MIDVINTER….

Nej, jag har inte snöat in. Inte blåst bort. Inte frusit ihjäl. Och det finns ingen annan orsak till att jag inte hunnit med att hänga och dingla i blogglandia än att en knäopererad konvalesent flyttat in i mitt vardagsrum. Med säng och allt. Och en organisationstokig jag får ju då lov att flytta om typ det mesta i detta lilla hus, så det blir balans igen och allt är väl och lagom och passligt.

Ja.

Och så valde världens bästa unge av modell äldre att istället för att susa vidare till Österrike från sin Japan-tripp faktiskt mellanlanda för lite längre tid än de ursprungligen planerade 20 minuter i hemlandet. Ja, ja och jaaaa! säger vi ju till det och välkomnar en yvig, extrovert, färgglad och rätt högljudd ung man med en massa åsikter och insikter och tankar och funderingar in i den lilla kojan vid sandvägen som knappast är en väg alls.

Så dagarna har bestått av jobb…(för mig), skola (för lillungen), lite värk-stånk (från sängen i vardagsrummet från den nyopererade) och en mängd härliga diskussioner (med storungen och de övriga)  på kvällarna. Och så några tonåringar som sticker sig in och någon till som väljer att sova över….

Ja.

Det har blivit väldigt mycket händelser i mitt vardagsrum på senaste tiden. Och eftersom mitt hushåll i princip ÄR ett vardagsrum med ett litet kök som bihang och var sitt sov-krypin åt mig och lillungen, med det är i övre våningen så märks trafiken. Jag tror också att desto äldre jag blir, desto tydligare blir mina introverta drag. Och även om jag spinner som en liten fånig kattunge över att ha alla nära och kära under samma tak, att få rå om honom, den förstfödda, några dagar, så ropar mitt huvud redan efter tystnad, stillhet och ro. 

Ja.

Ibland sköter naturen den biten helt själv och erbjöd mig ensamtid i form av snöarbete, nästan som på beställning! 

Efter gårdagsnattens snöyra gick jag ut i morse och började skotta gården, parkeringen, alla stigar hit och dit och medan jag höll på så hörde jag domherren. Ja, någonstans i närheten höll han till. 

Först när jag har allt klart visade han sig nådigt för mig.

 Jag stod där med svettig rygg efter allt snöskottande, med ett skönt lugn i själen, med ett ro i kroppen, med en kärlek i hjärtat och med en medvetenhet om eget varande som jag kanske inte förstått mig på innan.

Tackar min skapare för den stunden jag snubblade över insikten med det här med att vara introvert. 

Tror jag skall skriva mer om det. För det är så viktigt!

För oss, att förstå oss själva. På rätt sätt.