Det är ju som det är, ju äldre man blir desto mer börjar man intressera sig för
sina rötter. Och visst har jag tidigare också snokat i lite varifrån jag
kommer, men har inte riktigt tänkt på att min egen uppväxt-tid skulle
skapa nostalgiska känslor eller, ännu mindre, vara historiskt intressant!
Och landa i en bok minsann! Och inte vilken bok som helst. Det här är ett
epos, vill jag nästan påstå, om Mårtensdal (Martinlaakso) och
Vandadalen (Vantaanlaakso) som ännu för mindre än ett sekel sedan var rena rama
landsbygden, men byggdes ut från 1950-talet och framför allt på 1960- och
1970-talet då byggboomen formligen exploderade.
Boken har anspråkslösa knappa 400 sidor historia om en bygd som blev
till ett område dit det under de kraftigaste åren av inflyttning flyttade
tvåtusen människor per år.
Men vi får backa lite.
Boken börjar faktiskt från stenåldern och visar hur markhöjningen efter istiden först
fick de berg jag också lekt på som barn att sticka upp som små öar. Svårt att tänka sig
att allt detta varit ytterskärgård en gång, men så är det.
Men närheten till havet och möjlighet till både fiske och jakt lockade folk
att bosätta sig här tidigt. Så även om orten i dagens läge mest känns som en betong-
stadsdel så minns till och med jag en annan tid.
Det var på 1950-talet som mina föräldrar, som då bodde i Helsingfors, började
längta ut till landet igen. Båda hade vuxit upp på en gård, även om de båda också
valt en tjänstemannakarriär. Men riktigt inbitna stadsbor kanske de ändå inte var.
Men min mamma var hemma från Ingå i Västra Nyland och min pappa från Lovisa
i Östra Nyland. Nå de kunde inte riktigt bestämma sig om de skulle flytta västerut
eller österut, så de valde mittemellan...Plus att de båda hade sina
jobb inne i Helsingfors centrum. Och med två vilda pojkar och en äldre pojke som
hade en CP skada och var förlamad från midjan neråt och en mormor som hade
liksom kommit lite "på köpet", men säkert var till stor hjälp med att passa barnen
medan mina föräldrar jobbade så kan jag förstå att längtan efter lite större yta
började gro. För att testa på detta hyrde de ett egnahems hus i Sockenbacka i
norra Helsingfors, knappt ett stenkast från gården där jag i framtiden skulle
hitta mitt öde. Men på den här tiden var jag bara en blink i min pappas ögonvrå.
Huset de bodde i brann ner, eller upp, hur man nu vill säga. Alla klarade sig, men
en stor del av lösöret gick förlorat. Väldigt glad för att de hann ta tag i några
fotoalbum så det finns bevarat gamla bilder. Efter själva branden fann man bara
en gammal mortel i gjutjärn som jag i dagens läge har som ställ för mina penslar.
Kanske min förkärlek till gjutjärn är äldre än jag själv?
Nåväl. Efter branden bodde familjen ett tag på hyra i Helsingfors innan de
fick ordnat med ett banklån och kunde köpa sig en tomt i Stenbacka.
Stenbacka var en av de gamla gårdarna i det här området. Övriga var
Erikas (en av mina bästa barnomskompisar är hemma därifrån), Övre Månsas (min
svägerskas mans hemgård) Nedre Månsas, Guss, Smeds, Övre Nybacka och Nedre
Nybacka och Grönkulla. Ja och så Stenbacka då. De här var de större gårdarna.
Så fanns det också Sofieberg och Bokulla.
Men på 1950-talet så beslöt unga husbonden på Stenbacka att sälja mark
till tomter, och bland de första köparna fanns mina föräldrar. De köpte Bergudd.
Erik och Helga.
På bilden ovan ser man listan av de första "nybyggarna". För på den tiden var
allt detta bara åker och skog, mest skog.
På den övre kartan har jag markerat med en pil var vår tomt låg. Den "stora" väg som syns
på kartan är vägen från Helsingfors till Tavastehus. Då var den redan breddad, men då mina
föräldrar flyttade hit så var det bara en sandväg. Kartan ovan är från 1969 och då
har jag redan tassat på jorden i tre år. Men vi slinker tillbaka till slutet av 50-talet då
mina föräldrar med familj landade här. Till en början byggde de snabbt upp en liten koja
på 21 m2 som de bodde i medan de byggde sitt hus. Tänk...mamma, pappa ett stycke
mormor, tre pojkar av vilka en förlamad - de andra hade desto mer spring i benen...
och en katt på 21 m2...Till julen hängde de julgranen i taket för det fanns inget utrymme
på golvet! Vi hade ju kvar stugan - kallad Pikku Mökki (Lillstugan) på tomten och
sommartid nästan bodde jag där.
Efter ett tag kunde de flytta in i Stora huset, måste ha varit en lättnad för alla med 130 m2
TILL plus källare och garage och egen bastu vid skogsbrynet. För det
var just så det var ännu då jag föddes tio år senare. Bastun var där vid skogsbrynet,
och man tassade dit på lördagkväll genom höga snövallar. Då var det rejäla vintrar...;)
Som man ser på kartan så byggdes det hus på en mängd tomtar i det området som skulle
komma att kallas Stenbacka. Och man hjälptes åt. Rörmokare Nyyssönen har nog dragit
byns flesta vattenrör, Borgman öppnade strax en bybutik och i boken ser man
bilder från hur alla grannar hjälptes åt då det behövdes talkokraft på något bygge.
Körde idag en sväng där och blev lite nostalgisk. Där bodde Borgmans, Där
Wasiljeff, Och Sacklen och Lahtinen, Swahn och Johansson. Många av husen finns kvar,
så även mitt barndomshem. Däremot har någon senare ägare förstört proportionerna
på det fina funkishuset....
Oj, jag kunde kanske skriva hur mycket som helst nu när jag flummat in mig i en
nostalgidimma, kanske jag skall spara mig (och er) och ta det i mina memoarer i
stället. Heh. Jo, jag har faktiskt tänkt på det. Att det skulle vara skoj att skriva sina
memoarer, trots att man är en alldeles vanlig, grå, vardags-trampare.
(Heh...där var nostalgitrollet igen och knackade mig på axeln).
På kartan ovan ser man hur området vuxit, blivit till en stadsdel. Detta från 2023.
Minns så väl när det i Mårtensdal (Stenbacka är alltså en del av stadsdelen Mårtensdal)
öppnade ett köpcentrum minsann och jag och min bror skidade genom skogen (!)
för att se på underverket. På sin tid var det faktiskt Finlands största köpcentrum
med sin matbutik, kiosk, bank, apotek, blombutik, fotostudio, och en
kemikaliebutik (minsann!) och en restaurang fanns där också. Och post!
Svårt att ta in det idag med alla giganter till köpcentrum...
Och ett klubbrum där man kunde ha olika kurser, och där jag om min kompis
Thomas drog en dramakurs eller två när vi var tonåringar. I samma utrymmen
kom det senare att öppnas ett dagis, där min äldre son gick för det
var närmaste svenska dagis, även om vi bodde rätt så långt ifrån.
Men på den tiden hade jag min mamma kvar på Bergudd och många
var de gånger hon gick och hämtade honom till sig när vi föräldrar
jobbade i sin tur. Så går det. Livets cykel.
Och nu - nu skall jag gå och ta ut nostalgimaten från ugnen.
Kållåda, den finska varianten fast utan ris.
Yngre grabben "råkade komma förbi" och snodde häften med sig, och
det är just så som det är. Traditioner och nostalgier skall man ta vara på
och låta de gå vidare.
P.s På den första bilden ser man till höger Helsingin Sanomats ( Finland största
dagstidning) och Iltalehtis (Finlands största kvällstidning) tryckeri.
Då bygget blev klart 1977 var det som om en ufo landat mitt ute där i skogen.
För så var det. Det var (och är) en gigantiskt byggnad, men då var det bara skog omkring.
Numera omgivet av andra stora giganter men långa tider var den ensam där i skogen.
Däremot var arkitekturen och hela upplägget absolut en föregångare.
Fönstren som gick från marknivå till tak släppte in naturljus till tryckerisalarna
och eftersom personalen hade fått vara med och planera så fanns det för personalen
rätt så fina utrymmen - till och med en egen simbassäng, och detta på 1970-talet!
Men nu vill jag äta, så jag säger:
Kram från mig