STACKARS STOCKMANN...

Som den lilla varelse med finlandsvensk identitet jag ändå är så kan jag inte annat än tycka lite synd om det anrika varuhuset i Helsingfors som kanske tappat bort sig lite och hamnat ut på lite svag is. 
Som den finlandsvensk jag ändå är så har jag stämt träff under Stockas klocka otaliga och otaliga gånger. Jag har kramat vänner, kysst underbara män, skakat hand med både affärs- och annars bara bekanta under den klockan. Alla vet platsen.

Jag har köpt mina första läderhandskar där. Då var jag fem. Jag har burit en ansenlig mängd böcker hem från bokavdelningen, Akademen, i mina dar. En massa godsaker från Delikatessen, och det fanns en tid då jag kunde Stockmanns avdelningar som mina egna fickor. Och det var inte den tiden då jag jobbade där, för det har jag också gjort. 

Under en period som studerande i medlet av 80-talet drygade jag ut studie-kassan genom att jobba på Stockmann. Personalhissarna, de utan dörrar och som aldrig stoppade på någon våning, utan bara åkte upp-ner-upp-ner i maklig takt. och där man bara hoppade ut när man var på rätt etage, blev från att ha varit ett, för mig, synnerligen exotiskt fenomen till en alldeles vardaglig sak. 
Och ändå är det hissarna jag minns bäst. De anrika. Det som bär på en historia. Bygget av Stockmanns varuhus påbörjades 1921. Är hissarna från den tiden, det vet jag inte, men fina var de då, på 80-talet. Hoppas de finns kvar, förresten. 

När jag som ung mamma åkte till H:fors för att shoppa, var Stockmann det självklara valet. Det bara var så. Det där lilla extra fanns där. 
Jag minns barndomens varuhus, ungdomens varuhus, ungmamma-varuhuset, men sedan hände något.
Senast någonstans i början av 2000-talet var förtrollningen bruten. För min del.
Jag vet inte ens riktigt vad som hände. Jag bara tappade intresset.
Och jag tror att många gjorde som jag...

Tänk, varuhuset är ändå Nordens största, och Europas femte största. Och ändå knäar det….

För att man inte märkte när de där som var som jag och bara tyst försvann någon annanstans. För att vi inte längre fick det magiska som vi vuxit upp med, och för att vi inte heller behövde det. Vi kunde sakna det, jo, men vi behövde det inte. Vi behövde inte få vår identitet bekräftad genom att shoppa på ett visst ställe. Många fortsatte, endel inte.
Vi var inte så synliga, vi som hoppade av, men vi var rätt så många… 

Sen är frågan…kan, och skall, ett varuhus faktiskt erbjuda upplevelser, identitet, samhörighet, klasstillhörighet, språktillhörighet, eller är den tanken totalt förlegat? 
På något plan hoppas jag verkligen att det är så yesterday att man inte ens skulle orka bry sig. 

Att individer äntligen skulle inse att det är sak samma VAR man shoppar VAD man shoppar och OM man shoppar….


Och samtidigt, jo…jag blir riktigt fånigt tudelad av nyheterna av att det står risigt till med Stockmann.
Det är ändå på något personligt-känslomässigt plan mer än bara ett varuhus. Alltså även om jag kan räkna mina besök de senaste åren i varuhuset på min ena hands fingrar. Det blir exakt ett. På flera år! Jo, jag skämtar inte! Det har bara blivit så. Någonstans för ett par år sedan stack jag in med en väninna som skulle köpa sig ett schampo. Det var något år sedan. *rodnar*, men så här är jag…

Sedan kan man ju förstå att det är lite att ta i, att kräva att ett varuhus, hur anrikt det än är, skulle kunna skruva till det hela så extra att, en tids-pressad jakt efter en lämplig huppare (munkjacka) skulle kunna bli en upplevelse, på något plan alls. Är den tiden bara något som vi aldrig någonsin får tillbaka? Att vi har tid - och lust för upplevelser av det här slaget. Hur mycket man än nu väljer att satsa på kundservice och allt det där har det tåget ändå redan gått? För sista gången? 
Om vi ändå hellre sätter oss bekvämt i vår soffa, häller upp ett glas rött och surfar in oss i den ena drömtillvaron vackrare än den andra och väljer där genom ett slött klick på Enter? Tänk om det faktiskt är så?

Kommer här osökt att tänka på en av de mer Gigantiska elektronikbutiker som vi har här i vårat lilla land. Och i många andra nordiska länder för den delen. För en tid sedan hade jag fördelen att vara på en föreläsning där en av föreläsarna var en butikschef i nämnda butikskedja. Han hade aningen svårt att dölja sin frustration över att människor i verkligheten kommer in i den (fysiska) butiken för att tenta/fråga ut/kolla in/ känna på varan som man är intresserad av. När de fått svar på sina frågor åker kunderna hem och beställer valda vara från nätbutiken för någon euro billigare. 
Men det värsta är…också för snabbare leverans!

För i den "riktiga" butiken fanns ju varan naturligtvis inte heller i lager, utan måste beställas från samma lager som när kunden beställer varan via nätbutiken. Bara det att som nätbutikskund får man varan hem. Som stenfotsbutikskund måste man ta sig till stenfotsbutiken En Gång Till för att avhämta sin vara. 
Och hur väljer man här? Hur väljer de flesta? 
Hur många åker tillbaka till butiken för: "må-vara-hur-god-service-som-helst" eller "hur-mycket-status-som-helst" skull? Med handen på hjärtat? 
Hur många vill inte hellre ha sitt paket bekvämt hem i postlådan och att tiden som blivit över kan utnyttjas till roligare aktiviteter? 
Som känt, så åker jag så där en miljon gånger hellre hem, och bjuder familjen på lite god mat, än att jag tar mig till ett fysiskt varuhus för att shoppa. Sorry, Stockmann och andra! 

I synnerhet som jag oftast klarar av att göra båda två på ett angenämt sätt.

Jag lagar mat, vi äter, och jag hinner med lite vardagsmotion och social samvaro med la petit familia och så när jag betat av den biten - DÅ kan jag sätta tid på att shoppa nödvändigheter till familjen jag just gett min "värdefulla" tid till. Sent på kvällen då alla butiker i världen redan har stängt, då mycket bekvämt uppkrupen i det skönaste av soffhörn shoppar jag. Ibland ny-duschad efter ett yogapass, ibland smuttande på ett glas rött som nu eller ja…det finns liksom så himmelens många tillfällen till att snabbt smyga ut på nätet för att skaffa det man behöver. Tråkigt, snabbt, effektivt och totalt utan större entusiasm och upplevelser. Men tids-effektivt och ofta förmånligt och bekvämt, det är det ju. 

Och visst, jag kan sakna barndomens upplevelser av hissvärdinnor med pillerhatt (jo, just så gammal är jag) , av rulltrappor i maklig takt, av julfönster som bara är Det Julfönstret. Av ungdomens iver bland bokhyllorna i Akademen och en kopp kaffe och äppelbakelse i cafét, där man dessutom fick röka…Av tiden att som ung vuxen hitta det där som inte fanns någon annanstans.  

Och idag klickar jag hem smycken från Italien, hotellvistelse i Wien och petar på yogaresor till Sri Lanka. 

Och tycker lite synd om Stockmann. 
Av hela mitt hjärta faktiskt.


Även om jag är hemskt liten, och Stockmann ändå rätt så stor.
Så känner jag att det liksom inte är jag som lider här…Det är liksom inte jag som blir utan...


Bara måste komma med ett litet exempel på hur det kan, men helst inte skall, gå till:


I början av december (2014 för tydlighetens skull) så meddelade min son i Österrike att han skulle vilja ha en bok till julklapp. Som första alternativ så väljer jag just det anrika varuhusets bokavdelning. Jodå, boken finns där. 
Jag försöker ringa och chatta (på hemsidan meddelas att chattpersonalen precis är tillbaka på plats, bara på en kort paus….) Då jag inte får svar på endera, så skickar jag ett mail för att kolla upp om de kunde skicka boken i fråga  till ett av Stockmanns varuhus 15 km bort, som jag skulle besöka påföljande veckoslut. Det här var en tisdag i början av december. 

Får inget som helst meddelande under hela veckan, vare sig att boken är skickad, mottagen eller ens att min mail blivit mottagen. Checkar att jag skickat till rätt mail. Jodå.

På veckoslutet besöker jag varuhusets "filial" och kollar om boken, trots mail-tysthet skulle ha kommit. 
Möts av en rätt oförstående blick och ett nej…
Beställer boken från en rikssvensk nätbutik (engelsk bok, så språket är inte avgörande här) får den på posten några dagar senare, skickar den till grabben i Österrike, som tar boken med sig till Tokyo och läser den där och i sin tur skickar den vidare till en kompis i Finland…och just nu vete tipporna var boken är. Men från Stockmann har jag ännu inte fått ett endaste första svar…

Och det gör mig både ledsen och beklämd och sorgsen…

Och tycker att det är lite synd om Stackars Stockmann! 

SKÖNA VANLIGHETER...

Och vanliga skönheter var det som jag bockade av i årets version av att räkna gårdsfåglarna. 
Talgoxar var det mest av hos mig som på de flesta gårdar i Finland, men åtminstone här omkring fanns det också en hel del koltrastar. Inget mindre än fyra honor och en ivrig hane snurrade runt i mina buskar.
Att få ta sig en timme att bara kolla på fåglar är hemskt bra för en lite fladdrig själ och för alla dessa tankar som annars hoppar från en sak till den andra som ystra kalvar.
Skall det räknas fåglar är det full fokus på om man ser 5…eller var det 7 talgoxar samtidigt. Det är ju inte sååå allvarligt, och säkert inte så på individen noga heller, men genom att lite försöka vara korrekt så där så blir man härligt fokuserad på bara en enda liten enkel uppgift.
Och att få lyssna på det där underbara drrrrr-ande från småfåglarnas vingar - jag kan inte få nog av det!

Så jag tror jag skall fågelräkna mina bevingade i trädgården lite nu och då. Bara för mitt egna höga nöjes skull.

Sen kommer vi till det här…som också är något jag verkar få tillverka för mitt eget höga nöjes skull.
Blinier. Jag säger då det! Jag kunde kasta mig lite lyrisk för dessa plättar av bovete - eller kanske inte just de så där rakt upp och ner - men tillsammans, tillsammans med allt det där gudomligt goda! 
Rom, lök, smetana….laxröra…Ah och åh! För att inte tala om saltgurka och honung och smetana (jodå, tillsammans). Jag bara…ah! 

Men det är jag rätt så ensam om i den här mixen av människor under mitt tak just nu. Hur det nu sen är möjligt? Att det finns de som inte älskar blinier? Ja, man kan ju undra! Men tydligen finns det sådana.
Underliga är de! 

Blir ju desto mer åt mig då - och på något märkligt sätt så förvandlas det lite från att vara festmat till att vara något som man, eller jag då, tillverkar åt bara en person, eller mig då. Och då plötsligt är det ju en vanlighet lite. En synnerligen skön vanlighet. 

Till de större ovanligheterna hör att jag besöker en handarbetsbutik. I och för sig så kan man tycka att kanske hela begreppet handarbetsbutik börjar höra till ovanligheterna, men en sådan besökte jag idag.
Skulle lämna in grabbens vinterrock för en ny-dragked-operation. Jag är ju inte den mest handarbetande person liksom och dragkedjor hör till överkursen som jag aldrig var närvarande på. 
Och trots min historia som rätt opraktisk när det gäller handarbete, så blev jag kvar i handarbetsbutiken bland tusentals tyger och kantband och spetsar och knappar och knoppar och knäppen och stickor och virknålar garn och bara gick runt och petade. Och hittade det vackraste garn som jag visste att jag bara ville ha, men vad skulle jag göra av det då? Man kan väl ändå inte köpa hem garn för att det är fint i färgerna? Eller kan man? 

Nja…och så kom jag på det! Jag vill ju göra sådana där mjuka bollar av garn och om det går riktigt vägen så kommer de till och med att ha en funktion. Kanske. Men det återkommer vi till.
Så hem kom jag med garn och en sådan där pompom-set-grej som gör att man kan snurra ihop hur många garnbollar som helst i ett nafs. 

Jag, som konsument i en handarbetsbutik hör till ovanligheterna, men för att behålla denna ovanliga butik är det ju bra att vara konsument i just dem. Hänger ni med?

Är man inte en hejare på handarbete, så kan alla göra pompoms. Och vad gör man med dem sedan, då?
Nå, inte så mycket, men de är hemskt skojiga att göra och rätt så fina - till allt möjligt! 

Sedan vaknar jag till att det ju är vinter och jag faktiskt inte ännu prickat in min vintersemester! 
Eftersom mitt vuxna sällskap här i kojan är lite vingklippt för tillfället så planerar jag aktiviteter mest för mig själv. I år kommer det inte att bli av att ge sig ut på någon längre tur, men kanske någon kortare? 
Bara jag kunde bestämma mig om jag skall ta semester nu i midvinter eller spara den till vårvintern, då fåglarna börjar återvända? Knepigt! Ni skulle bara veta!

Och så medan jag sitter här och skriver, så märker jag att av alla julrester finns det något som jag visst glömt att städa undan. Tänk att det i ett sådant här litet hus kan finnas vrår som man glömmer att man hade? Och lampan som också är så där glatt på sned. 
Fast det hör ju nog också till vanligheterna. Att saker och ting är lite si så där…

Och hur underligt det än kan låta, så gillar jag försfärligt mycket just de här alldeles vanliga dagarna.

Vilken tur - för det är ju de som livet är mest fyllt av. Sköna vanligheter! 



FÖR ATT VARA LÖRDAGMORGON...

…så var jag ovanligt tidigt i gång. Vi hade en planeringsdag på jobbet och även om man redan märker av att det är ljusare om morgnarna, så var det väldans mycket skymning när jag stapplade in i badrummet för att ta mig en vakna-människa-dusch. Förbannar välden som tydligen måste fortsätta att  fungera enligt någon nedärvd agral dygnsrytm som bara gör livet surt för oss kvällsmänniskor.

Isynnerhet gör jag det lördagsmorgnar…
Men det går över, bara jag vaknar till ordentligt så brukar jag tycka att det är okej ändå.Det är bara att de där långa minuterna innan jag kommer till det där okej-då-skedet är så himmelens besvärliga. 
Sådant här förstår ingen morgonmänniska alls. Någonsin. Inte det minsta. 

Ändå. Jag kan tycka att det är underbart med att vara vaken när ljuset kommer, sitta med min kaffekopp och se de första fåglarna vakna och söka sig till matningsplatserna. 

Rostar det godaste av goda bröd och så var det bara att sopa nyfallen snö från bilen och köra iväg. 
Själva planeringsdagen skulle ju hållas på en av mina absoluta favoritställen; Svartå Slott 
(ett gammalt inlägg om en ensam vandring i parken hittar du; HÄR och om du vill läsa mera om själva slottet så hittar du det HÄR ).

Dagen var riktigt bra med intressant föreläsning om mindfulness. Eftersom jag själv yogat och nu och då också mediterat, så var det rätt så bekanta saker som togs upp, men det var ganska häftigt när nästan sextio människor sitter knäpptysta och lyssnar och sluter ögonen och bara andas och lyssnar in i sig själv och hittar sin egen andning och är bara där i just den stunden. Och om jag säger att gänget här kanske inte är det som man så där direkt kopplar ihop med meditation och sådana "flummigheter", vilket det i och för sig inte är, men tyvärr lite släpar på den stämpeln…Ja, då blir det väldigt mäktigt på något vis. Vackert! 


Så följer lite siffror och kalkyler och resultat och framtida utmaningar och en fantastisk lunch av batat- och morotssoppa, champagne och risotto med chorizo, pinjafrön, melon och russin(!) gudomligt goda hönsfiléer och ah…Lite obligatoriska arbeten i grupp och så en verkligt fin guidning på slottet. 

Har ni vägarna förbi - gå och hör guidningen! 
En sällsamt vacker herrgård med en sällsamt intressant historia. 

Bara att få gå över parkettgolv från 1700-talet - i originalskick. Luta sig mot kakelugnar med handmålat, alltså handmålat på riktigt, inte hand-schablonmålat kakel. Och kolla in en gigantisk "selfie" från en svensk kung som som tack för att någon av hans…ja, hmmm…..fått åka hit för att ja, hmmm, föda ett barn lite på sidan om och sådär som tack skickar en g i g a n t i s k tavla av - sig själv. Ett slott mitt ute i skogarna mitt ute i ingenting. För hundra år sedan bodde Finlands rikaste man här. Sen gick det inte så bra...Och samma släkt som under århundraden tre gånger hamnat köpa det tillbaka tills släkten. Bara det, liksom! 



Men tillbaka i mitt lilla slott nej, koja var det ju,  påminns jag om att det är Vecksolutet för Den Årliga Fågelräkningen just det här veckoslutet. Förutom att det är en fantastiskt bra orsak att hälla upp en termos med hett kaffe, stuva några bullar i jackfickan, ta ett fårskinn och placera sig bekvämt på lagom håll från någon fågelmatplats och kolla in vilka som flaxar in och ut i trädgården under en timmes tid. 

Jo, jag menar, man kan ju förstås ta och flytta på sig och gå runt och så, men det har en betydligt enerverande inverkan på fåglar. De vill liksom inte dyka upp lika gärna då.
Man kan ju också, som jag misstänker att många gör, sitta inne vid spisens värme, vid ett köksbord och smutta på sitt te eller kaffe och kruxa för på rutigt papper vem som flyger förbi fönstret. Och vet ni, det kan man OCKSÅ göra. Huvudsaken att man gör.

För det är just det här att så många gör det och rapporterar till BirdLife som gör att man får ett så brett botten att räkna ut hur våra småfåglar har det den här vintern. Jätteviktigt - och jättekul! 
Och skulle det nu råka sig så illa att det skulle vara stilla och tyst på fågel i buskarna, så har man alltid kaffet i termosen och bullarna i rockfickan att njuta av. 
Och skulle det nu råka så att man redan druckit upp sitt kaffe i väntan på fåglarna, så kan man ju passa på och ta en liten egen stunds meditation (eller mindfulness, om meditation känns för flummigt…*hih*)  när man nu ändå sitter där i den där vackra vinterträdgården, på det där varma fårskinnet och ja, bara att ta den stunden till sin alldeles egna.

Och vem vet, kanske det flaxar in en fågel eller två för att kolla vad man sysslar med. Och DÅ har man ju något att rapportera. 

Lite det har jag planerat för i morgon. 

Och…att stryka bort det där berget med kläder, och gå en lång promenad med hundarna i skogen, och tvätta, och byta lakan i allas sängar, och hämta in ved, och skotta snön som föll i natt och hjälpa konvalecenten ut en sväng i friska luften, och steka blinier och ta en alldeles egen stund och räkna fåglarna i trädgården.

Något säger mig att det nog inte blir en så värst lång sovmorgon i morgon…heh, hehe, heller.

Men trots en lång to-do-lista så är söndag ändå ett hemskt vackert ord! 


THE LONG DARK...

Det är frost igen. Snön knarrar under stegen och katten går bara ut och svänger. Ut genom ena dörren och in genom den andra. Men även om kylan viskar vinter, vinter i varje ångmoln jag andas ut så är det ändå annorlunda. Det långa mörker är över. 
Hur tänker jag då? Jo, det finns en alldeles fantastiskt pålitlig och bra mätare och det är då jag kan köra på jobb utan att tända den långa belysningen på bilen. Och det kan ja nu. 
Det må vara vinter kvar, men mörkret är övervunnet. Både på väg till jobbet, och hem från jobbet. Enligt min skala då. 

Det tycker jag så förfärligt bra om att det nästan skrynklar sig lite i själen på mig. 
Jag kan liksom så mycket enklare leva med kylan än med mörkret.
Jag kan alltid klä på mig mer men mörkret rår jag inte på. Inte på något sätt. Därför tycker jag att där finns en viss skillnad.
Skrynklar sig lite gör grönsakerna i min grönsakskorg lite nu och då. Så vardagsmaten bestäms oftast utgående från vilken grönsak absolut måste åtgärdas först. Nu var det paprikan som ropade "gör något av mig" och ja…så fick det bli.

Det absolut bästa var ju att det inte alls var jag som skulle ställa mig i köket med de småledsna paprikorna. Nej då, det var lillungen med förstärkning av grannens tvillingar som skulle överta köket. Till all tur fanns det en hel del färskare grejer i skafferiet så paprikan behövde inte alls ensam spela huvudrollen. För att vara ärlig så fick den en rätt liten roll, men slapp hamna på komposten i alla fall och det är ju en liten bra grej tycker vi, ju. 
Och vem säger att man inte kan lyxa till en alldeles vanlig liten torsdag med hemlagad sushi av lax och hummer-wanna-be från frysdisken och gurka och morot och ledsen paprika och en hel del annat…som…ris. Och avocado. 

Underbart att släppa loss tonåringarna i köket - jag är mätt som en liten gås och har en maffig lunch att ta med mig till jobbet i morgon. Att vi gillar det! 

Särbon ligger och ojar och vojar sig i sin tillfälliga bädd i mitt vardagsrum. Är det för att knäet är ont, eller för att han ätit för mycket är lite oklart. Själv har jag parkerat mig i kökssoffan, den med det fina fårskinnet i, och det är varmt och gott om rumpan och brasan sprakar och gör mig dåsig och mjuk inuti. Och för mig får det gärna vara vinter ännu en liten stund. 

Nu när det vänt. Och ljuset är åter. Det är det som räknas. Ljuset. Efter the long dark! 

MULTITASKING….

Jag är väl rätt så urusel på det. Egentligen och ärligen. Jag tror att det är så. Bara att erkänna att jag nog aldrig hört och kommer aldrig att höra till det där gänget människor som bara lyckas liksom trolla fram så många lager i sitt liv. Liksom samtidigt.

Nu finns det en risk att jag kan låta avundsjuk och så, men det är jag nog inte. Mest bara ärligt häpen över att det finns de som klarar av att hålla tusen bollar i luften samtidigt och faktiskt leende se ut att gilla det. När en dubbelarbetande föräldrar i en familj med fem barn och gärna med ett lite företag så där vid sidan om och åldrande föräldrar tusen kilometer bort som också skall tas om hand och, och och  och. Det är vid dessa stunder då jag känner att jag förmodligen begåvats med en reptilhjärna som aldrig, aldrig någonsin kommer att klara av och kanske inte ens vilja klara av allt på en gång här och nu. Jag vill ha lite tröghet i mitt tankeflöde. Eftertänksamhet och funderingar. Ja. Så tokig är jag! 

Hur sjutton snöade jag in mig på det här ämnet då? Jo, av många orsaker egentligen. Och det är ju så det är, åtminstone för mig när jag skall skriva inlägg att jag blir inspirerad från många olika håll. Liksom samtidigt.
Och här snubblar jag ju på min egen (näs)vishet lite grann. Är inte det multitasking då? Att vara på alerten för vad man kunde skriva om samtidigt som…jag ja, gör en massa annat. 

Men är jag bra på det? Nej. 
Har bara lärt mig att leva med det. På något plan i alla fall.

Läser en intressant artikel i The Observer (eller var det The Guardian..?, nå, någonstans) om "Why the modern word is bad for your brain". Och jisses så intressant! Kanske aningen för att det bekräftar tankar som jag själv haft. Vem vill liksom inte läsa om sådant? Men faktum är, vi kan ju knappast stoppa utvecklingen, men jag tror att det är oerhört viktigt att vi förstår vad den gör med våra hjärnor. Jag tror bara att det är viktigt. Att förstå.

Det får nog bli ett alldeles eget inlägg om det en annan dag då min multitaskiga hjärna är lite mindre trött och inte ropar så desperat efter en date med John Blund.

Vad nu sen det här allt har med bilden att göra? Jo, ser ni, det finns faktiskt en liten, om än svag koppling här. Jag kan nämligen bli så vansinnigt imponerad av och till mig över alla människor som bloggar och har sig och som kommer upp med de mest fantastiska foton på de mest rätta maträtter på alla tänkbara sätt man kan tänka sig. Och det är liksom här jag bara snubblar i mitt eget lilla multitaskande.

Jag klarar liksom inte av att samtidigt servera både god och framför allt varm mat åt en hungrig familj ,ibland utökad med en ännu hungrigare skara andras tonåringar och liksom få alltsammans att se både avslappnat och spontant ut. Eller spontant är det minsann, så den biten kanske jag klarar av ändå. Och avslappat kan det också vara, men oftast ser det ändå bara mest stökigt ut. På bild. Om det skulle komma så långt som på bild, vill säga.

Men att sedan få det På Bild, ni vet vad jag menar. Så där läckert tilltalande, vackert på Bild. Gärna innan faten gapar tomma. Det sker sällan. Ja, det är liksom på den nivån jag är!
Förmodligen lägsta level…ever!

Så med tanke på att jag skall försöka skruva ihop en familje-kokbok inklusive bilder så blir det nog att skruva upp den här multitaskingnivån lite högre då. Ett par ynka pinnhål sådär. Högst femtio...

Fast å andra sidan….jag just läst att det inte alls är vad våra hjärnor tycker om att vi gör. Multitaskar och har oss. Så ack och suck…vad göra?!

*

Ja, i allafall så försvann dagens middag i bättre munnar innan jag hann säga "cheese" åt maten som skulle fotas. Och innan jag hann multitaska mig snabbt nog från kock till fotograf. Och för att jag har så svårt att säga till mina att de inte får hugga i den rykande varma maten för att jag skall…vadå, fota?

Och så är det den här lilla detaljen med att kunna fota i naturljus. Det finns inte så mycket av den varan halv sju på kvällen när jag landar i min koja med maten fortfarande i fula plastkassar. 

Tänker allvarligt på att jag kanske borde tänka om här, och satsa på en semester-mat-bok istället.
Då finns det både ljus och kanske till och med lite tid? Kanske det!

EN SVAL VILSAM TOMHET...

Ja, inte vet jag, men samtidigt som jag på något plan förbannar januari (och februari också, för den delen, när jag nu är i gång) för sin långsamhet, sin stillhet, sin tomhet så kan jag också känna att där finns en vilsamhet som ändå är rätt så skön.

Vi snurrar ihop lite gött av det som råkar finnas i skafferiet och gör inte så mycket mer. Tar det lite avskalat och avslappat och så där. Det är Januari bra till. Att bara liksom vara. I den där vilsamma tomheten som kommer smygande så fort man sopat ut de sista granbarren. 


Av lika delar socker och olivolja (så där på ett ungefär) så rör jag ihop världens bästa skrubb för vinterknastrig hy. Jag tänker på alla de surt ihopförtjänade slantar jag satt på diverse skönhetsmedel under år och årtionden och som inte ens varit hälften så bra som det här. Olivolja och socker liksom.
Hur enkelt får det bli? 

Jag brukar dessutom klämma i saften av en lime eller en halv citron, lite beroende på vad jag råkar ha drällande i fruktkorgen. Mest för doftens skull.
Och jag lovar. Jag har den mest knastriga hud man kan tänka sig vintertid. Och så lite till. 
Och till och med jag har hoppat över en och annan insmörjning bara tack vare detta löjligt enkla som man på 2 minuter skruvar ihop i en gammal syltburk.

Ja, just det ja. Blandningen håller sig säkert en tid i kylskåp, jag brukar bara röra ihop så mycket att det går åt under ett par duschningar. 

Till och med tonåringen, som undrade vad sjutton jag hade i kylskåpet, tyckte det här var toppen, när han väl fick klart för sig vad man skulle göra med röran. Och testade det. Det fick skönt-godkänt. 

Men så där i övrigt, när det gäller burkar i kombination med kylskåp så tänker de flesta tonåringar något ätbart, det här vet alla mammor till tonåringar. Det är liksom lite så de fungerar, eller hur de kopplar ihop saker i sin hjärna.

Och även om olivolja och socker och limesaft i och för sig inte är till skada precis om man skulle få för sig att smälla i sig innehållet i burken, men ja….man har så mycket mer glädje av det här utvärtes.
Så man kan ju satsa på en liten etikett eller så. Om man nu inte råkat informera sin tonåring liksom...

Bäst för utvärtes bruk. I alla fall. Lite.
På eftermiddagen gick jag en lång sväng i skogen med hundarna. Vädret var väl sådär och det var självdestruktivt-halt på sina ställen medan andra ställen var mer eller mindre bara och hela skogen doftade mars. Lite i alla fall. Vattnet porlade i diken och ja…kändes inte helt som midvinter precis.

Det var tomt i skogen på både djur och människor. Det var först när jag satte mig ner vid bordet efter skogspromenaden som jag i ögonvrån tyckte mig ana ett fågelflaxande som var lite annorlunda än det fågelflaxande jag brukar vara van vid. Och minsann…hade jag inte fått en fin ny gäst på besök.

En gråspett, minsann!

Sådant gör en alldeles vanlig vilsam söndag lite mindre tom. På ett sådant där bra sätt.

För fast sval vilsamhet, till och med lite tomhet kan kännas välkommet ibland, så är det ändå lite välkommet med nya besök i fågelbaren. Även om gråspetten kanske inte är super-ovanlig precis, så var det på 1990-talet jag såg den senast. Så att så himla ofta råkas vi ju inte…gråspetten och jag ;)

Att just den här typen är en han, ja det vet man för den röda fläcken i pannan. Det har inte honorna.
Fin är han, det är bara så. Jättefin.

*

Och så är det en ny vecka som väntar, och en blick i min kalender säger att det är liksom jättejätte mycket inkommande vecka och nästa gröna (lediga) fläck är nästa söndag och ja…det där med januari och vilsam tomhet, det stämmer liksom mest bara in på mitt privata jag.  Ja.

Ta hand om er. 

NÄR DAGAR INTE BLIR SOM MAN TÄNKT SIG...

Alltså, jag hade liksom planerat sätta väckarklockan på tidigt, trots att det var lördag, för lillungen skulle ha skoldag och sedan jag kört honom dit (för skolbussen kör ju inte lördagar, om nån undrade) och så skulle jag ta hundarna med och gå en lång sväng i skogen för att sedan plocka hem ungen fyra timmar senare. Om det gick så? Nå, nä…

När började gå fel då? 
Förmodligen redan då jag på fredagskvällen glömde kolla att min telefonväckarklocka faktiskt skulle ringa också andra dagar än VARdagar. Vilket den alltså inte gjorde, utan vi sussade gott till halva förmiddagen. 
Som om inte något av mina djur i vanliga fall skulle ha väckt någon av oss. Hände det idag? Nej.

Det gjorde de ju inte, nej.

Och så var dagens ljus sådär…inget som fick det att skrynkla ihop sig i en 
fotograf-själ. Inget alls faktiskt. Men satte mig en stund i trädgården med kameran, mest bara för att jag älskar de där stunderna för mig själv då det enda lilla ljudet som hörs är blåmesarnas och talgoxarnas drrrr-ande från vingarna när de flyger till fågelbordet, fram och tillbaka, fram och tillbaka, igen och igen.

Ibland kommer en liten svartmes flygande för att nappa ett litet solrosfrö. Jag tror det är samma lilla svartmes som jag sett här sedan i hösten. Det är alltid bara en. En ensam en.

Under veckan hinner jag sällan följa med trafiken vid fågelbrädet. I mörkret lägger jag ut nya frön.
När jag på veckoslutet hinner följa med, och ser svartmesen landa för att plocka åt sig. Då blir jag lite fladdrigt glad där i hjärttrakten. Fånigt, barnsligt, jag vet, men ändå…det är bara så.


När dagen ändå inte blivit som man tänkt sig, så tar jag och kör ihop ett litet långkok. Lagar lite större mängder kållåda. Få saker sprider sådan där helylle-präktig-feelis i hela det lilla huset som kållåda.
Jag gillar när det är lite helylle-präktigt. Det är liksom det jag förstår mig på. På djupet.
Det är klart. Man hör väl till dem som hänger med, iallafall lite. Som hakar på vissa saker och sådant man behöver haka på för att inte riktigt på direkten bli passerad till närmaste museum. Men mer och mer
har jag börjat fundera på var går min bekvämlighetsgräns när det gäller allt nytt och modernt och fantastiskt och hur-kunde-vi-leva-utan-det-här? 
Min äldre grabb studerar ju media och annat luddigt som jag i ärlighetens namn inte riktigt vet vad hälften betyder så där när man skall försöka koppla det till den verklighet jag är och lever i.

På ett teoretiskt plan kan jag ännu både förstå och greppa det, men att sedan överföra all den teknologi och alla de möjligheter som både teknologin och den enorma spridning av…allt….vi har redan i dagens läge till det vi kommer att ha inom en alldeles nära framtid…då det blir hiskeligt stort.

Och i det perspektivet så känns liksom mina svartmesar och kålrotslådor aningen främmande.
Och jag blir riktigt, riktigt kluven inombords.

Jag VILL ju hänga med och förstå och anamma och allt det där…men jag VILL ju också hänga kvar i allt det där långsamma, sega, enkla gammaldags och dammiga. Ibland känner jag mig som om jag inom en rätt snar framtid hamnar och välja. Och det känns underligt.


Sitter och läser en massa om framtidens tekniska material, och om framtidens kommunikation, om framtidens…typ allt…som sonen skickat mig och blir liksom samtidigt klokare i form av bättre insikt och samtidigt dummare i form av en trivial längtan att få stanna kvar i det som är nu. Kanske till och med lite i det som varit innan. 

Smuttar på mitt vin och tar mig en liten chokladbit (som egentligen är en kamouflerad bananskiva…) och tröstar mig med att VISSA saker kanske ändå kommer att bestå.

Som ett gott vin, till exempel. Och choklad.
En lördagkväll när det mesta denna dag inte alls har gått som det var planerat. Inte alls.
Fast inte helt fel för den skull. 







VARKEN HACKAT ELLER MALET...

Jag vet inte…det är något med hur det är just nu. Jag får inte riktigt något till stånd, vare sig hemma eller på jobbet (hoppas lite att chefen hoppar över just det här inlägget då…) Men det bara ÄR så. 
Inget jag kommer i kontakt med just nu blir varken hackat eller malet. Känner mig lite som ett rö för vinden. Otillräcklig och olustig och ostabil och bara liksom…trött.
Kan säkert ha sin förklaring i årstiden och i att min höst varit tung och seg och ledsen och jobbig och jag tycker inte om när det är så…vem skulle nu det, förresten?
Men det känns lite som om alla reaktioner på allt kommer nu när det i övrigt är lugnt och rätt rofyllt. Och det känns lite fel. Nu när många lägen liksom ändå är under kontroll och det finns ett litet frö till ro som stilla gror. Skall det inte tammetusan just då komma en matthet från helvetet krypande och lägga sig som en dyngvåt filt över en. Är det nu sen rättvist? Va?

Men det är ju precis så som det så ofta brukar. Helt utan att vi kan få ha en åsikt om vi gillar det eller inte. Det kanske till och med hör till? Att livet liksom dänger ner en i soffan och säger: "VILA ditt spektakel. Nu är det läge och chans till det!".

Kanske det faktiskt är läge att lyssna då? Fast hjärtat vill fladdra och flyga, planera och drömma, förverkliga och bygga. Fast hjärnan vill leverera som alltid, som en maskin. Kanske det ändå är läge att bara…vara…i….nuet. För en gångs skull?

Knepigt, men jag skall försöka bli bättre på det. Här och nu!



För jag märker ju inom mig att jag behöver på någon skala nollställa mig. Rensa. Inget jag tar i blir varken det ena eller det andra just nu. Allt blir liksom halvdant och oenergiskt och halvvägs och det känns lite främmande. Och inte rättvist mot någon. Allra minst mot mig själv. 

Jag känner mig synnerligen obekväm med att, inte bara lägga mig i soffan, utan dessutom s o m n a  - jo, det ni- där! Och inte bara en måndagkväll, utan också en onsdagkväll - dessutom samma vecka!  

För även om jag inte kanske i vanliga fall heller går i så himla många knop i januari, men i år…nej, vet ni det här tar ändå priset! 

Det blir ju ingen ordning på någonting såhär! Eller så väljer jag att ge efter och så återkommer vi i mars när jag sovit mig genom vintern? Kanske det blir så?

*gääääsp*, får man gå och lägga sig på riktigt nu?
Typ?


Fast vem skall mata fåglarna då?
Ja vem?




MIDVINTER….

Nej, jag har inte snöat in. Inte blåst bort. Inte frusit ihjäl. Och det finns ingen annan orsak till att jag inte hunnit med att hänga och dingla i blogglandia än att en knäopererad konvalesent flyttat in i mitt vardagsrum. Med säng och allt. Och en organisationstokig jag får ju då lov att flytta om typ det mesta i detta lilla hus, så det blir balans igen och allt är väl och lagom och passligt.

Ja.

Och så valde världens bästa unge av modell äldre att istället för att susa vidare till Österrike från sin Japan-tripp faktiskt mellanlanda för lite längre tid än de ursprungligen planerade 20 minuter i hemlandet. Ja, ja och jaaaa! säger vi ju till det och välkomnar en yvig, extrovert, färgglad och rätt högljudd ung man med en massa åsikter och insikter och tankar och funderingar in i den lilla kojan vid sandvägen som knappast är en väg alls.

Så dagarna har bestått av jobb…(för mig), skola (för lillungen), lite värk-stånk (från sängen i vardagsrummet från den nyopererade) och en mängd härliga diskussioner (med storungen och de övriga)  på kvällarna. Och så några tonåringar som sticker sig in och någon till som väljer att sova över….

Ja.

Det har blivit väldigt mycket händelser i mitt vardagsrum på senaste tiden. Och eftersom mitt hushåll i princip ÄR ett vardagsrum med ett litet kök som bihang och var sitt sov-krypin åt mig och lillungen, med det är i övre våningen så märks trafiken. Jag tror också att desto äldre jag blir, desto tydligare blir mina introverta drag. Och även om jag spinner som en liten fånig kattunge över att ha alla nära och kära under samma tak, att få rå om honom, den förstfödda, några dagar, så ropar mitt huvud redan efter tystnad, stillhet och ro. 

Ja.


Ibland sköter naturen den biten helt själv och erbjöd mig ensamtid i form av snöarbete, nästan som på beställning! 
Efter gårdagsnattens snöyra gick jag ut i morse och började skotta gården, parkeringen, alla stigar hit och dit och medan jag höll på så hörde jag domherren. Ja, någonstans i närheten höll han till. 
Först när jag har allt klart visade han sig nådigt för mig.

 Jag stod där med svettig rygg efter allt snöskottande, med ett skönt lugn i själen, med ett ro i kroppen, med en kärlek i hjärtat och med en medvetenhet om eget varande som jag kanske inte förstått mig på innan.

Tackar min skapare för den stunden jag snubblade över insikten med det här med att vara introvert. 

Tror jag skall skriva mer om det. För det är så viktigt!
För oss, att förstå oss själva. På rätt sätt.





SLÖ LÖRDAG...

Och det är inget fel alls med det! Särbon, som dagen före nyårsafton fick en ny knäled har landat här och för skön konvalescens-tillvaro nerbäddad i sängen tillsammans med ett par hundar som turas om att hålla honom sällskap. 

Granngårdens grabb knackade på här för en stund sedan, och tonårsmummel hörs från övre våningen. Jag blir alldeles mosig av ömhet i hjärtat när jag hör de där rösterna som inte riktigt vet i vilket tonläge de skall landa, när skrattet bara rusar iväg som ett skenande tåg och ja, jag bara älskar det där ljudet! 

Tonårsgrabbar - vet ni dom är nog så fina! 
Det är säkert tonårstjejer med, men dem har jag inte så stor erfarenhet av att jag skulle kunna uttala mig om det.

Utanför fönstret är vädret sådär grå-gråare-gråast, som det bara kan vara när temperaturen är på 0 och molnen är tusen meter höga och ligger och lutar sig på de högsta tallarna på gården. Är helt övertygad om att det är bara och enbart de som håller molnen uppe och hindrar dem att lägga sig på marken.

Radion spelar så sakta i köket, att jag knappast hör om det är klassiskt eller rock som spelas, när jag sitter här ett stycke ifrån och skriver. Bara endel av tonerna hittar fram, man får liksom fylla i själv. Men det är okej. 

Idag är verkligen en dag då jag inte behöver gå ut alls. Om jag inte vill. Och jag vill inte.
Det blåser, det småregnar och till och med hundarna smyger iväg längs husväggen 
när de skall ut på sitt.
Nej, jag tänker stanna inne och koka oss en bönsoppa och rosta bröd med kriminellt mycket vitlök på.
Simpelt och enkelt, men åh och ah, och oj, såååå gott! 


Julgranen har åkt ut, och granbarren är dammsugade. Det är mycket tidigare än den brukar, men så blev det i år. En julgran utan julbelysning är bara en…ledsen gran. Jag hittade inte några nya julgransljus så jag måste försöka komma ihåg till nästa julen att skaffa nya. Om vi inte gör verklighet av hotet att dra iväg någonstans under julhelgen. Någonstans långt bort. Vem vet?

Nu hörs det snarkningar från sängen, och det är inte hundarna…

Ssschhh….vi fortsätter med vår slöa lördag!


SE TILLBAKA EN SISTA GÅNG….









































Till året som var,  denna gång blev hela året upphängt till påseende utan text. Så i år. 
Nu ser vi framåt!