VINTERNS FÖRSTA SNÖFALL

 

Det var över lika snabbt som det började. Jag har lyxen av ett eget arbetsrum, men

har nu flyttat min "arbetspunkt" till det för tillfället enda fönster i detta hem. 

Bara för att kunna se ut. Och mitt i allt så hade det börjat snöa. 

Första november - första snön. 

Flunsan har sett till att jag hållit mig inomhus hela veckan undantaget att 

gå ut med soporna, vilket har varit en skön syssla - lite frisk luft i alla fall. Heh! 

Nu är jag på bättringsvägen men gubben har fått ta över bacillerna så lär

bli lite host och nysning och snörvel ett tag framöver. 

Men det är nu sådant som hör hösten till. 

På det sättet ändå positivt att flunsan kom nu, för inom ett par veckor

startar mina hetsveckor på jobbet. De håller på till halva januari, sedan

blir det lugnare igen. Men det passar mig att jag vet att det blir mycket att ta

tag i, men att det går att "äta en hel elefant" - man tuggar i sig en liten bit i taget bara. 

Brukar inte skrolla jättemycket på instagram, har ett konto dit jag stuvar bilder från 

trädgården - ibland helt av den egoistiska orsaken att jag då har bilder samlat på ett ställe

med vilka växter jag har var där på egna lilla täppan. Men när jag nu varit lite

på låg energi så har jag skrollat mer och snöat (hahaha) in mig på ett par stycken

instagrammare som visar bilder från en snöig landsbygd och snötyngda 

granar i juletid och jag tänker att kanske snö inte ändå är så tokigt? 

Så till den grad påverkad av denna vintriga landsbygdsromantik frågade jag i familjens

chat om någon ville fira lilla jul på stugan i år. Alla tummade upp det påhittet. 

Följande morgon när jag påminde mig själv om vilket sjå det skulle vara att 

förverkliga tilltaget var jag kanske inte fullt lika ivrig själv....

Men om det skulle vara en riktigt vacker och fin, snöig (!) lilla jul.

 Om man då skulle? 

Nå, återstår att se. Kanske det bara var ett (snö)romantiskt  infall 

förgyllt av vackra bilder på ett instagramkonto. 

Ibland blir man ju nog onekligen inspirerad av sådant. Men till realiteterna: 

Skärgården är kanske inte fullt så romantisk i regn och mörker. 

Nu skall det bli lite fredagsmys med gubben minsann. 

Han nyser och jag snyter mig. Gemensamma intressen så att säga ;). 

Kram Maggi

SÅ BLEV DET JULLOV DÅ

Eftersom jag har ledig fredag i morgon så inleder jag jullovet

just precis NU! Kommer att jobba mellandagarna, men 

om inget speciellt händer så gör jag det så att jag jobbar bara halvtid. 

På det sättet blir det ändå nästan som lite längre ledighet. 

Har kanske nämnt att december och halva januari brukar vara

i min bransch stundvis rätt intensiva, men i år har det

mesta gått som på räls och stressen har lyst med sin frånvaro 

för min del i alla fall. Skönt! 

Lite stressad tänkte jag ändå bli när ugnen igår efter ett strömavbrott

vägrade fungera. Eftersom vi i år skall ha skinka på julbordet -

en skinka som redan var hemma, och en inte alldeles liten skinka

eftersom grabbarna meddelade att de gärna tar med sig hem

lite julmat så de har över helgen - då vill man helst inte bli utan ugn. 

Kollade redan in en ny ugn, och avtalade preliminärt med en

elektriker som skulle komma och koppla den. Lite oklart om det skulle fixa sig innan jul, 

men så när (en annan) elektriker var här och hade ett långt samtal med tekniska stödet 

för Utslagna Ugnar och petade på  diverse knappar och vred på några andra 

(samtidigt) lite så där random, så hostade ugnen igång. Så nu slipper jag åka till endera

sonen för att steka skinkan utan kan kocka på hemma i eget kök. 

Och slipper köpa ny ugn! 

Det är ändå onekligen bekvämast så. 

Det har utlovats snöoväder tills i morgon. 

Får se om jag ställer mig i köket och förbereder lite jul

eller om jag lämnar det till senare och tar med kameran för att

fota lite snöstorm. Det är en av uppgifterna i min vinterfotokurs, och man

kan ju aldrig veta när det vrålsnöar nästa gång. 

Men om jag inte skulle få för mig att dyka upp här

innan det är jul på riktigt, så passar jag på 

att önska er alla därute en 

Riktigt Fridfull Jul! 

 

EN KRYDDA AV EXTRA SYRE

Det var precis vad jag behövde, och tillbringade min lediga förmiddag med att i sakta mak vandra längs stränderna på Drumsö, en ö i Helsingfors. Har några platser jag gärna tar och luftar min kamera på, och samtidigt får själen den där behövliga vilan av att bli matad med lite öppna landskap och den där extra kryddan av syre som jag inbillar mig att finns just vid havet. 

Och när det är sådär nästan tio grader kallt. 

Inte för kallt, men friskt. Och syrerikt. 

Synd att det skall slå om nu i väderleken och bli flera plusgrader och regn. Är ingen stor vän av vinter, men när det nu en gång är så att med stor sannolikhet blir vinter på dessa breddgrader varje år så kunde det åtminstone kunna vara finvinter. Fulvinter med slask och regn och brunfärgad sörja på vägarna och ishalka lite här och där, och nakna svarta grenar är smått jobbigt!

 

Nåväl, gäller att njuta av det vackra så länge det håller i sig. 

Och att njuta av adventstiden! Den kommer lika säkert som vintern. Var idag med min äldre son på en julmarknad här i närheten. Inte för att vi egentligen tänkte shoppa nåt (otacksamma besökare, jag vet) men för att snusa på stämningen. Jag hade visserligen tagit kameran, med men i stressen att hitta en liten parkeringslucka där jag kunde klämma in min bil så glömde jag bort den - så inga marknadsbilder i år. 

Julmarknaden ordnas på skolområdet där jag i tiderna tagit min trädgårdsmästarexamen. Det är riktigt rätt plats att ordna en julmarknad på, tycker jag. Så de som har sina bopålar i huvudstadsregionen så besök Överby julmarknad på Margareteberg i Esbo. Öppet också i morgon 17.12.2023

Jaha, nu börjar det bli mörkt därute och min mage som inte fått så himla mycket att ta tag i under dagen börjar protestera och kräver att jag gör något åt den saken. Skall bre mig ett par smörgåsar, tända ljusen och krypa upp i det där slitna soffhörnet och klicka fram något julmatprogram, tror jag. 

Har lite skissat på årets julbord, vad som får vara med och vad som skall bort och vad som kanske kommer istället. Blir nog på sitt sätt ganska traditionellt, men tänker framför allt att man kunde slå ihop vissa grejer så det blir en egen liten förrätt. Få se vad jag kommer på. 

Ha en skön tredje advent! 

OM ORD SOM KÄNNS VIKTIGA

Ja, för mig är det en livslång kärlek, kärleken till ord. 

Tänker att det är så otroligt viktigt att kunna sätta sina känslor, sina tankar i ord. 

Om inte för någon annan så för sig själv. Ibland märker jag att jag kan föra samtal

med mig själv, men liksom inuti huvudet. Inte så att jag babblar högt. 

Lite som att skriva blogg, fast bara inombords. 

Jag har läst så länge jag kan minnas. Faktum är att jag minns biblioteket jag gick till

när jag var barn och jag tror jag till och med minns när jag första gången valde en bok från

vuxensidan och hur det då öppnades en helt ny värld för mig. Minns inte alls hur

gammal jag var, men minns pärmen på boken och att boken var bra. 

Men minns tyvärr inte vilken bok det var. Vare sig titel eller författare. 

Men den känslan när jag läst klart den boken. Den minns jag för evigt. 

Och så har böckerna följt med mig under alla mina år. 

Några år då det varit utmanande med för mycket av jobb, för mycket av livet. 

för mycket av utmaningar, kanske också lite klimakteriehjärndimma, då 

har läsande varit nästan på paus. Under den perioden gjorde det nästan fysiskt ont att

inte kunna sjunka in i berättelsernas värld och låta sig uppleva allt möjligt genom

att låta ögonen dansa över textrad efter textrad i en långsam njutning. 

För det är ju det läsandet är. Ett långsamt njutande. 

Man får riktigt suga på karamellen som en bra skriven berättelse är. 

En godispåse som inte tar slut på direkten. 

Därför är det lite beklämmande att läsa den årliga PISA-undersökningen där

det med tydlighet framkommer att i synnerhet läsförståelsen har rasat, inte bara 

i Finland utan generellt bland dagens unga. 

Det är lätt att skylla på diverse smarttelefoner, och andra snabba kanaler

som kanske erbjuder liknande upplevelser som en bra bok kan ge. 

Bara så mycket snabbare. 

Jag är väldigt tudelad när det gäller det här. Jag älskar att läsa och den 

avslappning som långsamheten i det hela ger. Men jag är absolut ingen mot-

ståndare till ny teknik. Tvärtom. Vi kan inte blunda för att den kommer och att det

enda vettiga är att lära sig den. Men det ena borde inte utesluta det andra. 

Och det är nog det som är det svåra. Att lära sig förstå att båda behövs. 

Som aktivitet och vila. En balans. 

Efter en mycket aktiv vecka med ett jobbtempo som alltid så här till årskiftet

blir uppskruvat och dessutom några kurser kvällstid som gjort att jag

varit "hjärnaktiv" i tretton timmar nästan dagligen. 

Då är det skönt att ta till en bok och bara låta hela sig lugna ner i en 

berättelse som inte går fortare framåt än vad man själv vill. 

Idag är det fredagskväll och känns extra skönt att bara hänga i soffhörnet. 

Plötsligt ploppar det upp i huvudet det finska ordet "suvanto" som jag tycker så om. 

Det är svårt att direkt översätta det till ett ord. Det är liksom "stillhet" och "lugn sträcka" på samma

gång. Tänk dig ett vattendrag där det forsar och strömmar men så finns det nedströms ett ställe

där vattnet plötsligt rör sig långsammare och det kan vara nästan stilla på ytan. 

Det kan forsa och stänka omkring, men just i denna "suvanto" härskar det ett paradoxalt lugn. 

Så känns det just ikväll för mig. Jag är mentalt i en sådan där "suvanto".

Det är mycket på gång, men just nu har jag landat i en lugn stund -

lite samma sker när jag sätter mig för att läsa en bok. 

Allt brus omkring försvinner för stunden och man kan bara vara

i den där "suvanton" där det för stunden finns ro. 

Lite som när man tänder levande ljus. 

På en gång sänks ett lugn över tillvaron.

Det blir som om själen hinner ifatt en. 

Och lägger sig till ro. 

 

FÖRSTA ADVENT

Idag har jag varit och dekorerat en festsal inför en julfest. 

Det blev gran-girlanger längs borden och äpplen och röda bär och lite andra 

kvistar och levande ljus och röda löpare. Riktigt traditionellt. 

En tjock välkomnande matta av grankvistar vid entrén. 

Så juligt det kan bli. Kunde inte i år själv delta i själva julfesten, 

det krockade med ett annat evenemang som jag kände denna gång var viktigare, 

men i övrig insåg jag att just denna julfest har jag mer eller mindre konsekvent 

deltagit i sedan jag började skolan. 

Och det - hörni - är inget mindre än 50 år sedan!

Få saker är väl så oföränderliga som jultraditioner? 

Upplägget för den här julfesten är långt samma nu som då för femtio år sedan. 

Lucia, julgröt, ringdans, lite spex (i år hade vi en trollkarl), allsång, julgubbe, 

namnlös julklapp och en gemenskap som varat årtionden. Och före mig, längre än. 

*

Väl hemkommen tände jag årets adventsljus. 

Även om jag är en storkonsument av levande ljus året om, 

och kanske, kanske håller ett litet uppehåll där kring midsommar, 

så är det ändå en alldeles speciellt känsla att tända årets adventsljus. 

Det blir liksom det officiella startskottet för advent och jullängtan. 

Och tiden före julen har för mig under de senaste åren 

blivit mer viktig och mer stämningsfull än själva julafton. 

Här om någonstans tycker jag uttrycket: 

Det är inte målet, utan resan, som är det väsentliga. 

 

JULDOFT OCH VÄXTKRAFT

I höstas köpte jag alltså tre små knölar som mest ser ut som ko-mockor

av en växt som heter höstcyklamen. Tanken var att plantera dem i 

skogsträdgården där vid stugan, men så kom annat i vägen och jag 

kom aldrig för att åka till stugan mer i år. Så "ko-mockorna" hamnade

på ett fat på vardagsrumsbordet. Under en lång tid hände ingenting. 

En av "mockorna" var redan från början ganska, låt oss kalla det "mjuk i kanterna", 

så rätt snabbt fick jag lova att slänga den. En "mocka" visade inga som helst tecken 

på att den skulle innehålla några som helst levnadstecken så den 

fick flytta lite mer i skymundan på ett fönsterbräde, men en "mocka" formligen

krälade av liv! Ser nästan lite overkligt ut när de små blomstänglarna börjar

tränga sig fram ur en till synes stendöd brun klump. 

Precis har en allra första lilla blomknopp börjat veckla ut sig och 

jag blir så fascinerad av denna utveckling till blomning i mörkaste november. 

Man kan inte påstå att denna höstcyklamen kommer att vara den mest

färggranna och pråliga julblomman i byn så att säga, men i mitt hem

nog den finaste och mest uppskattade lilla julblomma. 

För liten är den. Knappt en halv tändsticka hög. 

*

I övrigt har jag bakat. Jag brukar inte baka. 

Ibland händer det att jag köper färdig pepparkaksdeg för att 

baka lite pepparkakor men det är i ärlighetens namn mest för

doften och stämningens skull. Inte så mycket för att vare sig jag

eller någon annan i min familj skulle tycka att pepparkakor nu är så jättegoda. 

Men doften är! 

Så i år bakade jag faktiskt en mjuk version av pepparkaka.

För att få doften av jul att sprida sig i hemmet och skapa lite

adventskänsla. Sedan kom gubben in i köket och började

steka lite bacon åt sig, så ja, den där pepparkaks-jul-advents-doften

fick se sig besegrad rätt snabbt...

I övrigt hade jag helt misstagit mig. 

Trodde att det var första advent detta veckoslut, bara för att 

det var den 24 november här i veckan och en månad till jul 

och då kopplade min postflunsiga hjärna att det är samma som fyra 

veckor och alltså måste det vara första advent idag, söndag. 

Fram med el-ljusstakarna till fönstren! Jess, sååå mysigt!!

Först igår kväll när jag körde med äldre grabben in till Helsingfors för

att gå på teater insåg jag att jag nog är den enda som har el-ljustakarna

tända därhemma...

...alltså måste första advent vara först nästa veckoslut! 

Nåh, en vecka hit eller dit, tänker jag. 

Snart följer alla andra efter! 

MELLANDAGARNA

 

och en titt på årets julgran(ar). 

Alla berörda var rörande eniga om att ingen traditionell 

julgran behövs för att få julstämning. 

Vi verkar ändå vara mer för det där vad vi kan stoppa i oss. 

Maten. 

Och ljus, man kan aldrig ha för mycket levande ljus. 

Och visst är grandoften och allt det där som har med granen att göra en viktig del av

jultraditionerna, och den kanske återkommer till oss något annat år, 

men i år var vi granfria. 

Nästan i alla fall. 

Jag hittade faktiskt något relativt nyinförskaffat julgrans-pynt i jul-lådan. Dessa är

egentligen lite för tunga att hänga i julgranen - de väger rejält nämligen. 

Men då kunde de ju få agera julgran(ar) i år, tänkte jag och 

hängde upp dem på några av de gamla skåp som jag verkar ha samlat på mig

under årens lopp. Lite så där att mina slitna gamla skåpkärlekar

fått en uns av jul-glimglim på sig. Lagom durabelt pynt för dessa bastanta

träpjäser som ändå har en anselig mängd år på nacken. 

Så ja, sådana granar i år - och barrar garanterat inte, vad det nu stressar lite glitter på

golvet då man skall ha något från skåpet. 

Men sådant får man leva med. Lite glitter här och där är inte heller fel.

INTE SÅ MYCKET FÖR PEPPARKAKOR

 Oj, det blev lite boudoir-stämning över den bilden, 

fast det bara är en enkel kökshandduk och hemlagade godis som

det föreställer. Men visst är det lite lyxig "sammet och konfekt"-stämning

över det hela? 

Men det är alltså mycket enkla julgodis.

Tre ingredienser, enkelt att få till och så är de ju så vackra! 

Jag har för om åren gjort motsvarande med andra smaker, men i år blev det med pepparkaka.

Dels för att mitt förhållande till pepparkaka är lite tudelad. Älskar doften av pepparkaka och

kan gott äta av degen, men just pepparkakan som sådan är...njah! 

Men här är det nästan som att äta en chokladpralin som smakar pepparkaksdeg, 

fast inte så skarpt utan mer som en hint bara. 

Vad skall jag babbla här. 

Här kommer receptet: 

200 g pepparkakor

(jag tog Annas (tunna) pepparkakor som 

är enkla att mosa till smulor) 

ca 100 g Philadephiaost. 

150-200 g vit choklad + några bitar mörk choklad

(eller mjölk- eller mörkchoklad, precis som man vill) 

1 pepparkaka smulad till dekoration

Smula pepparkakorna så fint det går. Tillsätt philadelphiaosten, börja med 

knappa 100 g och arbeta ihop en slags lite torr deg. Tillsätt ost tills degen hålls ihop 

då man kramar den till en boll. 

Rulla bollar, av den här satsen blir det ca 15 praliner. 

Lägg bollarna på ett fat och ställ svalt medan du smälter 

chokladen över vattenbad. 

Jag brukar använda lite mer choklad än i receptet, det går enklare att doppa de 

där sista bollarna då, och det som blir över kan man ju spritsa ut i olika former

till senare bruk (eller bara äta upp det...;))

När chokladen har smultit så sticker jag en tandpetare/grillpinne i 

bollen. Doppar den i smält choklad, låter rinna av lite och sätter dem 

på ett tallrik. Dekorera med tunna strimlor av en annan choklad, 

och eller lite fint smulad pepparkaka. 

Sätt dem i kyl, eller för ut, för att svalna. 

Precis lagom för en som inte är så mycket för pepparkakor men 

ändå vill ha lite av det till jul! 

EN VECKA TILL JUL

Det är fantastiskt vackert därute. Snö på alla träd, meterhöga vita gnistrande högar av kritvit snö. 

Som ett riktigt julkort är allt. 

Kölden kniper så där lagom i kinderna och snön knarrar under stegen. 

Kan det bli vackrare en vecka innan jul? 

Knappast. 

Tyvärr har det utlovats några varma plusdagar med regn, så få se hur julen ser ut

så där ur väderperspektiv. 

Men oberoende om det vackra därute får sig en törn av ett varmt vädergudsandetag

så blir det jul ändå. Sällan, om aldrig, har jag förberett julen så lite som i år. 

I år har jag tänkt stiga ett steg tillbaka och låta resten av familjen ta mer plats. 

Heh, det låter nu som om jag varit ett riktigt köksmonster men det har bara blivit så

att jag ensam ordnat julmiddagarna sedan jag var typ 25 år - och det är Något Litet År 

sedan dess och ja, jag är en estet, en wanna-be-gourmand och lite av en perfektionist. 

Inte så att min värld rasar samman om inte allt är perfekt, men att det är bra att 

sträva ditåt i alla fall och om jag själv är den som håller i trådarna så vet jag vem som 

man kan "skylla på" om det inte blir som man tänkt sig. Sedan är jag begåvad med

en familj som inte har fullt samma krav på perfektion, så även om det minsann

inte alltid blivit som jag planerat så har alla ändå varit sådär lagom hänförda, glada, 

nöjda och mätta. Kanske just därför har ingen heller ställt sig på julbarrikaden och 

krävt att få ta över? 

Inte förrän i år. 

Och inte har någon krävt nu heller, men vid något skede blev det bara så 

att vi faktiskt för första gången någonsin delade in vem som gör vad. 

Tycker det är allmänt töntigt att dela in saker i manligt och kvinnligt, men tror nog att 

det faktum att min familj utöver mig själv består av typer av manligt kön spelar en viss roll att

julförberedelserna har landat på mitt bord sedan år ett.  

Julmaten har under de senaste åren diskuterats, och under årens lopp också uppdaterats, 

endel har kommit istället, och annat tagits bort. Ändå har det 

av inbiten vana blivit jag som stått i köket och svetsat ihop julmiddagen. 

Väntar med spänning på hur det blir i år. Min något spontana förstfödde

vill tillreda förrätten. Och han är en mycket bra kock, det är han verkligen. 

Något spontan som han är gissar jag på att han går till matbutiken på julafton

och glömmer häften av vad han skall ha och kollar sedan i vårt kylskåp om där finns

något man kan ersätta något med. Det är så han funkar - och det brukar bli bra! 

Missförstå mig rätt, jag avundas lite hans förmåga att trolla fram smakliga

saker av vad det nu råkar finnas. Jag vill gärna ha det betydligt mer välplanerat. 

Även om det kanske inte riktigt verkar så, eftersom vi är så olika typers kockar, så

trivs vi ändå överraskande bra tillsammans i samma kök. 

Kanske vi kompenserar varandra? 

Gubben kockar alltid hellre än väl och det är samtliga familjemedlemmars

gemensamma önskan att han håller sig borta från köket om han inte vill ta

sig an disken. Vilket han i och för sig gärna gör. Han gillar att diska nämligen. 

Och den andra sonen då? Nå, hans egentliga matintresse ligger lite i sin 

vagga än och får kanske växa till sig och bli lite mer finslipad innan ansvaret 

för en julmiddag landar i hans famn. 

Men imponerad som han är av sin storebrors (obs! inte sin mors, hahaha!) 

kok-konst tar det nog också fart småningom. 

I morgon kör jag nog igång med lite julmats-kockerier. 

Vi får se vad det blir av det. 

SÅ VART DET SNÖ

 Av olika orsaker blir det nu så att jag postar här en bild från balkongen 

två gånger efter varandra. 

Av den enkla orsaken att det är ungefär så långt jag rört mig den senaste veckan. 

Var visserligen med mina kolleger på jullunch till en mycket trevlig restaurang, 

med en omgivning som sakta fylldes med snötyngda träd. 

Men hade inte kameran med mig. Och är fånigt dålig på att fota med mobilen. 

Men snö var det, vackert var det. 

Och så har det hållit på, träden har dag för dag blivit alltmer snötyngda. 

Och glad och tacksam är jag att jag inte har mer att skotta än bilplatsen. 

Med en rygg som är ungefär lika stabil och stark som en daggmasks

och med en gubbe som är på resa i Ecuador så har det varit precis lagom utmaning. 

Blir knasig om jag inte får ordning på ryggen snart! 

Men om man frånser vissa praktiska utmaningar, så är det ju fantastiskt vackert nu. 

Må det hålla över jul, för vad är vackrare än vintervit natur? 

Här i huvudstaden har vi närmare 50 cm snö nu. 

I fjol hade vi denna tid 4 cm. 

Skall bli intressant attest hurudan snövinter det blir denna gång. 

Det som är avsevärt annorlunda är att i fjol så frös sjön till is innan snön kom,

men i år hann det knappt frysa alls innan det kom ett snölager på så mitt 

förnuft säger att isen i år måste vara mycket svagare än i fjol. 

SJÄLVSTÄNDIGHET OCH MINNEN

Finns det något mer finskt än granar, tallar och en insjö? 

Och en björk, fast så här vintertid är den lite - avskalad i sin framtoning.

Det här är utsikten från vår lägenhet, och en av de mest vägande skälen

till att det blev en lägenhet för vår del. Har inte ångrat en sekund! 

Och inte heller tröttnat på utsikten. Inte ens en smått grå decemberdag. 

Om ni undrar vad dessa streck på isen är, så hände något med isen då

pumpen som skall hålla vattnet öppet nere vid vinterbadsvaken intill vår strandbastu

startades. Dessa streck spred sig över hela sjön. Såg helt galet ut. Antagligen bildades det 

någon form av strömmar (?) som gjorde att det kom vatten upp på ytan. 

Isen är ännu alldeles flortunn. 

Det är Finlands självständighetsdag idag. Med tanke på vad som pågår i

Ukraina tror jag varenda kotte i Finland tänker lite mer på vad denna dag verkligen betyder

än man gjort annars? Vi har ju liksom också känt av den tokiga ryssen, om man säger så. 

Firar dagen ensam hemma, utan desto större riter. Har till och med lite 

vardagligt bestämt hem pizza, för det är ju så himmelens tråkigt att laga

mat åt sig själv. Så jag gör inte det. 

Däremot skickade lillungen en bild på hur de där i sitt gemensamma kök

med de andra hyresgästerna (det är ju några ungdomar som tillsammans hyr ett

egnahemshus) förbereder självständighetsdagsfirandet med risgrynsgröt, tända ljus,

filmen Okänd soldat (som sänts på TV varje sjätte december 

så länge jag kan minnas) och glögg. 

Glögg! 

Jag borde nog ha någon kvarglömd flaska från i fjol i något skåp. 

Och visst fanns det! Och så gräver jag fram mitt glögg-glas, 

tar det med ut på balkongen och tittar en stund på det där, 

i denna tappning något urbana national-landskapet. 

Lite motstridigt med tanke på mitt förra inlägg då jag osade på om all världens onödiga

prylar här i världen så inser jag att det nog sitter starka minnen i grejer också. 

Min glöggmugg - finns bara en kvar av ursprungliga sex stycken - är en kär

julpryl. Eller kanske mer vinterpryl, för jag dricker gärna en vin chaud från den

under kalla vintermånader. Det måste ha varit i början av 1990-talet, för jag hade redan 

ett eget hem, ett nybyggt stort hus som var lite tomt på grejer. Jag var med min

mamma till ett köpcentrum här i Esbo, numera ganska nära där jag bor. 

Minns min hänryckning och totala förälskelse då jag såg dessa glögg-glas. 

 

Min mamma tyckte väl att jag inte skulle köpa dem just då och där - kanske hon insåg en

potentiell julklappskandidat i dem, men jag ville ha dem

nu-nu. Som NU-NU. Kanske representerade de den lite gammaldags stilen som 

då hade börjat utkristalliseras att bli min stil, och som jag inte någonsin kom att överge helt. 

Med åren har den kanske blivit mer rustik, mer raklinjad, men lite snirkligt kan man behöva? 

Glaset är flortunt, som isen på sjön, så det är nog försvarbart att 

fem av dessa har gått ett tragiskt öde till mötes, men än finns ett glas kvar. 

Och med den en hel del minnen från trettio år. 

Sparade rätt länge metallkopparna, med den fåfänga tanken att jag skulle

hitta glas som passar, men det gjorde jag aldrig och så vid någon flytt insåg jag 

att de nog inte längre skall fylla mina skåp. Så kvar blev denna ensamma. 

 Den må vara udda, men bär på en massa jul- och vinterminnen. 

Undrar om inte den spökat på både ett och annat foto här i bloggen under årens lopp. 

Nu skall jag ta och fylla på mitt glögg-glas, sätta mig i det där soffhörnet

och glo på någon film. Blir inte en krigsfilm - jag har minsann sett på 

Okänd soldat i mina dar, men på det sättet kan jag tycka att det är bra att den

sänds i repris, för det finns alltid nya generationer som behöver bli 

påminda om vilket elände krig är, vilken uppoffring de som måste

försvara sitt land gör. De skall aldrig glömmas bort. 

Slava Ukraini! 

ANDRA ADVENT

Det är förmiddag, andra adventssöndagen, och jag tassar ännu omkring i min pyjamas. 

Ingen bråttom någonstans. 

Ute faller det små snöflingor. 

Hyacinterna har slagit ut och fyller hela hemmet med en

svag doft av jul. Jag tänder mina adventsljus och sätter på lite julmusik,

den där samma som jag kört med hela veckan nu. 

Stilla pianoklinkande i bakgrunden. 

Inga ord, inget tjo och tjim - de sångerna kommer väl sedan närmare

självaste julen. Antar jag? 

I morgon skall jag åka efter den sista julklappen från ett av postens

utlämningsställen. Det är en bok om sjöfåglar till gubben. 

Även de övriga julklapparna har jag i år skaffat via nätet för att jag

för varje år avskyr mer och mer julkommersen i butikerna. Stora köp-

center har jag undvikit redan i många, många år. 

De ger mig helt enkelt ångest. 

Att julen närmar sig märks på att paketen man beställt landar i 

postutlämningställen lite här och där. Allt längre bort. 

Och ett av mina paket skulle jag hämta ut på en post i samband med en

återanvändningscentral - Finlands största faktiskt. Läser på deras sida att 

den är totalt 7000 m2, av vilka 3000 m2 är själva butiksytan. 

Vilket betyder att där finns 4000 m2 lagerutrymme där grejer är lagrade på varandra,

tätt, tätt. Ganska så tätt, tätt är det också i butiken. 

Missförstå mig rätt, jag tycker det är fantastiskt att man återanvänder och att 

någons "skrot" är någon annans "skatt", men den mängden grejer, som någon

vill bli av med är hisnande! Och det ger mig nog ångest det med. 

Nu är ju säkert hälften av mina möbler här hemma gamla och grabbarna mina

har minsann under sina studie-budjet-år frekvent besökt återvinningscentraler. 

Isynnerhet min äldre som bodde i en studentby - granne till en annan 

stor återvinningscentral - hade nog alla möbler utom sängen från den platsen. 

Så återanvändning är bra! 

Ändå blev jag överraskad över min starka reaktion över mängden

grejer. Allt kan ju inte hitta ett nytt hem, en människa som vill ha just

det där härliga semesterminnet från Mallorca 1976? 

Hittar en artikel om dessa återanvändningscentraler, och det besannar mina

tankar. Av allt det som hämtas till dessa centraler är det bara dryga hälften som 

är "helt och rent" nog att ens komma till försäljning. Hur mycket som 

förblir osålt och på det sättet ändå till slut hamnar på soptippen hittar jag inga uppgifter om. 

Men specifikt denna central besöks av i snitt tusen (!!!) personer per dag. 

Både sådana som hämtar grejer dit och sådana som köper grejer därifrån. 

Så behovet av en sådan central är ju obestridbar. 

Ändå blir jag beklämd över denna mängd grejer! 

Och allt detta har redan en gång stått i en butik och pockat på att bli

uppköpt. Läser vidare; varje år säljs det i dessa butiker (i huvudstadsregionen finns

det sju butiker) 2,7 miljoner grejer. Utöver det doneras det 1,4 miljoner prylar. 

Varje år. 

Tänk!

STILLA KVÄLL

 

Arbetsveckan har varit arbetsdryg, vilket dessa årets sista veckor är i min bransch. 

Men upplever att jag har full kontroll över läget och är inte ens speciellt stressad. 

Inte på det där sättet som inte är bra för en. Taggad och allert, men inte sönder. 

Känns bra att dråsa ner i soffhörnet! 

Eftersom jag nu är 'ensam hemma' då gubben yrar runt på världen är det bara jag och 

julförberedelser bara för mig, med mig och av mig som gäller. 

Inte för att det nu avviker speciellt mycket från andra år, för som jag skrev innan så 

har väl det här med julpynt de senaste 35 åren liksom legat på mina axlar, men i år

i denna 'bara-jag-adventstid' är det verkligen bara för mig själv jag gör saker. 

Föga överraskande är det växterna som spelar första fiol. 

Älskar ju amaryller men i år har jag inte skaffat mig mer än en lök, och 

den blommar redan nu. En spindelamaryllis. Namnet till trots är den elegant

och vacker som bara den! 

Tycker att det är synd att det så här närmare jul inte finns mer spännande sorter att 

köpa som uppdrivna. Det är den klassiska bulliga vita och den grannröda. 

Inte ens av de där djupt vinröda vill man hitta i annat än snitt. 

Hyacinter har jag alltid mängder av. Och fyller på efter hand som de blommar ut 

längs adventsveckorna. Om detta hushåll nu inte fylls av doft av pepparkakor och 

andra juldofter så skall det dofta av hyacinter. I veckorna fyra! 

Och så det som jag njuter otroligt mycket av i min stilla kväll är

att leta fram julmusik, fast gärna då instrumental och 

då av den mer stillsamma sorten. Som är men inte tar plats. 

Och bara sjunka in i en skön fredagskväll som består av skymning, tända ljus, 

pianomusik och hyacintdoft. Ett glas mustigt vin och skamligt god ost från 

julmarknaden för en vecka sedan. 

Vad mer kan jag behöva? 

PÅ JULMARKNAD FRÅN BRUK TILL BRUK

Jag har ett stort gap i min julmarknadserfarenhet pga mitt tidigare jobb. 

Under åren i blombutiken var det så stressigt dessa veckor innan jul att jul-

marknader och julkonserter var lite sådant som jag insåg att jag får gå på när jag

blir pensionär. Eller byter jobb. 

Nå, det blev ju det senare, men inte för att min iver att gå på julmarknader

ökat speciellt mycket trots det. Och jag vet egentligen inte varför. 

För det är ju trevligt att besöka julmarknader. 

Min kompis och jag styrde denna gång till Mathildedal bruk knappa två timmar 

från Helsingfors västerut. 

Har besökt (läs kört igenom) det gamla bruket under somrarna nu och då. 

Men en gammal bruksmiljö kan väl inte bli en bättre fond för julmarknad! 

Lämpligt inför helgen hade det snöat lite snö så det utlovades lite ljus 

även på marknivå. Inte bara novemberbrun jord. 

Och visst är bruksmiljöerna alltid fina, men när man ordnar en 

julmarknad så kunde man ju ta och satsa lite. Det där pyttelilla

till för att få det riktigt fin. Lite mer ljus-slingor. De är ju ändå av LED så

tar inte ens så mycket ström. Och även om de flesta ser lite besvär för

att få sina försäljningsstånd fina och lockande, så finns där tyvärr en 

eller annan försäljare som inte alls anammat det här med estetik och 

drar ner på julstämningen så det gör ont i julnerven hos en estetiker. 

Av förståeliga skäl har jag inte riktat min kamera mot de försäljarna som 

lägger fram sina försäljningsgrejs i plastlådor (!). Lådorna är förvisso helt klart 

praktiska att transportera något i, men jag skulle aldrig någonsin köpa

något alls av en försäljare som inte ens försöker få det vackert och passande

i marknadens tema. 

Jag kan bli helknasig också över dammsugspåseförsäljare på 

höstiga skördemarknader. 

Ugh! Jag har talat! 

Däremot vill jag lyfta fram en synnerligen skicklig kransbinderska. 

Jag har ju själv, som sagt, någon liten erfarenhet att binda kransar och

brukar ibland binda mina egna kransar, men i år har det inte blivit av. 

Så när jag fick syn på dessa kransar slog jag till. 

Blev och talade med binderskan och hon berättade att hon numera är

pensionär, efter 40 år i blombutiks/trädgårdsbranschen, men drygar ut kassan 

med kransar till jul. 

Och fina kransar hade hon! 

Det var först när jag kom hem som jag märkte att de här kransarna

inte var bundna på en halmstomme, vilket är vanligt för att få

den jämnt runda och fylliga. De här var ett fantastiskt

hantverk! Men så fanns där ju också tiotals år av erfarenhet bakom. 

Imponerande av den lilla tanten med rullator. 

Hatten av och djup bugning för hantverket som syns

bäst när man vänder på kransen och kollar baksidan.

Det är där yrkeskunskap och -stolthet syns. 

Sedan blev det att ta sig till följande bruk, Fiskars bruk. 

Eftersom jag är smått förtjust att välja småvägar istället för att ta

den snabbaste versionen, så blev det att vi körde

längs smala och ställvis rejält hala vägar från Mathildedal till

Fiskars. Förmodligen var vägen vi valde på sina ställen en

gammal vägsträckning som kurvade genom odlingslandskap

och skog från det ena bruket till det andra. 

Skall lägga vägen på minnet, för där kan finnas fina foto-ställen

framåt våren när de gamla knotiga alléträden som fanns kvar här och 

där börjar sin lövsprickning. Och när hagarna fylls av betande djur. 

Men julmarknader var det ju nu det skulle handla om! 

Längtan till våren tar vi senare! 

Jämfört med Mathildedals julmarknad så hade Fiskars lite mer

matnyttigt, om man säger så. Med tyngdpunkt på  m a t . Och så fanns "min" ostleverantör där.

Mannen som säljer den godaste parmesanosten jag någonsin

smakat på. Och jag har minsann ätit parmesan i mina dar...

Men även här i Fiskars var min kompis och jag rörande eniga över att det kunde ha

varit lite mer belysning, alltså julljus, i omgivningen. En liten ljusslinga

runt försäljningsbordet räcker inte riktigt till att hålla mörkret på håll. 

Men summasummarum; hem kom jag med ostar och

getmjölksbakade bullar, starkaste chilivitlöken till grabbarna mina, 

sockor till gubben (de har en liten färgdefekt, så en stund kanske

han tror att jag faktiskt stickat dem själv...) Heh. 

Men lite var vi inne och snusade på tanken att åka till 

Köpenhamn på julmarknad nästa år. Där har jag en gång varit och 

det var stort, det var ljust och det var meget godt! 

Nu tror jag att jag måste gå och tulla på den där ena osten.

Bara en alldeles liten, liten bit. 

FREDAG, SKÖNA FREDAG

Har haft en riktig skit-vecka, i ordets rätta bemärkelse. 

Fick någon magsjuka ihop med mig och stundvis hade jag så ont i magen 

att det till och med gjorde ont att andas riktigt djupa andetag. 

Uff...länge sedan jag haft något sådant ihop med mig. 

Sedan vaknade jag med igenmurade ögon och en obestämd känsla

i kroppen, flunsa eller inte flunsa - det är frågan! 

Jag vill ju verkligen inte bli sjuk nu, på jobbet har vi årets hetsigaste tid,

och dessutom skall gubben om någon dag ge sig ut på en rejäl resa

och vara borta nästan till jul. 

Har inte börjat rota i kistan med julgrejer än och även om nu gubben

inte hör till de mest ivriga julförberedarna så inser jag att i år

är jag ensam hemma största delen av adventstiden. 

Gud så skönt! var faktiskt min första reaktion.

Förstå mig rätt, jag vill ju nog ha gubben tassande här tillsammans 

med mig i vardagen, men eftersom han avskyr detta mörker går han 

omkring och tänder alla lampor som finns i huset (lite el-kris hindrar

inte honom nämnvärt) och jag älskar denna skymningstid som 

är så omfamnande och kravlös. 

Jag har ju en mängd mysljuspunkter men det räcker liksom inte

till för honom, så ett par månader i året går han och tänder och jag och släcker. 

På något sätt ser jag fram emot min alldeles egna adventstid. 

Och i morgon skall det snöa. 

 

ETT NYTT ÅR

 Vi har inga speciella planer för att fira in det nya året. Jo, lite god mat skall det förstås bli. Och skumpa. Gubben har haft en seg förkylning (ingen corona) som inte vill riktigt släppa och jag är inte heller riktigt sådär på klackarna i taket-humör. 

Så det är riktigt skönt att sitta här en stund och gå i tankarna igenom året som gått. Det har varit händelserikt även om det känns att det inte egentligen "hänt" så mycket. Ens omgivning har nog blivit så mycket snävare pga denna Covid19. 

Jag fick idag min tredje vaccination mot det eländiga viruset. Kanske vi så småningom slipper det och kan återgå till något mer normal vardag. Fast han som stack sprutan i mig flinade när jag steg upp och gick: 

- Ses sen vid fjärde sprutan. 

- Är det så, frågade jag. 

- Med största sannolikhet, svarade han. Men det är kanske ändå ett mindre besvär att bli vaccinerad än att insjukna. 

Har inte mycket för vaccinationsvägrarna och så är jag så in i h*l*e*et trött på andningsmaskerna. Jag vill bara slippa dem! För evigt! 

Men året som gått ja, det skulle jag ju skriva om. 

I JANUARI hände inte så mycket. Hade en del på jobbet, före och efter årskiftet där är vår hetsigaste tid, men annars var jag mest uttråkad och rastlös. Det var mycket funderingar kring corona och hur året skulle bli. Hade - och har - extra sköra människor i min närhet som gör att jag nog är än mer försiktig. I januari fördes också diskussioner och förhandlingar om Bokullas - min mans hemgård - försäljning. 

Under FEBRUARI blev det klart att gården skulle få en ny ägare och efter hundra år som bondgård, bli något helt annat. Vi, som av praktiska skäl, hade bott på gården de senaste åren, var plötsligt i läge att söka efter ett nytt boende åt oss. Båda våra grabbar som även de tillfälligt hyst in sig på gården fick börja leta nytt boende. Även om omställningen var stor så var det med en enorm lättnad köpebreven skrevs på. Relativt snabbt hittade vi också vårt nya boende - som vi stormtrivs i. 

I MARS påbörjas tömningen av alla miljoooooner skrymslen och vrår som vi och andra förvarat de mest märkliga grejer i. På stallvinden fanns en liten stuga (!) från mitt barndomshem. Snyggt i bitar och delar, men som jag aldrig hittat en plats att uppföra den på. Även övrig släkt har gärna fyllt stallvindar och källare när utrymme funnits. Men nu skulle det tömmas. Aldrig har jag varit så glad att jag aldrig varit någon vrålsamlare som denna vår...

När APRIL kommer blir det att mer och mer vara på stugan. Och nu då vi vet att vi blivit med "stadsvåning" så kommer vi att kunna vara mer på stugan då inga krav finns att ta hand om hus och trädgård där vi bor permanent. Det blir att planera en liten skogsträdgård, eller en skärgårdsträdgård, vet inte vilkendera jag skall kalla den. Blir ju lite av båda. Med tyngdpunkt på lite! 

I MAJ måste vi föra min älskade hund, Aida,  till veterinären för den sista sprutan. Saknaden är så stor. Det är så tomt, samtidigt säger mitt sunda förnuft att nu i all flytt- och byggkaos är det inte läge där en ny hund. Och även om jag haft djur alltid är det plötsligt också ganska skönt att vara helt "ansvarslös". Inga djur, vuxna barn, inga barnbarn. Bara jag å gubben, å han är rätt så självgående ;). 

Den första JUNI flyttar jag in i vår lägenhet. Gubben stannar kvar ännu en månad på Bokulla och sköter det praktiska. Strax innan midsommar slår sommarhettan till och närheten till en simstrand oberoende om vi är hemma i vår lägenhet eller på stugan känns fantastiskt skönt. Nya lägenheten håller hettan utanför relativt bra, så jag fortsätter jobba hemifrån, som jag gjort i 15 månader nu. 

JULI var visst het och torr. Intressant hur snabbt man ändå glömmer. Skriver ivrigt om regniga svala dagar där i slutet av juli. Jobbar tydligen en hel del i juli och pendlar mellan hem och stuga. Skulle annars jobba från stugan, men är min brors egenvårdare och han klarar sig inte mer än någon dag utan hjälp, trots att han har hemvård och så. Och jag vill ju finnas nära till hands. Han är nu i terminalvård, men hemma så länge det går, vilket jag är glad för! 

Semester blev det i AUGUSTI då jag och lillungen hyrde en campingbil och snurrade runt med den i norra Finland i en dryg vecka. Samtidigt kom snickarna och byggde upp vår nya lilla sovstuga som också kommer att vara mitt kontor de dagar jag kan jobba från stugan. Lite terrasser kom till, och några planteringsbäddar grävdes för att nästa år fyllas av växter. Släkten hade en gemensam kräftskiva hos oss på stugan. Lyckad och alla njöt medan den varma natten omfamnade oss. 

SEPTEMBER går i invanda spår. Till helgen till stugan och jobb på hemmakontoret däremellan. Inget speciellt händer, men efter ganska intensiva månader med tömning av Bokulla och flytt är det skönt med en månad då inte så mycket händer. 

I OKTOBER kommer den första frosten. Åker på några små utfärder för att lufta kameran. Något jag knappt hunnit - eller ens haft lust med - under året som gått. Det har funnits så mycket annat. Fyndar lite växter på höstrea, men försöker hålla mig och hålla mig till den plan jag tänkt ut för skärgårds-skogs-trädgården. Den lilla. 

Där i NOVEMBER är det mycket som känns som innan corona. Åker över till Stockholm, och på båten är det nästan ingen som använder mask. I Stockholm är det ingen som använder det. Går på julmarknad på Zetas handelsträdgård och njuter av allt det vackra. 

DECEMBER kom med vinterkyla och vackert frost på träden. Även november var i år ovanligt solig och fin. Likaså december. All slask lyste med sin frånvaro ända till mellandagarna då temperaturerna steg närmare 0-strecket och vägarna blev fula och bruna. Isen på sjön utanför vår lägenhet blev tidigt tjock i och med att det var så kallt och ingen snö. Dagligen är nu skrinnare, skidare, hundrastare ute och går på isen. Själv har jag fått den insikten att med stora fönster och en sjö som med sitt vita är som en enorm reflexduk kommer det mycket naturljus in. Julen firades hos oss, med ungarna och äldre sonens flickvän. Henne som han friade till bara ett par dagar innan nyårsafton. Så nu har vi fästfolk i familjen. Heh.

 Love is in the air. Låt det så förbli. För alla och envar. Hela nästa året. 

Gott Nytt År 2022!