VAD JUL ÄR...


Häromdagen när jag var och tände ljus på gravarna kikade jag in genom fönstren 
i kyrkan när jag gick förbi och fick en dust av julstämning över mig.

Ibland är det så att en äkta julstämning, vad det nu sedan är, kommer som
små gyllene duggregn över en.

För mig är det ofta det här stilla, tysta, enkla som ger mig julkänsla.

Det är ingen nyhet.
Så har jag alltid varit. Efter att jag kommit förbi den där
julklappshysteri-åldern, som tog slut där i övre tonåren, 
så har jag gillat juldagen mer än -aftonen.
Det är då lugnet infinner sig.

*

I morse, eller det var ju nog närmare middagstid när ungdomarna
började krypa upp ur sina vrår och bredde sig skinksmörgåsar och kröp upp
i min numera rätt slitna soffa, knäppte på Tv:n och hojtade till:

- Ja, men NUUU är det jul! Så här har det alltid varit! Bästa! Simpsons på TV.
Så som det var när vi var små! 

Och jag står lite häpen där och tänker....var det?

Personligen ger jag inte många poäng åt en skränig, ritad serie 
oberoende hur omåttligt populär den är, eller varit.
Om mina båda barn verkligen tycker att just den grejen är så juldag.
som juldag kan bli, så undrar jag nästan var sjutton jag varit dessa juldagar...?

Näe, nog har jag ju varit hemma, men förmodligen har jag tagit en bok och dragit mig
så långt bort från oväsendet på TV:n som jag bara kunnat.
För mig är Simpsons oväsen. Förlåt. Men så är det.

*

På det sättet har jag en så skön familj, att det alltid funnits utrymme
och tillåtelse att vara hur man vill på julen.
I synnerhet på juldagen.
Julaftonen kanhända har lite mer struktur. Inte mycket, men ändå.

*
Men nu är det juldag igen. 
Smyger ut i vardagsrummet och ser på familjen lite i smyg.

Sönerna mina och 'svärdottern' ligger nedbäddade i soffan och Tv:n står på.
En tittar på Tv. En sitter med sin laptop i famnen och en kikar på sin telefon.
Gubben ligger i sängen och läser en bok, men stiger upp och går och googlar
nåt på sin laptop. Själv har jag suttit i köket och redigerat bilder.
På min laptop.

Och det är också Jul. 
För jul är ju att njuta. Ta vara på stämningen.
Vara som man vill.
Runt våra laptoppar, 
doftar granen, lyser ljusen, och det är jul.

För Julstämning är där man trivs att vara.

Numera är det mer så här.
I morgon skal jag ge mig ut i naturen.
För jag vill och längtar.


JULBEKÄNNELSER, DEL 2



Jag laddar upp julsånger på Spotify och knäpper på min JBL,
och 'nu har vi jul här i vårt hus' klingar på medan jag stryker 
julduken och rör i potatislådan som står och sötnar på vedspisen.

Det är riktigt småidylliskt faktiskt.

*

Så spelas Decembernatt, eller Hallelujah, av Leonard Cohen
upp och jag stannar upp och faktiskt lyssnar på orden:

Nu sover stad nu sover land och överallt står snön i brand
inatt kan inget kväva eller kuva.
Och stjärnorna dom blänker matt på himlen som en hemlig skatt
i det tysta hörs ett dämpat
Halleluja
Halleluja,Halleluja, Halleluja,Halleluja

Nu sover sorg och vredesmod med saknaden och hjältemod
och bitterhet får sova med det ljuva
Nu sover dom som önskar tid med dom som tror på evigt liv
och änglaspelen klämtar Halleluja.
Halleluja,Halleluja, Halleluja,Halleluja

Nu drömmer vi i vintertrakt om lågorna som håller vakt
och om en plats som kan få hjärtat att jubla
De drömmer om hur allt ska bli när farorna har gått förbi
Vi vaggas av ett stilla Halleluja
Halleluja,Halleluja, Halleluja,Halleluja

Nu brinner ljus i mörka rum, nu blundar tvivlet för en stund
och om sanningen ska fram så får den ljuga
Nu blundar dom som jagar tröst och dom som redan släckt sin törst
och från andetagen flyr ett Halleluja
Halleluja,Halleluja, Halleluja,Halleluja,
Halleluja, Halleluja, Halleluja, Halleluja.....
Halleluja.. åhh.. Halleluja, Halleluja, Halleluja,Halleluja.

nu råder lugn och julefrid, snart nog tar nåt annat vid
men här får morgondagens skuggor inte ruva.
och sjunger kanske nån för mig och kanske sjunger nån för dig
ett sprucket men ett hoppfullt Halleluja.
Halleluja, Halleluja, Halleluja, Halleluja, Halleluja, Halleluja
Halleluja, Halleluja.........




På något sätt blir jag så tydligt påmind om det
enorma privilegium att faktiskt få fira jul som jag alltid gjort.
I fred.


Det känns riktigt klyschigt att säga det, men undrar om 
det inte är första gången under mitt liv som jag 
på riktigt 
tänker tanken att det kanske inte alltid kommer att vara så.

Att det finns folk som lider, dör, flyr...det vet vi alla.
Och mitt hjärta, liksom de flesta vettiga människors, är med dem. 

Men att det kanske finns dolda mörka makter som ligger och 
väntar på att ta över bara tillfället ges också så att
det kan påverka mitt lilla rara liv. 
Den insikten kryper obehagligt in i min idyll. 
Inte nu, idag, i nästa år, men det är något i rörelse.
En ondska...nåt.

Det är samtidigt lite barnsligt skrämmande att tillåta tankarna flyga så här, 
att här kunde ske något ont...
Men samtidigt känns det som om det var banalt att faktiskt inte tänka tanken.

Och jag bekänner, för första gången någonsin, att det kanske kommer
en tid då vi ser tillbaka på denna tid med längtan.
För jag har en obekväm känsla i mitt bröst om att:

...nu råder lugn och julefrid, snart nog tar nåt annat vid...

Hoppas inget mer än att jag har fel.
Totalt fel. Så fel man kan ha.


*

Min julstämning byts ut från glättig trall till en 
djup känsla om vad julen kanske ändå egentligen handlar om.
Att för oss som har det så otroligt bra ändå gäller det att 
förstå att ta vara på stunden och på varandra och verkligen, 
ärligt och öppet, uppskatta det som är.
Och hjälpa dem som lider. Som behöver oss.

Och jag tänker på alla dem som drömmer som så:

...De drömmer om hur allt ska bli när farorna har gått förbi...


*


För dem ber jag ett stilla:


Hallelujah! 





JULBEKÄNNELSER, DEL 1...


Egentligen gillar jag inte pepparkakor speciellt mycket. 
Jag har bakat dem sedan jag nådde upp till bakbordet. Året var 1972. Då var jag sex år.
Det är många år sedan nu.

Det är kanske mitt livs största paradox. 
Att baka något som man inte ens gillar speciellt mycket.
Om inte jag gömmer den under en gigantisk skiva mögelost.
Då kan pepparkaka vara bra - så man inte blir så kladdig 
om fingrarna av osten, vill säga.




Som en hyfsat engagerad mamma har jag hjälpt både en och annan son
in i pepparkaksbakandets underbara värld.

Bakar någondera av mina vuxna söner pepparkakor frivilligt? Någonsin? 
Nej, det gör de ju inte.

Men jag fortsätter. Envist.

Det kan ju låta lite patetiskt, men numera gör jag det inte för att
äta upp dem. Pepparkakorna alltså, inte sönerna. 
Jag gör pepparkakor för doften som sprids i huset. 

Julstämning skall råda. Det tycker jag nog.



Men jag kör billig färdigdeg från frysdisken.
Det blir bäst så när ingen ändå egentligen vill äta pepparkakorna...

I år hittade jag inte ens pepparkaksformerna.
Jag vet att jag borde ha dem i en glasburk. Bara det att burken också är borta.

Nå, jag kör lite trendiga runda pepparkakor med tryck från glasets botten.
Faktiskt tycker jag att de är riktigt fina. 
Champagneglas är bra till mycket! 

Och resultatet är riktigt snygga runda kakor.



Rätt fina faktiskt. Börjar vackla i min övertygelse om pepparkaksbakandes onödighet.
Kanske man borde baka en sats till?
Ändå. Bara en liten en? 

(Tomten på bilden har smugit sig med för en liten
adventstidsberättelse jag kör på facebook - bry er inte om honom.
Han är mest bara jobbig.)

Velar och väljer och inser att jag definitivt står i ett 
vägskäl gällande jultraditioner. 

Läste precis någonstans att samma doft av pepparkaka får man
om man slänger in lite nejlikor, kardemumma och kanelstänger i 
spisen då det är lite glöd kvar.

Då slipper man kakorna - som inte har en alldeles 
rykande åtgång precis - men får doften.

Så jag bekänner:
Jag gillar inte pepparkakor speciellt mycket.
Faktiskt mest bara doften.


GRÖN VÄNTAN...OCH LÄNGTAN...


Att vara eller inte vara - en julmänniska.
Det är frågan.

Jag tror det ändrar under år och ålder och livssituation. Naturligtvis gör det det,
vad banalt av mig att ens tänka något annat. Men för mig har det blivit kanske extra tydligt
just i år av någon anledning.

När jag var barn så fanns det inte i någons vildaste tanke att man skulle ta in 
julgranen innan julafton. Hu då...
I min barndom var det den här tiden full kaos i kök och ja...lite överallt i hemmet.
Det fejade och donades, städades och skurades. 
Det lilla jag minns av min mormor och juletid, hon dog när jag var sex, så
var det att hon satt böjd över kopparkannor och -kittlar och skurade och
hade sig. Däremot minns jag inte de skinande kannorna speciellt bra.

Jag skurar inte koppar, inte nu i alla fall. Jag städar inte skåp, inte nu i alla fall.
Jag gör rätt lite sådant egentligen, det lärde jag mig att skippa under mina år i 
blombranschen. Det finns bara inte tid för det då.

Däremot har jag lärt mig att njuta mer av adventstiden. Inte kanske på
bekostnad av julen, men själva helgen ger jag mindre fokus åt numera.

Det känns skönt.

I år tog jag in granen en vecka innan jul.
Det är mitt personliga rekord - alla år.

Det känns rätt - nu.
Så ändras man. 

Sedan kan det vara att jag är redo att slänga ut den mellandagarna, men så
får det vara så då.

Jag kanske bara tidigarelägger min jul lite grann. 


Samtidigt kanske jag tidigarelägger min längtan efter vår.
Går titt om tätt och kollar hur mina taniga pelargoner mår och
viskar åt dem att stå ut - bara ett par månader till så är ljuset här igen. 

De ser minsann taniga ut nu, men det är precis så de brukar se ut 
såhär års. Det blir bättre. 

Samtidigt är det något skirt över denna späda midvintergrönska 
som sträcker sig längtande mot det lilla ljus som finns att få...att nå.

*

Jag längtar också. Sträcker mig i tankarna till skärgården. 
Till stugan. Vill så dit. 

Om vädret inte ställer till små krokben så 
kommer jag att åka ut till stugan till nyår.

Det längtar jag så till.
Kanske till och mer lite mer än till julen...

...om man får säga så?

Och varför skulle man inte få det?!!!
Jag är en julmänniska, jovisst, men med en annan 
fokus och ny vision. 

Lite som när man kommer på att förspel kan vara bättre än.
Ja, men ni fattar? 

Men oberoende - grönt är skönt.



JULGRANARS VÄSEN...



I snart tre sekel har det sålts julgranar här på gården.
I tidernas begynnelse var det nog min svärfar som var först ut, sedan 
gubben min i många år, efter det kom hans kusins pojke, 
sedan systersonen, sen var det dags för 
min grabb att ta över och nu är vi där.

De här är odlade granar som kapas precis dagen innan 
de dyker upp till försäljning - vilket säkert är en orsak till att
människor återkommer till oss år efter år för att köpa sin julgran.

Den är garanterat nyfälld och färsk.



Ja, just det  - stans finaste julgransförsäljare, vet jag! 
Med stans finaste julgranar.

Men alla gånger går det ju inte helt som man tänkt sig...

När han, grabben, skulle lasta av sina granar så hände det sig att den 
översta, en riktigt fin och lång och (dyr) och tät och fin, sa jag fin redan?? jahajaha...
Men alltså en ovannämnd fin gran gled ner från lasset och landade rakt på huvudet.
Eller kanske det heter toppen? 
Bröt nacken sin, och blev en vacker gran...invalid, kunde man kanske säga?

Mycket fin i barren och grenarna - men topless, bokstavligen - och följaktligen osäljbar.

Lite som det där ordspråket om skomakarens barn som går utan skor
så blir det hos oss att julgransförsäljarens familj har en annorlunda gran i år...



Onekligen ser den lite...annorlunda...ut.

Men det som ju ändå är det viktigaste; den både doftar
och lyser lika fint som vilken "perfekt" gran som helst.

Och så här är det i år.

En lite olycksfallsbenägen gran fick komma till att lysa i helgen
trots allt. Inget gran-liv har varit förgäves om man tänker så :).

Hu...när jag skriver så, blir det plötsligt lite synd om alla julgranar......


Men här är den nu.
Pyntad, doftande, lysande och halv som gran,
men hel som JULgran! 

*

Nästa år blir det säkert så att även denna granbussines-go-on-line
och det blir möjligt att beställa granar via nätet.
De mest traditionella grejer smyger ju sig in där.

*

Och på tal om det! 

Jag har i år beställt så gått som all julmat på nätet.
Det levereras hem till mig nästa onsdagskväll.

L Y X de L Y X

Bara att slippa trängas i överfulla megastoramatbutikshelveten 
är julklapp nog för mig! 

Vilket ger mig tid, nerver och ro att ta mig till de där små
specialbutikerna för att handla det där lilla extra.
Jag talar om riktigt blombutiker, riktiga bageriet och så.
Riktiga små butiker som jag så gärna vill understöda.

På nätet klickar jag hem alla dessa vardagliga saker som tar sådan 
tid att släpa hem själv att när det är gjort så vill man inte se en butik mer
på länge, länge.

Jag har nog blivit en nätmatbutikare.

Visst tar det tid att klicka hem sina varor på datorn också.
Bara det att jag kan göra det hemifrån soffan medan jag 
myser i julgranens sken och samtidigt bläddrar bland alla julrecept i böcker 
och tidningar - och på nätet.

Sedan kan jag göra något skojigare av den tiden som jag 
annars skulle sätta på att svettas i matbutikerna.

Ja, vet ni...det här är fina grejer.

Och vi är ett steg närmare....JUL! 



DÄR ÄR DEN NU...


Under de där vinterkrispiga dagarna på stugan i november. Minns ni?

Då satt jag och skrev på ett framtida projekt, men vid sidan om föddes
boken om året på stugan.





Jag älskar ju det där stället så hjärtat skrynklar sig varje gång jag rattar dit mellan tallstammarna.

Nu har den fått en alldeles egen liten bok.
Nej, den är inte liten, den är rätt så stor faktiskt! Boken.

Och jag är så nöjd! 













Ja, jag älskar att låta fingrarna smeka över sidorna där mina bilder är.

Någon sade att lämna sina bilder liggande på datorns hårdskiva är som att lämna 
vindruvorna i en lada.
Först när de processeras och förädlas blir de till det finaste vin.

Samma är det med foton.


Foton blir än vackrare på papper! 

Så är det bara! 




DENNA LILLA VÄRLD...



...igår kväll satt jag och skrev på ett blogginlägg om hur underligt tudelad jag
blivit för världen, min lilla värld, och
mina skriverier här på bloggen.

Det ena är så stort och omvälvande, frustrerande och oroväckande faktiskt.
Och det andra är så enkelt och litet.
Gissa vilket är vilket...?

Känns lite fånigt att skriva om hyacinter och så när
man samtidigt matas med bilder från Aleppo, hör vilka galenpannor 
Trump väljer till sina närmaste medarbetare, vilken attityd
han besitter. Och här hemma? Vår regering då?
Allt det där med att dra åt det för oss finlandssvenskar genom minskad
service och annat sådant. Har statsministern verkligen försökt 
inskränka yttrandefriheten i pressen?

Och ändå är det ju sådant som jag inte kan göra ett endaste barr åt.

Jag kanske bara är trött? 
Då blir jag lättare känslig för sådant där som händer ute i världen.
Vilket ju åtminstone berättar att jag inte blivit helt avtrubbad än.
Kanske det är just därför som min blogg, för mig, 
blir viktig genom att vara den 
där lite banala kanalen att gå in i en stund?
Min lilla värld, där allt är just så fint jag vill att det skall vara.
Det är en värld på riktigt, bara lite smalt berättad. 

*

Nu är det morgon, och jag har precis stigit upp. Det är ännu skymning ute. 
I och för sig så är det så hela dagarna nu, men också klockan visar på skymning.
Jag är ledig idag, skall inte åka någonstans. Inte någonstans alls faktiskt.
Till och med maten kommer att komma hem till dörren ikväll.
Testar på en matkasse-hem.

Jag skall städa idag, vet ni.
Riktigt skurstäda. 

Det skall bli skönt att få kavla upp ärmarna och riktigt sätta igång.
Men än får jag sitta här ett tag och skriva.
Först kom katten och höll mig sällskap ett tag, sedan
hunden. Människorna i huset sover än.

Bara jag är vaken.


BAKA KAKA....


...ja, eller nåt.

Jag kan inte skylla på någon annan. Inte ens helt motivera det så det låter 
trovärdigt eller ens det minsta vettigt på något plan.

Det är nämligen så, att när jag slarvar in mig på någon småsunkig loppis så
är risken överhängande att jag kommer ut med någon kakform eller 
annan köksattiralj som är mer vacker - i min värld - än den är
vare sig praktiskt eller ens användbar.

Det må erkännas att någon, någon enstaka - kanske sjustaka - kakform har 
oförhappandes uppenbarat sig i mitt hem på helt oförklarligt sätt.
Eller nästan då. I mina stunder av rannsakan så inser jag ju 
att det är jag själv som släpat hem dem.
Dessa skeva kakformer. 

För att jag nu bara tycker att de är vackra. På sitt sätt.



Praktisk människa som jag ändå på något plan anser mig vara så
känner jag ett visst påtryck från mig själv till mig själv att 
faktiskt göra något vettigt med dessa hemsläpade 'skatter'.

Så jag bakar kakor för småfåglarna. 

Och känner mig lite nyttig. 


TRYING TO KEEP IT SIMPLY...


Vet  ni, jag undrar om det inte är så att jag de senaste åren 
hela tiden lite smått hjärntvättat mig själv att "keep it simply".
För när jag dyker ner i lådan med julpynt så finns där inte så jädrans
mycket mer. Delvis har en del gått sin tid till ände på grund av 
slitage och materialtrötthet, som det heter.

Delvis har en del hamnat i kläm, om man säger så. Helt uttryckligen då.
Några pappersstjärnor som jag pysslade och knåpade ihop här för något år sedan hade hamnat
underst i lådan. Sådant är inte bra för "fluffiga" pappersstjärnor. 
De blir liksom föredetta - på alla sätt.

Ja.




Jag har inte så mycket tomterött heller.
Som man kunde använda sig av.

Skulle vara de egenhändigt gjorda tomteluvanluvorna som jag mirakulöst fått med mig 
hem från någon blöt firmafest för ett antal år sedan, men de ja...skall
kanske bara stanna kvar i minnenas (jul)låda...där de hör hemma.

*

Ja, min jul är ju precis så sparsmakad, natur-materialig, och inte speciellt 
tomte-knall-röd som andras.

*

Lillungen som råkade komma förbi när jag plockade fram mitt 
'glammiga' julpaketspapper i muntraste naturbeige muttrade något
smått ironiskt om att var månne de glada julpaketspappren finns?
Dem har man ju inte sett på en tid. 
Typ aldrig.

Ja...*host*....man har ju inte det, nej.




Utan att desto mer filosofera varför jag gillar naturmaterial, naturfärger, 
naturmaterial, ja natur-i-sig liksom mer än det mesta andra så 
är det nu bara så det är hos mig, oss.

Gör det julen mer enkel?

Nja....så känner jag väl ändå inte.
Man springer lite mer runt för att hitta de mer ekologiska klapparna.
De mer naturliga materialen.
De mer...enkla lösningarna.

In my dreams är de. Mer enkla, lättare att åstadkomma.
Det bara ser mer ut så.

Och så är det ju så jag vill ha det.
Enkelt, avskalat, sparsmakat.
Och inte så mycket rött.
Eller guld...huu.....;)



Och när jag är inne på att vara så där naturlig så man nästan lite storknar av det hela,
så bakar jag en pizza-blanco med grönkål.

Och...det...är....så....gott.....mmmm....så...jag....funderar....mer...på....det
...här...med....jultraditioner....en....annan.....dag.

*Slurp*

DÄCKAD...


Något av det mest frustrerande som finns är bli däckad av förkylning
när man som mest borde vara på flera ställen - och det helst samtidigt.

På jobbet som jag freelansar på för tillfället är det säsong gånger tio
just nu. Att ringa och meddela att jag däckat i feber känns inte speciellt skoj.

Till weekenden har jag lovat ställa upp med en helt annan sorts engagemang,
som också den borde förberedas en del. 

Och så känner jag att när jag är hemma så borde en 
åtminstone ha ork och energi, trots en förkylning, att göra 
någon nytta här då - ens.

Åh, denna kvinnofälla - eller något. 
Duktighetsfälla? 
Känner män såhär?


Jag är helt enkelt inte så bra på att "vara sjuk".
Och jag är inte ett skvatt stolt över det.
Snarare tvärtom.

Är jag så stollig att jag alltid har lite dåligt samvete för att jag är sjuk?
Är jag så in i...hvte...korkad?

Antagligen...!

Tycker det skulle vara på tiden att lära sig ett annat tänk.

*

Jag talade till katten om det här idag. Hon var den enda närvarande.
Och hon somnade gott efter att hon uppmärksamt lyssnat till mig
 i tre minuter ungefär.

Så de om de! 

I morgon är en ny dag! 

SJÄLVSTÄNDIGHETSDAGEN


Efter en långfrukost gav jag mig iväg till gravgården för att tända ljus på
gravarna. Både min egen pappa och min svärfar vilar där, och båda
var de med i kriget. 
De var unga män då. 
Som mina pojkar är nu, ungefär.

Oplanerat kom jag till kyrkogården precis då kransnedläggningen 
vid hjältegravarna började. 


Så många unga män som aldrig återkom från kriget.
Så många drömmar som krossades någonstans därute i de finska skogarna.
Så många liv som slutade i en hjältegrav runt om i Finland.

Jag känner en tår rinna ner för min kind - och det är inte den isande kalla vinden
som förorsakar det. 
Jag blir märkligt rörd där jag står, lite avsides och följer med.


En kör och de samlade människorna sjunger 
"Här ligger jorden", solen skiner, det är vackert och lugnt.
Stillsamt och högtidligt.

Jag tar min korg med ljus och fortsätter min 
rutt till släktens gravar och tänder ljusen.



Ibland när jag är på kyrkogården, så brukar jag gå förbi fönstret 
till sakristian bara för att jag tycker så om statyn som står
där i fönstret. 

Stämningen som den förmedlar.
Lugn och högtidlighet.

Passar så bra till den här dagen på något vis.



IN FINLAND WE HAVE THIS THING...


...called Pizzaperjantai.

Pizzafredag. Förmodligen någon ivrig reklammakare som fått en aha-upplevelse
och börjat köra in pizzafredag som begrepp i människors sinnen.
Jag tror hen har lyckats, pizzafredag är ett litet begrepp redan.

Nu märker ju den uppmärksamme att det minsann inte är fredag idag.
Snarare tvärtom. Det är måndag, men se nu är det så lyckligt att 
det idag är både måndag och kind-of-fredag ändå.

In Finland we have this thing called självständighetsdag och det 
är ju av förståeliga skäl en helgdag. Så det är fredag på måndag i år.

Men till pizzan ja.

För en tid sedan ramlade jag in på en av Helsingfors mer seglivade krogar
och det kom sig att jag beställde en pizza där. 
Restaurangen är känd för sina ölsorter
(vilket jag inte begriper mig på, har aldrig lärt mig dricka öl, 
men också för sina kött-och korvkorgar som mättar vilken "karlakarl" som helst.)
Som "köttvägrare" blev alternativen på menyn inte så många, men det hänger jag
verkligen inte läpp för.
Åt en av de godaste pizzorna, alla kategorier, den kvällen.

Ni vet den där känslan när man bara vill att sällskapet man är ute med 
skall var tysta och koncentrera sig på sina korvar och köttbitar och ölen, 
så man själv kan för fullt känna in sin nya pizzaförälskelse.

Restaurangen heter VIISIPENNIÄ och har hängt med sedan 1956.

*

Ikväll, den kommande självständighetsdagen till ära, blev det 
ett försök att återskapa pizzan.
Att det lyckades! 

Ingredienserna är nämligen riktigt finska.
Lax och "muikkor".

Pizzan blir kanske inte vacker, men god....jo, ah, åh! 

*

Så här gjorde jag:

Helt vanligt pizzabotten med receptet på pizzamjölpåsen.
(en liten plåt)

Så lite tomatsås på (brukar köra en mild "pastasås" på burk
om de övriga påläggen är milda i sin smak så tomatsmaken 
inte tar över.

Sedan stekte jag lätt upp en liten bit skivad purjo och en
vitlöksklyfta.

Bredde osten över.

Och på den tunna bitar av gravad lax, och
ett par nävar färdigstekta muikkor.

Och så in i ugnen på 225 grader för en kvart.

Sedan råkade jag ha lite svart "rom", dvs tångkaviar
som jag klickade på tillsammans med små duttar av 
creme fraise smaksatt med riven pepparrot, salt och peppar.

Och så lite färska basilikablad.

*

Och ja, det är finskt, nordiskt, och alldeles galet gott!