DAGS FÖR LITE SKUMVIN I TISDAGSKVÄLLEN...

Ja, så kan det gå.

Det är inte alla tisdagar man har en orsak att skjuta iväg en champagnekork 

i luften precis. Eller jag har inte det - vad vet jag om er andra?

Men idag var det då min tur att ha en skumpa-tisdag och det 

av ingen mindre anledning än att jag faktiskt avklarade min första

del-examen på min vandring mot en specialyrkesexamen inom fotografering.

Från och med i dag är jag då fotograf - så där på riktig. 

På-vuxnas-riktigt. 

Och på något plan.

Min utbildning fortgår ännu ett bra tag, har som sagt precis bara klarat 

av grunderna i yrkesfotografi. 

 Det är nämligen så att jag skall fortsätta och 

specialisera mig på det här med naturfotografering, 

men idag blev då mitt examensarbete - steg ett - godkänt. 

Så därför lite skumvin så här i tisdagskvällen. 

*

Samtidigt är allt bloggens fel.

Hade jag inte börjat blogga, hade jag inte köpt en bättre kamera, 

hade jag inte velat lära mig mer om fotografering, hade jag inte

börjat fotografera natur, hade jag inte velat ta mig mer ut i naturen,

hade jag inte upptäckt en massa finheter därute, hade jag inte...

Ni vet hur det är - det ena ger det andra. 

Så där som livet ställer till det för oss.

Ibland på gott, ibland på ont.

Man får bara ta det som det kommer, har någon 

vis någongång sagt. 

Det är klart det här har gett mig gott. Att börja fota och att ta det

hela till en lite mer pro-nivå har gett mig en massa nya vänner, 

nya kontakter, nya utmaningar och nya tillfredsställelser - och 

minst lika många utbrott av frustration till följd av 

okunskap och otålighet.

Vad jag vill fortsätta med är att behålla bloggen som mitt privata vardags-rum. 

Bjuda in er på en kopp kaffe eller ett glas vin (för skumpan är slut för idag...)

Jag kommer att fortsätta att blogga som förr, med de

i stunden tagna bilder - precis som förr. 

För min blogg kommer inte att bli en del av min marknadsföring. 

Det är så jag vill ha det. Den skall få fortsätta vara en parkeringsplats 

för det otvingade ordet att florera på 

och en plattform för vardagsbilder att bosätta sig i. 

*

Men ja, en liten milstolpe uppnådd idag. 

EN DOLD PÄRLA...

För en tid sedan så var jag på en tillställning där man frågade mig om 

jag kunde tipsa lite om vilka nationalparker det skulle löna sig att besöka. 

Nå, min åsikt är kanske mest den att alla nationalparker är fina på sitt sätt 

och värda ett besök, men jag nämnde nu några som jag tycker om.

Det var innan jag hade nöjet att besöka Kauhaneva-Pohjankangas nationalpark.

Om jag då vetat, hade den här nationalparken åkt mycket högt upp på min lista! 

Nationalparken med det omöjliga namnet Kauhaneva-Pohjankangas är södra Österbottens 

största ombrogena högmosse. Ombrogen betyder att mossen, eller myren är nederbördsförsöjd,

det vill säga utan påverkan av grundvatten. En sådan här myr är mycket näringsfattig. 

Det bidrar säkert till känslan av att tiden stannat därute på myren.

Inget växer snabbt eller blir frodigt i denna näringsfattiga miljö. 

Och jag fascineras så av stämningen ute på myren.

Spovens ödsliga ski, de knotiga tallarna som förmodligen är mycket gamla trots sin 

kortväxthet. Den totala ödsligheten som bara kan upplevas på en myr.

Den som är så vacker! 

Kauhaneva-Pohjankangas nationalpark har en intressant historia också.

Här igenom gick nämligen en av Finlands äldsta vägar nämligen

Kyrönkangas väg som omnämns i historieböckerna redan på 1500-talet.

På den tiden var vägen bara en stig, men blev sedan en ridväg och efter det en 

viktig postväg och en förbindelse mellan Österbotten och södra Finland. Vägen är numera

en vandringsled och då man besöker nationalparken går man ett tag på 

den uråldriga vägen. 

Om man ser till mängden besökare är det här Finlands minst besökta nationalpark, vilket 

är totalt obegripligt om man en gång besökt den här platsen! 

Här är så vackert att jag kunde gott tänka mig sätta mig en höstmorgon i bilen 

och skurra iväg i tre och en halv timme för att vandra där en gång till! 

Här finns en stig som man kan gå runt längs. Hälften av den är sådana här "pitkospuita" - vad det nu sen kan heta på svenska...spång?

Rutten som man kan gå runt är ca 5 km, vilket är precis perfekt för en liten dagsutfärd. 

Däremot märkte jag att det tog betydligt mer i tid att gå dessa 5 km här

än det skulle ha tagit på en annan plats. Här fanns bara så mycket fint att stanna och 

beundra och förundra sig över! 

På flera ställen såg jag bland annat brushanar som trippade omkring längs stränderna. 

Storspoven flög över, måsarna jagade korpen...

Och det bästa - jag hade hela nationalparken helt för mig själv! 

Man startar nämligen från den ena parkeringen och om man rundar stigen kommer man 

också till den andra parkeringen. Inte heller där fanns en enda bil. 

Med tanke på hur glest besökt denna pärla är, så är det lite 

överraskande hur välunderhållen spångarna och pausställen är.

Det är riktigt prydligt överallt. Och på väg tillbaka till parkeringen längs

den stig som går genom Pohjankangas tallmoar kunde jag se att man 

i år byggt nya, fina och breda, gångbroar över sumpmarken. 

Att vandra längs den här nationalparkens utmärkta stig är bara ren njutning! 

Älskar stämningen på myren! 

Jasså, jag har sagt det? 

Jag startade min rundtur från Nummikangas. 

Behöver jag nämna att det var rätt så torrt längs sandvägarna då jag körde dit? 

Nähe...det blev också klart?! 

*

Men en doldis är denna naturpark. Och en pärla! 

Kommer säkert tillbaka en dag. Det vet jag at jag gör! 

YTTERSKÄRGÅRD...

Det är något alldeles eget och extra fint med den där karga ytterskärgården.

Numera för den en allt mer tynande tillvaro vad gäller mänsklig närvaro.

Möjligheterna att bo och leva därute har krympt en längre tid, fiskare är

väl inte det mest attraktiva yrket precis? Många traditionella skäri-yrken försvinner

och har redan försvunnit. 

På Gåshällan hittade man små dolda tecken på en tid som varit.

Det är ett tag sedan man hissat flaggan i den här flaggstången...

Men tiderna kanske ändrar?

Med alla de möjligheterna som digitaliseringen ger kanske 

det finns de som kan - och vill - bosätta sig där det nu inte finns möjlighet till utkomst?

Inte bara på en karg holme i ytterskärgården utan annars också.

Den verkliga stötestenen lär väl ändå vara den allt mer glesa infrastruktur

som troligen omöjliggör det hela.

Som världen ser ut nu.

Jag njöt fullt ut av mina dagar på Gåshällan.

Sköna små turer runt ön, skoj sällskap, och som sagt löjligt fint väder! 

Den här tiden när man rör sig på skären skall man vara medveten om

att det finns en hel del fåglar som häckar lite här och där.

Det gäller att inte störa dem i onödan. Jag skrämde upp en mås från klippan

på bilden ovan. Först tänkte jag att den bara ja, flög upp. 

Men så när den fortsatte cirkla runt mig anade jag att den kanske hade sitt

bo där i närheten. 

Jag valde att gå därifrån, men snubblade nästan på dess rede.

Så öppet och oskyddat men ändå på sitt sätt osynligt låg ett par ägg där

vid grästuvan. Med den växtfart som sommarvärmen gett skall nog det där

boet vara än mer skyddat den dag ungarna kläcks. 

Vad kan man säga?

Tack och go' natt! 

P.s. Är man i knutarna vill jag tipsa om en annan liten pärla nämligen

Truthällan. Där kan man övernatta i en fin stuga, tillgång till bastu och

grillplats och allt till priset av en frivillig bastupeng! 

Den hittar man här:

62°24,3’ 21°10,3

BLÅTT VECKOSLUT...

- Hejdå, båten!

Vi, min fotokurs och jag, blev dumpade på en ö

långt ute till havs i fredags. 

Vädergudarna verkar ha ett gott öga till oss, för vad jag minns

har vi inte varit på en enda gemensam resa där vädret skulle ha varit dåligt.

Jag menar, det kunde ha hällregnat, varit 5 grader varmt och blåst nordlig vind.

Men det var det inte - tack vädergudarna, för det! 

Gåshällan är en klippig ö långt ute i Närpes skärgård. Naturstationen, som ägs av Forststyrelsen, 

är en renoverad föregetts sjöbevakningsstation. 

På öns norra del finns en föregetts lotsstation, som numera fungerar som

en stödpunkt för båtfolk. 

På naturstationen kan upp till 20 personer övernatta bekvämt. Man hämtar med sig 

både mat och vatten och kockar själv. 

Båtfärden tog 1 1/2 timme, lite drygt kanske pga av vinden? 

Vi startade från Kalax småbåtshamn.

Men vad gör man nu sen på en sådan här ö en hel helg? 

Nå, tanken var ju att fotografera fåglar och karg skärgårdsmiljö. Det fanns det gott om,

även om fåglarna smått envisades med att vara utom räckhåll för objektivet. 

På bilden ovan susade dock en skedand förbi med hiskelig fart. 

(Och ja, det finns vattenstänk på min lins, så ni får leva med "plupparna" 

i himlen - jag orkar bara inte just nu redigera bort dem...

...note to self: Putsa linsen, first thing tomorrow!)

Vädret var som sagt alldeles underbart! 

Som fotograferande person så förhåller man sig ofta lite kinkigt till det där

hårda ljuset mitt på dagen, men visst förmedlar det en känsla av sol och sommar?

I skrivande stund sitter jag i bilen och skriver. Har jobbar bort lite sådant

som jag kan göra oberoende var jag är. Har tagit in på en camping för att 

ladda upp datorer, kamerabatterier och telefonen. Skall snart krypa

"i säng" här bak i bilen. Människor lyfter lite på ögonbrynen när

jag säger att jag tycker så om att resa - och sova - i min bil. 

I morgon skall jag ta och kolla in en nationalpark här i närheten. 

Byter hav mot kärr. 

ARKTIKA - PÅ VÄG MOT TUNDRAN

Arktika, ordet finns inte riktigt på svenska, inte på det sättet att man med det menar 

de stora fågelflockarnas flytt till sina häckningsområden på ryska tundran. 

På finska heter fenomenet arktika, och jag tycker det är ett 

vackert ord för en mäktig naturupplevelse, så jag tänker egenmäktigt 

införa det i det svenska språket, typ från och med NU. 

Miljontals fåglar, alfåglar, gäss och svanar flyger enligt samma rutt som de använt i tusentals år, sedan senaste istiden. Och varför ändra på ett fungerande koncept liksom? Att det just blev den här

rutten förklaras med att fåglarna gärna sträcker längs kustlinjer och då de lämnat Estlands kust så

siktade sig in på följande synliga landlinje. Då, efter istiden, råkade det vara

nuvarande ryska Hogland (Suursaari) som precis blivit synlig

i och med landhöjningen som fick bli fåglarnas orienteringspunkt.

Idag sträcker sig Hogland knappa hundra meter ovan vattenytan, och 

många, många andra öar har ploppat upp genom vattenytan under dessa 10 000 år

sedan istiden och styr fortsättningsvis fåglarnas färd mot tundran. 

Arktikan pågår i ungefär en månads tid. De första är alfåglarna och bland de sista flyttarna 

är prutgåsen som skall ta sig ända till Taimyr-halvön. Dit är det långt.

De vitkindade gässen väljer att stanna vid Novaja Zemlja, som också är långt borta,

men de här prutgässen flyger ännu ett par tusen kilometer till för att nå sina häckningsplatser.

Det är häpnadsväckande hur starkt detta behov att föröka sig ändå är! 

Och det tisslas och tasslas precis vart man än tittar just nu! 

Skäggdopping-paret dansade för oss i viken, silvertärnorna gjorde småtärnor på stenarna vid stranden, orrarna spelade på en klippa ute på en ö, 

ejdrarna o-uuuaade, och skrakarna hade åsikter om var revirgränsen riktigt skulle dras.

Så full rulle som det bara kan vara!  

För en söndagsstaijare, som jag, hade ju vädergudarna varit nådiga och gett vackraste

sommarväder man bara kan tänka sig! 

Arktika eller inte så hade jag njutit av mina dagar därute i havsbandet likaväl. 

Att det var så lugnt, alldeles spegelblankt, var ju riktigt njutbart på alla nivåer och med alla sinnen.

Men eftersom tanken var att följa med arktikan så var det väl så där.

Inte för att det inte skulle ha flyttat fåglar, jodå. Men då det är högtryck så flyger dom 

högt, högt uppe. Och är det riktigt stiltje så väntar de också in tjänligare vindar.

Plötsligt ropade någon staijare till: 

Nu kommer de, en stor mängd gäss rakt emot! 

Utan kikare eller tubkikare såg jag mest bara blå himmel.

Och kanske, kanske något smått som likaväl kunde vara flugskit på linsen.

Men det var gäss. I massor! 

Men visst kom det, plog efter plog efter plog med flyttare. 

MORSDAG...

Ända sedan 1960 har Meteorologiska Institutet fört statistik över temperaturerna

på morsdag. Här i Finland firar vi ju alltid morsdag andra söndagen i maj. 

I år slogs alla tiders värmerekord på morsdag! 

Det är helt galet varmt! Vi skall precis äta morsdagsmiddag ute i pergolan,

men vi måste vänta ett tag till så det blir lite svalare (!) i första delen av maj! 

Men inte klagar jag inte! Tvärtom! 

Sitter i skuggan, smuttar på lite vin och inväntar att en middag skall serveras.

Ingen större fel på tillvaron inte.

Kom igår hem från sydöstra Finland där vi var och kollade in

det här fenomenet Arktika, mer om det sedan i ett annat inlägg. 

Nu skall jag bara lapa sommar ett tag! 

SMÅ INSIKTER...

Senaste veckan hade jag nöjet att ha min förstfödde (med katt) - eller kanske det var katten

med sin människa - boende här hos oss några dagar. 

Han behövde flytta ut ur sin lägenhet för en vecka, med sina grejer, utom möbler och kärl då.

De kunde bli kvar, men i princip det övriga skulle med. 

Det var inte mycket grejer han hade med sig. Det mesta var kattens grejer; 

klätterträd, sandlåda, transportbag. 

Och så hans kläder som rymdes i ett par, tre IKEA-kassar.

Nästan samtidigt körde jag min yngre till båten för att han skulle åka

på en resa med sina kompisar. Han reste med en gammal skolryggsäck. 

Och den såg till och med lite tom ut.

Och jag insåg att jag på något vidunderligt sätt lyckats med konststycket

att få två minimalister till barn! 

Nu är det ett smärre under i sig, eftersom de med facit på hand

minsann vuxit upp med en mamma som både pyntat och haft sig,

shoppat nödvändigt och en faslig massa onödigheter, och verkligen haft 

en allt annat än minimalistisk syn på tillvaron. 

Så här i efterskott kan jag ju bara vara glad att jag inte totalt miljöförstört dem! 

*

Jag har långt kvar till minimalism. Så är det bara.

Men något hände det där halvåret för något år sedan då jag 

köpstoppade. Och det har stannat kvar. 

Lusten att o-shoppa det där o-nödiga. 

Läser också med intresse hur man tänker kring det här med

minimalism, köpstopp och downshifting och allt det. 

För visst är det så att vi väljer dessa just för att vi kan. 

Och kan välja annorlunda - om vi skulle vilja. 

H Ä R

en riktigt intressant synvinkel på just den aspekten. 

Att kunna välja bort är kanske det nya svarta?

Vilket gör mig lite...obekväm, och lite olustig.

Jag vill ju inte vara ett sådant där rö för vinden som passar in i de

senaste medelklasstrenderna och nymodigheterna. 

Men samtidigt så vill jag inte längre konsumera som jag gjort förr. 

Och eftersom jag downshiftat i arbetstid (...och lön) så är jag så illa tvingen

att konsumera mindre. Och personligen känner jag att det bara känns bra! 

Men inte känner jag mig speciellt trendig för den skull. 

Snarare tvärtom. 

Jag börjar lära mig av mina barn. 

Less is just enough.

Och det ligger en underbar befrielse i att ha mindre grejer att ta hand om.

I morgon skuttar jag i bilen och drar så långt österut längs finska viken 

man kommer innan ryska gränsen kommer emot. 

Under några dagar skall jag kolla in det man kallar Arktika.

Arktika är de arktiska flyttfåglarnas vårflyttning mot den ryska tundran

och Ishavets stränder. Hundratusentals fåglar flyger längs en uråldrig rutt

år efter år efter år. 

I år skall jag ta en titt på hur det ser ut. 

Har packat vad som behövs för några dagar "on-the-road" och inser att 

utöver maten så har jag packat allt jag behöver för att klara mig en weekend.

Eller en vecka, eller en månad, eller ett halvår!

Det jag klarar mig på en weekend det skulle jag galant klara mig också på i en månad eller mer.

Klart jag skulle behöva fylla på med vatten, mat och behöva tvätta mina kläder.

Men jag skulle klara mig - gott och väl.

Och det är nog den tanken, då den slagit rot, som gör att man kanske

börjar tvivla på om man verkligen behöver allt det där som man 

därhemma samlat på sig under årens lopp?

Det enklaste är ju att packa ner i lådor och påsar det man 

vet med sig själv att man inte vill ha i sin vardag och förvara det - någonstans.

Bara att kolla hur många nya företag som ploppat upp med förvaring av 

privatpersoners lösöre under de senaste åren för att inse - det finns en faslig massa grejer

som ingen vill ha...

Att gå in på någon av dessa företags sidor och kolla vad det kostar att förvara

sina saker man (kanske) inte ens egentligen vill ha, sätter en bra prislapp på vad man

skulle - eller inte skulle - vara redo att betala för sitt oönskade lösöre. 

Om man nu inte skulle känna för att spara på det i sitt hem och låta dessa

onödiga saker uppta plats där. 

Åh, man kunde filosofera om det här i oändlighet känns det som! 

Men det skall jag inte, jag skall ta en dusch och packa det allra sista

innan det blir tidig uppstigning och avfärd mot öster.

See you! 

AFTONSKEN...

Solen håller på att gå och lägga sig, det har varit vårens första riktigt varma dag.

Marken har torkat upp efter vinterns blöta och det var härligt att igen kunna slänga

sig på marken för att titta och fota vårens sippor. 

Katten Myrra, är oftast en riktig ensamvarg som kommer och går, men när

jag lade mig ner i gräset för att fota kom hon och buffade på mig,

satte sig på mig, lade hon sig inte också på sipporna jag skulle fota.

Men det är sådant man får ta. 

För visst är det mysigt med en katt med på svängen genom trädgårdens utkanter.

Eller kanske det är precis tvärtom? Att det är hon som tycker det är skoj med sällskap

in i hennes marker och domäner? 

Det är skumt härinne i lunden där fallna träd får ligga kvar och murkna ner

och på det sättet ge livsmiljöer för många insekter och andra djur. 

Om ett par veckor är hela marken täckt av liljekonvaljer, 

redan nu ser man bladen sticka upp som små taggar ur marken. 

I fjol planterade jag ramslök här i lunden, och till min glädje har de alla övervintrat! 

Hurraaa!!! 

Kanske jag vågar knipsa åt mig något blad redan i år?

Fasanherren har två fruar i år. 

Det har funnits fler fruar förr, men så kom duvhöken och gallrade i beståndet lite.

Där går de värdigt omkring i lunden och pickar och har sig. 

*

Idag skiner solen igen, lika fint som igår.

Jag sitter här och skall bara skriva klart det här, sedan kokar jag mig en

kopp kaffe och tar mig ut igen. 

Jag skall skörda årets första skörd.

Medan jag gick på min kvällspromenad märkte jag att nässlorna 

är just nu precis perfekta för skörd. 

De står på agendan idag. 

Häääärligt med vår hörni! 

OM ATT RESA...

När jag var barn jobbade min mamma en tid inom resebranschen, och då på sjuttiotalet hade min familj förmånen att resa en hel del och bo på trevliga hotell ute i Europa. 

Samtidigt var min familj mer lagd åt det enkla och mer natur-upplevande sättet att resa, redan då.

Så jag fick liksom båda delarna med modersmjölken så att säga. 

Under en stor del av mitt vuxna liv har jag helst rest bekvämt och gärna betalat lite

mer för ett bekvämt boende, lyxig frukost, åkt taxi - mycket och gärna.

Men totalt i motsats till andra "mogna personer" så uppskattar jag mer och mer att resa enkelt, 

för att inte kalla det simpelt, med enkel packning och avskalad lyx. 

Numera njuter jag lika mycket nästan mer av en enkel rätt tillredd på en Trangia vid en 

sjöstrand med utsikt, som en trerätters på någon snofsig restaurang. 

Jag föredrar friheten framför bekvämligheten, kanske man kan säga så? 

Efter rätt många dyra restaurangrätter under årens lopp uppskattar jag helt enkelt 

mer att kunna lägga mer pengar på andra upplevelser än maten. 

Och god mat...det kan man minsann fixa till på en Trangia likaväl. 

Bilderna här är från min resa till Hornborgasjön för en månad sedan. 

Att se - och höra - dessa tiotusental tranor som mellanlandar här innan de ger sig vidare till

sina häckningsplatser var verkligen värt resan! 

Och här kommer jag, glidande på ett bananskal, in på en annan aspekt - vad är värt att resa till? 

Numera är jag föga intresserad av att resa på solsemester till en av turister överfull badort med gigantiska hotell som slukar tusen turister i en enda tugga. 

För att vara ärlig så sätter jag mig så mycket hellre i min enkla bil och styr ratten efter känsla, 

ser hur långt jag kommer på en dag och slår läger på någon lämplig plats. 

Och det är det jag sitter och planerar här i fredagskvällen. 

Sommarens utfärder, korta och lite längre. 

Ensamma, tvåsamma och mångsamma. 

Har städat och rensat ut härhemma med den totalt egoistiska tanken

i bakhuvudet om att ha mindre grejer att ta hand om här och mer

tid att spendera bakom ratten på väg - någonstans. 

Det är så jag vill ha det. 

Mitt hem skall vara min borg, men inte min boj. 

Mina färder skall lindra min längtan, utan att belasta något annat.

Enkelheten är självvald, men inte avstängande.

Mina stigar skall vara mina att vandra, inte någon annans.

Välkomnar sällskap, men skyr inte ensamhet. 

Det finns en sanning i begreppet:

Det är ju inte målet - utan resan som är viktig.

Det är det som räknas.

*

Kommer mitt i allt att tänka på en dikt av Karin Boye:

I RÖRELSE

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd.

Men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, 

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen där man sover blott en gång.

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

*

Kunde inte sagt det bättre själv.

VI ÖVERVINTRADE...

Tänk att det ändå varje vår känns lika underbart att bära fram utemöblerna 

och lite starta upp en ny sommar! 

Även om vi i år inte direkt blivit bortskämd med soliga och varma dagar så 

är det alltid bättre så här än fjolårets snöslask till första maj. 

"Vårblommarna" på terassen kan möjligtvis tyckas aningen risiga och grå

och eventuellt kan det vara så att man inte på direkten kommer att tänka på 

vår och skira pasteller när man ser mina krukor. 

Men så är de också fjolårig lavendel som övervintrat i stugan.

Även om jag förstår att man kan ställa sig lite skeptiskt till det hela,

men det är faktiskt liv i dessa rishögar. 

De har alltså övervintrat inne i stugan (som inte är uppvärmd) och 

utan bevattning (för ingen har varit där på hela vintern), så nu återstår bara att 

se om det blir nåt av de här? 

Men ja...fräschare vårblomster har man ju sett på folks terrasser...

Å andra sidan, det är ju rätt ruggigt och grått i övrigt också ute i skärgården

så här års. Inga löv har spruckit ut och här finns inga gräsmattor som grönskar.

Ljungen, som växer överallt, är ännu grå och risig även den. 

Men viken glittrar blå och vikens bevingade invånare är alla på plats.

Till och med uttern som jag bongat för ett par år sedan visade sig i år igen. 

Vad skoj om den skulle bli stationär i viken, den med. 

Och Aida, här med den något pinade minen då trimningen är på hälft.

Hon har inte så mycket emot själva trimningen bara att det är slött då det tar så lång tid

och man hellre skulle vilja lägga sig i solen och bara mysa.

Vad en liten hund ändå hamnar att utstå...

Ett kärt återseende efter övervintrandet i lådan i lidret var de här "automat-vattnarna" som jag 

bara inte kan tala varmt nog om. Och även om jag orerat en del om dem genom årens lopp, 

så vill jag än en gång lyfta fram dessa små krukbevattnare och hur genialiska i all sin enkelhet de är.

Bara att stoppa ner en eller några, beroende på krukans storlek, i myllan och andra änden i en

behållare med vatten och det enda man behöver se till är att vattenbehållaren hålls full.

Helt suverän för oss som inte har eller inte vill besvära någon att sköta om sina krukväxter 

medan man själv är på annan plats. 

Mina rishögar till lavendel fick sina Blumat-automater så det skall inte i alla fall

falla på avsaknad av bevattning, då jag inte är på plats,  om de tar sig eller inte. 

Slutligen invigdes både våren, de utsläpade sommarmöblerna och de övervintrade plantorna 

med lite skumpa och struvor. 

Och jag känner, som så ofta, att lyckan med en liten undangömd del av världen, som

bara är ens egen, är att här får det bli viktigt med att fylla på vatten i fågelbadet, här får 

man gå och smeka sina växter och tala till dem. Här får man sitta och glo på solnedgångar 

och bara lyssna till vinden i furorna. Här är, för en liten stund, världens all ondska 

och alla olösta problem, lite längre bort än de är till vardags. Här går tiden lite långsammare,

andetagen är djupare, lugnet mer påtagligt. 

Jag tittar på mina risiga, men dock övervintrade lavendelplantor, petar på

de grå buskarna och letar efter knoppar som lovar grönska, jag räknar in fåglarna

i viken, dammar av möbler, välkomnar alla de som övervintrat - de som klarat sig.

Så slår det mig.

Tänk om växter och djur hade makt, om de kunnat - hade de

också då tittat på mig på samma sätt:

Tänk, hon är här igen. Hon överlevde ännu en vinter!