ALLTSÅ VILKA DAGAR!

Smet iväg till stugan för några dagars egentid. 

Inte för att jag har emot sällskap heller, men som en introvert

av rang känner jag ändå att det är viktigt för mig att få ha den där

alldeles, alldeles egna tiden. Att liksom få grotta ner mig själv 

i någon form av oegoistisk själviskhet - låter ju inte klokt det där -

men det är just så jag känner det. Rätt ofta i vardagen är jag den som 

fixar, reder ut, tar reda på, hjälper och styr och stöder. Jag bara är så.

Har alltid varit, så absolut ingen offermantel här, kan minsann säga nej! numera

om nåt blir för mycket, men gillar det här med att kunna stiga åt sidan för

en stund från allt och allting och få ladda batterierna. 

I år har mina egentids-dagar verkligen levererat. 

Det är faktiskt bara medlet av april, och här i skärgården brukar våren 

vara ganska så skarp och finare på bild än vad verkligheten brukar bjuda på. 

Ofta är det både bistert och kallt och blåsigt och sade jag redan kallt? 

Ett par dagar nu har jag fått hålla igen för att som trädgårdsmänniska med någon slags 

erfarenhet vet en att hålla igen lite även om jag idag yrade omkring i trädgården 

iklädd enbart uppkavlade  tights och BH. Och hade alldeles för varmt! 

Nätterna är fortsatt kalla. Till kvällen drar jag upp elementen på fullt och 

tänder brasa. Mot bättre förnuft har jag ändå sått lite grejs. 

Dök ner i mitt fröpåseförråd och hittade den där avrivna fröpåsen med

ca hälften av fröna kvar - men av vad?

Mycket olämpligt hade jag rivit av påsen så att jag inte har en

susning om vad det är för frön jag sparat från i fjol. 

KRAV-märkta och högavkastande, men ja...så mycket mer

vet jag inte om dem. 

Lite mer koll har jag ändå på dahliaknölarna som fått stå i en 

sval stuga nu en dryg vecka innan jag igen kom hit och visst finns

där redan tecken på liv. 

Blev så nyfiken på de där fröna som jag inte har en aning om vad de är

så jag sådde några i en kruka och den här gången markerade jag tydligt vad det är jag sått.

Heh. 

I övrigt har jag lyssnat ikapp poden Röda Vita rosen med Victoria Skoglund och

Jenny Strömstedt. Helt knasigt vad tiden går. Tycker precis det var alldeles nyss jag 

lyssnade på de första avsnitten då jag tog mina promenader i mina nya hoods. 

Året var 2021 - och der VAR ju alldeles nyss! 

Och ändå samtidigt fem år sedan! 

Lyssna HÄR

Lyssnade som sagt ikapp och kände lite igen mig i det som de

också sade där. Hur länge skall man podda (eller blogga)? 

Känns som om man ständigt återkommer till samma grejer år efter

år. Fast å andra sidan kanske det är så det är när man är natur- och 

trädgårdsintresserad? Det är ju samma saker som återkommer år efter år. 

Och det ger en slags jordad känsla till att allt på något plan är som

det alltid varit fast världen ibland känns allt annat än stabil, 

pålitlig och trygg. Naturen struntar i maktgalna gubbar i världen

Och så länge det ändå är hyfsat lugnt i de egna knutarna så kan man

idka lite verklighetsflykt till just det stora lilla som naturen kan ge en. 

Hör ju till de som älskar slowTV. Den årliga älgvandringen har under

några år hört till mina favoriter. Haft den på till och ifrån på en av mina

skärmar vid mitt arbetsbord. Samma med vår finlandssvenska variant från en liten

sjö där svan och tranor häckar. 

Det kan man följa HÄR

Mycket sympatiskt och intressant och slow när det är som bäst. 

Har själv vistas som fotograf i gömslen ett antal gånger så jag vet hur det är. 

Det är inte alls så slött som man skulle tro. Efter ett tag kommer man in i en mode

där små händelser blir stora för alternativet är att det inte händer något alls. 

Det är lite magiskt det där. Man tror att det är urslött att vänta i timmar (!) på att

en örn ids flyga ner från sin utkiksplats så man kan få en fin bild. Att vänta på att 

en björn eller varg kommer förbi. Men undrar om det alls finns något mer

avslappnande och på ett skönt sätt fokuskrävande som just det. 

Kanske kan fiske och vandring och jakt ha något samma? 

Att liksom stiga tillbaka till en tid då detta var det som gällde för överlevnad. 

Har vi allt detta kvar i vårt dna - det som man gör för att överleva är viktigt.

Resten är egentligen bara oväsentligt? Tidsuppfattningen blir en annan just då och där.

Och i viss mån har odling det samma. Det är inte heller något man kan skynda på. 

Det tar den tid det tar. Lite olika från år till år, men ändå lika. 

I år är våren tidig. 

Det har märkts på alla humlor som vaknat och yrvaket

och mycket hungrigt ger sig ut på jakt efter föda. 

Jag märker att jag satt alldeles för lite krokus i min trädgård. 

Humlorna fullkomligt flockar sig, står på kö, till blommorna. 

Helt klart att jag i höst skall sätta mängder av krokus så det finns

något tills nästa vår. Funderar också på att plantera någon vide i utkanten av 

trädgården så att det skulle finnas föda tidigt för pollinerarna. 

Kram från mig

 

BEREDSKAP I 72 TIMMAR

 

Senaste måndagen, när jag rotade efter något i tvättstugan, såg jag att jag hade en

vattenkanister stående där. Jag brukar ha det, mest för att ha vatten om det skulle bli

avbrott i distributionen av någon orsak, men lika mycket för att lätt kunna

ta vatten med om jag skulle åka till stugan på vintern eller välja att åka 

och campa någonstans. Eller bara för att det är en vana för mig att ha vatten hemma. 

Nå, nu var bäst före datumen för vattnet redan lite förbigånget så i vanliga fall

skulle jag börjat använda bort vattnet, men den här gången tänkte jag testa hur bra

min hemberedskap är att klara de där i minimi 72 timmar. 

Ett litet experiment helt enkelt. Och jag hade inte förberett mig alls. 

Men jag trodde nog att det skulle ordna sig. 

Värmen i hemmet kunde vi ju inte stänga av, och jobba måste jag så 

den biten fick jag ge avkall på.  Lite fusk då jag via jobbet var i

kontakt med yttervärlden i form av nyhetsflöde. Men grävde faktiskt fram min

gamla radio och hittade till och med batterier som passade! 

Plockade fram mina utfärdslådor som innehåller allt möjligt som kunde vara bra att ha. 

Till exempel visste jag att jag hade både gaskök - och gas! 

Har dessutom ett par Trangior och inget mindre än tre sk kvistkök (tror det också kallas vedkök,

men ved är att ta i, kvistar och kottar är det man använder). 

Så nog skulle jag få till varm mat alltid! 

Inte lika behändigt som om man hade en vedspis i köket - och få värmen på köpet - 

men nog skulle vi klara oss! 

Och så hittade jag också en knippe engångstallrikar. 

Yipiii...det sparar lite disk! 

Till disk behövs ju som känt vatten och det hade vi inte i denna spontana utmaning

i överflöd. Med andra ord var det välkommet allt som man kunde använda som inte

krävde speciellt mycket disk. Använde tex samma kaffekopp, torkade bara av den

med lite fuktigt hushållspapper. Inte den tekniskt sätt mest rena koppen efter 72 h, 

men kaffet smakade lika bra oberoende. 

Trodde att jag skulle ha haft mer engångsknivar och -gafflar, men tji fick jag. 

Den bunt av dem jag tänkte på - de finns på stugan. Nåväl, det gick bra att

bara torka av metallbesticken också. 

Eftersom jag tänder ljus varje kväll och brukar förse mig med rejäla buntar

av tändstickor, så tänkte jag inte mer på det, tills jag tog asken och skulle tända

på gasköket och märkte att jaha...här var det bara använda stickor i asken. 

Jag har den ovanan att lägga använda tillbaka. Något som gubben blir vansinnig på

när ha tar en ask för att gå tex och värma bastun, eller ut på en pipa som han gör nu och då. 

Och där ute märka att asken skramlar lovande...men! 

Hade dock ett par askar oanvända tändstickor så inga problem där! 

Sedan har både gubben och jag stormtändare till de gånger vi är ute i naturen och 

skall fixa eld när det blåser och tändstickor är totalt obrukbara. 

Och ja, vi har extra gas till dem också. Check på det! 

Och ljus, ja vet ni, DET finns det av i det här huset! När jag påbörjar den sista

lådan med 50 st kronljus så slänger jag in en beställning på nya! 

Vi planerade faktiskt att gå all in med att inte använda lampor alls, men så tänkte vi

till lite och insåg att har vi bara en massa fladdrande lågor så ringer nog någon

granne efter brandkåren (eller så tror det att vi glömt att betala elräkningen, hahahaa). 

Alternativet att ha pannlampa och ficklampa var nog inte heller så bra. 

Då skulle säkert någon granne ringa polisen för att de skulle tro att vi har inbrott. 

Så där fuskade vi lite - för hemfridens skull, inte vår men andras - och hade ett

par myspyslampor på. Så hemmet såg lite bebott ut, om än ganska nedsläckt. 

Lite kaxig var jag nog och tämligen säker på att det testet här skulle jag ro iland utan

problem. Lite snöpligt för min del blev det när jag märkte att jag bara hade en knappt ens

halvfull gasflaska. Trodde jag hade en full i reserv, men det hade jag inte. 

Så vi fick spara på gasen för att få vårt morgonkaffe. En gång kokade vi några potatisar,

men i övrigt blev det att äta kall mat (sallad) och smörgåsar. 

Kaffet fick förtur och det kokade vi också så att vi hällde det som blev över 

från morgonkaffet i termos. Vi är till all tur inga grymma kaffemonster men 

morgonkaffet vill man inte vara utan. 

Det svåra var att komma ihåg att inte använda kranen! Det går så automatiskt att

tappa upp vatten! Till slut fick vi sätta postit-lappar på kranen för att komma ihåg. 

Eftersom vi inte hade överdrivet med vatten så hällde jag upp ett stort glas vatten

som jag skulle klara tandtvätten på. Det blev av förståeliga skäl 

inte så mycket smink under de här dagarna heller! 

Ganska skönt och som distansjobbare spelar det absolut ingen roll. 

Bajsandet och kissande då? 

Vi valde att använda vattentoan helt normalt. Jag har faktiskt köpt lite starkare

plastpåsar som jag har i beredskap om det skulle behövas. Man trär den helt enkelt på 

den vanliga toastolen och klämmer sin tårta dit. 

Och tassar ut med påsen till soporna. Och att kissa skulle jag nog göra i en hink.

Eller så skulle jag få göra som gubben och gå ut och kissa. 

Men just detta momentum skippade vi - igen med tanke på grannarna. Fniss. 

MEN till min lilla fasa märkte jag att vi hade slut på både toapapper och hushållspapper. 

Hade blivit att plocka fram julservetterna lite tidigare i år om testet skulle pågått lite längre. 

När testen inleddes på måndagkväll råkade min telefon vara fulladdad (vilket den

vanligtvis sällan är kvällstid, men hade blivit tvungen att ladda den under dagen). 

Jag använder telefonen ganska mycket så lite orolig var jag om den skulle 

klara av 72 h. Men jag har ju en powerbank! Ha! 

Bara att jag inte ens mindes när jag senast laddat upp den. 

Blev nog att vara sparsam med att använda telefonen. Och till slut när 

batteriet var slut laddade jag upp allt som gick från powerbanken och hade

20 % laddning vilket jag visste skulle funka. Använder nämligen telefonen som 

väckarklocka och min arbetsgivare uppskattar att jag är på jobb sådär lite 

enligt överenskommelse i alla fall. En timme innan testet tog slut slocknade telefonen. 

Hade det inte snöat, rent ut sagt så förbannat mycket, så hade jag kunnat passa på

och laddat telefonen då jag åkte iväg någonstans. Men nu lekte jag ju att inga

butiker var öppna och ja...sade jag att det snöade? Massor! 

Internet då? Jag försökte undvika det på fritiden. Det var svårt! 

Vem vill liksom inte chatta med någon? Se en film, kolla nyheterna, läsa sin mejl...

Jag valde att redigera lite gamla bilder och så läste jag. 

Men jäklar vad långa kvällarna blir när man sitter där i skymningen

och kan egentligen inte göra sååååå mycket. Må vara hur mysigt som helst med levande ljus! 

Leka med katten? Men även hon tröttnar till slut, heh! 

Kram Maggi

ETT LITET TIPS BARA

Har aldrig riktigt fattat tycke för plast. Som material är det bara på något sätt

otäckt och motbjudande. Så har jag alltid tyckt. Men visst - det finns en mängd saker

i plast som gör livet lite enklare. Som att plasta in mat till exempel. 

Men nu har jag hittat ett alternativ till det som jag tycker är helt suveränt. 

Och det är bivaxat tyg. Funkar alltså helt som vilken plastfilm som helst.

Fast utan att trassla ihop sig som plastfilm gör. Extra poäng för det! 

Det vaxade tyget är lite "klistrigt" av just bivaxet så det kladdar ihop sig när man överlappar 

det vikta tyget mot varandra. Hmmm...hur skall jag förklara? Det kladdar liksom inte

fast i maten utan i en annan del av tyget. Som plastfilm. På samma sätt 

fäster det tight mot en skål eller vad som helst som man vill wrappa in. 

En strålande produkt! 

Jag testade igår med att ha en skål med skuren lök som jag täckte med en sådan här vaxduk

för att kolla om det skulle fastna någon lukt av löken. 

Möjligen lite, men då är det ju bara att märka ut den duken som 

man använder till sådant som kan avge en lukt. 

Och inte att förglömma - bivax i sig är ju antibakteriellt så bra grej det med! 

Har några sydda påsar av det här samma vaxade tyget och faktum är att 

jag tycker att bröd håller sig längre i dessa än i en påse av papper eller plast. 

Kanske är det inbillning? Här i skärgården är det ju ständigt lite fuktigt så bröd brukar

börja mögla snabbare än hemma i lägenheten, men med de här vaxdukspåsarna tycker

jag att det håller sig lite bättre. Har inte utfört någon seriös empirisk forskning.

En känsla bara. 

Köpte några dukar som jag sedan har klippt i storlekar som vi oftast använder. 

Efter användning så sköljer jag dem bara i ljummet vatten. Och skrubbar dem lätt

med en diskborste om det skulle behövas. Jag köpte också en liten bit

bivax så att jag kan "återvaxa" tygen efter ett tag då vaxet slitits bort efter 

tvätt. Möjligen i lite för varmt vatten?

Nu har jag haft dessa i användning redan i någon månad men än har jag inte känt att jag 

skulle behöva vaxa dem på nytt. 

Ja, det här var nu lite av ett husmorstips. Förmodligen har du hört om dessa vaxdukar?

Det hade jag också men inte riktigt kommit åt att testa dem. Och nu när jag märkt hur bra de 

är så känner jag mig lite korkad som inte skaffat dem tidigare. 

Finns säkert många olika "märken" av de här också. Och visst kan man säkert

göra sådana själv också, men jag valde att köpa ett start-kit 

HÄRIFRÅN

Främst för att de hade så snygga tyger. Är man estet så är man - heh! 

 

TORSDAGSBASTU

Det har inte regnat så mycket som det utlovats idag, men molnen 

hänger tunga och dova. Det är nästan vindstilla och det enda som hörs är

de nyss utflugna svalornas tjut när de jagar flygmyrorna som gett sig ut på

sin jungfrufärd. En lämplig dag att värma en eftermiddagsbastu så den är

precis lagom när jag avslutar min arbetsdag. Lyxigt! 

Och det är det jag tänkt plocka fram idag. Vardagslyx för mig. 

Jag är inte en speciellt flärdfull person. Men det finns en sak som jag är svag för och det är väldoft. 

Och framför allt den där väldoften efter ett bad eller ett bastubad. 

Har knasigt torr hud så det där med att smörja in sig har jag vant mig vid sedan barnsben. 

Och rätt ofta kan jag avsky det. För de bästa krämerna är oftast de där mest tråkiga...

...men så finns det lite lyx som man kan ta till och då blir det genast mycket roligare! 

För några år sedan när jag i jobbet träffade en massa människor så hade jag en 

fransyska som kund. Hon doftade alltid så otroligt gott! Inte som parfym utan mer som

nyduschad med någon form av svag väldoft som inte alls kändes påklistrad. 

Jag kände inte henne så väl att jag skulle tycka att det var okej att fråga, men hon

doftade så där som jag inbillar mig att alla fransyskor doftar  mest hela tiden. 

(Möjligen en lite generalisering slank med där...;))

För ett tag sedan hittade jag "min franska doft" i form av en torrolja. En riktig klassiker som 

tydligen tillverkats i Paris sedan 1990-talet. Det blev en produkt med ena foten i aromaterapin och 

den andra i den ännu då ganska okända naturkosmetiken. 

Jag talar om NUXEs Huile Prodigieuse Dry Oil. 

Det är en torrolja, vilket betyder att den inte är kladdig när man applicerar den på

huden, men åtminstone jag som är en sådan torrskorpa känner hur huden säger slurp 

och blir så där mjuk och så doftar man så gott! 

Kan inte riktigt sätta fingret på hur doften är. Och så är den säkert lite olika

på olika hudar, men hos mig blir den först ganska milt söt, men inte så där

äckligt tung, utan lite citrus kanske och sedan efter ett tag så blir doften mer

diffus. Blir just av en sådan där subtil väldoft som inte tar över hela rummet. 

Så är den ju en sådan där härlig all-in-one-produkt som jag uppskattar. 

Använder den till ansiktet dagligen, till hela kroppen just efter ett bastubad men 

också till mina hårtestar som får en dusch av oljan på topparna. 

Flaskan har alltså ett spray-munstycke vilket hindrar att man i sin iver

spiller av dessa dyrbara droppar. För visst är det en lyxig produkt, men 

mycket dryg så stirra inte på kg-priset. 

Det går liksom inte att jämföra närmarketens hudlotion med den här. 

En snabb googling ger att den här torroljan och dess nyare "syskon" inom samma märke

har en alldeles galen försäljningstakt! Statistiken berättar att det säljs över världen ett 

stycke flaska var sjunde sekund (!). 

I Frankrike är det den mest sålda kroppsoljan. 

Så här går jag, nybadad, hav-simmad och inoljad och doftar som vilken Parisiska som helst. 

Gott - och lite lyxigt! 

 

FLYG FULA FLUGA FLYG

Kanske var det värmeböljan i maj som fick till mängder

av flugor för någon annan förklaring har jag inte riktigt till

den överraskande stora mängd flugor som förivrar sig in på verandafönstret. 

Och som inte hittar ut därifrån. 

Det är något med att fönstret vetter ut mot havet och himlen som gör

att de envisas med att försöka ta sig igenom rutan och vägrar 

söka sig ut andra vägar. Det är i synnerhet ett av fyra fönsterpar 

som blivit flugornas favoritplats. 

För ett tag sedan så köpte jag en flugsmälla även om jag ogärna använder

den för att jag vill inte ha en söndersmälld fluga på fönstret heller. Yäk! 

Så har mest använt den till att försöka schasa ut dem. Funkar sisådär...

När jag rotade i skåpet efter något helt annat så hittade jag en flugfälla av

glas som jag köpt till en tidigare uteplats under en riktigt besvärlig getingsommar

då ungarna var små och blev småhysteriska av att behöva dela biffen med getingarna. 

I det stora hela får diverse kryp leva sitt liv bäst de vill utan att jag blandar mig

i deras vara eller inte vara, men nu tänkte jag ta och testa om det skulle

funka med en flugfälla. Prövade lite olika "tinkturer" men den som funkar

allra bäst är en mix av 2/3 delar vinäger och 1/3 del flytande honung. 

Och så en droppe diskmedel för att få bort ytspänningen. 

Jo, jag vet att det finns andra knep att ta till. Vill man inte ta till gifter

så finns det alltid sådana där kladdig tejpremsor som man kan tejpa på fönstret, 

men det är något lite äckligt med dem också kan jag tycka. 

Påminns säkert om barndomens flugpapper som hängde i köken. 

Minns inte att vi skulle haft sådana hemma, min pappa gick alltid 

all in på sin flugjakt med en hopvikt dagstidning, så det fanns knappast behov av 

flugpapper. Men jag minns med avsmak hur det i köket (ovanför spisen!) på ett

ridläger som jag var på hängde flugpapper i taket. De var ganska så välfyllda med feta

flugor och i min fantasi lossnade det alltid en eller annan fluga och föll ner i maten.

Inte för att jag vet om det nu är så snaskigt med döda flugor i flugfällan heller, men

ändå på något sätt "trevligare" än att ha dem sprattlande i någon limfundering. 

Ja, ja...det var nu ett ganska mediokert inlägg det här, men vill mest bara tipsa

om vilket blandning jag, efter mycken empirisk forskning, kommit

fram till att funkar bäst. 

Ha ett skönt veckoslut! 

Kram  Maggi

 

OM TEKNIK OCH SÅ

Det kan hända att jag i mångt och mycket är en flumtomte som 

älskar gamla möbler, rostiga trädgårdsattiraljer och tror att 

det där med att tända levande ljus förbättrar ens mentala livskvalitet

mer än det mesta. Men så finns det en annan sida av mig också och det 

är min teknik-sida. Jag avskyr dålig teknik. 

Har jag inte råd att köpa bra teknik är jag utan (mat) tills jag kan köpa 

det jag vill ha. Och där var jag kan spontanshoppa både något

klädesplagg eller en inredningsgrej så är jag en mycket selektiv

konsument så fort vi talar om teknik (och bilar). 

Nu låter jag ju som om jag hade en tudelad personlighet, och kanske det 

är lite så - fast på ett icke medicinskt plan. 

Däremot, eller kanske just därför att jag är så selektiv, så har jag inte alls

speciellt mycket teknik här hemma. Men det jag har är, som mina barn skulle

i tiderna uttryckt det, bra skit. Därför vill jag tipsa om ett par riktigt bra hörlurar om du

nu skulle gå i hörlureanskaffnings-tankar. 

För det första är de här riktigt minimalistisk snygga. Jag känner inte att min hemelektronik

på något sätt behöver sticka ut, snarare tvärtom är det en fördel om det smälter in i 

inredningen så att säga. De gör de här. De hojtar inte på uppmärksamhet. Men

de är så där subtilt stiliga med sitt linnetygsöverdrag och fast de är av

plast så är de så där "kvalitetsplastiga". Ni vet vad jag menar? 

Ett annat krav som jag tycker att är viktigt är att de är bekväma. Ganska självklart, men 

jag vill att hörlurarna skall kännas lätta, eller helst knappt kännas alls och det uppfyller de

här. Har ganska små öron och kan tycka att vissa lurar känns för tunga och för stora för mig. 

De här är precis lämpliga, skall jag nu klämma fram med nåt negativt så 

kan de bli lite svettiga om man har dem på sig varma sommardagar. 

Men så är det säkert med nästan alla över-öronen-lurar?

Så kommer de med en riktigt snygg transportväska. Hård sådan som 

skyddar lurarna även om man annars är en slarvig packare (vilket jag är...)

Nå det var det estetiska och bekväma. 

Det är liksom avbockat, men det tekniska då - det som kanske

ändå på riktigt är det viktiga? 

Jep, de har en bra ljudåtergivning. Kanske lite väl mycket bas i 

fabriksinställningen, men det kan man fixa med en app som man kan 

ladda ner. Jag gillar bas så det får vara som det är hos mig. De är också 

brusreducerande vilket är skönt. Med en enkel rörelse på höger öronlur kan 

man minska eller höja nivån på brusreduceringen. Och när vi är inne på 

det så justerar man också ljudnivån, stänger av och sätter på ljudet samt

svarar i telefon genom att enkelt knäppa eller dra på luren. 

Det lär man sig på en minut. 

Det är ofta så hemma hos oss att både gubben och jag vill se

på olika program samtidigt och för att slippa stänga in oss i olika

rum har vi helt enkelt gått över till att använda lurar. 

Det jag gillar med dessa lurar är, förutom att de är wireless förstås och att jag kan tassa iväg till

köket efter en kopp kaffe och ändå fortsätta lyssna på vad det nu är jag lyssnar på, 

även det att om jag väljer att ta av dem så stannar de automatiskt både ljudet och

tex den film jag håller på att se. Och så stänger de av sig efter en stund om 

jag lämnar dem drällande på bordet. Vilket sker typ alltid...

Och sedan sist men inte minst. 

De har bland marknadens längsta användningstid mellan laddningarna. 

Upp till 60 timmar, även då brusreduceringen är på. 

Och det om något gillar jag. Man har ändå så mycket grejer som man 

måste sätta i laddning, så en grej som inte behöver det så ofta. Ja tack! 

Som ni alla vet så får jag ju noll sponsorering och här på min 

blogg dyker det bara upp tips på grejer som jag verkligen tycker

förtjänar att lyftas fram. Lite som jag skulle göra runt kaffebordet på jobbet. 

Tipsa om nåt bra helt enkelt. 

Lurarnas pris landar väl någonstans i mellanprisklassen, men jag tycker

man får mycket för pengarna. Har inte testat sååå många andra, men de här

är klart behagligare, lättare och bättre än de gubben har - och de är bra mycket dyrare. 

Och fulare. Heh. 

Så ännu en sak som jag gillar med dessa. De är snabba på att parkoppla. 

Om jag tex vill lyssna på musik medan jag jobbar så kopplar de blixtsnabbt om

till min telefon om den ringer så att jag kan ta samtalet i lurarna. 

De lär också ha riktigt bra mikrofon - det måste jag ju bara förlita på vad de

jag talar med säger, och ingen har klagat. 

Och just det - märket på lurarna! Smått väsentligt. 

 * Sennheiser Momentum 4 *

Så ja...om du går i hörlur-anskaffningstankar och inte än 

skrivit till tomten, så här ett tips på det. 

Skön söndagskväll alla! 

 

LITTERATURENS DAG OCH KO-MOCKOR

 Idag firas det det Aleksis Kivi-dagen, eller den finska litteraturens dag. 

Egentligen känns det helt knasigt att tänka att den finska litteraturen faktiskt är väldigt ung. 

Man räknar med att just Aleksis Kivi lade grunden för den finskspråkiga litteraturen, främst

då med sitt verk Sju bröder som kom ut 1870. På svenska utkom den först 1919. 

Aleksis Kivi föddes 1834 och då han började skriva så fanns det alltså inte någon finskspråkig 

litterär tradition i Finland. Det fanns bara någon enstaka annan författare som skrev på finska. 

Det mesta som skrevs innan det var ju på svenska (eller latin) - under de nästan 600 år som Finland 

var en del av kungariket Sverige, och från 1809 gick ju Finland under namnet Storfurstendömet Finland 

och lydde under Ryssland fram till 1917 då vi blev självständiga. 

Aleksis Kivi dog förresten bara ett par år efter att den finska versionen av Sju bröder gavs ut, så

han fick nog aldrig erfara vilket storverk han i själva verket hade skrivit. 

Själv är jag totalt tvåspråkig. Brukar säga att då det gäller det mesta känner jag att jag

lutar mer år det svenska, jag lyssnar på svensk musik - känner knappt till några finska 

band eller artister. Jag har haft större delen av min arbetskarriär fördelen att kunna jobba

tvåspråkigt varpå svenska också fått vara mitt arbetsspråk. 

Men jag älskar det finska språket. 

Att läsa på finska är som att få tjugofem nyanser på samma sak. 

Där var svenskan, eller engelskan för den delen, har ett par ord för en och samma sak, 

kan finskan ha uppemot tio eller till och mer fler synonymer. 

Och alla märkliga, underliga böjningar av ord som också ger spännande skiftningar 

i språket. Allt det där som gör finskan till ett svårt språk att lära sig. 

Men till ett fantastiskt språk att läsa! 

Har funderat på vad det kan bero på att ett såpass ungt skriftspråk kan vara så

djupt och rikt? Man skulle tro att det var tvärtom? 

Finskan har ju, som alla språk, under gamla tider främst varit talat språk. 

Och då fanns säkert lokala uttal, benämningar, låt oss kalla det dialekter som 

gjorde att alla dessa olika utryck för samma sak levde kvar. När ett språk blir ett

skriftspråk så kanske det över tid sker en "förenkling" och en "sammansmältning" av

ord och uttryck som på sikt rationaliserar det skrivna ordet. 

Och den processen har kanske inte nått så långt ännu i det finska skriftspråket. 

I talspråket har det säkert skett snabbare. Som det gör i alla språk, skulle jag tro. 

Men nu skall jag försöka knyta ihop det här till fotona också. 

Perttu Immonen är en finsk författare och historieforskare (tror han är

utbildad psykolog också) som satt sig i backen på att skriva historieböcker

om den finska historien utgående från tre släkters öden. 

Han har gett ut två böcker "Rahvaan historia" och "Suomalainen historia" av vilka den första

handlar om allmogen sett ur dessa tre släkters synvinkel med början från slutet av 1400-talet

fram till början av 1800-talet. I den andra boken kan man följa samma släkter från början av 

den sk ryska tiden (1809) fram till nutid. 

Någon sade om böckerna att det här är det enda man behöver läsa för att förstå 

finsk historia, och det är mycket sagt. Tyvärr finns dessa böcker inte (än) på svenska. 

Jag älskar ju den svenska författaren Per Anders Fogelströms Stockholm-

skildringar som har lite samma upplägg, att följa släkter genom århundraden. 

Här är lite samma idé, men baserat på människor som levat. Båda böckerna

har ca 60 sidor (!) källförteckningar. Underbar läsning! 

Julklappstips för de som läser finska. Och gillar historia. 

*

Men ko-mockorna på bilden då? 

Vad sjutton är det? 

Där har jag tre ko-mockor på ett fat på paradplats på vardagsrumsbordet och jag inser

ju att om jag skulle få spontanbesök av någon så skulle de antagligen 

smått undra vad jag sysslar med.

Men det här är alltså tre stycken lökar av höstcyklamen. 

Planen var att jag skulle grävt ner dem i trädgården vid stugan, men 

eftersom jag är osäker på om jag åker dit mer i höst och kanske ännu 

mer osäker på om de skulle övervintra där så valde jag att försöka

driva dem i blom här hemma på fat. Har ingen aning om det 

lyckas eller inte. Får återkomma med det. 

Men höstcyklamen är alltså en liten cyklamen som blommar sent på 

hösten. Ganska mycket på gränsen att den kan övervintra på de

breddgrader där jag bor. En lök/knöl kan ge tio eller fler bedårande

små cyklamenklockor och bladen skall likan lite murgrönans (hedera på latin)

blad. Det är förresten därför höstcyklamen heter på latin 

'Cyclamen hederifolium'. 

Murgröna-bladen på fotot är dock fusk. Jag var och snodde några blad 

från murgrönan jag har på balkongen så att det inte bara och enbart

skulle vara tre ko-mockor på mitt fina fat.

Även om jag tror att de som den närmaste tiden kliver in i mitt vardagsrum

och ser mitt stilleben nog funderar lite om min estetiska läggning har

fått sig en allvarlig törn...

LITE ÖVERRASKANDE SKALL VI TALA OM SMINK

Nu är jag alltså riktigt rejält utanför min kunskaps- och bekvämlighetszon. 

Har aldrig varit så där speciellt intresserad av smink generellt, men har

nog sminkat mig smått under alla mina vuxna år då jag vill se vårdad ut på jobbet. 

(och ibland också på fritiden, heh). 

Mitt problem är att jag har en extremt torr hy som jag aldrig riktigt hittat en bra 

foundation som skulle vara naturlig, men ändå lugna ner färgerna i huden. 

Och med åren har de ju kommit små veck i huden - skrynklor kallas de visst - som

gör det än svårare att hitta rätt i make up-djungeln. 

I synnerhet de där finfina spåren av tilltagande ålder runt och under ögonen ser ju inte kloka

ut om man tar i för mycket med någon foundation. 

Dessutom är jag en otålig sminkare. Hänger säkert ihop med ett visst ointresse så 

fort och behändigt skall det gå. Inga krångligheter. 

Följaktligen är jag inte heller den som man ser hängande på kosmetik-avdelningarna

så vad allt det finns på marknaden är rätt oklart för mig. 

Men eftersom jag har lite pippi på att hitta små förpackningar av sådant

jag behöver ta med mig på resor eller också bara till stugan råkade jag hitta

både maskara och ögonbrynsgel 

(jo, med åldern har jag fått ta till detta för att hålla mina bångstyriga strån ens lite i schack) 

i miniförpackning av ett märke som jag inte hört om tidigare. 

Det fanns också en "testkit" med små förpackningar av fuktighetskräm och 

något serum av örter. Lät lite som överkurs i mina öron, men tänkte att 

jag testar. Och wow alltså. Vilken fin produkt. 

Blev ju förstås nyfiken på detta märke, bareMinerals och läste på. 

Det är alltså en slags natursmink, baserat på naturliga mineraler. 

Tänkte att jag kanske borde ge detta en chans, så jag köpte deras

grundprodukt Original Loose Mineral Foundation. 

För de som är lika obevandrade i denna värld

som jag så är det ett slags puder som när man med en borste lätt

snurrar/gnuggar den på huden bli som en vanlig foundation. 

Ju mer man "gnuggar" desto mer täckande blir den. 

Tar ett tag innan man fattar galoppen. 

Men nu är jag helt såld! 

Återgår nog aldrig till diverse kletiga, smetiga smörjor.

Har aldrig varit speciellt märkestrogen, men nu känner jag att det

här är min grej. Under vintern har jag fyllt på med lite andra produkter

ur deras sortiment, och inte en gång har jag blivit besviken. 

(Och nej, det betalar inte för detta - om nu någon trodde det, heh). 

Ville helt enkelt bara dela med mig hur nöjd jag är att hittat deras produkter. 

Och ett extra plus för de produkter som man får i rese-storlek. 

Så ja, om det finns likasinnade som jag; med torr hy, inte så stort sminkintresse men

som ändå vill få till en make up då det känns så, då kan jag bara varmt rekommendera 

bareMinerals produkter. 

Ett lite udda inlägg kanske. 

Men idag blev det så. 

 

DET HÄR MED VÅRKYLA

 Jag vet att då jag för någon vecka sedan läste om att polarvirveln som snurrar på där 

ovanför Arktis höll på att kollapsa så skulle det med största sannolikhet betyda

att kyla skulle komma åt att sprida sig söderut. 

Enkelt förklarat är polarvirveln en slags "centrifug" som håller det riktigt 

kalla vädret just där vid Arktis. Blir den av någon orsak försvagad så 

släpper den igenom kall luft som sedan sprider sig stället för att hållas på ställe

där högt upp i norr, ovanför Nordpolen. 

Och när den här polarvirveln försvagas eller kraschar så 

här på vårvintern, så betyder det att man kan se sig i rumpan efter vårvärme. 

Detta hände i fjol, och det hände igen i år. 

Och se - det snöar! 

Det känns lite knäckande såhär efter en lång vinter. 

Skall det liksom aldrig bli vår och varmt. 

Paradoxalt nog är det faktiskt jordens uppvärmning som 

är en bov i dramat att polarvirveln hamnar i otakt och börjar vabbla omkring

och släppa greppet om kylan. 

Forskare är inte helt överens om exakt vad det är som förorsakar den här 

obalansen i virveln, men rätt eniga är de flesta över att det har med den 

globala uppvärmningen att göra. Att tex då det arktiska istäcket minskar 

så stiger det varmare luft uppåt och räddar till takten i virveln. 

Jag skall inte gå djupare in på nåt jag inte alls kan nog om. 

Egentligen nästan inget alls, men otroligt intressant är det. 

På stugan har jag den olästa boken 'Väder som förändrade världen' av 

Marcus Rosenlund. Han förklarar så bra dessa fenomen. 

Och så ett tips till. Om man inte fått nog av is så kolla in den 

danska dokumentärfilmen 'In to the ice'. 

Den ger insikter om global uppvärmning, den är intressant och 

stundvis riktigt actionfilm-spännande och sist men absolut inte

minst - filmen är hisnande vacker!