Riktigt fina dagar då det verkligen harmar att behöva sitta inne framför datorn eller ränna runt på stan som ett skållat troll.

Morötterna, de sista, rev jag upp från odlingslådan här en kväll. Rensade och påtade på tills det blev mörkt. Älskar doften av höst. Fuktigt, lite småruttet - fast på ett fräscht sätt ändå. 

Gässen flyger över och skränar. På dagen såg jag en tranplog som drog iväg. 

- Ses nästa vår, viskade jag till dem medan jag fortsatte med att skörda lite svartkål till kvällens filmchips.

Mina lökar anlände idag. En del av dem. Då jag i våras började bygga på "den intima trädgården" kunde jag inte ana att det denna sommar skulle växa så galet bra som det gjort. Rabatten är sprängfylld med växter...Bra så! Men då jag tidigare på sommaren gjorde min vårlöks-beställning så hade jag tänkt att jag hade mer utrymme att gräva ner i. 

Nu blir det då, för en del av lökarna att testa på att odla i kruka. Eftersom jag ändå kommer att glömma var jag skrev upp vad jag satte vart så tänkte jag skriva även här. Bloggen finns ju alltid här. 

Här i den lilla krukan ovan är inklämd vita pärlhyacinter. I en lite större terrakottakruka har jag rosa pärlhyacinter med sorten 'Pink Sunrice'

I den gamla gjutjärnsgrytan finns en gammaldags narsiss 'Actaea'. När jag täckte över lökarna med mylla viskade jag också ett litet: - Ses nästa vår!"

En annan narsiss av sorten 'White Marvel' hamnade i min näststörsta svarta kruka. De här är helvita med en fylld mitt, ser nästan inte ut som en narciss. Kallas också orchidénarciss. Blir få fascinerad av att det i en sådan liten, rätt ful knöl, bor något så vackert! 

I år kommer jag således att ha rejält mycket lökar som jag skall testa hur det går att odla i kruka här på våra breddgrader. För min inre syn ser jag en stor kruka fylld med fransiga narcisser framtagna till trappan sedan när gässen och tranorna återvänder. 

Då vi ses igen! 

Tänder ljusen på bordet, men lämnar lamporna släckta. Tar in den smygande höstmelankolin. Som kan vara besvärlig för många, men som för mig är som en snäll famn som tillåter till vila och eftertanke. 

TILLBAKA TILL TRÄDGÅRDEN

Av orsaker jag inte kunde påverka blev jag tvungen att lämna skärgården lite tidigare än planerat. Livet är nu en gång sådant. Släktingar som insjuknar akut och behöver hjälp. Och jag fick i alla fall en helvecka höstskärgård och fastän jag jobbade på dagarna kändes det nästan som semester ändå. 

När barnen var små minns jag att jag tänkte att sedan när barnen är vuxna och klarar sig själv då skall 

jag minsann försöka skaffa mig ett jobb så jag kan jobba från stugan. Eller ta ett alternerings-år och på det sättet kunna följa naturen i skärgården under en lite längre tid än något veckoslut nu och då. 

Nå, nu är barnen vuxna och det finns en möjlighet att jobba alltmer på distans, men så kommer det här 

med åldrande släktingar som är ensamma och sjuka och helt enkelt behöver hjälp. Någon som går till butiken - i dessa coronatider - och ja sådant! Är där. Närvarande. Håller handen och skämtar lite. Fast sjukdom är närvarande behöver inte humorn försvinna. 

Bara att inse att det är så livet är. Så jag är hemma igen. Men skärgården försvinner ju ingenstans. Jag hinner än. 

Och bra var det att komma hem. Har behandlat min trädgård med vänstra handen någon vecka och den varma hösten med regn har gjort att allt vuxit till höger och vänster uppåt och neråt. Trädgården var ett mindre kaos av lite väl växtglada växter. Morotsskörden i år var mer än tillfredsställande. Likaså alla örter. 

Något som inte lyckades i år var bönorna (av någon outgrundlig orsak) och tomaterna var inte heller en höjdare i år. 

Fick väl fyra tomater från den där sorten som skulle ge chokladbruna tomater. Totalt egoistiskt delade jag inte ens med mig av de fyra, utan åt dem alla helt själv. Det var ju ändå jag som helt själv fött upp dem, så någon måtta på att dela med sig av avkastningen, tänker jag...;) 

Snart blir det att gräva ner tulpan- och andra lökar. Att göra det blir till löftet om en kommande vår. 

Många blir nedstämda av att det blir höst. Min yngre grabb hör till dem. Där jag ser skönhet i gulnande löv och en viss vilsamhet i uppstannandet av tillväxt, ser han bara kommande kala träd och gråhet. Så olika man kan tänka! 

Men jag har ju min årliga mentala sänka sedan i februari istället. 

Näe, nu skall jag ta och köra bort ogräset jag rensade igår och sätta mig och planera var jag skall stuva ner vilka lökar. Kär syssla, minsann! 

DEN FÖRSTA HÖSTSTORMEN

Kvällen innan stormen simmade svanmamman, hon som förlorade sin partner i den blodiga striden i somras, men sina fyra ungdomar till ungar förbi. 

Alla de fyra ungdomarna såg ut att må bra och vara vid god vigör. Självständiga var de också. 

Först såg jag bara de unga, och hann under en stund fundera att hade det också hänt mamman något, men så kom hon lugnt simmande efter sin ynglingskara. 

Höstmorgonen, och faktiskt hela dagen, var underbart vacker. Solen sken och all tanke på den annalkande stormen kändes faktiskt mer som något man läser om på nyhetssidorna på nätet och kanske inte ändå på riktigt berörde mig? 

Men efter åratal ute i skärgården visste jag att lugnet kunde vara just som talesättet - lugnet före stormen. 

På natten började det vina runt stugans knutar, och framåt morgonnatten vaknade jag av stormens ljud, och även om jag inget kunde se i den svarta natten så kunde jag föreställa mig vågornas dans mot klipporna.

När morgonen ljusnade var stormen ett faktum. De unga björkar, som det inte finns så mycket av här på udden, neg djupt i sina höstgula klänningar. De viga, unga tallarna var inte sämre utan följde björkarna i sin dans till höststormens melodi. 

Under dagen ökade styrkan i vindbyarna och stundvis fick jag ta ordentligt i för att knuffa upp stugdörren. Den nu rådande vinden låg direkt på stugan och varje liten sekundmeter kändes. 

På eftermiddagen gav både elen och datoruppkopplingen upp och jag fick meddela att nu blir det inte mycket av mitt jobbande. Stängde ner allt som hade med elektricitet att göra och gick ut på klipporna för att på mitt sätt ta in stormen, njuta av den, beundra dess kraft och lyssna till dess mäktiga....sound? 

Storm är känsla. Det man upplever på huden, i håret, i kroppen då man knappt kan stå upprätt. 

Men storm är också ljud. Som ett ur-ljud som talar till en på djupet. Man vill ha tystnad omkring sig för att ta till sig stormens ljud. Tror jag. 

 Nu är det åter igen på väg att bli natt, men än brusar stormen på därute. Den har hållit på länge, varit uthållig. Den lilla fjärden, som vanligtvis är så stilla, så lugn, har idag fått leva runt och busa på. Kobbarna som i vanliga fall ligger där som väljästa batonger har idag fått tävla om uppmärksamheten med vågor lika höga som klipporna. Så här innanskärs är det ovanligt. Så här hård storm, så här tidigt på året är ovanligt här men jag gillar ju det. Som jag gillar alla olika väder som ruskar om oss lite. 

Utöver stormen har jag lagt märke till att det finns rätt mycket tecken på möss som tagit sig inomhus. Jag ser det på min hund som direkt blir på alerten om det finns möss i närheten. Men också ser jag det på att tupp-pappret blir rivet under natten. Att det finns små "visitkort" på veranda-bordet, vilket inte är brukar vara vanligt så här tidigt på hösten. Om alls. 

Får mig osökt att fundera på det här gamla talesättet om att möss söker sig inomhus tidigt på hösten om de väntar sig en sträng vinter. Nu har jag skrivit det här. Bara att följa upp då. Denna inte så empiriska undersökning...

P.s. Blogger har tydligen uppdaterat sitt gränssnitt och jag kan väl vara sisådär nöjd med det. Kan tex inte förhandsgranska att mina bilder "sitter rätt" innan jag publicerar - så förlåt om bilderna är lite hipsomhap...

Är också sur, vilket jag egentligen sällan är, på att man inte kan själv bestämma hur långa radera blir om man väljer att centrera texten. 

Vanligtvis gör jag det, men nu blir det bara helt knasigt, så smått tvungen att ta till vänster-marginaltext. 

Kanske det bara är bra, jag vet inte. 

Men smått störande att man fråntas möjligheter att själv påverka utseendet på bloggen. 

I värsta fall byter jag plattform. Och det skulle ju ändå vara lite synd - har ändå varit blogger trogen i mer än tio år. Men föredrar att man kan påverka utseende själv, smidighet och ett användarvänligt gränssnitt. Och det är jag inte helt övertygad om att Blogger erbjuder med sin uppdatering...

INNAN STORMEN

Det finns något väntande i luften. 

Är det för att det är så, eller är det för att jag vet att en storm är på antågande. 

Årets första höststorm. 

Distansjobbar från stugan den här veckan. 

Många saknar sina kontor, men jag tror minst lika många

är alldeles utomordentligt nöjda med distansarbetsrekommendationen 

(vilket ord!!!) som påbjuder fortsatt arbete hemifrån. 

Vi introverta vill inte att corona-begränsningarna gällande 

var och hur man jobbar någonsin skall ta slut! 

Mer distansarbete åt introverta. Typ.  

Jag jobbar i en liten organisation, men även här märker man 

av hur olika vi är, hur olika vi vill jobba. 

En del av oss är starkt extroverta och har saknat gänget, babblet vid kaffet, 

men också att kunna traska in hos sin kollega och ventilera tankar

och funderingar. Med eller utan tanke på att få en lösning på problemet. 

Bara få tänka högt. Babbla på. Låta munnen gå snabbare än tankarna. 

Eller bara hojta rakt ut i luften på bästa öppnakontoret-maneér:

"vem fixar det här?"

"kan någon ta sig an det där?".

Allt sådant som gör en introvert nervsvag! 

En del av oss är starkt introverta och har inte i samma utsträckning saknat gänget. 

Eller jo, men inte alls på samma sätt.

Man har saknat de där lite mer djupare diskussionerna 

gällande ett jobbrelaterat problem. Men också personliga

samtal som förs face-to-face, inte vid ett glatt klockan-två-fika.

Kaffe-stunderna med sina vitser och sitt skratt är underhållande. 

Nu och då. Sällan ens dagligen. 

Men allra mest har nog introverta välkomnat möjligheten att 

få jobba ostört med det man får lön för. Utan att måsta 

"förklara sig" varför man vill vara för sig själv. 

På något plan hoppas jag att det goda denna corona-pandemi

för med sig i förlängningen är att det skulle bli en utökad

förståelse för att vi är olika. Att det som är guld för en extrovert

personlighet kan vara rent gift för en introvert. Och vice versa, naturligtvis.  

Det har bara så länge varit de mer extrovertas sätt att vara, att jobba

som varit det "enda rätta". Jag tror att det skapar en bättre arbetsmiljö på sikt

att tillåta människor att i större utsträckning jobba på det sätt som känns bra för 

var och en av oss. 

I väntan på höststormen sätter jag mig en stund på stugtrappan 

och undrar om inte jag har det finaste kontoret på jorden? 

HÖSTREGN

För en höstmänniska som mig finns inget tråkigt höstväder. 

Det finns bara fint höstväder och så finns det fint höstväder - som lite blötare variant. 

Regn är rofyllt för själen. 

Vind likaså. 

I skrivande stund sitter jag i mitt soffhörn, den här gången i det som finns på stugan.

Vinden viner, regnet låter på taket, vågorna slår mot stranden. 

Brasan sprakar stilla. Det är de ljud som hörs. Inga andra. 

Har tänt ljus i alla husets ljusstakar. För att fira höstens ankomst. 

Känns att nu är den här. På riktigt här. 

Det är mörkt. Det är tyst. Det är dämpat. 

Min tid är här och nu. 

DEN BÄSTA AV BÄSTA

Jag vet, så säger alla om sina lurventussar! 

Men idag fyller min bästa av bästa jämnt. Tio år, tio gemensamma år! 

Jag kunde tala mig varm om den här hunden - och hundrasen för den delen. 

Hon, Aida, är alltså en borderterrier. 

Hur det kom sig att jag valde en borderterrier? Jag hade haft stora 

hundar sedan alltid kändes det som. 

Riesenschnauzer, 

en blandras mellan Riesenschnauzer och 

långhårig retriver, Airedaleterrier. 

Vid något skede började jag se fördelen med en liten hund

då jag i jobbet rörde mig på olika platser och en stor hund inte

riktigt var lika lätt att ta med sig överallt. 

Blev att jag valde en Cairnterrier. Hon hette Tosca och var min skugga

i nästan 14 år. Hon var alldeles underbar, men vars enda negativa 

sida var att hon hade så korta ben så att hänga med

på längre turer i naturen blev smått utmanande. 

Isynnerhet om det var högt gräs eller snö...

Så när Tosca tog sig till sällare jaktmarker funderade jag

ett bra tag vilken hundras jag skulle välja. 

Det blev en borderterrier. Det har jag inte ångrat. 

Redan då för tio år sedan började man tala om hundraser som inte

är så friska, som alla dessa trubbnosiga varelserna. Alldeles härom veckan läste

jag en artikel om att avla fram dessa hundar som knappt kan andas är

jämförbart med djurplågeri. För mig var en av kriterierna att hundrasen skulle

vara frisk. Och det är en borderterrier. 

Klart jag har försäkring för min hund, men jag har aldrig behövt använda den. 

Aida har aldrig varit sjuk. De gånger vi har varit till veterinären är för vaccinering. 

På alla dessa tio år! 

Sedan ville jag som sagt ha en hund med lite längre ben. Och van med

hundar som skall trimmas ett par gånger om året var det valet enkelt. 

11 månader om året har man knappt hundhår i hemmet alls. 

En sträv päls, som borderterriern har, är ypperlig om man vill röra

sig ute också då vädret är sådär. Pälsen torkar i ett nafs. Luktar

inte gamla yllesockor alls och släpar extremt lite sand och smuts in. 

Sådant fastnar helt enkelt inte. 

Sedan har ju en terrier en underbar karaktär. Inte så där

slätstruken och lite mesig, nej hon är tuff och modig. 

Någon kunde kalla det något utmanande. Envis och egensinnig till och med.

Men hon är alltid med på allt, långa promenader, lydnad, sök. Men 

blir inte heller galen om man av orsak eller annan hänger några dagar 

förkyld i soffan. Hon anpassar sig. 

Och så gillar jag hennes lite ruffiga utseende. 

Så långt från avel enbart för utseendets skull som ju gått över styr

då det gäller många hundraser...

Dessutom sover hon läääänge på morgonen. 

Kan man begära mer av en hund? 

Här har hon precis landat i sitt nya hem hösten 2010 och

är totalt fascinerad av....allt. Som en kattsvans till exempel. 

Hoppas på några fina gemensamma år än. 

Än märks inte åldern på henne. 

 Den bästa av bästa! 

ALLT ÄR INTE VACKERT

 I min skog har jag ett ställe där det växer svart trumpetsvamp. Alltså ett stycke ställe. 

Jag upptäckte det för kanske tio år sedan genom att jag faktiskt helt konkret ramlade över det! 

Snubblade på en gren och stod på öronen i mossan och när jag borstar de värsta barren

ur luggen så glor jag direkt in i ett litet gäng med svarta trumpeter. 

Efter den lilla incidenten har jag tagit stigen förbi stället varje år. 

Nästan alla år har jag fått med mig några svampar, i år var nog rekordskörd. 

Så som det är med nästan alla andra svampar för den delen i år. 

Finns mängder. 

Jag brukar torka min trumpetisar. Tycker de blir bäst så. 

Sedan kan det ju vara läge att ta en bild av sin fantastiska svampskörd

innan man torkar den. Blir liksom mer imponerande, vackrare -

kanske till och med mer aptitligt då. Torkade trumpetsvampar är kanske inte det

vackraste i matväg man kan tänka sig. Men de är svart guld! 

Känner redan smaken av de smulade svamparna i en risotto. 

Ou yesss! 

*

Undrar om det kan vara fullmåne bakom alla regnmoln ikväll? 

Klockan är alldeles för mycket för mig att vara vaken, som om min

gå-och-lägga-sig-klocka inte riktigt är på alerten. 

Det regnar ute, trädgården är mörk utanför. Öppnar fönstret för att lyssna

till dripdroppet från träden. Ekarna fäller nu också sina ekollon. De smäller

mot den lilla gångbron av trä som går över ett litet dike. 

Det åter så mycket mer i natten än på dagen. 

En lockespindel har krupit in på insidan av fönsterkarmen

och står där med sina sytrådstunna ben och väntar. 

På vadå? 

Schasar iväg den ut tillbaka i natten, släcker ner och går och lägger mig. 

Nog babblat för idag. 

REGNGRÅTT OCH LINGONRÖTT

Meningen var att jag skulle besöka min studiekompis vernissage i Hangö på lördagen, 

träffa en annan studiekompis över en kopp kaffe och utbyta lite nyheter och få tillbaka

mitt bidrag till en gemensam fotoutställning vi hade för snart ett år sedan. Hon hade 

vänligt nog tagit hand om tavlan efter den senaste utställningen. 

Jag vet inte om jag själv tycker att just det fotot är så bra att den behöver sparas. Den hade mest

en roll i en helhet, men för sig själv är den bara - ensam? Enkel och ensam. 

Blev inget av någondera. Denna märkvärdiga tid gör att man på direkten blir försiktig

då man känner minsta lilla raspighet i hals, aningen till huvudvärk eller hostar till

mer än vanligt. Och visst nös jag också lite extra? 

Små, små tecken på en möjlig förkylning gjorde att jag avbokade allt. 

Inte för att jag egentligen kände mig direkt sjuk, men man vill ju inte

vara den som är en potentiell spridare av virus. Corona eller inte. 

Så har det blivit. För ett år sedan hade jag knappt ens reagerat på lite halsont,

än mindre att det skulle hindrat mig att åka och träffa människor. 

Men nu gjorde det det. Är det vårt nya normala? 

Åkte istället ut till stugan. 

Hösten har definitivt kommit till skärgården. Visserligen regnade det lite nu och då, 

men det oaktat är fukten ständigt närvarande. Trots vinden ville det lilla byke jag 

tvättade upp, en handduk, en disktrasa, en topp inte torka ute på bykstrecket

utan jag fick varma bastun för att få dem torra. 

Man märker höstens ankomst bättre här än hemma i huvudstan. Där är samma rytm oberoende

av årstid, men här är det annat. Kvar i viken finns bara svanfamiljen. 

Eller det är bara en förälder och fyra ungsvanar. 

Kan inte låta bli att fundera om det var den här familjens svanpappa jag

såg bli ihjälslagen av en annan svan i somras. 

Men alla andra invånare är veck. 

Skarvarna flyger längs sina rutter, där nära vattenytan. 

Gässen samlas i flockar ute på fjärden och flyger skrikande till 

någon närliggande åker för att äta. I övrigt är det tyst. 

Det finns mängder av lingon i år. Inte helt mogna på alla ställen än, men i

soliga öppna lägen är de alldeles djupröda och stora, fina. 

Svampar finns det i överflöd - om man nu någonsin kan ha svampar i överflöd? 

Har i år hittat kantareller på ställen där jag aldrig sett dem växa förr. 

Hösten i skärgården är nog lite bättre än hösten någon annanstans. 

Kanske kunde den vara lika fin i fjällen, det tror jag bestämt att den är. 

Men dit kan jag inte ta mig nu. Inte i år. 

Men hit till skärgården jag kan enkelt ta mig. Och planerar för fullt

hur jag skall kunna stanna lite längre, jobba härifrån någon vecka i iallafall. 

Kräver lite planering. Men vi får se hur det går! 

BERÄTTELSER

Skolorna hade börjat, på åkrarna tuggade skördetröskorna i sig skörden i samma makliga takt som en kossa idisslar. Började skolan tidigt på morgonen hann jag se dimman som dansade över den lilla ån som jag gick förbi på väg till skolan. En timme senare och allt det trolska var borta. 

När jag kom hem från skolan satte jag mig oftast på trappan till det lilla torp, 

Lillstugan, som fanns intill mitt föräldrahem. Dit lyste eftermiddagssolen. 

I september var solen ofta skön, inte stickande som innan, utan bara mild. 

Jag hade en stor, alldeles för stor, knallröd tröja som jag bytte om till och som jag kunde

dra över knäna så det nästan blev som en kokong där jag satt på den gamla trappan.

I solskenet. Med min bok. Alltid en bok. Regnet minns jag inte. 

De här stunderna och den stämning som fanns där kan jag återuppleva

i min fantasi precis när som helst. Sådana spår satte de i min unga själ.

*

Först långt senare har jag förstått att det var stunder som var så oerhört viktiga för mig. 

Redan som barn var jag nog lagd åt det mer introverta hållet, även om jag inte förstod det då. 

Men intuitivt blev stunderna där på trappan med 

en bok och en skön ensamhet behövlig motvikt till bruset från skoldagen. 

Jag var ett barn, en tonåring, en ung vuxen. 

Och torpets trappa, i synnerhet så här i brytningen mellan sommar och höst,

var min lilla tillflyktsort. Mitt ställe. 

Sedermera har jag aldrig släppt böckerna, berättelserna. Platserna har 

bytt, varierat. Tiden att läsa likaså. Men läst det har jag. 

Tills för några år sedan då utmattningen klämde sina klor i mig och 

jag plötsligt inte klarade av längre texter. Det var som om jag tappade bort

en stor del av det som jag består av. Men det gick inte att läsa.  Den allra enklaste

deckarromanen blev för tungläst för mig. Jag hade tappat koncentrationen. 

Jag försökte med ljudböcker, det funkade inte alls. I ett nafs hade mina tankar tagit

över och lagt lock över öronen och det kunde gå två kapitel utan att jag alls lyssnade. 

Jag slutade låna böcker, jag slutade köpa böcker. Jag läste inte. 

Vid något skede köpte jag en iPad - främst för att kunna ladda ner

 e-böcker på då andan faller på, men också att helt enkelt ha

mindre fysiska böcker att ta hand om. 

Visst kan man låna på bibblan, men ofta hamnar man vänta på de bästa. 

Tog det elektroniska steget för att alltid ha en bok 

tillhanda - om lusten att läsa skulle återkomma. 

Det dröjde till i år innan lusten och koncentrationen 

kom tillbaka som den en gång var. 

I sommar har jag åter läst (nästan) i samma takt som förr. 

Inte riktigt, men nästan. Jag är på något plan

tillbaka i den lilla flicka som satte sig efter skolan på

torpets trappa i sensommarsolen och läste, och läste och läste.

Känns som att få en gåva tillbaka. 

Har plockat fram några böcker jag inte läst och böcker jag läst, 

men gärna vill läsa på nytt, på soffbordet. En av dem är Vandraren som 

skildrar Elias Lönnrots berättelser då han samlade in av vad 

folket berättade i stugorna på kvällarna då mörkret lagt sig. 

Berättelser som skulle bli Kalevala, vårt nationalepos. 

I min Ipad väntar en härlig komplott böcker av olika typer, från

olika genrer och fakta och fiktion i en salig röra. 

Och så några ljudböcker att ta och ha i örat då jag går

de där tråk-hund-promenaderna längs asfalterade promenadvägar. 

Något att döva ljudet från trafiken med, helt enkelt. 

Tänk, vilken väg vi gått. Från berättelser berättade från dig till mig men

aldrig nedskrivna till att vi idag kan ha berättelser så vi kan 

välja och vraka efter humör och tillfälle. Och att kunna välja

i vilken form vi vill inmundiga dem. 

Visst är det fantastiskt? 

Är det så? 

Eller är allt bara en chimär?