Medveten om att jag redan tidigare på sensommar gruvade mig lite för det där
att komma hem till ett hus, ett hem, som är inne i en huva av plast. Det känns
väldigt märkligt, och jag vet ju inte om det är på grund av det som jag
känner nästan ett fysiskt behov av att komma ut. Under några veckor sedan
jag kom hem med kattungen så kunde jag inte heller ha fönstren öppna på
grund av risken att Iris skulle vara lite väl nyfiken på världen utanför.
Nu har jag skaffat "kattsäkra myggnät" till framsidan av husets fönster så att
vi kommer åt att vädra. Men fortfarande är det plast runt huset.
Bara ur fönstret på gaveln kan jag kolla om det regnar eller om solen skiner.
Det känns märkligt.
Märker hur otroligt jag saknar utsikten från mitt arbetsrum. Hur ofta jag
i vanliga fall lyfter blicken ut över sjön när jag behöver grunna på något.
Nu ser jag bara en plasthinna på de nya fönstren. Som västa dimman ever.
Plasten är där för att skydda förstås. Ibland ser jag någon bygg-gubbe i sin gula väst
gå förbi. Ibland stannar han en stund och rappar väggen. Eller vad han nu gör?
Ser honom som i ett dis. Jag ser inte honom, han ser inte mig. Bara konturerna.
Förstår ju att det måste vara så. Vi som bor här vill inte att bygg-gubbarna kan glo in på oss,
och de vill nog lika lite bli påglodda av oss. Men det känns lite knasigt.
Saknar mig sjuk efter möjligheten att ta min kaffekopp och gå ut på balkongen
då jag tar en paus. Kunde gå ut på gården förstås, men där är det byggställningar
och liftar och små traktorer och cirkelsågar som sjunger sin bullriga låt.
Egentligen klagar jag inte på arbetet i sig. Inte ens bullret, faktiskt.
Det blir så fint när det blir klart, så missförstå mig rätt.
Följer bara intresserat mina egna reaktioner.
Av att inte ha, eller att ha en mycket begränsad, synkontakt med världen
där utanför. Som att ha ett försvagat sinne av något slag.
Men klagar gör jag inte.
Tänker på vår ålderstigna, lite dementa, granne som bor i en liten etta.
Hela sommaren har hon levt mitt i värsta bullret.
Utan möjlighet att öppna fönster ens, för att inte tala om att man
inte kunnat använda balkongen. Hon går inte så ofta ut vad jag vet.
Åldern och demensen har gjort henne lite ängslig har jag förstått.
All uppståndelse med alla maskiner och gubbar kan inte vara lätt för henne.
Så från den synvinkeln är jag bara banal som låter mig påverkas
av lite plast för fönstren och avsaknad av möjligheten att höstpynta
min balkong. Att jag inte kan ha säsongs- eller julljus på balkongen i år.
Men märker att jag saknar det alldeles förfärligt mycket.
Mer än jag trodde jag skulle göra.
*
Så jag åkte idag till gravgården en sväng, bara för att se till att min familjs
grav var så där extra fin. Tände ett ljus i lyktan där bara för att.
Och tänkte hur viktigt det faktiskt är att ha nåt att höstpynta.
En årstidstraditionalist som jag behöver det!
Men tröstar mig med att till vårvintern kommer jag att kunna se ut över sjön
igen. Och jag kommer att kunna gå ut på den nyrenoverade balkongen och
lyssna på kattugglans hoande i natten och se tranorna återvända.
Nu skall jag leka med katten så att den sover gott i natt också.
Ha det gott!
Kram Maggi
