För en tid sedan så var jag på en tillställning där man frågade mig om
jag kunde tipsa lite om vilka nationalparker det skulle löna sig att besöka.
Nå, min åsikt är kanske mest den att alla nationalparker är fina på sitt sätt
och värda ett besök, men jag nämnde nu några som jag tycker om.
Det var innan jag hade nöjet att besöka Kauhaneva-Pohjankangas nationalpark.
Om jag då vetat, hade den här nationalparken åkt mycket högt upp på min lista!
Nationalparken med det omöjliga namnet Kauhaneva-Pohjankangas är södra Österbottens
största ombrogena högmosse. Ombrogen betyder att mossen, eller myren är nederbördsförsöjd,
det vill säga utan påverkan av grundvatten. En sådan här myr är mycket näringsfattig.
Det bidrar säkert till känslan av att tiden stannat därute på myren.
Inget växer snabbt eller blir frodigt i denna näringsfattiga miljö.
Och jag fascineras så av stämningen ute på myren.
Spovens ödsliga ski, de knotiga tallarna som förmodligen är mycket gamla trots sin
kortväxthet. Den totala ödsligheten som bara kan upplevas på en myr.
Den som är så vacker!
Kauhaneva-Pohjankangas nationalpark har en intressant historia också.
Här igenom gick nämligen en av Finlands äldsta vägar nämligen
Kyrönkangas väg som omnämns i historieböckerna redan på 1500-talet.
På den tiden var vägen bara en stig, men blev sedan en ridväg och efter det en
viktig postväg och en förbindelse mellan Österbotten och södra Finland. Vägen är numera
en vandringsled och då man besöker nationalparken går man ett tag på
den uråldriga vägen.
Om man ser till mängden besökare är det här Finlands minst besökta nationalpark, vilket
är totalt obegripligt om man en gång besökt den här platsen!
Här är så vackert att jag kunde gott tänka mig sätta mig en höstmorgon i bilen
och skurra iväg i tre och en halv timme för att vandra där en gång till!
Här finns en stig som man kan gå runt längs. Hälften av den är sådana här "pitkospuita" - vad det nu sen kan heta på svenska...spång?
Rutten som man kan gå runt är ca 5 km, vilket är precis perfekt för en liten dagsutfärd.
Däremot märkte jag att det tog betydligt mer i tid att gå dessa 5 km här
än det skulle ha tagit på en annan plats. Här fanns bara så mycket fint att stanna och
beundra och förundra sig över!
På flera ställen såg jag bland annat brushanar som trippade omkring längs stränderna.
Storspoven flög över, måsarna jagade korpen...
Och det bästa - jag hade hela nationalparken helt för mig själv!
Man startar nämligen från den ena parkeringen och om man rundar stigen kommer man
också till den andra parkeringen. Inte heller där fanns en enda bil.
Med tanke på hur glest besökt denna pärla är, så är det lite
överraskande hur välunderhållen spångarna och pausställen är.
Det är riktigt prydligt överallt. Och på väg tillbaka till parkeringen längs
den stig som går genom Pohjankangas tallmoar kunde jag se att man
i år byggt nya, fina och breda, gångbroar över sumpmarken.
Att vandra längs den här nationalparkens utmärkta stig är bara ren njutning!
Älskar stämningen på myren!
Jasså, jag har sagt det?
Jag startade min rundtur från Nummikangas.
Behöver jag nämna att det var rätt så torrt längs sandvägarna då jag körde dit?
Nähe...det blev också klart?!
*
Men en doldis är denna naturpark. Och en pärla!
Kommer säkert tillbaka en dag. Det vet jag at jag gör!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar