OCH HÖGST UPP PÅ LASSET ÄR CLIVIAN...

…eller den där sinnebilden av en flytt.

Det här blir nog sista gången jag bloggar från den här adressen.

En hel massa flyttlådor har åkt iväg idag, och i morgon far möblerna och

lite mycket lådor till. Och jag inser att det är läge igen att rensa bort det där

man faktiskt inte behöver.

Även om det är besvärligt att flytta, packa ner och packa upp, 

så borde man absolut göra det rätt ofta ändå.

Man inser hur mycket onödigt man släpar på.

Och förvisso, visst är det ett osmakligt i-problem, med för mycket grejer.

Vad jag menar att man blir tvungen att faktiskt Ta Tag I varenda en pryl

man har ger perspektiv på vad man behöver.

Jag har sagt det tidigare…jag har för mycket prylar.

För mycket av så mycket.

Så denna flytt resulterade i att jag packade ner en massa (7 flyttlådor) böcker

både facklitteratur och romaner och donerade dem till 

bibban i byn. Lakan och handdukar donerades till flyktinghjälp, skor likaså.

Kaffeserviser ärvda lite härifrån och därifrån är nedpackade i 

lådor som denna gång inte packas upp på nytt.

Inte i mina skåp.

Eftersom det ändå är ärvda saker, från min föräldrageneration och generationen före det, 

så vill jag ge möjligheten att spara det vidare till följande generationer. 

Tänker de, mina barn och eventuella barnbarn, som jag så kan man

om hundra år plocka fram 200 år gamla kaffekoppar.

I dagens läge har de inte mycket till värde, mer än det där känslovärdet för

att man vetat hur viktiga och fina och värdefulla de varit för dem som 

skaffat dem. Hur viktig sak en prydlig kaffe service ändå var.

Då.

Så på det sättet känns dessa spetskoppar faktiskt mer emotionellt värdefulla

än några muminmuggar eller liknande som numera ibland skaffas från början bara

som ett samlingsobjekt. Något som vem som helst kan köpa.

Just det - när har samlingsobjekt blivit något som alla kan ha?

Tappar det inte då något av sin idé och tanke?

(Kanske mer om det en annan gång).

Men ändå, de behöver inte fylla mina skåp - för jag använder dem

aldrig. Böcker behöver inte fylla mina bokhyllor, för jag har redan läst dem.

Kläder jag inte använt på ett år behöver inte ta plats i mitt skåp.

Ja…att flytta och packa ner ger perspektiv på det där man 

verkligen behöver. 

Och på sitt sätt väldigt befriande.

Att släppa taget. 

Över ting.

*

Och så hade jag gärna tänt en brasa.

Men gör inte det, för askan är tömd i spisen.

Det blir att tända nya brasor på annan plats.

För andra att tända brasor här.

Och jag känner på mig att det här

huset kommer att få en riktigt bra matmor framöver.

Snart är det dags för henne att ta sin clivia och flytta in här.

Och för mig att dra vidare.

Med aningen lättare bagage.

Och en clivia högst upp på lasset! 

ETT DRAG ÖVER TRÄDGÅRDEN...

Hade hoppats på att jag skulle hunnit vara lite social idag, men det…sket sig. Istället har jag jagat diverse reservdelar till diverse ting denna sommars förmodligen varmaste dag. Hur bäst som helst? NOT!

Varför skall saker gå sönder just en sådan här dag. Och varför är det alltid jag som skall kasta mig i bilen och försöka hitta en reservdel? Ajo, för det är bara jag. Här. 

Just den här biten kan stundvis vara lite kämpig när man är själv. Det finns liksom aldrig någon annan att skicka iväg när något trasar sönder. 

Bara att hoppa i bilen och bita ihop. Jag menar, vem skulle nu vilja hänga på stranden istället, eller träffa en kär vän sedan länge, länge…eller bara vara en dag som denna? 

Men jag, jag satt i bilen största delen av dagen och jagade en reservdel som baske mig var slut i hela landskapet! 

När jag kom hem hade hettan redan landat och det dröjde kvar en sådan där skön känsla i kvällen som man sedan kommer att längta efter som en liten toka när vi igen har vinter här. 

Jag är inte längre så förfärligt för det här med hetta, men oj vad jag kan njuta av de här ljumma kvällarna! 

Det är nog kvällarna jag njuter av mest ändå. Lite tantvarning här, jag vet. Men ändå. Kvällarna är skönast. Basta! 

Väl hemma packar jag det sista vi skall ha med oss och går en sväng i trädgården. Märker att det mesta vuxit som bara vad under de senaste dagars värme. Klipper buxbommen och skördar en hel hög med örter. 

De får torka medan jag drar norrut och sedan skall de in på burk för att i sinom tid förgylla en och annan maträtt.  Ändå är det på något sätt lite vemodigt att skörda - det känns som om sommaren lite vippat över på den där andra sidan. Ni vet?

Och trots det så vet jag att det är just den här kvällen jag kommer att minnas i höst, i vinter, i november när slasket vräker ner, när det knappt hinner bli ljust innan det igen är dags för att bli mörkt.
Denna underbara kvällsvärme och sommarmättnad och samtidigt något nytt och fräscht.

Just som att vara på den där mittpunkten av ett gungbräde, precis innan det kippar över åt ena eller andra hållet.
Det är ju precis där vi är. Med försommarens charm i ena handen och sensommarens mogna klokskap i den andra.

Tänker att det är ju precis där hittar mig själv just nu. Mellan två varande. Inte ung, inte gammal. Och medelålder, det bara låter som ett mellanmål på något vis. Något som ingen riktigt räknar med - finns det ens? På riktigt? 

Så…jag och sommaren är i samma skede, lite så.

Så mycket tankar det föds - bara av att gå en sväng i trädgården och skörda lite örter. 

Den där kloka människan som någon gång sagt det där redan uttjatade orden om att: 

Vill du bli lycklig för en dag - skaffa dig en flaska vin.

Vill du bli lycklig för en månad - skaffa dig en kvinna/man

Vill du bli lycklig för hela livet - skaffa dig en trädgård.

Hen slog nog lite huvudet på spiken ändå. Trädgård ger tankar och tankar gör trädgård. Lite så.

SÅ MYCKET SKOJ...

Det här är nog den allra finaste stunden på året. Eller jag upprepar mig nog antagligen sedan där vid midsommar, i augustis mörka kvällar, när hösten glöder och sen när frosten gnistrar. Jag vet! 

Men just NU tycker jag att det här är det finaste som finns!

Längtar till stugans, skogens och havets,  totala lugn även om jag känner att jag nu på något sätt är mer utvilad inombords än jag varit på länge. Känner att det är så mycket skoj på gång! 

I veckan kommer en tidning ut som jag varit med och bidra med i form av en del foton och en liten artikel smög sig visst med där också. Väntar med spänning på hur det skall bli. På fredag kommer den ut ur ugnen. Jag vet så mycket att mitt foto landat på pärmbilden, och den har jag fått tjuvkika på, men resten är som ett paket i julpapper. Man VET att där finns något skoj, men vad...

Och så håller jag tummarna på att det går vägen för mig att väljas ut till en av testarna på ett nytt objektiv som Tamron ger ut så småningom. Hankat mig fram bland tiotusen (jo, du läste rätt!) andra intresserade och landat bland de sista femtio gallrade, från vilka sedan fem väljs till testpiloter. Oj oj oj, hur skoj DET skulle vara. Att få testa ett helt nytt objektiv i fyra veckor! Snacka om julafton!

På tal om julafton…så hör den här röran till mina favoriter. Hade den till julbordet i år, nej fjol. Och jag älskar den röran! 

Sedan jag lekte vegetarian för ett halvår här för ett år sedan så märker jag att det nog blir mer och mer att välja bort kött. Helt automatiskt. Eller kanske inte helt, för med köttälskarna i familjen blir det lite väl krångligt så där tidsmässigt och praktiskt och ekonomiskt också, men köttet spelar absolut inte längre fösta fiol, inte på något sätt hos oss.  

Förr köpte jag hem kött och så funderade jag vad som skulle passa till. Numera köper jag hem grönsaker och funderar vilket kött skulle (kanske) passa till - om nu någon skulle vilja ha.

Och just den här utvecklingen har varit så intressant. Jag tror absolut att det här är nyckeln till att få ner köttätandets andel, för det tror jag att är den enda vägen till någon form av hållbarhet på alla fronter, att man helt enkelt svänger på tänkandet. Jag har de här grönsakerna - vad kan jag göra till. Istället för tvärtom. Har också bunkrat upp med quorn-grejer i frysen för de där dagar då hjärnan går på reptilkanalen och det enda jag kan få i huvudet är grejer med köttfärs när jag står där i butiken och är bara tom på middags-ideér. Och magen kurrar…

Och jag tycker nästan MER om quorn än om köttfärs, så det händer titt som tätt att jag "glömmer" köpa hem köttfärs. *fniss*.

*

Ikväll hade jag nöjet att få grabben med på en löprunda runt byn. På med de löpskorna som fått samla en skrämmande mängd damm i allskönsro ett bra tag nu. Det småregnade och jag undrar om inte det är mitt favoritväder att springa i. Hur galet det än låter. Men det är liksom svalt, och det finns syre i massor.

Nå, tydligen inte nog ändå, för efter en stund när jag mycket tacksamt stannade lite "småflåsande" sådär när hunden skulle göra sitt så kommenterade grabben mycket artigt;

- Inget illa, mamma, men orkar du liksom inte längre än så här innan du behöver stanna?

- Va-a-a-aahhh, njehhhjj, dehhhht är hhh-huuundenn som skaaaalll….jaaaah, duh veeeht?

(men det var ju inte riktigt hela sanningen det. 

Nu jävlar (ursäkta) skall det bli nya ryck i  den här tanten!)

Så var det idag. Och jag har förhört lillungen till hans sista prov i grundskolan. För min del är nu eran som mamma till skolelev slut. Har ju bara räckt sedan 1996 då min första började skolan. 

Nitton år hörni.

Och med risk för att låta riktigt jobbigt nostalgisk så var det faktiskt alldeles just som vi följde den förstfödde till skolan och han gick så kavat in i klassrummet med en ryggsäck större än han själv. 

FREDAGSKVÄLL I TRÄDGÅRDEN...

Ja, men nu är vi väl ändå äntligen där? När det blir senare och senare innan jag får för mig att gå in. 

Än är det många sjungande fåglar som inte kommit, de där riktigt HC-insektätarna väntar än på att dyka upp. Men visst kvittrar det i trädgården, och ljuset sen. Som om jag inte fick nog!

Tänder ett gammalt skevt och lite fläckigt ljus i en vas som också fläckats under sina månader ute i lidret. Och fatet som rostat. Tillsammans finns där en sliten skönhet som jag bara blir så varm inombords av. Lite på samma sätt som när jag ser vackra rynkor hos äldre, gråa hår. Det är så vackert!

Jag älskar att gå ute och möta, väcka, upptäcka allt efter ännu en vinter. 

Tyvärr har våren och maj ändå börjat rätt mulen och med dis och dimma och regn till och ifrån. Men trots det så är det ljuset som är det viktigaste! Eller är det så att värmen kan utebli, solen kan utebli, men ljuset - DET kan man lita på att finns. År efter år. Och vi älskar det!

Hundarna får sina obligatoriska promenader. Först en med mig med båda hundarna, sedan tar konvalescenten ena hunden en sväng ner till stranden och sonen tog den andra på långlänk med grannens tjej och hennes hund. 

Så det blev bara jag och katten då. Och trädgården. I vårkvällen. 

Som många av er vet, eller har räknat ut, eller annars bara förstått så har den här trädgården för mig bara varit en temporär trädgård, så förståeligt nog så har jag inte satsat speciellt stort på den. 

Vi, sonen och jag, flyttade hit för tre år sedan med tanken att grabben skulle ha möjligheten att gå sina tre högstadieår med sina kompisar från barndomen. För mig var det viktigt att kunna erbjuda honom det. Och nu med facit på hand - har det varit en synnerligen bra investering. Ett bra val, helt enkelt.

Men nu är det dags för oss att dra vidare. Sonen börjar studera, med största sannolikhet, på annan ort i höst. Visserligen får vi vänta på det bekräftande till midsommar, ungefär, men troligt är det ju att det blir något annat. Och även om jag trivs alldeles förträffligt bra med både byn, orten, platsen, huset, trädgården och människorna här, så är det läge för mig att ta nästa steg. Igen.

Det här är en underbar plats, en skön trädgård, även om jag inte varken hunnit eller ens brytt mig om att sätta just min prägel på den. Den har varit fin som den är så jag har inte ens behövt göra om något för att trivas. Och det säger redan mycket! Och huset är ju en dröm.

När jag landade här visste jag att det var för en relativt kort tid. Och snart är det dags för mig, för oss, att lätta på kopplingen, eller ankaret då. Vi talar ju ändå om ett hus i en skärgårdskommun med havet ett stenkast bort, så ankar är kanske den mer korrekta benämningen.
Jag kommer att sakna havets närvaro. Men få annat i stället.
Det är alltid val man gör. Och ödet som spökar och styr och ordnar om.

Men innan vi är där att det blir något annat, där ligger en hel sommar emellan. Med ljuvliga kvällar i trädgården.
Med magiskt ljus och ljumma vindar. Och dem njuter jag alltid av, oberoende var jag råkar befinna mig.
Är det här, eller på andra sidan jorden, eller var som helst.

Och just idag, tror jag att det var min allra första riktiga trädgårdskväll, då gränsen mellan vårkylighet och föraningen om hur försommarsvalka i kvällen kommer att  kännas suddades ut lite grann.
Kändes nästan som pyttelite sommar. Nästan som vårmättnad. Ena stunden värme och så kyla igen.

Kylan från havet känns, bor man så här vid havet så är havet alltid närvarande.
I vind, i ljud i doft, i fågelliv, i bara den enkla vetskapen om att havet är där precis intill.

Det är något som känns i hjärtat - precis om man känner sin trädgårds puls i sina egna ådror.
Och det är det som är så fint med trädgård. Denna samklang.
Har man aldrig upplevt det - då har man aldrig haft den rätta av trädgårdar.

BAKAR LITE MED CHOKLAD…

…i och det var en fin idé det. Det blir sällan av i den här lilla kojan, men nu kavlade jag mina upp mina ärmar för att producera en gigantiskt stor cookie, och visst sjutton var det gott. Galet gott.

I övrigt har jag kört knäledspatient till fysioterapi - efter att jag tjatat hål i huvudet på karl de senaste veckorna över att det KAN inte vara så där styvt i knät så här många veckor efter operation, och det SKA inte det ena och det SKA det andra och du BORDE ha gympat mer och ABSOLUT stretchat mer och lite MINDRE bara ligga i soffan/sängen och mysa tills karl-skrället ifråga blev så in i vassen nervös på mig och faktiskt beställde tid till en läkare som bekräftade allt jag sagt. Och jag fick en sådan där skön stund att  luta mig tillbaka lite och säga "vad -var-det-jag-sade på ett sätt som får små horn att växa fram i pannan på karln i fråga och ja, nu kör jag honom då till en fysioterapeut en gång per dag, så där. För att han skall undvika en ny operation.

Så vad lär vi oss av detta…tjata på era gubbar. Lite mer än de tål och står ut med.

Om så behövs….*fniss* tjata ännu mer! 

Och så har jag gått med hundarna i blöt skog, i kilometer efter kilometer, och det i allt annat än vinterskog, och jag kan inte bestämma mig om jag tycker att det är okej att skogen i februari känns som om det vore mars, stundvis april, eller så inte? 

jag vet inte om jag innerst inne tycker att det är okej att våren plösligt verkar bli den utdragna årstiden?

Om hösten tänjer ut sig in i december och våren visar sig redan i februari? Då blir det ju helt snurr på mitt hat om vintern som aldrig tar slut och jag behöver överflytta min harm över den grå årstiden till våren i stället? En vår som pågår och pågår och pågår i evigheter, men lite plusgrader, lite regn, lite dis, lite….allt i en räcka av dagar som bara blir till tjat.

För så är det ju. I min värld. Minusgrader är vinter, och plusgrader är vår. Och nu har det varit våriga (?) plusgrader en längre tid och ja…

Jag tror vinter/våren håller på att tjata hål i huvudet på mig på precis samma sätt som jag tjatat hål i huvudet på den stackars man som valt att vara konvalecent hos mig. 

Och båda två är vi ju lite i den situationen att vi kan bara bita ihop och vara i verkligheten.

Och nu, för att vara ett inlägg som inte alls skulle bli långt, för jag har löjligt mycket att uträtta ännu en söndagskväll så dansar fingrarna skrämmande lätt över tangenterna.

Och det är ett bra tecken. För jag har ett par längre texter som jag lovar leverera här så småningom och förkylningen som jag hade sällskap av gjorde att jag skuffat det framåt. I morgon skall jag börja.

I morgon är det en ny vecka, en förkylning har gett sig och solen stiger lite tidigare upp än den gjorde innan. Bara det är en bra sak! Inte sant!?

NÄR DET ÄR TOMT PÅ IDÉER...

...i ett snorfyllt hjärnkontor så då är det! Tänk, när man för en gång skull skulle ha all tid i världen att sätta sig ner och skriva så är det som om varenda tanke, som skulle kunna forma en mening på mer än tre ord, skulle vara bortblåst, eller kanske utsnyten, vad vet jag?

Men inte att det skulle vara nåbar i min hjärna, inte! 

Men ekorren har återkommit till min trädgård efter att ha lyst med sin frånvaro länge, länge. Jag trodde redan den råkat ut för något riktigt otrevligt. Det var dagens bästa nyhet! Alltså inte det att den kanske råkat ut för något otrevligt, utan det att den återkommit. Ni förstår nu vad jag menar, när tanken rör sig mer som en nerkyld mask? Då kan det bli fel. För att vara övertydlig; bra med ekorrar, i min trädgård. Alltså. Dem gillar vi. 

Doftljus är fint. Dem sparar jag tills det är någon idé att tända dem. Att tända dem i ett hus med idel täppta näsor är inte speciellt smart. Släpade hem dem från Wien. De lovar att de skall dofta 'Fresh Cotton'. Det gillar jag.

Väntar på att få ta i bruk byk-korgen så småningom och börja hänga ut tvätten på tork, så att det doftar 'Fresh Cotton' så där riktigt på riktigt i hela huset. Och i sängen och aaahh…vad man kan längta efter en så enkel sak ändå!

Men inte att det förirrar sig några djupare tankar in bland mina små grå, nejdå. Där är det fortsatt rätt så stillsamt mellan synapserna. 

Bra så. 

Bara det vänder så småningom. 

Kanske det gör det, även om det än är tomt på idéer.

ÄNTLIGEN MÖTTE JAG SOLEN...

Det var välan så att förra veckoslutet då jag och grabbarna tampades med snöoväder i Wien, så hade det varit sol och fint här i den här delen av världen. Men då var vi ju inte här, och sedan dess har det varit mulet. Trist!

Läste någonstans att det varit den mörkaste vintern på väldans länge, med extra lite och mycket få soltimmar. Jo, jag tycker att det känns och märks. 

Men idag! Idag lyste solen. Och till och med värmde lite, lite.

Eftersom jag ärvt förkylningen som varit ihop med lillungen under resan, så kändes tanken på långpromenader inte som ett bra alternativ. Att jag hade önskat, men nu fick jag snällt stanna hemma.

Om det är något jag lärt mig under årens lopp, så är det att förkylningar faktiskt skall vilas ut.

Så jag bestämmer mig för att ta vara på dagen av inte så mycket program och och de planerade program är annullerade och förbereder en lång, skön meditationsstund på terassen. 

Första i år. Nu har det svängt!!!

 Det är fler än bara jag som alldeles tydligt har längtat efter de här stunderna på terassen. I solen. På fårskinnet. Att vi ändå längtat efter det här! Inte sant? 

Här kunde jag sitta och snörvla och tycka lite synd om mig själv som inte kunde ta mig ut på promenad och inte kunde jag ta mig till ett par evenemang som jag hade planerat besöka här i hembyn. Blä! 

Medan den ena av hundarna löjt nöjde sig med att njuta i solen, så tassade den andra ivrigt runt, runt i trädgården. Undrade en stund vad sjutton han letar efter för nosen gick som en liten maskin. Tills jag kom på det. Jag hade satt ut några smulor från en torr ostkant åt fåglarna igår. Och tydligen hade det blivit en liten, liten bit kvar någonstans. Det mesta hade ändå fåglarna ätit upp. 

Men han här gick och snusade och snusade och snusade. Jag tror ju att han inte längre ser så himmelens bra (han är ju ändå en herre med många år på nacken) och går kanske ännu mer på luktsinnet än innan. 

Så han fick pyssla på med sitt - och tror jag att han hittade en liten ostbit ändå. Lite som belöning för mödan. För envis är den hunden, ger minsann inte upp i första taget…

Så, inte så mycket att rapportera idag. Skall gå och se ett naturprogram på TV. När jag nu inte kom ut själv idag. Längre än till den soliga terassen då.

Och oj, oj, vad det gav mersmak. Bara jag blir av med förkylningen så…! 

DEN DÄR KNEPIGA ÅRSTIDEN….

Jag har alltid tyckt att vintern är pyttelite för lång för min smak. Kanske är jag av en mer europeisk proveniens trots allt. Att det bara är ödet för generationer sedan som sett till att jag landat just på dessa breddgrader i just detta liv. Ja, det finns ju några smala, bleka, små blyertstreck i kyrkoböckerna som lite tyder på att det pulserar lite europeiskt blod i mig, förutom det skandinaviska och ryska, da. Och jag tror att det är just de där borttappade små bloddropparna som aktiverar sig till tusan så här på vårvintern och får mig att nästan tappa hoppet på en ny början. En ny vår, en ny…något!

Jag klarar liksom med finsk sisu november-mörker. Jag klarar av december med svensk positivitet och julen. Jag klarar av januari med rysk envishet och tillkämpat gott humör. Men i februari tar mina äss-kort slut. Och kvar har jag en längtan efter mellaneuropeisk tro på att det blir en vår - riktigt, alldeles strax.

Så här har jag varit sedan barn. Kunde bara stryka februari från min kalender helt och hållet. Bort! 

Sedan kan jag hellre leva med att det är skidföre i mars än att det "lovas" vår i februari. För jag vet ju att det inte stämmer. Det är låååångt till vår än…

Mycket längre än vad som är bra för min själ. *suck*

Jag vill så vår redan. Jag vill så ljus och sol och det får faktiskt vara snö, bara det skulle vara ljus…

Märkte det när jag var den här svängen ner till Wien. Där det snöade och var vinter, men det fanns ljus.

Det är annorlunda då. Där ginsten faktiskt redan blommade mot sydliga väggar och det fanns liksom ett litet löfte i allt. Om vår. Där alldeles bakom knuten.

Jag vill också. Att det skall vara där bakom knuten. Men jag vet att det är ännu veckor och veckor att överleva innan den där morgonen då det plötsligt bara doftar annorlunda, vinden är annorlunda, ljuset är annorlunda. Det har äntligen svängt.

Men något smått hände ändå idag som fick mig lite optimistiskt och som matade min hungriga vår-längtan med lite, lite, lite hopp.

Vitlöken i grönsakskorgen såg ut så här när jag skulle laga mat.

Kanske den allra första lilla bevis på att det har skett en vändning - mot vår! 

SKÖNA VANLIGHETER...

Och vanliga skönheter var det som jag bockade av i årets version av att räkna gårdsfåglarna. 

Talgoxar var det mest av hos mig som på de flesta gårdar i Finland, men åtminstone här omkring fanns det också en hel del koltrastar. Inget mindre än fyra honor och en ivrig hane snurrade runt i mina buskar.

Att få ta sig en timme att bara kolla på fåglar är hemskt bra för en lite fladdrig själ och för alla dessa tankar som annars hoppar från en sak till den andra som ystra kalvar.

Skall det räknas fåglar är det full fokus på om man ser 5…eller var det 7 talgoxar samtidigt. Det är ju inte sååå allvarligt, och säkert inte så på individen noga heller, men genom att lite försöka vara korrekt så där så blir man härligt fokuserad på bara en enda liten enkel uppgift.

Och att få lyssna på det där underbara drrrrr-ande från småfåglarnas vingar - jag kan inte få nog av det!

Så jag tror jag skall fågelräkna mina bevingade i trädgården lite nu och då. Bara för mitt egna höga nöjes skull.

Sen kommer vi till det här…som också är något jag verkar få tillverka för mitt eget höga nöjes skull.

Blinier. Jag säger då det! Jag kunde kasta mig lite lyrisk för dessa plättar av bovete - eller kanske inte just de så där rakt upp och ner - men tillsammans, tillsammans med allt det där gudomligt goda! 

Rom, lök, smetana….laxröra…Ah och åh! För att inte tala om saltgurka och honung och smetana (jodå, tillsammans). Jag bara…ah! 

Men det är jag rätt så ensam om i den här mixen av människor under mitt tak just nu. Hur det nu sen är möjligt? Att det finns de som inte älskar blinier? Ja, man kan ju undra! Men tydligen finns det sådana.

Underliga är de! 

Blir ju desto mer åt mig då - och på något märkligt sätt så förvandlas det lite från att vara festmat till att vara något som man, eller jag då, tillverkar åt bara en person, eller mig då. Och då plötsligt är det ju en vanlighet lite. En synnerligen skön vanlighet. 

Till de större ovanligheterna hör att jag besöker en handarbetsbutik. I och för sig så kan man tycka att kanske hela begreppet handarbetsbutik börjar höra till ovanligheterna, men en sådan besökte jag idag.

Skulle lämna in grabbens vinterrock för en ny-dragked-operation. Jag är ju inte den mest handarbetande person liksom och dragkedjor hör till överkursen som jag aldrig var närvarande på. 

Och trots min historia som rätt opraktisk när det gäller handarbete, så blev jag kvar i handarbetsbutiken bland tusentals tyger och kantband och spetsar och knappar och knoppar och knäppen och stickor och virknålar garn och bara gick runt och petade. Och hittade det vackraste garn som jag visste att jag bara ville ha, men vad skulle jag göra av det då? Man kan väl ändå inte köpa hem garn för att det är fint i färgerna? Eller kan man? 

Nja…och så kom jag på det! Jag vill ju göra sådana där mjuka bollar av garn och om det går riktigt vägen så kommer de till och med att ha en funktion. Kanske. Men det återkommer vi till.

Så hem kom jag med garn och en sådan där pompom-set-grej som gör att man kan snurra ihop hur många garnbollar som helst i ett nafs. 

Jag, som konsument i en handarbetsbutik hör till ovanligheterna, men för att behålla denna ovanliga butik är det ju bra att vara konsument i just dem. Hänger ni med?

Är man inte en hejare på handarbete, så kan alla göra pompoms. Och vad gör man med dem sedan, då?

Nå, inte så mycket, men de är hemskt skojiga att göra och rätt så fina - till allt möjligt! 

Sedan vaknar jag till att det ju är vinter och jag faktiskt inte ännu prickat in min vintersemester! 

Eftersom mitt vuxna sällskap här i kojan är lite vingklippt för tillfället så planerar jag aktiviteter mest för mig själv. I år kommer det inte att bli av att ge sig ut på någon längre tur, men kanske någon kortare? 

Bara jag kunde bestämma mig om jag skall ta semester nu i midvinter eller spara den till vårvintern, då fåglarna börjar återvända? Knepigt! Ni skulle bara veta!

Och så medan jag sitter här och skriver, så märker jag att av alla julrester finns det något som jag visst glömt att städa undan. Tänk att det i ett sådant här litet hus kan finnas vrår som man glömmer att man hade? Och lampan som också är så där glatt på sned. 

Fast det hör ju nog också till vanligheterna. Att saker och ting är lite si så där…

Och hur underligt det än kan låta, så gillar jag försfärligt mycket just de här alldeles vanliga dagarna.

Vilken tur - för det är ju de som livet är mest fyllt av. Sköna vanligheter! 

MULTITASKING….

Jag är väl rätt så urusel på det. Egentligen och ärligen. Jag tror att det är så. Bara att erkänna att jag nog aldrig hört och kommer aldrig att höra till det där gänget människor som bara lyckas liksom trolla fram så många lager i sitt liv. Liksom samtidigt.

Nu finns det en risk att jag kan låta avundsjuk och så, men det är jag nog inte. Mest bara ärligt häpen över att det finns de som klarar av att hålla tusen bollar i luften samtidigt och faktiskt leende se ut att gilla det. När en dubbelarbetande föräldrar i en familj med fem barn och gärna med ett lite företag så där vid sidan om och åldrande föräldrar tusen kilometer bort som också skall tas om hand och, och och  och. Det är vid dessa stunder då jag känner att jag förmodligen begåvats med en reptilhjärna som aldrig, aldrig någonsin kommer att klara av och kanske inte ens vilja klara av allt på en gång här och nu. Jag vill ha lite tröghet i mitt tankeflöde. Eftertänksamhet och funderingar. Ja. Så tokig är jag! 

Hur sjutton snöade jag in mig på det här ämnet då? Jo, av många orsaker egentligen. Och det är ju så det är, åtminstone för mig när jag skall skriva inlägg att jag blir inspirerad från många olika håll. Liksom samtidigt.

Och här snubblar jag ju på min egen (näs)vishet lite grann. Är inte det multitasking då? Att vara på alerten för vad man kunde skriva om samtidigt som…jag ja, gör en massa annat. 

Men är jag bra på det? Nej. 

Har bara lärt mig att leva med det. På något plan i alla fall.

Läser en intressant artikel i The Observer (eller var det The Guardian..?, nå, någonstans) om "Why the modern word is bad for your brain". Och jisses så intressant! Kanske aningen för att det bekräftar tankar som jag själv haft. Vem vill liksom inte läsa om sådant? Men faktum är, vi kan ju knappast stoppa utvecklingen, men jag tror att det är oerhört viktigt att vi förstår vad den gör med våra hjärnor. Jag tror bara att det är viktigt. Att förstå.

Det får nog bli ett alldeles eget inlägg om det en annan dag då min multitaskiga hjärna är lite mindre trött och inte ropar så desperat efter en date med John Blund.

Vad nu sen det här allt har med bilden att göra? Jo, ser ni, det finns faktiskt en liten, om än svag koppling här. Jag kan nämligen bli så vansinnigt imponerad av och till mig över alla människor som bloggar och har sig och som kommer upp med de mest fantastiska foton på de mest rätta maträtter på alla tänkbara sätt man kan tänka sig. Och det är liksom här jag bara snubblar i mitt eget lilla multitaskande.

Jag klarar liksom inte av att samtidigt servera både god och framför allt varm mat åt en hungrig familj ,ibland utökad med en ännu hungrigare skara andras tonåringar och liksom få alltsammans att se både avslappnat och spontant ut. Eller spontant är det minsann, så den biten kanske jag klarar av ändå. Och avslappat kan det också vara, men oftast ser det ändå bara mest stökigt ut. På bild. Om det skulle komma så långt som på bild, vill säga.

Men att sedan få det På Bild, ni vet vad jag menar. Så där läckert tilltalande, vackert på Bild. Gärna innan faten gapar tomma. Det sker sällan. Ja, det är liksom på den nivån jag är!

Förmodligen lägsta level…ever!

Så med tanke på att jag skall försöka skruva ihop en familje-kokbok inklusive bilder så blir det nog att skruva upp den här multitaskingnivån lite högre då. Ett par ynka pinnhål sådär. Högst femtio...

Fast å andra sidan….jag just läst att det inte alls är vad våra hjärnor tycker om att vi gör. Multitaskar och har oss. Så ack och suck…vad göra?!

*

Ja, i allafall så försvann dagens middag i bättre munnar innan jag hann säga "cheese" åt maten som skulle fotas. Och innan jag hann multitaska mig snabbt nog från kock till fotograf. Och för att jag har så svårt att säga till mina att de inte får hugga i den rykande varma maten för att jag skall…vadå, fota?

Och så är det den här lilla detaljen med att kunna fota i naturljus. Det finns inte så mycket av den varan halv sju på kvällen när jag landar i min koja med maten fortfarande i fula plastkassar. 

Tänker allvarligt på att jag kanske borde tänka om här, och satsa på en semester-mat-bok istället.

Då finns det både ljus och kanske till och med lite tid? Kanske det!

EN SVAL VILSAM TOMHET...

Ja, inte vet jag, men samtidigt som jag på något plan förbannar januari (och februari också, för den delen, när jag nu är i gång) för sin långsamhet, sin stillhet, sin tomhet så kan jag också känna att där finns en vilsamhet som ändå är rätt så skön.

Vi snurrar ihop lite gött av det som råkar finnas i skafferiet och gör inte så mycket mer. Tar det lite avskalat och avslappat och så där. Det är Januari bra till. Att bara liksom vara. I den där vilsamma tomheten som kommer smygande så fort man sopat ut de sista granbarren. 

Av lika delar socker och olivolja (så där på ett ungefär) så rör jag ihop världens bästa skrubb för vinterknastrig hy. Jag tänker på alla de surt ihopförtjänade slantar jag satt på diverse skönhetsmedel under år och årtionden och som inte ens varit hälften så bra som det här. Olivolja och socker liksom.

Hur enkelt får det bli? 

Jag brukar dessutom klämma i saften av en lime eller en halv citron, lite beroende på vad jag råkar ha drällande i fruktkorgen. Mest för doftens skull.

Och jag lovar. Jag har den mest knastriga hud man kan tänka sig vintertid. Och så lite till. 

Och till och med jag har hoppat över en och annan insmörjning bara tack vare detta löjligt enkla som man på 2 minuter skruvar ihop i en gammal syltburk.

Ja, just det ja. Blandningen håller sig säkert en tid i kylskåp, jag brukar bara röra ihop så mycket att det går åt under ett par duschningar. 

Till och med tonåringen, som undrade vad sjutton jag hade i kylskåpet, tyckte det här var toppen, när han väl fick klart för sig vad man skulle göra med röran. Och testade det. Det fick skönt-godkänt. 

Men så där i övrigt, när det gäller burkar i kombination med kylskåp så tänker de flesta tonåringar något ätbart, det här vet alla mammor till tonåringar. Det är liksom lite så de fungerar, eller hur de kopplar ihop saker i sin hjärna.

Och även om olivolja och socker och limesaft i och för sig inte är till skada precis om man skulle få för sig att smälla i sig innehållet i burken, men ja….man har så mycket mer glädje av det här utvärtes.

Så man kan ju satsa på en liten etikett eller så. Om man nu inte råkat informera sin tonåring liksom...

Bäst för utvärtes bruk. I alla fall. Lite.

På eftermiddagen gick jag en lång sväng i skogen med hundarna. Vädret var väl sådär och det var självdestruktivt-halt på sina ställen medan andra ställen var mer eller mindre bara och hela skogen doftade mars. Lite i alla fall. Vattnet porlade i diken och ja…kändes inte helt som midvinter precis.

Det var tomt i skogen på både djur och människor. Det var först när jag satte mig ner vid bordet efter skogspromenaden som jag i ögonvrån tyckte mig ana ett fågelflaxande som var lite annorlunda än det fågelflaxande jag brukar vara van vid. Och minsann…hade jag inte fått en fin ny gäst på besök.

En gråspett, minsann!

Sådant gör en alldeles vanlig vilsam söndag lite mindre tom. På ett sådant där bra sätt.

För fast sval vilsamhet, till och med lite tomhet kan kännas välkommet ibland, så är det ändå lite välkommet med nya besök i fågelbaren. Även om gråspetten kanske inte är super-ovanlig precis, så var det på 1990-talet jag såg den senast. Så att så himla ofta råkas vi ju inte…gråspetten och jag ;)

Att just den här typen är en han, ja det vet man för den röda fläcken i pannan. Det har inte honorna.

Fin är han, det är bara så. Jättefin.

*

Och så är det en ny vecka som väntar, och en blick i min kalender säger att det är liksom jättejätte mycket inkommande vecka och nästa gröna (lediga) fläck är nästa söndag och ja…det där med januari och vilsam tomhet, det stämmer liksom mest bara in på mitt privata jag.  Ja.

Ta hand om er. 

NÄR DAGAR INTE BLIR SOM MAN TÄNKT SIG...

Alltså, jag hade liksom planerat sätta väckarklockan på tidigt, trots att det var lördag, för lillungen skulle ha skoldag och sedan jag kört honom dit (för skolbussen kör ju inte lördagar, om nån undrade) och så skulle jag ta hundarna med och gå en lång sväng i skogen för att sedan plocka hem ungen fyra timmar senare. Om det gick så? Nå, nä…

När började gå fel då? 

Förmodligen redan då jag på fredagskvällen glömde kolla att min telefonväckarklocka faktiskt skulle ringa också andra dagar än VARdagar. Vilket den alltså inte gjorde, utan vi sussade gott till halva förmiddagen. 

Som om inte något av mina djur i vanliga fall skulle ha väckt någon av oss. Hände det idag? Nej.

Det gjorde de ju inte, nej.

Och så var dagens ljus sådär…inget som fick det att skrynkla ihop sig i en 

fotograf-själ. Inget alls faktiskt. Men satte mig en stund i trädgården med kameran, mest bara för att jag älskar de där stunderna för mig själv då det enda lilla ljudet som hörs är blåmesarnas och talgoxarnas drrrr-ande från vingarna när de flyger till fågelbordet, fram och tillbaka, fram och tillbaka, igen och igen.

Ibland kommer en liten svartmes flygande för att nappa ett litet solrosfrö. Jag tror det är samma lilla svartmes som jag sett här sedan i hösten. Det är alltid bara en. En ensam en.

Under veckan hinner jag sällan följa med trafiken vid fågelbrädet. I mörkret lägger jag ut nya frön.
När jag på veckoslutet hinner följa med, och ser svartmesen landa för att plocka åt sig. Då blir jag lite fladdrigt glad där i hjärttrakten. Fånigt, barnsligt, jag vet, men ändå…det är bara så.


När dagen ändå inte blivit som man tänkt sig, så tar jag och kör ihop ett litet långkok. Lagar lite större mängder kållåda. Få saker sprider sådan där helylle-präktig-feelis i hela det lilla huset som kållåda.

Jag gillar när det är lite helylle-präktigt. Det är liksom det jag förstår mig på. På djupet.

Det är klart. Man hör väl till dem som hänger med, iallafall lite. Som hakar på vissa saker och sådant man behöver haka på för att inte riktigt på direkten bli passerad till närmaste museum. Men mer och mer

har jag börjat fundera på var går min bekvämlighetsgräns när det gäller allt nytt och modernt och fantastiskt och hur-kunde-vi-leva-utan-det-här? 

Min äldre grabb studerar ju media och annat luddigt som jag i ärlighetens namn inte riktigt vet vad hälften betyder så där när man skall försöka koppla det till den verklighet jag är och lever i.

På ett teoretiskt plan kan jag ännu både förstå och greppa det, men att sedan överföra all den teknologi och alla de möjligheter som både teknologin och den enorma spridning av…allt….vi har redan i dagens läge till det vi kommer att ha inom en alldeles nära framtid…då det blir hiskeligt stort.

Och i det perspektivet så känns liksom mina svartmesar och kålrotslådor aningen främmande.

Och jag blir riktigt, riktigt kluven inombords.

Jag VILL ju hänga med och förstå och anamma och allt det där…men jag VILL ju också hänga kvar i allt det där långsamma, sega, enkla gammaldags och dammiga. Ibland känner jag mig som om jag inom en rätt snar framtid hamnar och välja. Och det känns underligt.

Sitter och läser en massa om framtidens tekniska material, och om framtidens kommunikation, om framtidens…typ allt…som sonen skickat mig och blir liksom samtidigt klokare i form av bättre insikt och samtidigt dummare i form av en trivial längtan att få stanna kvar i det som är nu. Kanske till och med lite i det som varit innan. 

Smuttar på mitt vin och tar mig en liten chokladbit (som egentligen är en kamouflerad bananskiva…) och tröstar mig med att VISSA saker kanske ändå kommer att bestå.

Som ett gott vin, till exempel. Och choklad.

En lördagkväll när det mesta denna dag inte alls har gått som det var planerat. Inte alls.

Fast inte helt fel för den skull. 

VARKEN HACKAT ELLER MALET...

Jag vet inte…det är något med hur det är just nu. Jag får inte riktigt något till stånd, vare sig hemma eller på jobbet (hoppas lite att chefen hoppar över just det här inlägget då…) Men det bara ÄR så. 

Inget jag kommer i kontakt med just nu blir varken hackat eller malet. Känner mig lite som ett rö för vinden. Otillräcklig och olustig och ostabil och bara liksom…trött.

Kan säkert ha sin förklaring i årstiden och i att min höst varit tung och seg och ledsen och jobbig och jag tycker inte om när det är så…vem skulle nu det, förresten?

Men det känns lite som om alla reaktioner på allt kommer nu när det i övrigt är lugnt och rätt rofyllt. Och det känns lite fel. Nu när många lägen liksom ändå är under kontroll och det finns ett litet frö till ro som stilla gror. Skall det inte tammetusan just då komma en matthet från helvetet krypande och lägga sig som en dyngvåt filt över en. Är det nu sen rättvist? Va?

Men det är ju precis så som det så ofta brukar. Helt utan att vi kan få ha en åsikt om vi gillar det eller inte. Det kanske till och med hör till? Att livet liksom dänger ner en i soffan och säger: "VILA ditt spektakel. Nu är det läge och chans till det!".

Kanske det faktiskt är läge att lyssna då? Fast hjärtat vill fladdra och flyga, planera och drömma, förverkliga och bygga. Fast hjärnan vill leverera som alltid, som en maskin. Kanske det ändå är läge att bara…vara…i….nuet. För en gångs skull?

Knepigt, men jag skall försöka bli bättre på det. Här och nu!

För jag märker ju inom mig att jag behöver på någon skala nollställa mig. Rensa. Inget jag tar i blir varken det ena eller det andra just nu. Allt blir liksom halvdant och oenergiskt och halvvägs och det känns lite främmande. Och inte rättvist mot någon. Allra minst mot mig själv. 

Jag känner mig synnerligen obekväm med att, inte bara lägga mig i soffan, utan dessutom s o m n a  - jo, det ni- där! Och inte bara en måndagkväll, utan också en onsdagkväll - dessutom samma vecka!  

För även om jag inte kanske i vanliga fall heller går i så himla många knop i januari, men i år…nej, vet ni det här tar ändå priset! 

Det blir ju ingen ordning på någonting såhär! Eller så väljer jag att ge efter och så återkommer vi i mars när jag sovit mig genom vintern? Kanske det blir så?

*gääääsp*, får man gå och lägga sig på riktigt nu?

Typ?

Fast vem skall mata fåglarna då?

Ja vem?