JULMINNEN FRÅN TIDER SOM VAR

Ett alldeles säkert tecken på att man håller på att åldras är att det lite

överraskande nu och då ploppar upp barndomsminnen som pockar på 

någon slags uppmärksamhet. Jag har förstått att det inte är alldeles ovanligt när

man, som man säger, kommit upp en bit i ålder. 

Så även hos mig. Jag tänker ofta med värme tillbaka på mina barndomsjular. 

Tvivlar på att de alltid var fullt så gyllenkantade som jag minns dem, men det 

fanns aldrig något bråk, eller så. Det var traditioner, samvaro, spel och 

mängder med mandariner. Mandariner har blivit en slags familjeskämt även i min

vuxna familj. Vi älskar mandariner hela bunten och ger ofta varandra olika sorters

mandariner/klementiner/satsumas i gåva. I år gjorde lillungen ett litet skämt 

åt sin storebror. Min uppgift var att lura bort storebror från sitt hem så att lillungen 

(för de som inte vet så är de vuxna karlar båda två) skulle kunna

i hemlighet gå dit (de har nycklar till varandras hem) och gömma mandariner överallt i 

lägenheten. Satt och fnissade för mig själv när jag fick bilder på vart 

dessa mandariner gömdes. Urkul! 

Men tillbaka till min barndoms jular. 

Då skolans julfest var över och mitt jullov började fick jag under

mina första skolår följa med min mamma till hennes jobb så jag inte behövde 

vara ensam hemma. Minns hur fint det var i alla höghusfönster där adventsljusstakarna 

och de där julsjärnorna med sitt orange sken lyste. Vi åkte in

till stan (läs Helsingfors) först med buss och sedan med spårvagn, så det fanns mycket att se. 

Vi bodde ju ett stycke utanför Helsingfors i ett område med mest egnahemshus. Och skog. 

Från saluhallen köpte mamma hem hyacinter och det doftade så gott tyckte jag då.

Och tycker det än! Ingen jul utan hyacinter. 

Att skämta till det hela lite gällande julklappar har också varit vår familjs grej. 

Vare sig i min barndomsfamilj, eller i min egna familj tas julklapparna på större allvar. 

Julklapparna får gärna vara praktiska och/eller ha en skämtsam twist. 

Att dela ut julklappar hos oss är ofta en ganska fnissig historia. 

Det var först när jag gick i högstadiet som jag blev varse om att det fanns familjer 

vars "riktiga" julfeelis satt i mängden julklappar, och i hur värdefulla de var. 

Jag var lite konfunderad. Hade en klasskompis, som jag inte ens väldigt mycket

umgicks med på daglig basis, som varje jul ringde runt och berättade vad hon

fått i julklapp. Jag kan säga att när jag sade att jag fått mandrainer och ett puzzel, så 

small det inte så högt in på hennes wow-lista. Men jag älskade ju mandariner.

och jag älskade att lägga puzzel eller spela något bordsspel med min mamma och 

min bror. Far i huset var inte intresserad, och bra det för han var en urusel förlorare. 

Så bara bra att han höll sig borta. Kanske han hade insett något själv? 

Han satt ofta ett stycke ifrån och läste en bok. 

Innan jul träffade jag mina kolleger, som alltså är rejält yngre än jag, och är mitt 

uppe i den där småbarnsrumban. Det diskuterades just det här med julklappar och dess 

vikt i hela julfirandet. Och jag är absolut av den åsikten att julklappar hör julen till, jag menar vi

är numera alla vuxna i vår familj och inte vill någon riktigt skippa det där med klappar. 

Men dessa unga mödrar uttryckte sin frustration över en viss "omättlighet" hos sina barn

gällande julklappar, trots att de inte vill uppfostra sina barn i den andan utan faktiskt 

gör sitt allt för det motsatta. Att berätta för sina barn att en anonym julgåva till någon mindre

bemedlad inte är bort från de egna barnen. Att julen faktiskt är till att dela med sig. 

Jag blir glad när jag hör dessa kloka föräldrar som orkar stångas mot överkonsumtionens inflytande. 

 Och tänker att det kanske ändå var riktigt skönt att växa upp och bli vuxen i en tid då det

inte fanns ett överflöd av allt, även om jag aldrig upplevde att jag saknade något. 

Mina barndomsjular var aldrig ett överdrivet frosseri i vare sig mat eller klappar, men jag bär dem

ändå - eller kanske just därför - som en liten guldklimp av minnen i min själ. 

Kanske har de på något sätt satt sina spår i mig om vad som är viktigt på riktigt? 

Vad vet jag? 

Hur som helst så är julen över, nyåret är över och i morgon skall det bli en

lutfiskdoftande trettondagsmiddag hos oss med ett gäng gamla vänner som 

vill återinföra lutfisken till jultraditionen. För vem orkar äta lutfisk under självaste julen? 

Vi har ibland ätit lutfisk till självständighetsdagen. Ibland på julannandag. 

Men nu kanske den hittar en helt egen plats - till trettondag? 

Kanske det blir en ny tradition, vem vet? 

Så i morgon blir det ännu en sista jultraditions-krystning innan det är dags att packa ner julen

för denna gång. De sista julblommorna fick ge sig idag, så lämpligt! 

Kram Maggi

 

ÅRET I ETT NÖTSKAL

Det hör väl lite till att summera året som gått såhär när året börjar dra på sin sista vers. 

Egentligen, när jag tänker efter, så har året gått i sakta lunk. Inget speciellt har hänt, den ena 

dagen har lagts till den andra och ja...plötsligt är det nyår igen. 

Eller klart det har hänt grejer! Som att i husbolaget där vi bor har det genomförts en 

omfattande renovering. Vi har fått jordvärme, laddningsstationer för elbilar, 

nya gavlar på huset med bättre isolering, förbättrade inglasade balkonger och

till våren skall fasaderna ännu målas och trädgårdsområdet fixas upp med ny gräsmatta och

nya växter. Ny asfalt på parkeringsplatsen. Det blir nog fint! 

Så visst har det hänt grejer i närmiljön, men utöver det så har det varit ett stilla lunk. 

Så fort tillfälle gavs så smet vi till stugan och bodde där nonstop hela sommaren så 

vi slapp det mesta oljud och damm och "elände" därhemma. 

Efter den där galet kalla och snöiga (!) våren så blev det varmt

ungefär i samma veva som vi landat på stugan. Under vår vistelse där

har jag antecknat att vi åt en (!) gång inne i stugan, alla andra måltider

åt vi ute på verandan som är inglasad men har ingen dörr som 

man kan stänga. Varför jag minns den där ena gången är för att det

råkade vara den dagen då jag hade mina barndomsväninnor

på den årliga tjej-helgen. Skulle kanske inte annars lagt det på minnet heller, 

men "mina flickor" påpekade att efter alla år med dessa tjej-helger så 

var det första gången vi blev tvungna att pga vädret äta inne. 

Nå, det var nu lite sommarväder-kuriosa. 

Vad gjorde vi annat? 

Jag jobbade förstås, vi åkte på utfärder, kortare och lite längre. 

I år blev det faktiskt inte att resa någonstans alls. Vi hade vänner på

diverse middagar och ordnade bastukvällar. Barnen kom och hängde med oss på stugan. 

Min rygg strulade så jag kunde inte traska i skog och mark fullt så 

mycket som jag hade velat. Läste också mer under året än jag gjort på länge. 

Kanske just den där downshiftade livstilen på stugan gjorde att det på ett annat sätt

fanns både tid och ro till att läsa. Annars läser jag mest just innan

jag skall somna på kvällen, men i somras kunde jag parkera mig i en 

skön korgstol precis när andan föll på. 

Fanns inte så mycket att göra i den lilla trädgården heller. Den tar sig och

börjar växa till. Nästa sommarens projekt är väl att börja gallra ut lite och flytta

på vissa perenner som behöver delas. 

Fick ett infall och skrev på Facebook ett litet utrop om en kattunge och

lite efter midsommar fick jag höra att det fötts kattungar och att en var ledig. 

Så vips bara hade vi blivit med katt från hösten. Lilla Iris flyttade hem med oss

då vi lämnade stuglivet och kom hem till renoveringskaoset. 

Huset var fortsatt inplastat, men bara efter någon vecka togs den bort och

man kunde se ut igen - och framför allt - det kom dagsljus in! 

Hösten fortsatte vara mild, och övergick i en lika mild vinter. 

I skrivande stund är det grått och regnigt därute och någon plusgrad. 

Känner mig lite ambivalent till det hela. Fotografen i mig saknar nog snö-

tunga granar och gnistrande kalla dagar. Trädgårdsmänniskan i mig tackar för

varje varm dag som höjer på chanserna för de i annexet på stugan övervintrande

växterna. Det är ändå så med mig. Så fort julskinkan har smultit i magen 

och de sista pepparkakorna är uppätna börjar jag rikta mina tankar mot nästa vår

och en ny odlingsperiod. Väntar redan till att höra de första flyttfåglarna återvända. 

Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag det där lite banala vardagliga. 

Och det är ju bra det - för mitt 2024 var just så - vardagligt, fast på ett skönt sätt. 

Hur var ditt år? 

Kram Maggi

 

JULDAGSMORGON

...eller förmiddag är det ju nog. Vi gillar att sova länge då tillfälle ges. 

Gubben kan stiga upp tidigt på morgonen och ta sig en kopp kaffe med

något smått, mata katten, läsa tidningen, men sedan kryper han

gärna ner bredvid mig och snarkar vidare en stund. Katten likaså. 

Hon har anammat familjens goda sovvanor med berömligt betyg! 

Gubben hade redan gått ut för att värma bolagets juldagsbastu nere vid

stranden då jag kravlade upp mig från sänghalmen. Kokade mig en kopp

espresso och tände samtliga ljus i min adventskalender. 

Under 24 morgnar i advent har jag druckit mitt morgonkaffe i ett litet 

ljus sken. Det har kanske varit den mysigaste adventskalender någonsin! 

En liten stund av stillhet och ro innan vardagen kör igång. 

Julmaten sjönk som en sten i magarna på oss alla, så där

som den skall. Man blev lite för mätt, så där som man skall. 

Fast på ett bra sätt, inte så där att man proppar i sig utan 

faktiskt uppskattar och njuter av varje tugga. I år hade jag

dammat av den sk "finservicen" som jag i tiderna fått av min

mamma. Under några år har den blivit lite bortglömd och inte

så ofta framplockad. Men onekligen är det lite extra festligt

men skira fat och kristaller som glimmar. 

Nu skall jag gå och göra mig en smörgås med kvarbliven rom 

på rostat bröd, och slötitta på någon film innan äldre grabben ramlar in

för att bada julbastu. Sedan blir det att äta upp resterna från gårdagens julmiddag. 

Det får gärna bli över julmat till juldagen, men sedan är jag nöjd om det

börjar bli tomt i skålarna. Älskar julmat, 

men inte i oändligt många dagar...;)

Kram Maggi

 

JULEN ÄR HÄR OCH LYSER FRID PÅ JORDEN

Man kunde ju önska att det skulle så vara. Frid på jorden.

Verkligheten är som vi alla vet en helt annan. 

Det oaktat tänker jag att det nog inte är fel att för några

dagar faktiskt stänga ute det man inget kan påverka och stiga in 

i den magiska saga som julen kan vara när den är som bäst. 

Talade idag med en person om det här med att det är barnen som

gör julen, men jag håller inte helt med! 

Det är barnasinnet som gör julen - hos både barn och vuxna. 

Visst är det en annan stämning när det finns barn som yrar och väntar

på julgubben och på att få öppna paket. Ibland kan det ändå bli för mycket av det goda. 

Förväntningar blir för högt uppskruvade och kanske förväntan byts ut i besvikelse. 

Jag kanske i tiderna tänkte så också när mina ungar var små, att barnen gör julen, 

men numera älskar jag våra vuxenjular. 

(jag kanske ändrar mig igen om det blir barnbarn något tag, förmodligen gör jag det?) 

Under åren har vi blivit färre runt julbordet, 

men det kommer nya människor in i familjen i stället. 

Det blir en ny sammansättning. Traditionella julsmaker

dukas fram från år till år. Vissa uppdaterade rätter tar för sig och knuffar undan

något som ett tag hängt kvar men inte lyckats charma de nya människorna

och får stiga åt sidan. I den vuxna julen får klapparna en mindre roll. 

De finns, men ofta mer som något lite skämtsamt eller så något verkligt

behövligt. Framräckt med ett (förhoppningsvis) fyndigt rim. 

Luften fylls av matdoft, av brinnande stearinljus och stilla julmusik

som strömmar ut någonstans i bakgrunden. Hyacinten håller på att slå ut

och blanda sin doft med alla de andra juldofterna. 

Skenet är dämpat i hela huset och det blir som att vara i en annan verklighet. 

En sådan verklighet som vi behöver - i alla fall några dagar om året. 

Låt oss ta ett kliv in i julmagin. Och stanna där ett tag. 

Fridfull jul! 

Kram Maggi

 

MILDA VINTER

Har rasslat ner i mitt soffhörn för att dåsa lite efter maten

innan jag släpar min lekamen till duschen för en välbehövlig tvagning. 

Häromdagen knåpade jag ihop, med kattens "hjälp",  några snögubbar av den

sista biten kokosfett och lard som jag hade kvar. 

De skall hängas ut till småfåglarna till jul är det tänkt, även om 

det inte är speciellt kallt än.

Det börjar sakta lugna ner sig på arbetsfronten och det gillar vi för

då känner jag att jag kan ta emot julen med hela hjärtat! 

Lite så där som det kanske var förr? Eller vad vet jag, jag kanske bara

inbillar mig att det var så. Att julen liksom blev en "kronan på verket-fest" 

när allt höstarbete var gjort på en bondgård. Lite så där

som på Emils tid. Och innan det också. 

Väntar febrilt på att en bok skall komma ut i e-boksformat. 

Det är den femte delen i en bokserie av Mikko Kamula 

(tyvärr tillsvidare bara på finska) 

som handlar om finsk senmedeltid och blandar på ett otroligt bra sätt

historik och fantasy i den form som gammal folktro beskrivs i vårt

nationalepos Kalevala. Sträckläste de första fyra böckerna! 

Det är något som får det att dallra i mina fornnordiska gener när

jag läser dessa berättelser. 

*

På tal om gamla tider. 

Vi skrattade gott med gubben häromdagen när vi kom underfund med att om vi

skulle slå ihop oss två till en person så skulle vi ha klarat oss alldeles utmärkt

förr i tiden. Gubben älskar potatis, sill och surbröd. Skulle han bara behöva äta 

det resten av sitt liv så skulle han knappt klaga. Jag skulle....och klaga högljutt! 

Och om jag skulle behöva leva resten av mitt liv med enbart levande 

ljus inomhus så skulle jag klara mig alldeles utmärkt.

Till och med trivas med det. 

Skymning. Skymningsljus. Vilka vackra ord. 

Och vilken skön belysning att vara i. 

Han skulle gå ut på svaga isar för att slippa det...

(Klarljuslampan jag i ett svagt ögonblick köpte åt honom till farsdag 

är hans käraste ägodel för tillfället...)

Lite gammeldags känner jag mig också när jag plockar fram sigillacket och 

börjar smälta det för att kludda ut det på julpaketen och trycka stämpeln med

G o d  J u l

i det smälta lacket. Och det doftar så gott! 

Jag gör nog det bara för doftens skull, och för att det är så rofyllt - det går inte att 

skynda på ett sigillack - det tar den tid det behöver. 

Så inget för sista minuten-paketen precis.

Lika lite som rimmen skall lämnas till sista minuten. Jag har gjort det så många

gånger och jag kan lova att efter veckors jobbstress, julmats-yrsel och en 

julstädning på det så är i alla fall inte min diktådra speciellt aktiverad. 

Så jag tänkte som så...jag kan städa och laga mat med en trött hjärna, 

men rimma skall jag med en utvilad dito. Så har faktiskt rimmat jul-

klappsrimmen i god tid i år. Ibland när jag skrivit rimmen i sista

minuten så har de blivit så kryptiska att inte ens jag själv

begripit hur jag tänkt när det är julafton och de läses upp...

Nu skall det bli en uppfriskande dusch! 

Kram Maggi

OM LÄNGTAN TILL NATUREN

I mitt jobb har jag bråda veckor just kring årskiftet, det blir att sitta mycket 

vid datorn och jobba på, och kvällarna är ju som känt den här tiden

på året inte speciellt ljusa så för det mesta är det mörkt när jag har läge att

ta mig ut på en promenad. Glad ändå att jag inte behövt ta veckosluten till hjälp

för att hinna med jobbet - vågar knappast tänka tanken - men det har gått

väldigt smidigt i år och då blir ju veckoslutsledighet lite som en extra belöning.

När man liksom mentalt på förhand förberett sig på att kavla ärmarna om så behövs. 

Senaste veckoslut var dock helt ledig, och långledigt dessutom då 

självständighetsdagen inföll på en fredag. 

Så på lördag åkte jag ut en sväng. Lite planlöst startade jag men fick för mig 

under rattandet av bilen att åka en sväng till stugan och kolla läget där. 

Allt väl, ville egentligen mest kolla de övervintrande krukväxterna som står i

det sk annexet där ingen värme är på. Men det är ljust där med nästan hela långväggen

av fönster. Inne i stugan är det skumt så här års i och med att taket är brant och har

långa taköverhäng som äter upp massor av det lilla dagsljus som kommer

in genom fönstren. 

Tills vidare såg växterna ut att må hur bra som helst. Å andra sidan har vi knappt

haft dagar med minusgrader, så återstår att se när vintern biter till ordentligt. 

För det lär den göra? 

Att det varit en mild höst fick jag bevis på då jag gick en sväng i träd-

gården och fick syn på smultronplantorna som hade klämt fram några blommor! 

Passade också på att hänga upp några av mina fågelmatskottar som jag fixat till

och fylla på de stora fröautomaterna som jag har i omgivningen. 

Njöt löjligt mycket av lugnet och tystnaden och av mötet med den 

orädda och ganska så nyfikna älgen som jag mötte. 

Hon och stannade upp ett tag och tittade lite nyfiket på varandra innan vi 

fortsatte åt vart vårt håll. 

(Hur jag vet att älgen var en hon? Det vita på bakbenen går på älgkon betydligt högre upp, 

typ ända till svansfästet. Det brukar man kunna se även på långt håll) 

Muehlenbeckian som jag hade i somras i ett par stora krukor verkade

också ha föredragit den milda förvintern. Under några år har jag lyckats över-

vintra muehlenbeckian i kruka, men det kräver nog en fortsatt mild vinter. 

(De här krukorna är så stora så de rymdes inte in i annexet). 

När jag på morgonen startade så visste jag ju inte riktigt vart jag skulle åka och då 

jag åker iväg med den "planen" så har jag ofta en termos med kaffe och ett par smörgåsar med. 

Finns inget värre än att bli kaffesjuk och lite småhungrig och bli tvungen att 

stanna på en bensinstation för att få i sig en kopp varmt kaffe och en smörgås. 

Gillar så mycket mer att stanna på någon naturskön plats och inta min kaffelunch där. 

Nu blev det att göra det vid stugans trädgårdsbord. Inte helt fel det heller! 

Medan jag satt där och tuggade på min smörgås så började skogens mesar nyfiket

ta sig närmare de påfyllda fröstationerna och de upphängda fett-kottarna. 

Efter jul- och nyårshelgerna skall jag nog åka hit igen och unna mig en vinterhelg i stugan. 

Väl hemma kom längtan efter julen över mig. Det doftar hyacinter

i vår hall och adventsljusen lyser i alla fönster. Adventstiden är

det bästa med julen tycker jag numera. Julafton kanske är den där

"utlösningen" som man vet skall komma, medan adventstiden är

det där underbara "förspelet" som kan vara så nyanserat. 

Ni vet vad jag menar?! 

Egentligen är det helt knasigt att jag inte äter risgrynsgröt oftare för

jag kan tycka att det är så galet gott! Kanske å andra sidan lika så bra

för i min värld skall det finnas ett rejält smöröga i gröten och inte skall man spara

på krutet då det gäller socker och kanel heller. 

Mycket av allt är bäst! 

För något år sedan fann jag utterspår vid stugan, men den här gången

var det rätt tomt med spår alls. Eller utgående från vad jag kunde se i den tunna snömängd

som hade snöat därute i skärgården. 

Här vid hemsjön har vi lite mer snö och där havet ännu svallade fritt

har sjön börjat frysa till. Och häromdagen när jag gick till sjöstranden så 

såg jag att uttern minsann under de mer mörka av dygnets timmar tassat både 

hit och dit över isen. Det är kanske det bästa med vinter och snö (kanske det enda?) 

att man får en slags facit över vilka djur som rör sig i ens egna tassemarker. 

Längtan till naturen har bitit sig fast vid mig. 

Någon vecka till och jag kan lämna kontoret lite mer. 

Längtar! 

Kram Maggi

 

FINLAND 107 ÅR

För några år sedan "ondgjorde"jag mig lite frustrerad över att

vi i Finland fortfarande firar vår självständighet så mycket 

med att minnas kriget mot Sovjet. All respekt åt de som krigade

för vår frihet, det kommer jag alltid att känna, men undrade då om man 

inte kunde släppa det här med kriget ändå och lyfta fram ett annat firande? 

Efter vad som hänt i Ukraina och i och med att vi delar 1340 km landsgräns med

Ryssland som visat sig vara nyckfull och inget att lita på så har jag lite ändrat mig. 

Vi skall nog inte glömma kriget. Även om det går en generation eller två. 

Världen är inte så stabil som jag har (velat) tro under mina knappa 60 år på jorden. 

Jag har bara haft tur som fötts just till en lugn period till ett land som sedan jag

föddes, och innan det, efter kriget, ökat i välstånd. Skall vi kunna förtsätta med det? 

Finns så många orosmoln på de politiska och ekonomiska himlarna att jag tvivlar. 

Hoppas innerligt att jag har fel och att vi igen återfår den tilltro på framtiden som är 

så viktig. På så många sätt. 

Dricker mitt morgonkaffe medan det sjätte kalenderljuset brinner. 

När jag frågade ungarna om de vill komma på middag på självständighetsdagen var 

jag lite förberedd på ett "njaaa...." i och med att vi faktiskt ätit tillsammans senaste söndag. 

Men smått överraskande sade det att det är klart det, och de frågade också att 

nog åker vi väl till gravgården också? För att tända ljus på våra familjegravar (både min pappa 

och min svärfar deltog i kriget) men också besöka hjältegravarna intill kyrkan. 

När pojkarna var små och yngre så hörde det till traditionen, men sedan de blivit 

vuxna så har de (givetvis) valt själv, men jag upplever inte att det varit någon

trängsel direkt att delta i dessa besök till kyrkogården. 

Men nu plötsligt är det en annan ljud i skällan. Jag föreslog till och med att vi kunde

ta gemensam middag på lördag eller söndag istället (av vissa ointressanta orsaker) varpå

lillungen gav mig en liten, kärleksfull men dock, uppskällning på WhatsApp. 

"Man flyttar en del middagar, men man flyttar inte på en Självständighetsdagsmiddag" 

var kontentan av hans meddelande. 

Också äldre grabben var inne på samma linje. 

Alltså dukar jag glatt fram finporslinet och kristallglasen för nu var det minsann

lite högtidliga vibbar i luften. 

Och varför inte? Det är inte så ofta jag plockar fram den servicen, så varför inte

passa på att damma av den en dag som uppenbarligen har fått en större 

betydelse för min avkomma än vad dagen tidigare betytt för dem. 

Och till att dagen fått en djupare mening för den unga generationen är helt

klart i världsläget. Det är oroligt, det är krig i Europa och mycket känns lite ostabilt. 

Både när och fjärran. 

Då är det läge att plocka fram traditioner. När barnen var små så ville jag förmedla

självständighetsdagens högtidlighet så det blev ofta en riktigt lyxig middag då. 

När champagnen (läs skumvin) hälldes upp skålade pojkarna:

Tack och lova att vi inte är en del av Ryssland. 

För tänk att det kunde vi vara. Om inte. 

Ända sedan Novgorods tider, och före det, har det varit oroligt vid vår östra gräns. 

I min naivitet - den som fick mig att önska lite annan fokus på självständighetsfirandet än

att minnas kriget  - hade jag tänkt att det skulle förbli lugnt längs gränsen nu. 

Men så kommer det inte att vara. Det är något med grannlandet i öst som är så som det alltid varit. 

Och när jag tänker efter, kanske det är så som det alltid varit med alla länder? 

Vi, mänskligheten, lär oss inte, vill inte ta till sig av vad man gjort fel tidigare. 

Kanske är det rentav så att människan vill kriga? Att evig fred inte ens kan existera? 

Tanken gör mig än mer tacksam över den fredstid vi haft, och i vilken jag 

fått leva hela mitt liv. Hoppas också mina barn skall få göra det. 

Det har varit en självklar tanke för mig, men ibland är jag inte längre 

lika övertygad som jag varit förr. 

Stannar till vid hjältegravarna. 

Tänker på alla de som kämpar i Ukraina, men också de på fiendens sida. 

Liv som bara försvinner för att någon maktgalen vill så, och andra liv för att någon 

måste försvara sitt land. De som ligger begravda här hade inga val, de måste försvara vårt land. 

Och i förlängningen mitt land, min frihet. 

Och det är jag med insikten över hur världen utvecklas mer tacksam än någonsin för! 

Det blev lite moll-betonat inlägg kanske, trots kristaller och gratinerad hummer. 

Kram Maggi

 

ISEN HAR LAGT SIG PÅ SJÖN

Igår lade sig isen på sjön. 

En alldeles tunn, tunn isskorpa som sakta växer till

och slutligen möts i ett enhetligt istäcke. 

Skört som den tunnaste glas, men ändå ett lock. 

Idag har det snöat, inte mycket men ett tunt lager som lagt sig

ovanpå den tunna isen och gett hela sjön ett vitt täcke. 

Det har blivit sen kväll, gubben har gått och lagt sig och

katten har skrynklat ihop sig på en skinnfäll här intill. 

Det enda som lyser är adventsljusstakarna i fönstren och

ett par levande ljus på bordet. Det är det ultimata lugnet. 

Har lagt på en skiva med klassisk adventsmusik. Klassiskt som Händel,

Bach, Schubert och Vivaldi inte som Wham och Carola. 

Jag tycker ju om de julsångerna med, men just i den sena kvällen

är det ofta klassiskt jag lyssnar på. Det är lite som att bli vaggad. 

Det är förresten intressant hur olika musiksmak vi alla i familjen har. 

Jag lyssnar gärna på klassiskt och jazz. Och "vanliga poplåtar" i synnerhet då jag 

kör bil - och gärna fort - och får skråla med. 

Gubben är en stor vän av dansbandsmusik och svensktoppen.

Också musicals, även om han inte är speciellt intresserad av att se

musikalerna. Mer att musiken är okej. 

Och så det där med "vanliga poplåtar". Inte stänger han radion i 

bilen fast det kommer sådant. 

Min äldre grabb är mer för rapp och lite udda musikgenren.

Som mongolisk strupsång till exempel.  Det är förresten galet tufft! 

Och så "vanlig popmusik" - förstås. 

(Nu skäms jag lite för jag har ingen aning om vilken sorts musik

min kommande svärdotter från Sydkorea lyssnar på...tror jag aldrig 

hört henne lyssna på någon speciell genre, eller att hon nämnt nåt

om sin musiksmak - måste fråga när vi ses nästa gång). 

Och lillungen lyssnar gärna på femtiotalsmusik och till och med fransk chanson, 

och musikals och så "vanlig popmusik" - förstås. 

Man kommer liksom inte undan den där "vanliga popmusiken" som 

är rätt harmlös och kommer från alla kanaler hela tiden, men när vi

själva väljer att lyssna på musik bara för oss själva så blir det

väldigt olika. Vilket jag faktiskt aldrig tänkt på förrän nu! 

Sedan är vi nog alla lika okunniga om finsk popmusik. 

Det har inte heller varit på något sätt ett medvetet val, det har bara blivit så. 

*

Nå det här blev nu ett lite märkligt svammelinlägg (igen) men jag skyller på

att min hjärna har lagt sig i det där "bli vaggad- läge" som klassisk musik

gör med mig. Isynnerhet efter en tuff arbetsvecka är det minsann skönt att 

försätta sig i den känslan. Känner mig lite som isen som lägger sig. Långsam. 

Bara vara i ljusets sken och låta Ave Maria 

strömma ut från högtalaren. Kan inte bli mer rofyllt! 

Kram Maggi

FÖRSTA ADVENT

Så tände jag då det första ljuset i min adventskalender. 

Och amaryllisen i vas slog lagom ut dagen till ära. 

Jag var till gravgården och tände ljus på familjegraven, vandrade lite

omkring på gravgården i ett meditativt duggren. 

Inte det optimala vädret för att trolla fram julstämning, men

det finns ett sådant lugn i disväder att jag gillar det bara av den orsaken. 

Pojkarna kom på middag och i det stora hela var det en 

skön helg på många sätt. 

Lite avslappnat slö och kravlös. 

När jag rotade i kistan med julpynt så hittade jag mina juldoftspåsar. 

De har jag inte haft framme på år! 

De innehåller kanel, stjärnanis och kryddnejlika och under många år

spred de en juldoft omkring sig, men nu i år fanns nog ingen doft kvar hur

jag än vände och vred och skakade på påsarna. 

Men jag sprättade upp en liten bit söm från påsarna och bytte ut

innehållet till lite färskare varor - med doften kvar. 

Och tadaaaa....nu doftar det lite svagt av julkryddor i hemmet igen. 

Även om jag inget bakat eller ens kokat glögg. 

*

Nu har jag fått en katt i famnen och skrivandet sker med ena handens fem-fingersystem

så lika bra att sluta skriva och krafsa spinnande katt bakom örat istället. 

Sådant är också viktigt!

Kram Maggi

 

ADVENTSGÅVA

Bara några dagar kvar till lillajul och advent. Och jag har fått en icke-materiell gåva i förtid! 

Bara för någon dag sedan - och tidigare än beräknat - kunde bygg-gubbarna i sina 

gula jackor börja ta bort plasten även på sjösidan av huset, och ett par dagar senare

tog de ner ställningarna. Aaah! Det vart ljus! 

Fascinerande att se hur de monterade ner ställningarna genom

balansera på de där smala "käpparna" som håller ihop hela härligheten. 

Lätt som jag har för att få yrsel när jag ser någon balansera så där så 

fick jag hålla i mig i tangentbordet när de höll på utanför mitt fönster! 

Men nu ser jag sjön igen. Så jag längtat! 

Som en extra bonus dagen till ära satte sig en sparvhök på en gren 

utanför mitt fönster!

Men i och med att det åter kommer ljus - om än bara blekt novemberljus - 

in i lägenheten så fick jag snällt ta till skurtrasan och gå över alla ytor. 

Trots att jag tyckt mig städat så hittade jag en hel del ställen där 

damm från fasadrenoveringens olika skeden kommit in och lagt sig i 

skrymslen och vrån. 

Men som sagt, strax är det första advent och eftersom det är den

tiden på året då jag jobbar nästan alla vakna timmar (lite överdriver jag ;))

så plockade jag fram julpynten redan förra veckoslutet för att gå

igenom vad som skall få komma fram denna jul. 

Gör så varje jul, att jag varierar lite, men i år får jag ju lov att 

tänka på en viss liten Iris. Hon är en fasligt snäll katt som faktiskt inte

söndrat något alls. Inte klöst eller bitit nåt heller. 

Eller jo, allra första kvällen hos oss så bet hon av sladden till mina

knapphörlurar, men kommer inte på annat som hon skulle förstört. 

Det oaktat så fick mina småsmå tomtar i något material som jag skulle tro 

kan gå i tusen bitar om de faller i golvet flytta in i tryggheten av en glaskupa. 

Och för att inte utmana ödet alltför mycket så tror jag att mina

fjädergranar i år får stanna i den gamla kistan där julpynt bor resten av året

och kanske komma fram till julen 2025. De liknar alldeles för mycket Iris´

egna leksaker för att hon skulle kunna låta bli dem. 

Undrar om en katt någonsin skulle kunna låta dessa vara ifred, om jag skall vara ärlig? 

Kram Maggi

 

VINTERNS FÖRSTA SNÖFALL

 

Det var över lika snabbt som det började. Jag har lyxen av ett eget arbetsrum, men

har nu flyttat min "arbetspunkt" till det för tillfället enda fönster i detta hem. 

Bara för att kunna se ut. Och mitt i allt så hade det börjat snöa. 

Första november - första snön. 

Flunsan har sett till att jag hållit mig inomhus hela veckan undantaget att 

gå ut med soporna, vilket har varit en skön syssla - lite frisk luft i alla fall. Heh! 

Nu är jag på bättringsvägen men gubben har fått ta över bacillerna så lär

bli lite host och nysning och snörvel ett tag framöver. 

Men det är nu sådant som hör hösten till. 

På det sättet ändå positivt att flunsan kom nu, för inom ett par veckor

startar mina hetsveckor på jobbet. De håller på till halva januari, sedan

blir det lugnare igen. Men det passar mig att jag vet att det blir mycket att ta

tag i, men att det går att "äta en hel elefant" - man tuggar i sig en liten bit i taget bara. 

Brukar inte skrolla jättemycket på instagram, har ett konto dit jag stuvar bilder från 

trädgården - ibland helt av den egoistiska orsaken att jag då har bilder samlat på ett ställe

med vilka växter jag har var där på egna lilla täppan. Men när jag nu varit lite

på låg energi så har jag skrollat mer och snöat (hahaha) in mig på ett par stycken

instagrammare som visar bilder från en snöig landsbygd och snötyngda 

granar i juletid och jag tänker att kanske snö inte ändå är så tokigt? 

Så till den grad påverkad av denna vintriga landsbygdsromantik frågade jag i familjens

chat om någon ville fira lilla jul på stugan i år. Alla tummade upp det påhittet. 

Följande morgon när jag påminde mig själv om vilket sjå det skulle vara att 

förverkliga tilltaget var jag kanske inte fullt lika ivrig själv....

Men om det skulle vara en riktigt vacker och fin, snöig (!) lilla jul.

 Om man då skulle? 

Nå, återstår att se. Kanske det bara var ett (snö)romantiskt  infall 

förgyllt av vackra bilder på ett instagramkonto. 

Ibland blir man ju nog onekligen inspirerad av sådant. Men till realiteterna: 

Skärgården är kanske inte fullt så romantisk i regn och mörker. 

Nu skall det bli lite fredagsmys med gubben minsann. 

Han nyser och jag snyter mig. Gemensamma intressen så att säga ;). 

Kram Maggi