DET DOFTAR INTE ROSOR

Tillbaka till vardagen efter Midsommaren och jag skulle ju gärna säga

att det doftar rosor och akleja, men så är det dessvärre inte.

Gubben har ett par minkfällor för att försöka få minken som rövar

sjöfågelholkarna fångad. Innan helgen hade han fått en del fiskrens från

en lokal fiskare som skulle locka minken i fällan. 

Han ville ju inte rigga fällan då han inte själv var på stugan så fiskrenset

glömdes så där lämpligt i en plastpåse över några dygn.

Det doftade inte rosor över nejden när vi kom hem om man säger så! 

Minken måste ha fel i huvudet för att få för sig att äta något så asluktande. 

Tur var att lillungens gäster hade hunnit åka hem till sitt...

Vi hade nämligen i år igen valt att överlåta stugorna till lillungens gäng. 

Det är dryga dussinet ungdomar som samlas, hälften vänner från barndomen, och den 

andra hälften smått överraskande nätspelskompisar från Norge. De har valt att åka hit

till Finland några år redan. Bila genom Sverige, ta färjan från Umeå till Vasa och köra ner till 

finska sydkusten. Inte en helt kort tripp för lite midsommarfirande, men härligt att en

nätvänskap som börjat med att bygga fantasivärldar i Minecraft för mer än tio år sedan 

kan växa sig så stark. Sex glada norrmän och norskor firade i år igen finlandsvensk midsommar. 

Tänker ibland på att man skall inte underskatta den vänskap och gemenskap som byggs upp via nätspel. 

Vad gör jag och gubben då? Vi hängde faktiskt torsdagskvällen tillsammans med gänget, men på

själva midsommarhelgen valde vi att överlämna herreväldet åt ungdomarna och dra till annan ort. 

Under årens lopp har det blivit lite av en "tradition" att hitta på nåt annat än stugliv under midsommar-

helgen. Så länge min svärmor var vid liv (hon dog 98 år gammal förra året) och så länge min sjuka

bror levde (han dog för två år sedan) så blev det ofta så att vi ordnade vårt midsommarfirande  

på det sättet att de två också kunde delta och få sig en midsommarfest som inte tröttade ut

dem för mycket. Nu efteråt känns det som en fin gåva på något sett. Både till

ungdomarna som fick överta skärgårdsstugorna för en fest som passade dem. 

Och en slags "stadsmidsommar" för oss, vilket möjliggjorde att också andra släktingar 

kunde fira midsommar på sina sommarstugor. 

Det kändes faktiskt aldrig som någon uppoffring, tvärtom var jag alltid glad att kunna

erbjuda midsommar åt dem som inte längre kunde fira midsommar i skärin så som förr.  

Midsommardagen åkte vi, gubben å jag, ändå ofta iväg och "turistade" i någon närbelägen stad. 

Och nu när vi inte längre ordnar dessa "stadsmidsomrar" för släktens äldre och sjuka så har 

vi påbörjat en ny "tradition". Vi åker iväg på ett par dagars stadssemester, bara vi två. 

Äter gott - som någon annan tillrett. 

Vandrar hand-i-hand (faktiskt ;)) och kollar in midsommarfirandet på just den orten. 

Kryper ner i nybäddade hotellsängar, och vaknar lagom sent till en framdukad frukost. 

Kan bara säga att det är ett vinnande koncept. För oss. Just nu.

Kanske vårt midsommarfirande ändrar sig, men just nu är det bäst så här. 

 Äldre grabben valde i år att jobba midsommarhelgen och kamma in extra till sin kassa. 

Och hans förlovade är ju från Sydkorea så midsommarfirandet är liksom inte så 

starkt förankrat i deras gemensamma livsrytm. 

I år valde vi med gubben att fira midsommarafton i Åbo och midsommardagen

i Raumo. Båda fina gamla städer. Bra val, fast jag själv säger! 

 Åbo är ju en av mina absoluta favoritstäder och under vår vistelse där lekte vi med tanken

att flytta dit. Det var bara en tankelek, men samtidigt är vi ganska lätta i våra rötter båda två. 

Så aldrig säg aldrig. 

Midsommardagen blev det att kurva till Raumo med sin fantastiska gamla stadsdel. 

Den är förresten bland Nordens största enhetligt bevarade trähus-stadsdelar och från

1991 upptagen på UNESCOS lista över världsarv och alltid värt ett besök. 

Under andra veckoslut under sommarmånaderna är det garanterat inte lika folktomt

på de gamla kullerstensgatorna. I Finland lever fortfarande den kulturen kvar att 

"allt" stängs till midsommar. Både i Åbo och i Raumo märktes det att butiker men också

många restauranger hade valt att ha stängt just detta veckoslut. 

Lite synd, för alla är ju ändå inte intresserade av stugmidsomrar på landet. 

Men det kanske ändras? 

För mig som släpar kameran med på de flesta ställen var det att det var folktomt

bara en fördel. Kunde fotografera fritt i den fina trädstaden utan att flanerare behövde känna

sig besvärade av att hamna på bild. Och visst fanns där någon restaurang som hade öppet så

vi kunde vila våra trötta tassar på en terrass och äta en smarrig middag i kvällssolen. 

Det är länge sedan jag besökt Raumo senast, närmare 30 år säkert. Då var staden lite "schabbig" och 

endel av de fantastiskt vackra gamla trähusen som kunde inhysa en ölpub hade då fått tillåtelse

att ha strykfula neonskyltar som gjorde reklam för något ölmärke längs husfasaderna. Jag som 

älskar gamla hus, grät nästan...Men allt sådant är borta nu. Gamla stadsdelen är verkligen som

en karamell med alla sina fina snickerier, välskötta hus och husfärger som är färggranna men 

lagom dämpade och jordnära. 

Skulle jag vilja bo här? Nja...även om mitt hjärta alltid kommer att klappa för skönheten i gamla

hus så är jag osäker på att det skulle vara så härligt alla gånger att bo i en turistattraktion. 

Efter en långfrukost på hotellets terrass i midsommardagens mjuka solsken började

vi ratta hemåt - eller mot stugan. Det är ju det som vi nu får kalla hem då stadshemmet är 

inplastat pga av pågående fasadrenovering. 

Tillbaka till stugan märker vi vår frånvaro. Inte bara på grund av odören

av det kvarglömda fiskrenset utan också att det knoppas och har sig i rabatterna. 

Trädgården är ju bara ett par år gammal, men med en viss tillfredsställelse märker jag hur 

fint endel växter passar ihop med varandra. Den mörkbladiga nävan passar så snyggt ihop med

funkian som har lite gråblå blad. Och så till de en krollilja med vinröda blommor. 

Även om jag gillar rosa blommor som sommarblommor så väljer jag ofta djupa, 

lite mer dramatiska, färger i rabatterna så att det inte blir för "gulligull-fluffigt". 

Snart börjar dock min doftande ros blomma. Och då skall det dofta ros minsann. 

Och inte ruttnande fiskrens. Om en får uttrycka en stillsam önskan. 

 

# MYBROMARF

Hembygdsmuséet Sockenstugan mitt i byn. Stugan är från 1851

och byggdes av bonden Smedlund från Vättlax. 

Tog mig själv på orden och nappade kameran med mig då vi på lördagen

besökte sommartorget i Bromarf. Nu skall man väl egentligen skriva Bromarf med v på

slutet, men har man en äkta Bromarf-själ, så skriver man det med f, på det gamla sättet. 

Officiellt heter byn nog Bromarv sedan 1960-talet. 

Det var Post- och Telegrafstyrelsen som hade bestämt att man skall ändra på stavningen

för att finskspråkiga kunde inte begripa varför ett f på slutet ändå skulle uttalas v. 

Inte undra på att man ville hålla fast vid det gammelsvenska ortnamnet, ca 90 % av 

ortsborna har svenska som modersmål. Bromarf är nämligen en urgammal svenskbygd.

Det var redan på 1100-talet som svenska nybyggare bosatte sig längs den finska syd-

västkusten. Innan det hade här bara huserat jägare och fiskare som kunde sägas 

vara en slags nomader. De stannade aldrig länge på ett ställe. 

Men det ändrades, och redan på 1300-talet hade man i Bromarf en egen handelsflotta.

I källskrifter finns nämnt kontakter till Stockholm, så någon gudsförgäten by var Bromarf då inte. 

Här levde man på fiske, jordbruk och skeppsbyggeri. I slutet av 1800-talet upptäckte andra

det vackra Bromarf och man började bygga sommarvillor och pensionat för semestrande stadsbor. 

När man idag kör genom byn går det inte att undgå att en del av dessa villor 

fortfarande står kvar, vilket ger byn en säregen charm. 

I början av 1900-talet kom sommargäster hit med ångbåt från bla Hangö, Åbo och Helsingfors. 

Så såg hamnen i Bromarf ut på den tiden.

Det var en hel del hålligång i trakten under det glada 1920-och 1930-talet kan jag tänka mig. Här

ordnades en ansedd tennisturnering. Fortfarande finns det ett Bed & Breakfast (Tallmo) i en 

av de anrika sommarvillorna. En charmig del av Bromarf är att än i dag när man kör genom byn

så möter man personer, ensamma och familjer, par och ungar, som strövar längs byvägen 

iklädda badrock och med handduken över armen på väg till simstranden. 

Lite som i den underbara danska serien "Badehotellet". 

(se den om du inte redan gjort det!) 

Men samtidigt som här finns en air av gammal historia så är byn 

synnerligen modern och uppdaterad. Här växer ingen mossa på strandstenarna. 

Byns finaste bil och grönsaks- och örtodlingen utanför strandbistron. Bra med förbudskylt där...

Sommarmånaderna är torget den självklara samlingpunkten. Idag, veckan innan

midsommar var rusningen på torget inte speciellt stort. Sommargästerna har kanske inte

riktigt ännu hittat ut till sina kojor, men från midsommar ändrar det. 

Eller så var vi bara lite sent ute och alla pro-torgbesökare hade varit där när det 

öppnade och inte som vi strax innan det stängde. 

Senast nästa vecka fylls gästhamnen med båtar och sommarklädda människor som 

strövar mellan butiken och torget, från strandbodarna till restaurangen. 

Ungarna äter glass och hundarna gläfsar. 

Det är ont om parkeringsplatser. Det är sommar i en sommarby. 

 Och det här har varit min sommarby sedan 1988 så man har ju sett en 

ändring. När jag började vara här fanns det tre matbutiker, nu en. Då fanns här läkarstation 

och ett par banker. Av dem finns ingen kvar. Men det kommer annat i stället som 

håller en sommarby levande. Vi har fått en fin gästhamn med fler båtplatser, en

mysig strandbistro som bjuder på mat och dryck och har musikevenemang

längs hela sommaren. Vi har fått service som jag saknat och uppskattar. Bland annat 

den där tvättstugan jag nämnde i mitt förra inlägg. Men också möjlighet till

dusch. Inte aktuellt för oss under sommarmånaderna, då har vi ju både bastu och dusch. 

Men då sommarvattnet stängs på hösten, eller innan det kopplas på våren är det skönt

att ha tillgång till en dusch om man vil stanna längre tid på stugan än över en helg. 

Bromarftrollen (inte de på cykel, utan de där bakom ;)) 

och en kappa nyupptagen nypotatis. Bästa närmaten.

Oj, det blev visst ett ganska långt inlägg det här.

Och kvar finns ännu en hel del att berätta. Hann inte alls med det här om 

det historiska sjöslaget som skedde här på 1700-talet. Eller berätta om

trollen. De kända Bromarftrollen! 

Inte att förglömma det optiska telegraftornet! 

De berättelserna får vi ta en annan gång helt enkelt! 

 Maggi

TROPISKA NÄTTER I MAJ?

På morgonnatten vaknade jag av att det var rejält kvalmigt. Även om dagarna

varit underbart varma så har vårens kyla satt in så fort solen lagt sig.

Det har varit härligt svalt om nätterna. Men nu var det annorlunda. 

Vred och vände mig en stund innan jag insåg att jag egentligen lika gärna

kunde gå ut och kissa, hade i går kväll suttit och hällt i mig muggvis med te

då lillungen stack sig en sväng till stugan. 

Dessutom har jag i år märkt att om jag vaknar på morgonnatten så har jag

lite svårt att somna om i och med att det är så knasigt ljust. 

Det är nytt för mig. Jag brukar sova som en stock fast världen skulle rasa utanför. 

Morgonen ljusnade redan bakom skogen. Vi har solnedgång, men anar bara

soluppgången. Ett tunt dis låg over morgonen, som en slöja. 

När jag kom in märkte jag att det är betydligt svalare och mörkare i nedre

våningen så jag kröp ner i soffan och drog en filt över mig. 

Sov gott, men antagligen ganska lätt för jag drömde en hel del. 

Vaknade mitt i en dröm där jag hade fixat mig hur fin som helst för att gå på fest, 

men märkte utanför festplatsen att håret var både skitigt och oborstat. 

Kände mig klibbig och varm i håret även så där i vaket tillstånd. 

Klev upp, satte på kaffet, tog en dusch innan jag satte mig på verandan

med kaffe och bulle. 

Bulle ja. Jag minns faktiskt inte när jag senast hade bakat bullar. 

Inte kom någon i min familj ihåg det heller. Heh! 

Men nu blev det av. Märkte att jag inte ens har ett decilitermått i köket här på stugan,

så jag fick ta den lilla glasburken med lock som jag brukar laga salladsdressing i. 

Märkte att den hade mått på sidan. 2,5 dl stor är den. En sådan där gammaldags, vacker

grej som jag hittat på loppis. Har en på en halvliter hemma som är från mitt barndomshem. 

Förr fanns det så mycket vackert i köken. 

Därför häller jag alltid upp mjölken i en kanna, eller som här på stugan i en glasflaska. 

Totalt onödigt, jag vet, men en liten detalj jag njuter av på mitt frukost bord varje dag. 

En delorsak till att jag satte igång med bulla-bak var faktiskt en annan ljudbok som 

jag börjat lyssna på. Det är en triologi från tiden av andra världskriget. Berättar om en ung tjej

som kommer till Stockholm och börjar som hembiträde. Böckerna är skrivna av Katarina

Widholm och heter 'Räkna hjärtslag', 'Värma händer' och 'Käraste vänner'. 

Helt underbar skildring av den tiden. Och det bakas i boken med en så 

levande beskrivning att jag började längta efter nybakade bullar...

Kan hända att böckerna tilltalar mig extra för min mamma var ungefär lika gammal som 

bokens Betty. Min mamma jobbade aldrig som hembiträde, men kom från landet till

Helsingfors just innan kriget bröt ut för att studera maskinskrivning. Hon fick bo

hos en avlägsen släkting i Ulrikasborgs stadsdel just i en sådan där pigkammare som 

beskrivs i boken, mot att hon gick ut med familjens ålderstigna hund 

och höll den lika ålderstigna änkan sällskap på kvällarna. 

Kanske man i dagens läge skulle kalla det att vara någons närvårdare? 

Har ju hört mängder av berättelser som min mamma berättat om hennes ungdomstid i

krigets Helsingfors. En tung och jobbig tid förstås, men ändå fanns där

alltid med någon slags ungdomens levnadsglada hopp. 

Det som måste finnas för att livet skall kunna gå vidare. 

Under bryggan vår går livet också vidare. 

Ladusvalorna har anlänt och det finns väl få ljud som så hör sommaren

till som svalornas tjatter? Vi lät bygga en alldeles för stor och alldeles för dyr

brygga för något år sedan, men både jag och gubben gläds något oerhört

över att svalorna tagit bryggan till sin boplats och vi kan njuta av deras närvaro. 

Eller som gubben sade häromdagen: 

- När jag blir gammal och gaggig och måste surras fast någonstans så

jag inte irrar omkring så gör det så att jag kan se på svalorna. 

Det lovade jag. 

 

STREJKER OCH HISTORIA

Det är många fackföreningar som nu uppmanar till strejk mot regeringens hårda nyp

och ovilja att förhandla med fackförbunden. Vi har under de senaste veckorna 

haft några dagars politiska strejker inom en hel del branscher faktiskt. 

Idag hade jag en ledig torsdag och just idag strejkade bla kollektivtrafiken i 

huvudstadsregionen. Eftersom jag då, som sagt,  hade ledigt och inget inplanerat så erbjöd jag mig 

att köra min äldre grabb (som inte har bil) till jobbet och passade samtidigt på att 

ta kameran på en liten tur i omgivningen nära hans arbetsplats. 

Då landar vi till  Gammelstadsforsen i Helsingfors. Här grundades Helsingfors

av Gustav Vasa 1550, så vi är minsann i den här stadens vagga. 

Har med stort intresse följt med den fina serien på SVTPlay - Historien om Sverige.

Tyvärr är det ganska lite nämnt där om Finland - eller det som ända fram till 1809 var

den östra halvan av Sverige. Överraskas ibland av hur få - både finnar och svenskar - känner

till detta faktum. Vi "tillhörde" aldrig Sverige, vi "var" Sverige tills svenskarna förlorade

den här delen av landet till Ryssland. Nåväl, det är väl därför jag kan få små djävulshorn i pannan

när jag besöker Sverige och får frågan att vad bra jag kan svenska fast jag är från Finland. 

Jo, för att hela min släkt varit svensk-talande sedan hedenhös då vi var en del av Sverige

och råkade nu sedan vara född på fel ort när man förlorade det sk. finska kriget. 

Nåväl...

Här grundades alltså Helsingfors. 

Det var inte under jubel och muntra upprop, det är en sak som är säkert. 

Gustav Vasa ville ha en hamnstad som kunde konkurrera med Reval (nuvarande Tallinn

i Estland) om de tyska köpmännens varor på svensk mark. 

Att Helsingfors grundades just här kom sig av att det här området låg på 

Helsingefors kungsgårds marker. Helsinge var en ort en bit uppströms längs ån. 

Ån som i tiderna hette Helsinge-ån. Numera omdöpt till Vanda å sedan Helsinge socken

blev Vanda köping 1972 och Vanda stad 1974. 

Här kröp det in lite historia, lite utan att jag märkte det. Men det är så med 

historiska platser. Snöar lätt in mig på ja...historia. Och historierna. 

Hur som helst så var det inte helt lätt att locka nya boende hit då i medlet av 1500-talet. 

Åbo var ju den östra land-halvans centrum och här fanns typ ingenting. 

Med hot om våld och vite och ibland direkta mutor fick man borgare från andra orter

att flytta och bosätta sig i den nya staden. Just det här läget var kanske inte det mest

optimala och cirka hundra år senare flyttar man stadens "centrum" till dess nuvarande plats. 

Främst på grund av att det här området ständigt besvärades av översvämningar. 

Både från ån och från havet. Måste ha varit en ganska sunkig tillvaro - då på 1500-talets andra hälft. 

För ca 150 år sedan byggdes en damm samt vattenkraftverk i området. 

Det är de byggnader som finns kvar i omgivningen och i dagens 

läge huserar Tekniska museet där. Det är ändå den där bilden i mitt

huvud om hur man arbetade här under århundraden som jag tjusas av 

i dessa gamla kulturmiljöerna. Att det sedan knappast var speciellt "tjusigt" att jobba 

här alla gånger, det förstår jag också. 

Och knappast njöt de så som jag av de vackra byggnaderna. 

Då var de bara, ja just byggnader. 

Även om jag, 150 år senare, tycker dessa byggnader är så vackra! 

När jag går där och tänker på de ofta dåliga förhållanden som 

arbetarna hade både här och på många andra ställen i 

den allt mer industrialiserande värld de levde i, så slås jag av tanken

att det var tack vare strejker de fick det bättre. Vi fick det bättre.

Så mycket vi i dagens läge ändå har att tacka just arbetarrörelsen. 

De nu pågående strejkerna handlar ju inte om en motsättning mellan

arbetstagare och arbetsgivare utan en protest mot att en regering vägrar 

kompromissa. Och det känns - om man riktigt tänker efter - inte alls bra. 

För i ett land där man inte diskuterar och kompromissar? 

Var är vi då? 

Vill folket verkligen ha en sådan regering? 

Plöjer mig fram genom oplogade vägar (ja, det strejkas här) 

till min bil och låter alla dessa tankar tassa runt i mitt huvud. 

När jag kommer ett stycke bort från trafikbruset vid huvudvägen

börjar jag istället höra sparvarna som tjattrar i buskarna. 

Det låter som om en vår var på antågande. 

Lite försiktigt och trevande, men ändå. 

Och det är ju så här det är. Livet tassar på. 

Från år till år, årtionde till årtionde. Århundrade till århundrade. 

En kort tid kan vi vara här och påverka. Endel mer, de flesta mindre. 

Men det är så att vara människa. Ensam är sällan stark.

Tillsammans är man mer. 

Och tillsammans kan man få förändring. Det har historien påvisat. 

 

NÄSTAN EN HALV LIVSTID

Jag måste börja med att erkänna en sak. Jag är inte speciellt romantisk av mig. 

Ändå känner jag en alldeles speciell romantisk vibration i luften just i dag. 

Idag, för 35 år sedan sade jag ett alldeles speciellt JA i en medeltida kyrka.

Utan en aning om vad som komma skulle. Och visst har det kommit en hel

del under dessa år. Ett par barn, en massa husprojekt, en separation som efter ett par år

blev en återförening och som det är nu en djup och innerlig kärlek-vänskap-totaltillit. 

Jag älskar att vakna, stiga upp och när jag öppnar sovrumsdörren höra ett glatt Godmorgon!

(en av oss är mer morgonpigg, om man säger så....)

Visst har vi haft våra ups and downs - vem har inte det under 35 år? 

Men nu finns det samma lugn som i en vintervit skog eller i en stilla sommarkväll vid havet. 

 

Låter det tråkigt? Inte alls - det är ett skönt lugn som jag uppskattar varje dag faktiskt. 

Jag kanske, som jag sade, inte är den mest romantiska människan på jorden, men 

jag fattar ju att vara glad och oerhört tacksam över all den kärlek jag fått till mig under mitt liv. 

På finska finns ett uttryck att man blivit hållen "som en blomma i handen", det vill säga

att ingen velat en illa, klämma åt, eller krossa en.  

Har bara mött ett ömt, snällt, respekterande och 

kärleksfullt bemötande av de personer som betytt mest i livet. 

Vilket jag bär i mitt hjärta hela tiden. 

*

Igår var jag med hela familjen och tittade på den fantastiska berättelsen om

Stormskärs Maja. Den åländska tonårsflickan som i medlet av 1800-talet mot sin vilja

blev bortgift till en fattig bondpojke utan jord att ärva. Men hur de, där ute på ett ödsligt

skär i den åländska ytterskärgården blev lyckliga, mötte motgångar, men övervann dem. 

Om det bara finns en chans att se filmen så gör det. Den är vacker, berörande och 

baserar sig ju på en sann berättelse. Och musiken. Så vacker. 

Musiken komponerad av Lasse Mårtensson 1977 (tror jag). Lasse Mårtensson var 

en strålande tolkare av hav och skärgård i musikens tecken. 

Och den här nytolkningen är guld! Musiken, orden - allt! 

Stormskärs Maja tolkning av Emelie Irewald

*

Min länk till Åland är från mina barn- och ungdomssomrar då jag och min familj 

alltid var där. Under många år hyrde vi samma stuga på en ö mitt i havet mellan Åland och 

Finland. Sista sommaren jag var där var sommaren då jag på våren hade träffat

mannen som jag skulle komma att gifta mig med. Jag hade haft en arbetsdryg vår

och försommar och när jag hade ett par veckor ledigt smet jag iväg till

vår Ålands-stuga. Mannen "hotade" med att komma efter mig med flyg. 

- Jep, jep, svarade jag! Ses i augusti! 

Och så vinkade jag av honom och styrde bilen mot Ålandsfärjan - m/s Gudingen hette den. 

Och den verkar tuffa på än mellan öarna i den Åländska skärgården. 

En eftermiddag när jag hade varit i bastun och stod vid stranden och sköljde schampot 

ur håret så snurrade en Cessna ettrigt över viken, och inte mycket senare gled det lilla

flygplanet in i viken och lade till vid vårt båthus, där mellan lilla roddbåten och 

den något större inombordaren. Och min tanke var - är det här på riktigt? 

Men ja, det var det. Han som skulle bli min man hade övertalat (och förmodligen betalat) en

kompis med flygcertifikat att "kasta honom till Åland" och resten är som sagt historia. 

Historien hade med största sannolikhet slutat på samma sätt även om denna lilla

flygplansincident aldrig skett, men det är ju onekligen en bra story! 

Hade nämligen redan på midsommaren innan insett (vi firade helgen på olika håll) 

att det var dumt val av mig. För kände hela midsommaren att jag var på "fel plats". 

Så ja, en liten lovestory så här Korallbröllopsdagen till ära. 

Och nu har jag varit bra mycket mer romantisk än jag brukar vara. 

Måste vara filmen Stormskärs Majas fel....

Heh! 

SKALL JAG BLI OROLIG?

 I går morse var det nog säkert andra än jag som satte kaffet i vrångstrupen när nyheten om hur

Charly Salonius-Pasternak, ledande forskare vid Utrikespolitiska institutet uttalade sig i en intervju 

och där han kläckte följande mening: 

"Reservister borde förbinda sig vid att vara i sitt livs form, både fysiskt och psykiskt, 

från och med 2025. Hemma lönar det sig att ha mat, medicin och vatten i reserv".

(Läs om uttalandet här)

Nog för att jag känner och tycker att världsläget är lite svajigt på många plan, 

och visst finns det tecken som pekar på att tiderna kommer att bli, 

om inte mer oroliga, så mer osäkra i alla fall. Jag är inte naiv och 

efter att Ryssland anföll Ukraina så känns alla möjliga framtidsbilder mer 

möjliga än de var ännu för något år sedan. Och även om något inte ens skulle hända, 

så är det säkert klokt att utgå från en slags värsta scenarier. Ändå sätter sig ett sådant där

uttalande av en insatt som en knytnäve mot solar plexus. Under dagens lopp fick han medhåll 

av många förståsigpåare och i gårdagskvällens politiska diskussionpanel så 

sade vår försvarsminister Antti Häkkänen att Ryssland aldrig varit att lita på. 

Man hade kanske hoppats att det skulle ändrats under de senaste decennierna, men 

uppenbarligen inte. Det har de senaste åren visat. Och, vilket blir alltmer tydligt, 

kanske kommande år också. 

Har under höstens lopp läst ett par böcker som handlar om Finland från 1400-talet fram till

våra dagar och gång på gång har Ryssland visat sig vara en opålitlig partner. 

Egentligen - vad skulle ändra på det? 

Inte tror jag i dagens läge på att det skulle finnas något akut hot mot Finland just nu. 

Men kanske bra att inte vara blåögd? 

Isynnerhet som jag inte kan begripa att i en världsdel med 332 miljoner invånare

inte kan klämma fram bättre presidentkandidater än en 

fullständig galenpanna och en halvdöd herreman. 

Talar om kommande presidentvalet i USA. 

Och om det skulle vara så att galenpannan igen drar det längre strået...

...det är då det finns en risk att allt är möjligt. 

Galenpannor har fått förfärliga saker till stånd. 

Skulle inte vara första gången. Och knappast sista. 

*

På tal om galenpannor. 

Under helgen tittade jag på Netflix på en dokumentär som heter: 

Andra Världskriget - kampen vid fronten

Och ja, jag har sett otaliga dokumentärer om andra världskriget, 

jag har sett otaliga filmer om det, både sådana med Europa i fokus, sådana som 

berättat om kriget i Finland, och kriget mellan Japan och USA, men den här 

dokumentären berörde mig. Den är gjord så att gamla autentiska filmer

har restaurerats, färglagts, och lagts ihop till en mycket intressant

resa genom kriget. Med bra och tydliga förklaringar vad som ledde till vad och 

mycket tankeväckande intervjuer med personer som var med. 

Och filmerna, bilderna, de som var tagna där och då. 

De kryper under skinnet. 

Men på ett sätt som borde få alla att undra:

Hur kan man glömma och göra samma sak om igen? 

*

Det här blir nu ett lite långt inlägg, isynnerhet som jag skall försöka knyta 

ihop bilden med texten. Men det finns en koppling - tro mig. 

Mina föräldrar var ju unga då - under kriget - de träffades faktiskt 

då min pappa var på permission. Ofta har jag tänkt på hur det var att vara

en ung 20-åring under brinnande krig, vilket min mamma var. 

Pappa var lite äldre. 

När jag såg på dokumentären tänkte jag på dem. Och mindes dem. 

Skall den här generationen klara sig utan krig? 

Min mamma tyckte väl överlag om blommor och växter, men det som 

kom att bli hennes bravur när hon blev äldre var azaleor. 

De där besvärliga blomprimadonnorna som torkar i ett nafs, fäller alla sina blad, 

och tål inte för mycket, men absolut inte för lite vatten, 

och dessutom skall vattnet vara kalkfritt och det skall vara svalt men ljust 

i rummet där azalean behagar att kanske överleva

(ljust i norden under vintermånaderna - jo jag tackar) 

och tusen andra divalater som den växten

kan klämma till med. 

Men hon fick sina azaleor (i kruka alltså) att växa år för år. Och

blomma år efter år. De blev gigantiska! 

Och som med så många andra växter så blir 

en ny blomning året efter att man köpt blomman liksom mindre 

både i mängd och i storlek, men så mycket mer naturlig. 

Jag kan tycka att när man köper en azalea i full blom är det som att

bära hem en oätbar gräddtårta. Det är bara rosa eller vitt eller rött fluff, 

medan själva växten och dess naturliga växtsätt göms där under vispet. 

Jag tyckte alltid min mammas, nästan trädlika, azaleor var så mycket finare. 

Med en blomning som kändes rätt i förhållandet till växten. 

Nu har jag på gång mitt första azaleaförsök. 

För ett år sedan fick jag av grannen en azalea som tack för en liten tjänst och

den planterade jag direkt om i en större keramikkruka. 

Under vårvintern torkade dessvärre en del av plantan bort (överraskande...) 

men det som överlevde fick åka till stugan där jag grävde ner den, 

med kruka å allt, i rabatten. Fyllde på mullen i krukan med barr och kottar - 

azalean gillar ju sur jord och där fick den stå tills jag på senhösten

konkade hem den igen och har den nu i vårt svala sovrumsfönster. 

Och vet ni, där är knoppar på gång! 

Kanske jag får se min azalea blomma så där "naturligt" ännu i vår?! 

Och minnas min mamma. Henne och alla hennes jämnåriga

som hade så tuffa ungdomsår. Och hoppas att det inte upprepas. 

Inte i nära framtid och inte någonsin. 

Kanske är jag trots allt naiv om jag hoppas det? 

LITTERATURENS DAG OCH KO-MOCKOR

 Idag firas det det Aleksis Kivi-dagen, eller den finska litteraturens dag. 

Egentligen känns det helt knasigt att tänka att den finska litteraturen faktiskt är väldigt ung. 

Man räknar med att just Aleksis Kivi lade grunden för den finskspråkiga litteraturen, främst

då med sitt verk Sju bröder som kom ut 1870. På svenska utkom den först 1919. 

Aleksis Kivi föddes 1834 och då han började skriva så fanns det alltså inte någon finskspråkig 

litterär tradition i Finland. Det fanns bara någon enstaka annan författare som skrev på finska. 

Det mesta som skrevs innan det var ju på svenska (eller latin) - under de nästan 600 år som Finland 

var en del av kungariket Sverige, och från 1809 gick ju Finland under namnet Storfurstendömet Finland 

och lydde under Ryssland fram till 1917 då vi blev självständiga. 

Aleksis Kivi dog förresten bara ett par år efter att den finska versionen av Sju bröder gavs ut, så

han fick nog aldrig erfara vilket storverk han i själva verket hade skrivit. 

Själv är jag totalt tvåspråkig. Brukar säga att då det gäller det mesta känner jag att jag

lutar mer år det svenska, jag lyssnar på svensk musik - känner knappt till några finska 

band eller artister. Jag har haft större delen av min arbetskarriär fördelen att kunna jobba

tvåspråkigt varpå svenska också fått vara mitt arbetsspråk. 

Men jag älskar det finska språket. 

Att läsa på finska är som att få tjugofem nyanser på samma sak. 

Där var svenskan, eller engelskan för den delen, har ett par ord för en och samma sak, 

kan finskan ha uppemot tio eller till och mer fler synonymer. 

Och alla märkliga, underliga böjningar av ord som också ger spännande skiftningar 

i språket. Allt det där som gör finskan till ett svårt språk att lära sig. 

Men till ett fantastiskt språk att läsa! 

Har funderat på vad det kan bero på att ett såpass ungt skriftspråk kan vara så

djupt och rikt? Man skulle tro att det var tvärtom? 

Finskan har ju, som alla språk, under gamla tider främst varit talat språk. 

Och då fanns säkert lokala uttal, benämningar, låt oss kalla det dialekter som 

gjorde att alla dessa olika utryck för samma sak levde kvar. När ett språk blir ett

skriftspråk så kanske det över tid sker en "förenkling" och en "sammansmältning" av

ord och uttryck som på sikt rationaliserar det skrivna ordet. 

Och den processen har kanske inte nått så långt ännu i det finska skriftspråket. 

I talspråket har det säkert skett snabbare. Som det gör i alla språk, skulle jag tro. 

Men nu skall jag försöka knyta ihop det här till fotona också. 

Perttu Immonen är en finsk författare och historieforskare (tror han är

utbildad psykolog också) som satt sig i backen på att skriva historieböcker

om den finska historien utgående från tre släkters öden. 

Han har gett ut två böcker "Rahvaan historia" och "Suomalainen historia" av vilka den första

handlar om allmogen sett ur dessa tre släkters synvinkel med början från slutet av 1400-talet

fram till början av 1800-talet. I den andra boken kan man följa samma släkter från början av 

den sk ryska tiden (1809) fram till nutid. 

Någon sade om böckerna att det här är det enda man behöver läsa för att förstå 

finsk historia, och det är mycket sagt. Tyvärr finns dessa böcker inte (än) på svenska. 

Jag älskar ju den svenska författaren Per Anders Fogelströms Stockholm-

skildringar som har lite samma upplägg, att följa släkter genom århundraden. 

Här är lite samma idé, men baserat på människor som levat. Båda böckerna

har ca 60 sidor (!) källförteckningar. Underbar läsning! 

Julklappstips för de som läser finska. Och gillar historia. 

*

Men ko-mockorna på bilden då? 

Vad sjutton är det? 

Där har jag tre ko-mockor på ett fat på paradplats på vardagsrumsbordet och jag inser

ju att om jag skulle få spontanbesök av någon så skulle de antagligen 

smått undra vad jag sysslar med.

Men det här är alltså tre stycken lökar av höstcyklamen. 

Planen var att jag skulle grävt ner dem i trädgården vid stugan, men 

eftersom jag är osäker på om jag åker dit mer i höst och kanske ännu 

mer osäker på om de skulle övervintra där så valde jag att försöka

driva dem i blom här hemma på fat. Har ingen aning om det 

lyckas eller inte. Får återkomma med det. 

Men höstcyklamen är alltså en liten cyklamen som blommar sent på 

hösten. Ganska mycket på gränsen att den kan övervintra på de

breddgrader där jag bor. En lök/knöl kan ge tio eller fler bedårande

små cyklamenklockor och bladen skall likan lite murgrönans (hedera på latin)

blad. Det är förresten därför höstcyklamen heter på latin 

'Cyclamen hederifolium'. 

Murgröna-bladen på fotot är dock fusk. Jag var och snodde några blad 

från murgrönan jag har på balkongen så att det inte bara och enbart

skulle vara tre ko-mockor på mitt fina fat.

Även om jag tror att de som den närmaste tiden kliver in i mitt vardagsrum

och ser mitt stilleben nog funderar lite om min estetiska läggning har

fått sig en allvarlig törn...

DÅ OCH NU OCH TIDEN DÄREMELLAN

Det finns en alldeles i särklass bra orsak att vardagsblogga. 

Efter ett tag får man nämligen ett härligt spann över tid om vad

man gjorde när. Till exempel. 

Gubben tyckte vi skulle behöva måla om stugan i år, 

i alla fall fönstren, varpå jag sade stopp och belägg - det är 

inte sååå länge sedan jag gjorde det. Under en del år var 

han, gubben, ju inte en så aktiv del av mitt liv, så det är

förståeligt att han inte minns riktigt allt. 

Men - bloggen ljuger inte, den minns. Och nu kunde jag "bevisa" när

det senast gjorts så ingen panik på den fronten. Taket skall dock

förnyas. Det är dryga trettio år sedan stugan byggdes, 

så helt klart läge för det i sommar. 

Tak och husgrund är det viktigaste att ta hand om. 

Men i jakt på "bevismaterial" eller främst ens ett inlägg då stugan senast målades

snubblade jag ju över en mängd inlägg som fick mig att häpna över hur fort

tiden går. Det var ju alldeles just nåt hände och så visar det sig att det minsann 

flutit tio eller mer år under broarna, och jag tycker att det var precis nyss! 

På bilderna ovan skiljer det fjorton (14!) år. 

Endast bordet är utbytt och det också så att det gamla bordet 

numera är vårt "verandabord" efter att jag hittade ett gammalt slagbord som 

fick flytta in i stugan. 

Och det gamla bordet som varit ute på verandan har blivit ett 

arbetsbord ute i lidret. 

Det som är smått märkligt är att jag tyckte ju att det var alldeles nyss jag 

målade soffan (som förresten införskaffades till vårt första gemensamma

nybygge 1990, så den var inte heller ny då den hittade sin plats här på stugan.

Minns när jag hittade pressglas-skålen på ett loppis för ingen peng alls, 

och tänkte att den är ju söt - att servera frukt ifrån. 

Och där är den än - år och åter år senare. 

Lampan är densamma, ett köp från Indiska då jag en kort tid jobbade där

för...22 år sedan. 

Kan hålla med om en vits som jag läste på något socialt medium häromdagen, 

gick ungefär såhär: 

"Någon uttalade sig om en händelse för tjugo år sedan och jag var helt att...

....ahh, vi talar 80-talet, innan jag insåg att det var 2003..."

*

På något sätt känns det ganska skönt att se att jag, trots ett visst inredningsintresse, 

ändå inte bytt ut allt med något års mellanrum - snarare har jag behållit betydligt 

mer grejer år efter år, årtionden efter årtionden, utan att jag egentligen tänkt på det. 

Vissa grejer har bara hittat hem, och valt att stanna. Kanske för gott. 

Och det är ju bara bra - absolut inget fel med det - är bara själv lite överraskad över

att så mycket hängt med i årtionden redan. Bara att jag själv tycker

att det var alldeles "nyss" jag skaffade det. 

Men det är väl så det är när man själv åldras. 

Det som förr var en kort tid, ett år eller så verkar alltmer bli

till att det som hände för ett decennium sedan, eller till och mer mer, 

var det man skulle kunna kalla "alldeles som igår!"

*

Alla borde vardagsblogga - det är en sann pärla på tillbakablickar i 

en alldeles vanlig människas tillvaro. 

Framtidens folkloristikstuderande - tacka mig - och alla er som orkar blogga. 

Heh.