nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga
DEN ENAS DÖD DEN ANDRAS BRÖD
KYLIGT
OCH DET VART MORSDAG
TIDENS GÅNG
SKOGSTRÄDGÅRDEN
ÄNTLIGEN REGN
Vill bara skutta in här helt snabbt och skriva några rader.
Att bo så här med sjön ett stenkast ifrån (bilden tagen från balkongen) så måste jag bara meddela att idag så försvann isen från sjön. Ännu på morgonen flöt några tunna isflak omkring men nu efter kvällens regnskur så är även de borta och sjön är fri från sin ismantel.
Det har varit en mycket torr vår, med väldigt lite regn, så eftermiddagens och kvällens regn var mer än välkommet. Nog för att det finns fukt i marken efter all snö som smält ner, men gator och trottoarer är så dammiga att även jag som inte i vanliga fall reagerar på gatudamm så är både rödögd och täppt i näsan av det. Efter den besvärliga is-vintern finns det mängder av sand som städer och kommuner uppenbarligen inte hinner sopa upp i samma takt som vi varit vana.
Men ett vår-regn fräschar upp och lindrar lite gatudammet att virvla hejdlöst runtrunt.
Nu i kvällningen ligger sjön spegelblank och rodnar sakta i den än lite bleka solnedgången.
KALL VÅR
VINTERSÅDD
ÄNTLIGEN GRÖNT GRÄS
Plötsligt låter rafsandet lite annorlunda och när jag kikar så är det ett par harar som skuttar runt och är alldeles uppslukade av
de där första gröna stråna som börjat dyka upp genom fjolårsgräset.
Bara klicket av min kamera får den ena att för en stund höja på huvudet, sluta tugga och vaksamt blicka omkring.
Återgår till mitt pysslande med sådden. I år har jag sått mer än jag gjort på många år. Lite märkligt med tanke på att jag bor i höghus nu, men hoppas ju tack vare det att kunna vara mer på stugan än under tidigare år. Än finns vissa "förpliktelser" som gör att jag inte kan helt flytta ut till landet från vår till höst, men det är nu så som livet är.
Sjön här hemma är ännu istäckt men för varje dag som går så blir isen mörkare och mörkare, så en tidsfråga när också sjön ligger fri. Vackert att se och följa med.
Som allt med våren. Så fint!
ÖPPNA DÖRREN MOT VÅREN
PÅSK-YRSEL
VARDAGSLYX
BOKTIPS
Men så finns de böcker som måste finnas fysiskt. Som natur-, foto-, och trädgårdsböcker. De man återkommer om och om igen. De där visuella.
Förr hörde inredningsböcker också till denna grupp, men hela den kategorin har försvunnit. Lite av sig själv faktiskt. Kanske för att jag har de prylar jag behöver och allt mer inser att jag snarare behöver mindre än mer.
Och där kommer vi in på mitt boktips - som faktiskt blev en fysisk bok - men boken kändes så intressant så jag valde att skaffa den nu, och inte vänta på e-boken (om den ens kommer, vilket skulle vara mycket lämpligt, med tanken på temat).
Men ja, jag var otålig.
Det är boken 'Tingen' av Ulrika Nielsen.
Så här står det på bakpärmen: "Vi omger oss av ett oräkneligt antal ting. Vad gör vi med dessa ting och vad gör de med oss? Bouppteckningen efter en död faster innehåller armbandsur, medaljonger, halsband, bestick, spadar, spinnrockar och en askoppmed rullskiva. Tingen har blivit ett problem för de efterlevande, men bär också på ett sammanhang. Ulrika Nielsens diktessä är ett försök att hitta fram till föremålens väsen. I den materialistiska världen är tinget guld. Vad är då människan?"
En mycket läsvärd bok om man ens det minsta är intresserad hur alla ting, all material kanske på verkar oss, på ett sätt som man inte ens tänker på. Jag har, som jag kanske nämnt rensat ut och rensar ut - för det är en process, det har jag insett. Men det blir lättare varje gång och färre saker kommer till. Jag är, och kommer säkert aldrig att bli en renlärig minimalist, men i dagens läge har jag väldigt få saker som inte skulle motivera sitt varande hos mig. Antigen praktiskt eller rent estetisk. Och det tycker jag inte heller man skall glömma. Ett hem skall vara just så man trivs där, men om man sätter tid, eller att man upplever att man sätter för mycket tid till att ordna upp (innan man städar tex). Att det finns saker som inte har en egen plats utan bara flyter - då har man för mycket omkring sig.
Jag minns faktiskt väldigt tydligt när jag allra första gången tänkte att så här kan jag inte leva. Skam att erkänna att det inte ens gällde mina egna prylar utan mina barns...(Mammapoäng där, liksom!)
Mina pojkar har aldrig varit så mycket för gosedjur, mjukisar. Men det var ju det som var så enkelt att ge som gåva till ett barn. Ett litet - eller stort - gosedjur. Det kom gosedjur från mina kompisar, från kusiner, och grannar till födelsedagar och jul. Min egen mamma kanske i spetsen. Minns att jag en kväll packade en hel svart sopsäck full med gosedjur och förde den till källaren för att upplevares där en tid ifall något barn skulle sakna någon nalle, delfin eller tusenfoting. Det hände inte.
Någon gång då min äldre redan gick i högstadiet så minns jag att en flicka på hans klass (hon kanske var lite förtjust i honom) kom med en GIGANTISK mjukisnalle till julklapp och jag minns att jag inombords skrek:
-Neeeeeejjjj!!!! Jag som just har rensat ut mängder av lurvfigurer.
Tack och lov tog grabben giga-nallen med sig när jag flyttade till studentlyan efter ett tag.
Det var nog min första insikt att allt inte behövs sparas. Och för de som oroar sig över hur mina barn tog det, så kan jag säga att de aldrig frågade efter mjukisarna i soppåsen, med undantag för en delfin, som fick komma tillbaka till rummet. Visst fanns det mjukisar som pojkarna hade. Bland annat en gris som man kunde knåda till de mest underhållande utryck och som faktiskt hör till de saker som finns i pojkarnas memory-låda. Blir lika fnissig av tanken på alla skratt vi haft med den grisen.
Så allt skall ju inte rensas ut, men mycket nog. Bland annat sådant som man tror att bär på ett minne, fast det egentligen kanske mer är frågan om att man kanske har lite dåligt samvete för att man ger det vidare, eller bara slänger bort det.
Tycker det är otroligt intressant det här med vad tingen gör med oss.
Nallen på bilden förresten, den är min.
Köpt i mogen ålder (avskyr det uttrycket, men det är ändå så talande) och införskaffad just i de tiderna då ungarna började bli vuxna och nallen kom att bli som en slags "symbol" att inga småbarn längre är i knutarna och på något sätt en "vuxenversion" över diverse mjukisdjurs minne - istället för att hundra som funnits. Så kan man också göra. Dessutom gillar jag skinnknutte-nallen skarpt. Och då, fast han inte tillför något praktiskt alls så får han stanna.
Men ja, boktips var det. Om man vill snusa på att kanske ha lite mindre grejer i sitt liv.
VINTERNS JÄRNGREPP
Jädrans vad segt det skall vara att sparka igång lite vår i år!
Kom till stugan en sväng med lillungen, jag behövde hämta lite grejer inför påskfirandet här och grabben hängde med som sällskap. Väl här blev jag lite fundersam om det skall bli något påskfirande här, eller om man bara skulle stanna hemma i den varma lägenheten. Laga god middag i ett rejält kök och ja...gå på en innetoalett. Det är inte vår alls här ute i skärgården.
Visst snön har smultit lite, lite sedan jag var här senast, men rabatterna är ännu snötäckta och likaså den kommande uteplatsen där jag har planerat lite stenläggning (som männen i mitt liv skulle hjälpa till med under påskhelgen).
Fjärden ligger isbelagd ännu, bara längs råken i isen simmade ett knip-par.
Det är så kallt att vi har inte ännu kunnat koppla vattnet, så det där med att smälta snö till diskvatten är...ja lite jobbigt faktiskt. Det går ju om man är ensam, eller som nu bara vi två, och dessutom väljer att laga mat som är mest så där fingermat. Men att skruva ihop en påskmiddag här känns just nu inte speciellt lockande. Usch vad trist jag låter, men en vinter som inte vill släppa sitt grepp har den inverkan på mig.
Förlåt!
Lite flyttfåglar såg vi ju ändå på vägen hit. De har nog redan varit här ett tag, men rätt tyst är sången i skogen än. En rödhake-hane kvittrade lite försiktigt i gammelskogen bakom toan, men det var också allt.
På åkrarna ser man lärkor, starar och tofsvipor. På flere ställen såg vi också tranor som par om par traskade runt med sina majestätiska kliv. Tranorna har verkligen ökat i antal under bara den relativt korta tid som jag mer medvetet börjat iaktta fågellivet.
Lärkan som är filuren här på bilden, är en av de allra första flyttfåglarna. Och jag såg mina första lärkor för snart en månad sedan. På finska finns det ett ordspråk som i stora svängar går ut på att från första lärkan är det en månad till sommaren, och från första svalan inte ens en dag. Nå, skall det där med en månad hålla sträck får våren nog sätta lite fart!
På svenska finns det ordspråk som:
"Först när lärkan har snöat ner tre gånger blir det vår." Och DET, gott folk, har det gjort med råge redan denna "vår". Och mer lär det komma än...
FRÖER SOM TRILLADE GENOM BREVLUCKAN
Borde egentligen ha varit på teater ikväll, efter en paus på två (corona-)år, men även om jag efter ett par tester inte är corona-positiv så känner jag att det oaktat är det risk för lite dålig stämning i publiken om jag sitter där och hostar. Så jag skickade iväg gubben med ett stycke son istället.
Jobbade bara en liten stund med sådant som jag inte ville lämna till nästa vecka, men hjärnan kändes såpass snortyngd och tankeverksamheten rätt trög så det blev att sjukskriva mig resten av dagen. Det är ju rätt sällan det klämtar till i vår brevlucka då jag inte beställer på någon tidning och räkningarna slinker direkt in i nätbanken, men idag låg det ett brev på golvet i alla fall.
Hmmm....hade jag beställt mer frön?
Uppenbarligen, för där låg ett gäng påsar med diverse frön. Faktum är att jag totalt glömt att jag gjort denna beställning, men visst hittade jag det i min mailbox från ett par, tre månader sedan. Alldeles tydligt hade jag ett visst "färgtema" i tankarna när jag beställt dessa. Och en förhoppning på tidig vår, som jag nämnde om i förra inlägget.
Av det här gänget sådde jag idag Chilipepparn, Auberginen och Basilikan. Resten får vänta på att jag får hopknåpat mina odlingslådor. Däremot skall jag testa på att vinterså vissa fröer, men det tar vi sedan när jag är på fötter och tagit mig ut till stugan. Tanken är att vintersådden skulle få lite sköta sig själv där på stugan i och med att jag har begränsat med utrymme här hemma av fönsterbräden och så är jag inte hemskt sugen på att transportera en massa sådder (det blir det ändå...hahhhahahaa) hemifrån till stugan, utan att allt sådant som kanske kan få gro där skall göra det.
Bara jag kurerat mig så skall jag åka efter lite plastbackar att vinterså i, några stallhinkar som får agera groplats för dahliorna och som sedan, då dahliorna fått flytta ut i rabatten, få agera växtplats för tomater och auberginen - om den hunnit gro. Känns lite sent att få fröna till den först nu, den tar ju sådan tid på sig att utveckla frukter, men man får hoppas att denna 'Patio Baby' är lite snabbare.
Återstår att se!
P.s Och nej, jag har ju inget växthus (än) men nog en sådant där "tak" som man kan lägga på odlingslådorna, så därför vågade jag mig på fröer som kräver lite varmare växtplats.
STICKER INTE UT NÄSAN IDAG
Visst vet jag att aprilvädret kan vara nyckfullt, men en snöstorm (som dessutom skall pågå någon dag) känns inte så där uppmuntrande precis. Lite tröst i min vårlängtan ger de där kvistarna som jag köpte häromdagen där små fina blommor en efter en börjar slå ut.
Hellre vita små flingor av kronblad på borduken än tusental i skogen...
Jag har alltså inte stuckit ut min näsa idag. Bilden är tagen från balkongen då jag smög mig ut i stormen för att plocka in sittdynorna som jag i min naiva våriver redan hunnit placera ut i korgstolarna. Så där i väntan på att man skulle kunna dricka sitt morgonkaffe där...Nu torkar de i badkaret. Suck!
Vårivrig verkar jag nog i och för sig varit tidigare i vintras också, för idag kom det ett mail om att de nu postat mina frön som jag beställt.
- Jaha....har jag beställt frön? Och det är inte alldeles lite frön jag beställt, om man säger så. Jag har kanske, kanske varit aningen för optimistisk med att hinna få allt fixat inför sommaren. Ja, men liksom de där odlingslådorna på stugan. I en annan (fantasi)värld hade det varit lite mer vår ett bra tag redan och jag hade fått dem på plats och fyllda med läcker ny jord och min bokashi som jag sparat på under mörka vintermånader.
I verkligheten är ju lådorna fortfarande ihopsatta och fastfrusna i ishård snöskorpa och hela tiden, medan jag skriver, vräker det ner ä n n u mer snö. Jordsäckarna är antagligen djupfrysta de med, liksom bokashin som jag körde till stugan för ett par veckor sedan. Nu KAN det ju svänga och gå fort, det vet jag nog. Man har ju en ansenlig mängd vårar i bagaget, så allt är möjligt. Men det oaktat känns det inte skoj, detta väder!
SPARSMAKAT MED VÅR
Men för att råda lite bot på vårlängtan så köpte jag hem några kvistar av "någon buske", kan ju inte längre bara gå ut och plocka in vad som finns i trädgården. Det får jag vänta med tills det blir att ta sig till stugan. Av olika orsaker blir det att avvakta med det ännu ett tag, men till påsken skall det bli av!
Beställde i dag ett par böcker som jag skall ta med som påskläsning. En bok åt gubben - som jag också skall läsa - och en åt mig själv - som gubben knappast läser. Den sistnämnda är en bok som tangerar det här med minimalism. Råkade ha radion på idag då boken recenserades och kände direkt att den boken vill jag läsa. Såhär skriver recensenten Marit Lindqvist på Svenska Yle:
"Ulrika Nielsens lyriska essä bjuder på många infallsrika ingångar på ämnet saker och ting. 'Tingen' är en personligt hållen och resonerande text som utmanar läsaren att se på sin omvärld med putsade glasögon och att förhålla sig till tingen med förhöjd medvetenhet. Att se på sig själv och på tingen med en kritisk och självrannsakande blick: Vem är jag bland alla mina saker, vem är jag utan mina saker?"
Jag har skrivit om det förr, men något hände med mig då jag för några år sedan hade mitt köpstopp. På samma gång blev jag mer sparsmakad, för minimalist vill jag nu ändå inte kalla mig. Vill ju ha det vackert omkring mig, men också redigt så för mig är det viktigt att precis varenda en liten yttepytte pryl har sin egen plats så inget någonsin liksom "söker sin plats" i hemmet. Då är det lätt att hålla ordning fast man inte är så där strikt minimalistisk.
Men faktum är att jag börjar alltmer trivas med mindre mängd grejer. Och i helgen skall jag ta itu med garderoben. Har snart bott ett år här i vår lägenhet och allt vardagsstuff-kläder jag inte använt sedan flytten hit får nu gå vidare. Helt onödigt att spara i skåpen sådant som ingen glädje ger. Lite småallergisk för Marie Kondo och hennes Spark Joy, men hon har onekligen en poäng där! Om en grej man inte behöver för att "överleva" inte på något annat sätt kan motivera sitt varande i mitt hem så skall det ut.
Man behöver kanske välja sina grejer med eftertanke och inte samla på bara för att. Jag tror att less is more i så mycket. Jap, i helgen skall det rensas i skåpen.
EN LITEN UTFÄRD MED MINA KRÅKOR
FINNO FÅGELBASSÄNGER
ATT FÖRÖKA SIG
ÖVERRASKANDE MYCKET SNÖ
Idag är det vårdagjämning, men igår när jag åkte ut till stugan en sväng kändes det nog att vintern inte helt lätt tänker släppa sitt grepp. Fjärden var ännu isbetäckt och även om solen värmde skönt och graderna var på plus-sidan så rann det inte så mycket smältvatten någonstans.
Hade lite naivt tänkt att jag skulle kunna breda ut min bokashikompost i de kommande rabatterna, men det fick jag snällt glömma. Rabatterna (eller det som skall bli rabatter) ligger ännu under en 20 cm snölager.
Men dagen var ändå oroligt vacker. Över havet låg solrök som gjorde hela världen till en akvarellmålning i pastell.
På håll hörde jag knipor visslande flyga över skäret. Spillkråkan knackade lockande på murkna trästammar ett stycke upp i skogen. Havsörnen flög över på låg höjd.
På hemvägen såg jag både lärkor och starar som höll till vid åkerkanterna. Förmodligen ätandes frön som blivit kvar i marken? Eller några yrvakna småkryp kanhända?
Nog blir det vår - fast den än finns överraskande mycket snö kvar.
VÄRLDENS LYCKLIGASTE FOLK
Det är vi det! Tänk! För femte året i rad dessutom :).
Så skönt att öppna datorn idag, surfa in på nyhetssidorna och mötas av denna glada nyhet bland alla eländiga, sorgsna nyheter om kriget i Ukraina.
Och visst är vi ett lyckligt folk, vi har det så bra.
En bekant till mig har startat upp ett företag som säljer inredningshjälp, och hon skriver så bra i inledningen på hennes hemsida om att ha det vackert omkring sig, att ha det så som man trivs inte är bara ytligt och inte heller en lyx som man skall behöva ha dåligt samvete för. För en del är det mer viktigt än för andra att ha det estetiskt omkring sig. Och ja, jag hör till dem som vill ha det vackert omkring mig för att känna en slags ro och ett lugn att landa i. Men visst kan det kännas banalt att säga, kanske till och med tycka så när miljoner människor har förlorat allt i ett meningslöst krig. I meningslösa krig innan detta nu pågående, men det behövs en motvikt till allt elände.
Då coronan kom för två år sedan satsade människor som aldrig förr på sin trädgård, på växter överlag. Något vackert att pyssla om behövdes. Man lär sticka som aldrig förr, också det på sitt sätt ett sätt att komma till ro, tror jag.
Själv är jag ju ingen handarbetsmänniska så jag får hålla till godo med växter och inredning. Och ljus. Levande ljus skapar ett lugn som är nästan symboliskt. Brinner lågan lugnt så är det lugnt.
Har smugit in lite påsk. Om allt går väl, så kommer vi ju att fira påsken på stugan i år igen och då tycker jag det är skoj att passa på och påskpynta här hemma innan. Skall faktiskt i morgon åka till stugan en sväng och föra lite grejer. Skönt med en lite utfärd i det fina vårvintervädret i världens lyckligaste land.
DESSA GRÄNSLAND...
...mellan vinter och vår, mellan gryning och dag, mellan liv och död och mellan krig och fred.
Jag vill inte låta kriget i Ukraina krypa så in under huden som den gör. Men det påverkar mig starkt och kan inte riktigt skaka av mig tankarna när de kommer krypande. Samtidigt har jag också i min närkrets en pågående kamp om liv och död och det gör mig säkert också än mer mottaglig och känslig för mänskligt lidande. Död är sällan vackert. På något plan.
Och det enda man kan göra är att hjälpa och vara tillhands för det man kan bidra med.
Jag har börjat vakna alltmer tidigare på morgnarna. Kan det ha med åldern att göra? ;)
I morse vaknade jag av hackspetten som trummade in våren och gryningen. Där i gränslandet mellan sömn och vakenhet finns en så skön tillvaro. Att kunna ligga kvar en stund och låta kropp och själ sakta vakna är en underskattad syssla.
Idag är det äntligen så där på riktigt vårigt! Vinterns rygg är lite kuvad känns det som. Snöhögarna står ju ännu höga som små hus, men det bara rinner och stänker vatten längs vägarna och bilen...ja man kan ju vara glad över att ha en grå bil så där som grundfärg.
I morgon hoppas jag att det blir en liten fotoutfärd - så himla länge sedan senast! Jag har ju hunnit skaffa mig en ny kamera här under vinterveckorna och behöver bli lite mer van med den innan våren är här på riktigt och fotosäsongen tar fart på allvar.
*
Aj, vad som gror under odlingsklockan? Något fasligt skirt och fint - om odlingen lyckas, vills säga. Återstår att se...