NÄR DAGAR INTE BLIR SOM MAN TÄNKT SIG...

Alltså, jag hade liksom planerat sätta väckarklockan på tidigt, trots att det var lördag, för lillungen skulle ha skoldag och sedan jag kört honom dit (för skolbussen kör ju inte lördagar, om nån undrade) och så skulle jag ta hundarna med och gå en lång sväng i skogen för att sedan plocka hem ungen fyra timmar senare. Om det gick så? Nå, nä…

När började gå fel då? 

Förmodligen redan då jag på fredagskvällen glömde kolla att min telefonväckarklocka faktiskt skulle ringa också andra dagar än VARdagar. Vilket den alltså inte gjorde, utan vi sussade gott till halva förmiddagen. 

Som om inte något av mina djur i vanliga fall skulle ha väckt någon av oss. Hände det idag? Nej.

Det gjorde de ju inte, nej.

Och så var dagens ljus sådär…inget som fick det att skrynkla ihop sig i en 

fotograf-själ. Inget alls faktiskt. Men satte mig en stund i trädgården med kameran, mest bara för att jag älskar de där stunderna för mig själv då det enda lilla ljudet som hörs är blåmesarnas och talgoxarnas drrrr-ande från vingarna när de flyger till fågelbordet, fram och tillbaka, fram och tillbaka, igen och igen.

Ibland kommer en liten svartmes flygande för att nappa ett litet solrosfrö. Jag tror det är samma lilla svartmes som jag sett här sedan i hösten. Det är alltid bara en. En ensam en.

Under veckan hinner jag sällan följa med trafiken vid fågelbrädet. I mörkret lägger jag ut nya frön.
När jag på veckoslutet hinner följa med, och ser svartmesen landa för att plocka åt sig. Då blir jag lite fladdrigt glad där i hjärttrakten. Fånigt, barnsligt, jag vet, men ändå…det är bara så.


När dagen ändå inte blivit som man tänkt sig, så tar jag och kör ihop ett litet långkok. Lagar lite större mängder kållåda. Få saker sprider sådan där helylle-präktig-feelis i hela det lilla huset som kållåda.

Jag gillar när det är lite helylle-präktigt. Det är liksom det jag förstår mig på. På djupet.

Det är klart. Man hör väl till dem som hänger med, iallafall lite. Som hakar på vissa saker och sådant man behöver haka på för att inte riktigt på direkten bli passerad till närmaste museum. Men mer och mer

har jag börjat fundera på var går min bekvämlighetsgräns när det gäller allt nytt och modernt och fantastiskt och hur-kunde-vi-leva-utan-det-här? 

Min äldre grabb studerar ju media och annat luddigt som jag i ärlighetens namn inte riktigt vet vad hälften betyder så där när man skall försöka koppla det till den verklighet jag är och lever i.

På ett teoretiskt plan kan jag ännu både förstå och greppa det, men att sedan överföra all den teknologi och alla de möjligheter som både teknologin och den enorma spridning av…allt….vi har redan i dagens läge till det vi kommer att ha inom en alldeles nära framtid…då det blir hiskeligt stort.

Och i det perspektivet så känns liksom mina svartmesar och kålrotslådor aningen främmande.

Och jag blir riktigt, riktigt kluven inombords.

Jag VILL ju hänga med och förstå och anamma och allt det där…men jag VILL ju också hänga kvar i allt det där långsamma, sega, enkla gammaldags och dammiga. Ibland känner jag mig som om jag inom en rätt snar framtid hamnar och välja. Och det känns underligt.

Sitter och läser en massa om framtidens tekniska material, och om framtidens kommunikation, om framtidens…typ allt…som sonen skickat mig och blir liksom samtidigt klokare i form av bättre insikt och samtidigt dummare i form av en trivial längtan att få stanna kvar i det som är nu. Kanske till och med lite i det som varit innan. 

Smuttar på mitt vin och tar mig en liten chokladbit (som egentligen är en kamouflerad bananskiva…) och tröstar mig med att VISSA saker kanske ändå kommer att bestå.

Som ett gott vin, till exempel. Och choklad.

En lördagkväll när det mesta denna dag inte alls har gått som det var planerat. Inte alls.

Fast inte helt fel för den skull.