OM TEKNIK OCH SÅ

Det kan hända att jag i mångt och mycket är en flumtomte som 

älskar gamla möbler, rostiga trädgårdsattiraljer och tror att 

det där med att tända levande ljus förbättrar ens mentala livskvalitet

mer än det mesta. Men så finns det en annan sida av mig också och det 

är min teknik-sida. Jag avskyr dålig teknik. 

Har jag inte råd att köpa bra teknik är jag utan (mat) tills jag kan köpa 

det jag vill ha. Och där var jag kan spontanshoppa både något

klädesplagg eller en inredningsgrej så är jag en mycket selektiv

konsument så fort vi talar om teknik (och bilar). 

Nu låter jag ju som om jag hade en tudelad personlighet, och kanske det 

är lite så - fast på ett icke medicinskt plan. 

Däremot, eller kanske just därför att jag är så selektiv, så har jag inte alls

speciellt mycket teknik här hemma. Men det jag har är, som mina barn skulle

i tiderna uttryckt det, bra skit. Därför vill jag tipsa om ett par riktigt bra hörlurar om du

nu skulle gå i hörlureanskaffnings-tankar. 

För det första är de här riktigt minimalistisk snygga. Jag känner inte att min hemelektronik

på något sätt behöver sticka ut, snarare tvärtom är det en fördel om det smälter in i 

inredningen så att säga. De gör de här. De hojtar inte på uppmärksamhet. Men

de är så där subtilt stiliga med sitt linnetygsöverdrag och fast de är av

plast så är de så där "kvalitetsplastiga". Ni vet vad jag menar? 

Ett annat krav som jag tycker att är viktigt är att de är bekväma. Ganska självklart, men 

jag vill att hörlurarna skall kännas lätta, eller helst knappt kännas alls och det uppfyller de

här. Har ganska små öron och kan tycka att vissa lurar känns för tunga och för stora för mig. 

De här är precis lämpliga, skall jag nu klämma fram med nåt negativt så 

kan de bli lite svettiga om man har dem på sig varma sommardagar. 

Men så är det säkert med nästan alla över-öronen-lurar?

Så kommer de med en riktigt snygg transportväska. Hård sådan som 

skyddar lurarna även om man annars är en slarvig packare (vilket jag är...)

Nå det var det estetiska och bekväma. 

Det är liksom avbockat, men det tekniska då - det som kanske

ändå på riktigt är det viktiga? 

Jep, de har en bra ljudåtergivning. Kanske lite väl mycket bas i 

fabriksinställningen, men det kan man fixa med en app som man kan 

ladda ner. Jag gillar bas så det får vara som det är hos mig. De är också 

brusreducerande vilket är skönt. Med en enkel rörelse på höger öronlur kan 

man minska eller höja nivån på brusreduceringen. Och när vi är inne på 

det så justerar man också ljudnivån, stänger av och sätter på ljudet samt

svarar i telefon genom att enkelt knäppa eller dra på luren. 

Det lär man sig på en minut. 

Det är ofta så hemma hos oss att både gubben och jag vill se

på olika program samtidigt och för att slippa stänga in oss i olika

rum har vi helt enkelt gått över till att använda lurar. 

Det jag gillar med dessa lurar är, förutom att de är wireless förstås och att jag kan tassa iväg till

köket efter en kopp kaffe och ändå fortsätta lyssna på vad det nu är jag lyssnar på, 

även det att om jag väljer att ta av dem så stannar de automatiskt både ljudet och

tex den film jag håller på att se. Och så stänger de av sig efter en stund om 

jag lämnar dem drällande på bordet. Vilket sker typ alltid...

Och sedan sist men inte minst. 

De har bland marknadens längsta användningstid mellan laddningarna. 

Upp till 60 timmar, även då brusreduceringen är på. 

Och det om något gillar jag. Man har ändå så mycket grejer som man 

måste sätta i laddning, så en grej som inte behöver det så ofta. Ja tack! 

Som ni alla vet så får jag ju noll sponsorering och här på min 

blogg dyker det bara upp tips på grejer som jag verkligen tycker

förtjänar att lyftas fram. Lite som jag skulle göra runt kaffebordet på jobbet. 

Tipsa om nåt bra helt enkelt. 

Lurarnas pris landar väl någonstans i mellanprisklassen, men jag tycker

man får mycket för pengarna. Har inte testat sååå många andra, men de här

är klart behagligare, lättare och bättre än de gubben har - och de är bra mycket dyrare. 

Och fulare. Heh. 

Så ännu en sak som jag gillar med dessa. De är snabba på att parkoppla. 

Om jag tex vill lyssna på musik medan jag jobbar så kopplar de blixtsnabbt om

till min telefon om den ringer så att jag kan ta samtalet i lurarna. 

De lär också ha riktigt bra mikrofon - det måste jag ju bara förlita på vad de

jag talar med säger, och ingen har klagat. 

Och just det - märket på lurarna! Smått väsentligt. 

 * Sennheiser Momentum 4 *

Så ja...om du går i hörlur-anskaffningstankar och inte än 

skrivit till tomten, så här ett tips på det. 

Skön söndagskväll alla! 

 

LITTERATURENS DAG OCH KO-MOCKOR

 Idag firas det det Aleksis Kivi-dagen, eller den finska litteraturens dag. 

Egentligen känns det helt knasigt att tänka att den finska litteraturen faktiskt är väldigt ung. 

Man räknar med att just Aleksis Kivi lade grunden för den finskspråkiga litteraturen, främst

då med sitt verk Sju bröder som kom ut 1870. På svenska utkom den först 1919. 

Aleksis Kivi föddes 1834 och då han började skriva så fanns det alltså inte någon finskspråkig 

litterär tradition i Finland. Det fanns bara någon enstaka annan författare som skrev på finska. 

Det mesta som skrevs innan det var ju på svenska (eller latin) - under de nästan 600 år som Finland 

var en del av kungariket Sverige, och från 1809 gick ju Finland under namnet Storfurstendömet Finland 

och lydde under Ryssland fram till 1917 då vi blev självständiga. 

Aleksis Kivi dog förresten bara ett par år efter att den finska versionen av Sju bröder gavs ut, så

han fick nog aldrig erfara vilket storverk han i själva verket hade skrivit. 

Själv är jag totalt tvåspråkig. Brukar säga att då det gäller det mesta känner jag att jag

lutar mer år det svenska, jag lyssnar på svensk musik - känner knappt till några finska 

band eller artister. Jag har haft större delen av min arbetskarriär fördelen att kunna jobba

tvåspråkigt varpå svenska också fått vara mitt arbetsspråk. 

Men jag älskar det finska språket. 

Att läsa på finska är som att få tjugofem nyanser på samma sak. 

Där var svenskan, eller engelskan för den delen, har ett par ord för en och samma sak, 

kan finskan ha uppemot tio eller till och mer fler synonymer. 

Och alla märkliga, underliga böjningar av ord som också ger spännande skiftningar 

i språket. Allt det där som gör finskan till ett svårt språk att lära sig. 

Men till ett fantastiskt språk att läsa! 

Har funderat på vad det kan bero på att ett såpass ungt skriftspråk kan vara så

djupt och rikt? Man skulle tro att det var tvärtom? 

Finskan har ju, som alla språk, under gamla tider främst varit talat språk. 

Och då fanns säkert lokala uttal, benämningar, låt oss kalla det dialekter som 

gjorde att alla dessa olika utryck för samma sak levde kvar. När ett språk blir ett

skriftspråk så kanske det över tid sker en "förenkling" och en "sammansmältning" av

ord och uttryck som på sikt rationaliserar det skrivna ordet. 

Och den processen har kanske inte nått så långt ännu i det finska skriftspråket. 

I talspråket har det säkert skett snabbare. Som det gör i alla språk, skulle jag tro. 

Men nu skall jag försöka knyta ihop det här till fotona också. 

Perttu Immonen är en finsk författare och historieforskare (tror han är

utbildad psykolog också) som satt sig i backen på att skriva historieböcker

om den finska historien utgående från tre släkters öden. 

Han har gett ut två böcker "Rahvaan historia" och "Suomalainen historia" av vilka den första

handlar om allmogen sett ur dessa tre släkters synvinkel med början från slutet av 1400-talet

fram till början av 1800-talet. I den andra boken kan man följa samma släkter från början av 

den sk ryska tiden (1809) fram till nutid. 

Någon sade om böckerna att det här är det enda man behöver läsa för att förstå 

finsk historia, och det är mycket sagt. Tyvärr finns dessa böcker inte (än) på svenska. 

Jag älskar ju den svenska författaren Per Anders Fogelströms Stockholm-

skildringar som har lite samma upplägg, att följa släkter genom århundraden. 

Här är lite samma idé, men baserat på människor som levat. Båda böckerna

har ca 60 sidor (!) källförteckningar. Underbar läsning! 

Julklappstips för de som läser finska. Och gillar historia. 

*

Men ko-mockorna på bilden då? 

Vad sjutton är det? 

Där har jag tre ko-mockor på ett fat på paradplats på vardagsrumsbordet och jag inser

ju att om jag skulle få spontanbesök av någon så skulle de antagligen 

smått undra vad jag sysslar med.

Men det här är alltså tre stycken lökar av höstcyklamen. 

Planen var att jag skulle grävt ner dem i trädgården vid stugan, men 

eftersom jag är osäker på om jag åker dit mer i höst och kanske ännu 

mer osäker på om de skulle övervintra där så valde jag att försöka

driva dem i blom här hemma på fat. Har ingen aning om det 

lyckas eller inte. Får återkomma med det. 

Men höstcyklamen är alltså en liten cyklamen som blommar sent på 

hösten. Ganska mycket på gränsen att den kan övervintra på de

breddgrader där jag bor. En lök/knöl kan ge tio eller fler bedårande

små cyklamenklockor och bladen skall likan lite murgrönans (hedera på latin)

blad. Det är förresten därför höstcyklamen heter på latin 

'Cyclamen hederifolium'. 

Murgröna-bladen på fotot är dock fusk. Jag var och snodde några blad 

från murgrönan jag har på balkongen så att det inte bara och enbart

skulle vara tre ko-mockor på mitt fina fat.

Även om jag tror att de som den närmaste tiden kliver in i mitt vardagsrum

och ser mitt stilleben nog funderar lite om min estetiska läggning har

fått sig en allvarlig törn...

LITE ÖVERRASKANDE SKALL VI TALA OM SMINK

Nu är jag alltså riktigt rejält utanför min kunskaps- och bekvämlighetszon. 

Har aldrig varit så där speciellt intresserad av smink generellt, men har

nog sminkat mig smått under alla mina vuxna år då jag vill se vårdad ut på jobbet. 

(och ibland också på fritiden, heh). 

Mitt problem är att jag har en extremt torr hy som jag aldrig riktigt hittat en bra 

foundation som skulle vara naturlig, men ändå lugna ner färgerna i huden. 

Och med åren har de ju kommit små veck i huden - skrynklor kallas de visst - som

gör det än svårare att hitta rätt i make up-djungeln. 

I synnerhet de där finfina spåren av tilltagande ålder runt och under ögonen ser ju inte kloka

ut om man tar i för mycket med någon foundation. 

Dessutom är jag en otålig sminkare. Hänger säkert ihop med ett visst ointresse så 

fort och behändigt skall det gå. Inga krångligheter. 

Följaktligen är jag inte heller den som man ser hängande på kosmetik-avdelningarna

så vad allt det finns på marknaden är rätt oklart för mig. 

Men eftersom jag har lite pippi på att hitta små förpackningar av sådant

jag behöver ta med mig på resor eller också bara till stugan råkade jag hitta

både maskara och ögonbrynsgel 

(jo, med åldern har jag fått ta till detta för att hålla mina bångstyriga strån ens lite i schack) 

i miniförpackning av ett märke som jag inte hört om tidigare. 

Det fanns också en "testkit" med små förpackningar av fuktighetskräm och 

något serum av örter. Lät lite som överkurs i mina öron, men tänkte att 

jag testar. Och wow alltså. Vilken fin produkt. 

Blev ju förstås nyfiken på detta märke, bareMinerals och läste på. 

Det är alltså en slags natursmink, baserat på naturliga mineraler. 

Tänkte att jag kanske borde ge detta en chans, så jag köpte deras

grundprodukt Original Loose Mineral Foundation. 

För de som är lika obevandrade i denna värld

som jag så är det ett slags puder som när man med en borste lätt

snurrar/gnuggar den på huden bli som en vanlig foundation. 

Ju mer man "gnuggar" desto mer täckande blir den. 

Tar ett tag innan man fattar galoppen. 

Men nu är jag helt såld! 

Återgår nog aldrig till diverse kletiga, smetiga smörjor.

Har aldrig varit speciellt märkestrogen, men nu känner jag att det

här är min grej. Under vintern har jag fyllt på med lite andra produkter

ur deras sortiment, och inte en gång har jag blivit besviken. 

(Och nej, det betalar inte för detta - om nu någon trodde det, heh). 

Ville helt enkelt bara dela med mig hur nöjd jag är att hittat deras produkter. 

Och ett extra plus för de produkter som man får i rese-storlek. 

Så ja, om det finns likasinnade som jag; med torr hy, inte så stort sminkintresse men

som ändå vill få till en make up då det känns så, då kan jag bara varmt rekommendera 

bareMinerals produkter. 

Ett lite udda inlägg kanske. 

Men idag blev det så. 

 

DET HÄR MED VÅRKYLA

 Jag vet att då jag för någon vecka sedan läste om att polarvirveln som snurrar på där 

ovanför Arktis höll på att kollapsa så skulle det med största sannolikhet betyda

att kyla skulle komma åt att sprida sig söderut. 

Enkelt förklarat är polarvirveln en slags "centrifug" som håller det riktigt 

kalla vädret just där vid Arktis. Blir den av någon orsak försvagad så 

släpper den igenom kall luft som sedan sprider sig stället för att hållas på ställe

där högt upp i norr, ovanför Nordpolen. 

Och när den här polarvirveln försvagas eller kraschar så 

här på vårvintern, så betyder det att man kan se sig i rumpan efter vårvärme. 

Detta hände i fjol, och det hände igen i år. 

Och se - det snöar! 

Det känns lite knäckande såhär efter en lång vinter. 

Skall det liksom aldrig bli vår och varmt. 

Paradoxalt nog är det faktiskt jordens uppvärmning som 

är en bov i dramat att polarvirveln hamnar i otakt och börjar vabbla omkring

och släppa greppet om kylan. 

Forskare är inte helt överens om exakt vad det är som förorsakar den här 

obalansen i virveln, men rätt eniga är de flesta över att det har med den 

globala uppvärmningen att göra. Att tex då det arktiska istäcket minskar 

så stiger det varmare luft uppåt och räddar till takten i virveln. 

Jag skall inte gå djupare in på nåt jag inte alls kan nog om. 

Egentligen nästan inget alls, men otroligt intressant är det. 

På stugan har jag den olästa boken 'Väder som förändrade världen' av 

Marcus Rosenlund. Han förklarar så bra dessa fenomen. 

Och så ett tips till. Om man inte fått nog av is så kolla in den 

danska dokumentärfilmen 'In to the ice'. 

Den ger insikter om global uppvärmning, den är intressant och 

stundvis riktigt actionfilm-spännande och sist men absolut inte

minst - filmen är hisnande vacker! 

SOMMARTILLVARO OCH TEKNIK

 När det gäller teknik så är jag absolut ingen teknikfreak, 

men jag ogillar inte heller teknik direkt.

Kanske mer att jag ogillar när det inte fungerar eller är bara dåligt. 

Men det är väl inte så många som går i gång med glädjetjut

när något inte funkar? Finns det sådana ens? 

Jag har nu flyttat ut jobbet till stugan och skall förhoppningsvis  jobba härifrån 

i alla fall i några veckor framöver. 

Det har gjort att jag uppdaterat kontoret

lite för det finns inget värre än dålig 

teknik som inte fungerar när man skall jobba. 

Hör inte till dem som måste uppdatera min teknik stup i kvarten, är den 

bra och funkar till det jag behöver den till så är allt väl. 

Och alltid är inte det dyra det bästa. Bara att det är så svårt att hitta de där 

riktigt prisvärda grejerna. Tänkte tipsa om en sådan om någon läsare 

behöver en printer till sitt hemmakontor men inte vill punga

ut med någon större peng. 

Hösten 2020 köpte jag en Canon TS3350 printer till stugan för 39 €. 

Jag hade inte stora förhoppningar på den, men behövde en för sporadiska

utskrifter och trodde inte den skulle hålla ihop i fukten från havet och 

vinterns kyla mer än en kort tid. 

Vi talar ändå om frost och djupfrysning för vi har inte ens

grundvärme på i vår stuga. Tänkte om den klarar den hösten så är det bra! 

Då visste vi ju inget om hur länge distansarbete skulle pågå ens. 

Hur som helst så kom det sig att jag efter den där stormnatten i september 2020

inte jobbade så länge i ett kör från stugan att jag behövde printern, 

och den blev instuvad i ett skåp. Det var då min brors hälsa 

kollapsade totalt och jag blev hans närvårdare nästan på heltid. 

Där har den stått sedan dess. Printern. 

Om stormen kan man läsa HÄR

*

Nu, nästan två år senare, plockade jag fram den - och döm om

min förvåning när den snällt satte igång och printade. Inte ens

bläckpatronerna bytte jag ut! Att den låter som om den 

skulle gå sönder i atomer närsomhelst kan jag leva med. 

Och att den inte är den snabbaste i byn går också an. 

Det gjorde den redan som ny, så det är inget tidens tand åstadkommit. 

Så tyst och snabb är den inte - men prisvärd. 

Det kan man lugnt påstå att den är för den 

som behöver en printer bara nu och då. 

I vanliga fall brukar jag vara rätt medveten om kvalitet när jag köper

teknik. Det är ändå rätt sällan billigt är bra (förutom i exempel ovan). 

Min padda, insåg jag häromdagen, har snart sju år på nacken och 

då använder jag den så gott som dagligen. 

Funkar perfekt! 

Och som högtalare har jag en Harman/Kardon Citation 200 som har ett väldans

behagligt ljud. Och så är den behändig att bara plocka med

sig om man vill lyssna på nåt på bryggan eller i trädgården. 

Eller i mitt nya sommarkontor! Behändig och bra. 

*

Vad nu sen laxsmörgåsen har med teknik å göra? 

Ja, det kan man fundera över, men faktum är att min äldre

grabb är en liten mästare på att liksom veta vilka smaker blir bra ihop.

Jag hör till de där kockarna som gärna har ett recept 

att utgå ifrån i alla fall.  

Så löjligt glad att han velat hänga här på stugan en sommarvecka till! 

Det kanske också är en slags teknik att få smaker att gifta sig med varann. 

Här var det en enkel förrätts-smörgås av rustikt bröd och så lite pepparrot

och majonäs, sommarlök och kryddgurka (!). Ovanpå det lime- och ingefäramarinerad

lax och på toppen gammeldags inlagd gurka. 

Överraskande bra combo det där med två olika sorters gurkor. 

Det blir nog så att jag stjäl hans idé inför tjejkvällen om ett par veckor. 

JULENS HÖJDPUNKT

 Redan några år har jag reflekterat över det där med att jag inte egentligen alls är så väldigt förtjust i just julafton. Adventstiden är alldeles underbar, likaså juldagarna och mellandagarna då julen får tona ut. Men just julafton har jag lite märkligt ambivalenta känslor inför. 

Kanske för att det på sitt sätt ändå är kopplat med en hel del stress och man vill ju bjuda på det bästa till de bästa. Och även om vårt julfirande skalats ner en hel del efter att vi nu är i ett livsskede med bara vuxna runt julbordet, och mängden rätter som skall tillredas och minskat, så sitter någon märklig julstress kvar i mig som ett muskelminne i huvudet. 

Alla min jular under hela mitt liv har varit fina och det har aldrig funnits något som skulle söndra idyllen mer än att någon kanske någon gång har fått en tassig julklapp, och ändå är jag ganska lättad när julaftonen är över. Tvivlar på att jag är den enda som känner så här, men det är kanske inte är så att man står och hojtar om det heller. Och visst njuter jag av att se hur alla de mina har det bra och myser. Och visst blir jag glad när någon klapp får det att lysa upp i ansiktet och visst känns det härligt när vi rings följande dag och jag får höra hur fint och gott och mysigt det var. Ändå tar det en bra bit in på juldagen innan jag känner att jag liksom slappnar av i axlarna. 

Jag kan inte ens skylla på att det skulle finnas några måsten som man inte skulle kunna rucka på. Till exempel valde vi i år bort nästan all traditionell julmat och körde hjortfilé istället. Faktiskt lika juligt för det. I år hade vi inte heller så mycket julrim som vi brukar för dels är min yngre grabb urusel på att rimma, han gillar inte det alls, och det är ju inte så skoj om alla andra har fyndiga rim, men han inte riktigt får till det. Och så hade vi äldre sonens flickvän vid julbordet i år och hon talar inte svenska så då blir det ju så att hon missar en del. Så ja, en del av rimmen skalades av i år. 

Istället hade vi en riktigt rolig julklappslek. Som faktiskt alla gillade. Det är nog en lek som passar bäst då det inte finns barn med som kan bli ledsna om någon annan får fler, eller till och med alla paket. Men vi vuxna hade hjärtligt roligt. Så här går den till: 

Alla köper 1-3 paket för en max summa på tex 10 €. Eller vad man nu vill bestämma för summa. Som en vink om man är många runt bordet så funkar det bättre med ett paket per person, men är man som vi, lite färre, så är det roligare med lite fler paket än deltagare. 

Så behövs en tärning. 

Man lägger alla de inpaketerade paketen i en hög på bordet. Och så börjar man i tur och ordning slå tärningen. Vi har en sådan regel att yngsta börjar. Slår man 1 eller 6 så får man välja ett paket från högen. När alla paket är "utdelade" så sätter man en timer på 10 minuter om man är många, 5 minuter om man är få. Så får man slå tärningen igen och om man slår 1 eller 6 så får man nu "stjäla" ett paket av någon annan.  När tiden gått ut öppnar alla sina paket. Endel kan nu ha fler paket, någon annan får bara se på. När paketen är öppnade så sätter man igen timern på. För fler personer 5 minuter för färre personer 2 minuter. Och nu slår man med tärningen igen och - som tidigare - slår man 1 eller 6 så får man nu "stjäla" ett öppnat paket från någon annan. Riktigt skoj spel. Där man också kan lite taktikera genom att vara supersnabb om man vill ha något paket och kanske inte fullt så snabb om man själv råkar sitta med ett paket som man inte vill bli av med. 

Så det kanske kom sig så att det kom en ny tradition till våra jular. Den tillför i alla fall ingen stress, heh. Annat än att man skall se till att man har en tärning hemma. 

DET HÄR MED LINNE

Det här är snudd på pinsamt. Men jag delar det ändå. Ifall det finns EN annan person i världen som inte visste det här som jag skall skriva om här och som jag inte hade en tillstymmelse till aning om. 

Det här inlägget är till Dig! 

Vad i hela friden namn handlar det här om?

Vi tar det helt från början. I tiderna var jag en sådan där person som strök allt. Om ni lovar att inte berätta för någon, så har jag tom strykit både undisar och strumpor i mina dar. Ja, jag vet...

Och inte bara mina utan hela familjens...

Men jag är botad och numera har jag inte på åratal, vill jag påstå, greppat strykjärnet. Hade väl en blus som krävde ett varv under järnet, men den har också fått ett andra liv hos någon annan. Och gubben, han stryker sina skjortor själv - om det behövs. 

Så där på hushålls-sidan har jag mer och mer gått över till linne. Mina kökshanddukar, lakan, borddukar och servetter är av sådant där mjukt skönt skrynkel-linne. Nå, handdukar och lakan stryker jag ju inte, men då jag dukar med duk och servetter så vill jag ju helst inte ha de där av vikningen uppkomna skarpa "skrynklorna" i tyget. Visst kan man stryka men då ryker de där fina skrynklorna ju också. 

Har använt Eau de linge, eller linnevatten, i åratal för att ge det lilla jag stryker en extra doft. Men det var först häromdagen som jag blev upplyst om att man kan använda detta linnevatten Utan Strykjärn också! 

Låter ju helt knasigt att jag inte fattat det innan. Bara att spraya på och voilá alla vikskrynklor är borta men finskrynklorna är kvar! 

Förmodligen fungerar det här precis lika bra med simpelt kranvatten, men linnevattnet har ju tillsatt lite doft och den lilla bonusen är ju bara trevlig! 

Okej, jag är antagligen den sista på jorden som begriper detta, för mig var det nästan en lika stor aha!-upplevelse som den den gode Arkimedes fick när han lade sig i badkaret. 

Nu skall jag gå och fixa till lite käk åt gänget. Och duka med mina linneservetter - utan vikskrynklor! 

SEMESTER VOL 1

Tänkte skriva att lagom till nypotatisen står det SEMESTER skrivet i min kalender, 

men så är det inte. 

Det är semester jo, men nypotatis det får man väl nästan året runt nuförtiden. 

Men jag har hållit mig tills igår. 

Semester och stughäng till ära köpte jag årets första nypotatis. 

Och mot alla principer med att försöka göra mig av med onödiga grejer

köpte jag också en annan grej. En potturi. 

Nästan lika illa som jag tycker om att diska, lika illa gillar jag att tvätta potatis. 

Det är lite samesame. Men jag älskar de där renskrubbade nypotatisarna. 

Vem gör inte det, förresten? 

Redan i fjol somras sneglade jag på en Potturi, men den var slutsåld då 

jag äntligen kunde besluta mig för om jag behöver en Potturi i mitt liv eller inte. 

Kom på att jag behöver. 

En Potturi är smått genialisk. En grunka man lägger nypotatisen i och så skakar man 

potatisen i den, sköljer emellan under kran eller i en hink med vatten eller i en sjö

 eller i ett hav och så skakar man på igen. 

Inget jag kanhända skulle ställa mig och göra i ett skinande vitt design-

kök men i övrigt är det en perfekt liten grunka! 

Efter ett par skakningar ser potatisen ut såhär! 

O ja! Det här är grejer! Enkla grejer. 

Potturin är gjord av återvunnen plast så även om jag med yyyyyttttterst långa tänder

tar in något alls av plast i mitt hus och hem så får den här flytta in. 

Och så är det bara att njuta! 

Av sommarens första nypotis och semesterns första dag. 

HUR JAG TÄNKER OM FÄRG

Alpklematis

Det är så lätt när man börjar planera sina kommande planteringar 

eller rabatter att man vill liksom ha allt, allt, allt vackert.

Man blir helt hänförd och inspirerad av allt det vackra man i sin

fantasi vill bygga upp. 

Men håll i hästarna! Inte släppa lusten att skena där i plantbutiken!

Alla trädgårdsproffs säger alltid att plottra inte och kan inte nog hålla med. 

Men nu är det ju så att många inte har så stora trädgårdar och då ryms det liksom 

inte femtioelva av samma sort i rabatten och då behöver man 

sluta plottra i färger istället. 

Jag har faktiskt en rätt tilltagen trädgård, men har varken råd eller lust att 

fylla den med rabatter så jag har anlagt en "radhusträdgård" runt min pergola. 

Sådana trädgårdar som jag gillar mest. Intima och omslutande. 

Men till färger. 

Blå pärlhyacint, rödbladig alunrot och murgröna

Precis som när man inreder inne så får man gå efter 

de färger som finns (om man inte vill göra om precis allt förstås) 

och så vara lite sträng med sig själv med vilka färger man vill ha. 

Och här tycker jag inte man skall lyssna för mycket på vad som "passar ihop" 

eller hur det "bör" vara. Trädgården skall ju vara just din och om du tycker

att gult och rosa är det vackraste så go for it! 

Men var konsekvent! Det är nyckeln. 

Jag hade från början en rosa alpklematis. Några rosa rugosa-rosor av den 

där invasiva sorten, ja...En klassisk blå- lila klematis 'Jackmanii' och lite ivrig mynta. 

Vit skogsklematis, lammöron och vildvin som klättrar längs pergolan. Aj jo, ett vitrandiga gräs som höll på att ta över. 

Inte mycket, men lite blått, lite lila och lite rosa och silver. 

På våren slängde jag sedan ner några knallblå pärlhyacinter i krukan 

med övervintrad rödbladig alunrot (se bilden ovan) och 

det blev kärlek direkt. 

Blått och rosa och silver i all ära, men för att sitta i min

smak så behövdes lite mer spark och det hittade jag i det blodröda, vinröda

och det nästan svarta. 

Röd taklök och en liten tofs av silvrigt lammöra

Övervintrad gråröd alunrot tidigt på våren

Med andra ord satte jag skygglappar på då jag gick till 

plantbutiken och följde lite slaviskt min lista och sneglade bara

på sådant som hade de passande färgerna. 

Salvia och röd/rosabladig revsuga

Och nu börjar jag vara riktigt nöjd med de kombinationer jag 

knåpat ihop. 

Har pepprat, eller kryddat, eller hur man nu skall säga det, 

med lite lime - limegult bara för att bryta av. 

Jag har tänkt lika mycket på bladens färg som på blomningen.

Perenner blommar som känt inte såååå länge, men har man 

med lite trevliga färger på bladen så har man en rabatt som

"blommar i färg"- även då den inte blommar alls. 

Mina nya rabatter är inte stora, så jag kan således inte 

massplantera för att slippa plottra. Jag vill gärna ha lite mer än

tre arter och därför är jag sträng med färgvalet av växter. 

För att plottra det är en stor synd - som man mest lider av själv -

för ofta är det där som man gjort "fel" när man inte riktigt får till det och 

planteringarna inte riktigt blir som man tänkt och fantiserat.

Sen behöver man tänka form och höjd.

Men det tar vi en annan gång! 

Njut av era trädgårdar. Det är sommar bara en gång om året! 

I VÄNTAN PÅ REGNET...

Enligt den mycket exakta väderleksappen YR.no skall det börja regna rejält om...15 minuter. 

Jag brukar ibland ställa klockan efter väderleksappen. 

Regnet är välkommet, och för en gång skull är jag helt i tidtabell med det vad jag 

ville hinna få gjort innan regnet.

Det som kan sås nu är sått och potatisen satt. 

Bara lite regn och värme så blir det hur bra som helst! 

I år odlar jag två sorters potatis. Först in i jorden (och förhoppningsvis upp därifrån också) är sorten 'Jussi'. Under många år har jag odlat den kanske vanligaste nypotatisen 'Timo' men kände att nu 

skulle det vara skoj med en anna sort. 'Jussi' är, precis som 'Timo', en sort som man kan sätta i rätt så kall jord. Den här skall vara aningen mjöligare och man kallar den också för den tidigaste mos-potatisen. En ny bekantskap för mig. 

Lök, det skall man väl alltid odla om man så bara har en lite plätt med jord? 

Jag har ju inget direkt trädgårdsland - och vill nog inte ha det heller - men lök kan man peta ner

lite varsomhelst. Har en del av min nya rabatt som kommer att bli fylld med funkior, här sorten 

Hosta sieboldiana 'Blue Angel'. De tar enkelt en växtsäsong, eller två, för att växa ihop sig, så i iallafall i år kommer jag att odla lök mellan Hosta-plantorna. 

Tänker att det till och med kan bli riktigt snyggt med lökens blast som sticker upp bland 

funkians lugna stora gröna blad. Och när lökblasten på sensommaren börjar gulna kan jag bara

gömma den under funkians stora blad. 

Så är det tänkt. I teorin åtminstone.  

Om det är något jag lärt mig under år av mer eller mindre ivrigt

trädgårdsarbete så är det att det rätt sällan blir precis som man tänkt sig.

Vårar, somrar och höstar för att inte tala om vintrar beter sig inte alltid som man 

önskar att de gjorde. Växter för skugga visar sig trivas riktigt bra i sol bara

läget i övrigt är rätt. Och vise versa. Det oaktat är det klart att sannolikheten att 

en växt skall trivas är större om man följer rekommendationerna. 

Och växter kan man ju alltid flytta på! Det är en del av charmen med trädgård. 

Man flyttar och funderar och gräver och gräver om igen. 

Så håller man på tills man själv - och plantorna - är nöjda. 

För det är så mycket i varje trädgårds mikroklimat som spelar så stor roll.

Vindförhållande, markförhållande, jordens struktur och kvalitet. 

Har själv mycket sol på våren, men i och med att här finns så mycket

stora lövträd så blir vårens soliga platser mer platser av vandrande skugga under

sommaren. Därför är det så viktigt då man blivit med ny trädgård att låta ett år gå

innan man ger sig i kast med jättestora förändringar. Att ge tid att känna in alla

årstider och skriva upp (!) var vårens första solstrålar når. Där planterar man vårlökar

och kanske en liten sittplats att dricka sitt kaffe på i mars och vända näsan 

mot solen. På sommaren skall man kolla var det känns skönast att ha sin uteplats, 

eller matplats på. Med ett klimat som förmodligen ger oss hetare somrar är det

kanske inte längre trädgårdens soligaste hörn som är den platsen...

Välj hellre en med sen kvällssol. 

Det är också lätt att man tänker att det man odlar i matväg skall ha så

soligt som möjligt. Det stämmer inte heller helt. Många trivs faktist bättre i 

så kallad vandrande skugga. 

Ja, ni hör, trädgårdsmästaren i mig (jo, jag är faktiskt utbildad sådan) går igång 

så här på våren. De som inte är intresserad av trädgård kan kanske återkomma i 

höst till min blogg. I sommar blir det mycket trädgård då coronan 

förmodligen ser till att en inte reser så himla mycket någonstans alls. 

En förträfflig tidpunkt att satsa lite mer på trädgårdens nyplanteringar 

som ju kräver mer vattning och skötsel det första året. 

Nästa år sköter den sig själv. Oftast. Om man valt rätt växt för rätt plats. 

*

Oj, oj så långt det här blev. Jag blev lite ivrig, märker jag. 

Och ja, vi åt första lunchen ute i går. 

Vårrullar (vad annars, hahahah...) och skumpa. 

Våren till ära! Skål! 

DET DYRBARA PAPPRET

På fredag åkte jag min vana trogen till butiken för att handla inför veckoslutet. 

Redan på parkeringsplatsen överraskades jag av den mängd bilar som där fanns. 

Det var ju ingen helg på kommande, bara ett vanligt veckoslut. 

Kanske hade butiken något enormt erbjudande som jag glatt missat. 

Som att man kunde få femtio paket kaffe till priset för ett. 

Annars kunde jag inte begripa detta vallfärdande. 

Redan i dörren in till den stora marketen möts jag av överfulla butikskärror där 

det i minst varannan tronar berg av - toalettpapper. 

Inte ens då begriper jag utan tänker att det måste vara något 

verkligt bra erbjudande på just toa-papper. 

Vi hade slut på potatisen. Och på löken. 

Då jag kommer till potatishyllan är den totalt tom. 

Inte en påse potatis. Inte en endaste en. Klockan är fredag-förmiddag. 

Segt börjar jag inse att människor är här för att bunkra upp

 inför en eventuell corona-virus-karantän. Och ju längre in i labyrinten 

av butikshyllor jag kom, desto mer häpen blev jag. 

All pasta var slut, likaså nudlarna. Tvålen. Och så....toapappret! 

Kubikmeter av toapeppers-torn hade man på bara några timmar tömt. 

Kvar på golvet stod bara pallarna de hämtats in i butiken på. 

Det är ju helt absurt, tänkte jag. 

Coronaviruset är en virus som ger influensaliknande symptom - inte diarré! 

Och behöver man 144 toalettpappersrullar för 

14 dagar i karantän då har man större 

problem med hälsan än coronasmitta. 

På nåt plan begriper jag att man köper potatis och pasta hem, 

och tvålen begriper jag också - men skithuspappret. I don't get it! 

Inte förrän jag kommer på att vi människor ju är sådana otroliga 

flockvarelser och gärna följer vad andra gör. 

Sådana är vi ju - annars skulle vi inte ha sådant som mode till exempel. 

Då coronaviruset började härja på i Kina såg man nyhetsbilder där 

människor bunkrade upp och alla hade gigantiska mängder 

toapapper i sina butikskärror. 

Skillnaden mellan oss och de är att i Kina var det på riktigt risk att toapappret 

skulle ta slut då fabrikerna istället på högtryck tillverkade andningsskydd. 

Den situationen har vi inte i Finland. 

En blick över skogarna här och man inser att just 

toapappret inte tar slut här i första taget. 

Eller som någon skrev: att hamstra toapapper i Finland är som 

att hamstra isbitar på Grönland..

Det här blir så intressant när man iser hur irrelevant intelligenta 

människor ändå trots allt beter sig då det krisar till sig. 

Man ifrågasätter inte speciellt mycket varför man skall 

bete sig på ett visst sätt, man har sett att det är så här man skall 

göra och då lugnar man kanske ner sin fantasi som 

galopperar i skenande fart mot alla skräckscenariers moder. 

Vill inte på något sätt förminska människor ängslan, men att ibland 

bara ifrågasätta varför man känner den rädsla och ängslan 

som man gör kan ha den effekten att ängslan till och med 

förminskas eller försvinner helt. 

Att inte kasta sig in i ett gruppbeteende utan att alls tänka 

själv brukar sluta dåligt, eller i alla fall snöpligt. 

Vad bilderna har med det här att göra? 

Nåh,  bara det att jag har ÅRGÅNGStoapapper, lika snyggt dammiga och 

spindelsnätsinvävda som den dyraste årgångsvinflaskan. 

Det ni! 

Dessa rullar år från 1991 då vi hade här på gården en stor fest. 

Sedan dess har inte ute-tupparna här använts. 

Och innan ni börjar buda - märk att pappret är av en synnerligen 

fin Satin-kvalitet! 

KOKBOKEN MED STORT K

- 22 AUGUSTI 2019 _

Under årens lopp har jag rensat i högen av utrivna recept, nerkladdade handskrivna 

lappar (några finns kvar) och kokböcker. Jag har haft kokböcker till förbannelse.

Det och trädgårdsböcker. 

Nu är det länge sedan jag köpt en kokbok. Har kvar mina tre (!) trotjänare och

så finns ju internätet - right? 

Först hörde jag en recension, sedan läste jag en annan om den här boken och den 

lovprisades så till den grad att jag kunde inte låta bli att...ladda ner den. 

Och jag säger bara - funderar du på att kanske börja äta mer vegetariskt, känner du att 

den där vardagsmatlagningen suger och känns bara skittrist, och skall du bara köpa EN

kokbok i höst. Då är det här Den Boken, Kokboken med stort K du skall köpa

Jaha, jaha...vad är nu så extra med den då? 

Det utkommer väl tretton kokböcker i dussinet varje dag, året runt, tänker du.

Men si, den här kokboken är 

g e n i a l i s k! 

Jag har (haft) mängder av kokböcker med de mest fantastiska recept, men så 

har jag en eller högst två gånger lagat den där uuuunderbara maträtten som skulle ha

femton lite speciella kryddor som jag köpt, för det står så i receptet, och 

aldrig använt efter det...Känns det igen? 

Det geniala med den här boken är att man gör ett, jag vill inte kalla det storkok i sin traditionella

bemärkelse utan mer som ett storkok av baser till de maträtter vi skall tillreda de följande dagarna. 

På så sätt blir det inte allt som om man äter samma sak - för man gör så olika saker av basen.

Jag har väl stundvis kastat mig riktigt husmoderlig ibland och storkockat på söndag en jättegryta 

eller en megasoppa - men senast på tisdag börjar det kännas lite tjatigt med samma mat.

Även om det är enkelt - så är det också urtråkigt. 

Den här boken bygger på att man lagar grunder, som i restaurangkök typ,

och så förädlas de till olika rätter som tar en halv timme att tillreda.

Och det bästa - de jag lagat hittills har varit gudomligt goda! 

Den här veckan började jag med att laga en jättekastrull med tomatsås. Bara att skala 

och skiva 12 vitlöksklyftor, liksom. Ingen liten sats. Och av det blev det

kanske den genom tiderna godaste pastasås! Och en urgod Melanzane alla parmigiana. 

Det är den på bilden överst. Och gratinerade avokadon och indisk paneer med tikka masala

som är så god att jag inte är säker om jag inte svalde tungan i samma veva! 

Och så kanske det bästa. Eller nej, här är allt bäst. Men en smart sak till

med boken. Längst bak finns färdiga inköpslistor till veckans stor-bas-kok. 

Men dessutom står där i listan vad man behöver annat men som man kanske har 

hemma i sina skafferier och skåp. Bara att snabbt checka upp utan att behöva lusläsa

recepten. Och så kan samtliga recept enkelt göras veganska - det tipsas också om

hur det går till. Nämen fatta - hur smart är inte den här boken?

Läser att Ylva Bergqvist som är kock, skribent och ekonom - men jag tror baske mig 

att det bor en liten ingenjör i henne också - på det bästa av sätt. 

Gillar sättet hon tänkt till.

(Annars kan jag tycka att ingenjörer är lite...omständiga, men det är en annan historia.)

Men ifall det inte blivit klart.

Det här är kanske bästa kokboken ever! 

Ps. Följer jag hennes recept så har jag vardagsmatsidéerna fixade för

ett kvartal framöver. 

Bara det, liksom.