Det är frost igen. Snön knarrar under stegen och katten går bara ut och svänger. Ut genom ena dörren och in genom den andra. Men även om kylan viskar vinter, vinter i varje ångmoln jag andas ut så är det ändå annorlunda. Det långa mörker är över.
Hur tänker jag då? Jo, det finns en alldeles fantastiskt pålitlig och bra mätare och det är då jag kan köra på jobb utan att tända den långa belysningen på bilen. Och det kan ja nu.
Det må vara vinter kvar, men mörkret är övervunnet. Både på väg till jobbet, och hem från jobbet. Enligt min skala då.
Det tycker jag så förfärligt bra om att det nästan skrynklar sig lite i själen på mig.
Jag kan liksom så mycket enklare leva med kylan än med mörkret.
Jag kan alltid klä på mig mer men mörkret rår jag inte på. Inte på något sätt. Därför tycker jag att där finns en viss skillnad.
Skrynklar sig lite gör grönsakerna i min grönsakskorg lite nu och då. Så vardagsmaten bestäms oftast utgående från vilken grönsak absolut måste åtgärdas först. Nu var det paprikan som ropade "gör något av mig" och ja…så fick det bli.
Det absolut bästa var ju att det inte alls var jag som skulle ställa mig i köket med de småledsna paprikorna. Nej då, det var lillungen med förstärkning av grannens tvillingar som skulle överta köket. Till all tur fanns det en hel del färskare grejer i skafferiet så paprikan behövde inte alls ensam spela huvudrollen. För att vara ärlig så fick den en rätt liten roll, men slapp hamna på komposten i alla fall och det är ju en liten bra grej tycker vi, ju.
Och vem säger att man inte kan lyxa till en alldeles vanlig liten torsdag med hemlagad sushi av lax och hummer-wanna-be från frysdisken och gurka och morot och ledsen paprika och en hel del annat…som…ris. Och avocado.
Underbart att släppa loss tonåringarna i köket - jag är mätt som en liten gås och har en maffig lunch att ta med mig till jobbet i morgon. Att vi gillar det!
Särbon ligger och ojar och vojar sig i sin tillfälliga bädd i mitt vardagsrum. Är det för att knäet är ont, eller för att han ätit för mycket är lite oklart. Själv har jag parkerat mig i kökssoffan, den med det fina fårskinnet i, och det är varmt och gott om rumpan och brasan sprakar och gör mig dåsig och mjuk inuti. Och för mig får det gärna vara vinter ännu en liten stund.
Nu när det vänt. Och ljuset är åter. Det är det som räknas. Ljuset. Efter the long dark!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar