MELLANDAGARNA

 

och en titt på årets julgran(ar). 

Alla berörda var rörande eniga om att ingen traditionell 

julgran behövs för att få julstämning. 

Vi verkar ändå vara mer för det där vad vi kan stoppa i oss. 

Maten. 

Och ljus, man kan aldrig ha för mycket levande ljus. 

Och visst är grandoften och allt det där som har med granen att göra en viktig del av

jultraditionerna, och den kanske återkommer till oss något annat år, 

men i år var vi granfria. 

Nästan i alla fall. 

Jag hittade faktiskt något relativt nyinförskaffat julgrans-pynt i jul-lådan. Dessa är

egentligen lite för tunga att hänga i julgranen - de väger rejält nämligen. 

Men då kunde de ju få agera julgran(ar) i år, tänkte jag och 

hängde upp dem på några av de gamla skåp som jag verkar ha samlat på mig

under årens lopp. Lite så där att mina slitna gamla skåpkärlekar

fått en uns av jul-glimglim på sig. Lagom durabelt pynt för dessa bastanta

träpjäser som ändå har en anselig mängd år på nacken. 

Så ja, sådana granar i år - och barrar garanterat inte, vad det nu stressar lite glitter på

golvet då man skall ha något från skåpet. 

Men sådant får man leva med. Lite glitter här och där är inte heller fel.

SÅ JULERÖTT DET KAN BLI

Urp, så var julmaten (nästan) uppäten, bara de sista skivorna 

gravad röding ligger i kylskåpet och väntar på att landa på en frukost-smörgås. 

Och lite, lite skinka finns kvar som kanske blir en saltig nattbit när jag

framåt småtimmarna blir sugen på nåt efter att fastnat vid någon streaming-serie

eller läst någon bok så det börjar svida i ögonen. 

Det är ju kanske det som är det bästa med julen ändå? 

I det livsskede som jag och de mina just nu befinner mig. 

Denna dåsiga, lugna, tråksköna jul. Älskar det! 

Det där med julklappar har ju hos oss blivit lite comsi comsa de senaste åren. 

Jag köper ofta lite "smålyxigt, men praktiskt" åt pojkarna för det är sådan jag är. 

Inte så mycket för onödigt tjafs, men får gärna ge lite skimmer över vardagen. 

Som riktigt snygga chopsticks eller handskar i lammskinn. 

Gubben får av mig ofta en bok, eller sockor som han behöver, eller...

....sade jag redan att jag har Så Svårt att shoppa något "onödigt" åt någon bara för att det är jul???!!! 

Min äldre son är, som jag kanske nämnde i ett tidigare inlägg, en sann secondhand-person, 

vilket leder till att det oftast ligger väldigt personliga, och ibland överraskande udda, 

julklappar i hans tomtesäck. På ett bra sätt udda, alltså. Eftertänkta men sällan önskade. 

Förstås kan det ju bli lite spontanköp för hans del också där i second-hand butikerna. 

Som dessa jultröjor som blev pojkarnas julklädsel i år. 

Lillungen till vänster och storungen till höger. 

Obs, magen är tröjtomtens - inte hans. Heh!

Skrattande konstaterade vi att de var totalt som nya även där i 

second-hand - med andra ord

hade någon fått dessa tröjor i julklapp i fjol och reaktionen var:

- Vad i helsike skall vi med dessa till - och så hamnade de i 

en secondhandshop. 

(Vilket säkert blir dess öde även hos oss. De är ju underhållande en jul - inte alla jular framöver).

 

Lillungens julshoppandet är rätt långt baserat på hans något 

skrala ung-fattig-studerande-plånbok. Men även om man frånser från

det så har han nog samma ganska pragmatiska läggning gällande 

presenter som jag har. På det sättet kan man liksom lita på att av honom

får man något vettigt - och oftast något man önskat sig också. 

I synnerhet om önskningen ligger i linje med hans budjet. 

Och så har vi gubben då. Vår familjs absolut ivrigaste shoppare

av grejer man inte visste att man behövde. 

Om man frågar vem som helst annan utom honom själv, alltså!

Enligt egen utsago avskyr han att shoppa och ändå "råkade" det komma 

hem med posten ett kvadratmeter stort paket med grejer från hans Ecuador- och Galapagos-

resa. Nu vill jag inte låta tråkig, men tyvärr så shoppar han gärna loss på

typiska turistshoppar utan större eftertanke. Och det kan möjligen resultera i

att samtliga familjemedlemmar får tex ett förkläde i en glad Ecuadorisk-

turist-stuff-stil som bara är (förlåt) fult. Och framför allt onödigt eftersom ingen 

i familjen använder sig av förkläden. Aldrig gjort det. 

Ja, ni fattar den lilla problematiken här? 

Vi har haft våra diskussioner förr om åren också gällande detta:

- Ha en fin resa, älskling, men du behöver inte sedan tömma hotellets turist-shop.

- Nejnej, jag avskyr också sådant skräp.

- Bra, men du brukar ju shoppa ganska glatt i sådana...du är lite sådan.

- Jag nej? Det är jag visst inte! 

- Jo, det är du. Vi klarar oss utan det mesta som finns där. 

- Men något vill man ju hämta hem till familjen. 

- Okej, något smått är ok, men inte typ allt! 

Och så kom det sig att vi alla nu trots allt har rejäl arsenal av

ecuadorianska grejer som vi verkligen inte visste att vi ville ha...

Fast givandets glädje gick det inte att ta miste på...inte denna gång heller. 

Heh!

EN DAG KVAR

Tänk så det kan ändra under åren det här med julförberedelser. 

Tänker på alla som är mitt uppe i de där mest hektiska åren med barn och 

julfester på skolor och dagis, föräldrar och svärföräldrar och övrig

släkt som man skall försöka synkronisera julfirandet med utan att någon

känner sig åsidosatt eller sårad över att just deras sätt att fira jul kanske 

inte uppskattas fullt upp. Om jag skall vara ärlig så 

saknar inte alls den tiden speciellt mycket. 

Och idag hade jag min lediga dag. 

Sov länge och vaknade av att posten meddelade att den nu 

levererat ett paket utanför min dörr. Det är min julklapp till mig själv. 

(Jo, man får göra så!) 

(och ja, jag skall blåsa bort dammet från ljusstaken innan vi sätter oss till bords...heh!)

Idag har jag pysslat med lite småkockande i köket. Har en enkel sill

som jag bara måste ha varje år. Behöver inte ens ha den på julbordet, men 

den skall finnas där i kylskåpet när jag blir sugen på en sillsmörgås. 

I år blir det julskinka på bordet, efter många år av annat.

En ekologisk, inhemsk skinka. Kostade som skjortan, men 

må så vara om grisen haft ett bra liv innan slakt. 

Fast jag blir nog ändå alltid lite fundersam när jag plockar fram köttgaffeln

som vi använder till julskinkan, men när tre fjärdedelar av de runt julbordet önskar 

skinka och det varit länge sedan sist så ja...en ekologisk då. 

I år har vi skippat efterrätten. Ingen av oss är sådär fasligt

för det där söta. Lite kaffe efter alla sillar och skinkor blir perfekt. 

Och till det en liten söt munsbit bara. Från gottebordet, det får räcka. 

Lite onödigt att stuva i sig en efterrätt som ingen 

egentligen vill ha. Men visst har det varit så hos oss innan. 

För att det måhända är lite svårt att släppa de där traditionerna. 

Visst har jag också gjort saker som ingen egentligen uppskattat speciellt

mycket, bara för att det "hör till". 

 

Sedan skall ju julen vara en matfest, och på sitt sätt en dag av överflöd 

och en dag med avsaknad av vardagens bekymmer och utmaningar. 

Bara en fest. 

Och även om jag rensat i mina julmatstraditioner, så blir det kanske inte

speciellt avskalat på matbordet ändå. Mina grabbar hämtar nya influenser och

nya smaker lanseras på julbordet. Och det är precis så det skall vara. 

Traditioner i all ära, men även de skall få leva och utvecklas. 

Och så kan det vara helt okej också att ta tillbaka en traditionell maträtt, 

som julskinkan, även om den kanske inte är den mest "rätta" att ha på julbordet. 

Men om den dyker upp där var sjätte år så får den kanske tillbaka

något av den feststatus den i tiderna hade? Förr när man slaktade sin gris på hösten,

saltade in skinkan och sparade den till julen som en slags "kronan på verket" hade

den garanterat en högre status än dagens broilergrisar vars liv innan slaktbilen

inte kan ha varit speciellt skoj. 

Och förr togs resten av grisen tillvara på alla tänkbara sätt. Där på gården. 

Men idag har vi ingen aning om vad det blev av resten av grisen. 

För rymt, med Miss Piggy, det har den inte. Det vet vi med säkerhet. 

Jag tror faktiskt jag skall utmana min familj, som gärna äter kött, med att 

i år be dem tillreda och äta mat av djurets alla slaktdelar. 

INTE SÅ MYCKET FÖR PEPPARKAKOR

 Oj, det blev lite boudoir-stämning över den bilden, 

fast det bara är en enkel kökshandduk och hemlagade godis som

det föreställer. Men visst är det lite lyxig "sammet och konfekt"-stämning

över det hela? 

Men det är alltså mycket enkla julgodis.

Tre ingredienser, enkelt att få till och så är de ju så vackra! 

Jag har för om åren gjort motsvarande med andra smaker, men i år blev det med pepparkaka.

Dels för att mitt förhållande till pepparkaka är lite tudelad. Älskar doften av pepparkaka och

kan gott äta av degen, men just pepparkakan som sådan är...njah! 

Men här är det nästan som att äta en chokladpralin som smakar pepparkaksdeg, 

fast inte så skarpt utan mer som en hint bara. 

Vad skall jag babbla här. 

Här kommer receptet: 

200 g pepparkakor

(jag tog Annas (tunna) pepparkakor som 

är enkla att mosa till smulor) 

ca 100 g Philadephiaost. 

150-200 g vit choklad + några bitar mörk choklad

(eller mjölk- eller mörkchoklad, precis som man vill) 

1 pepparkaka smulad till dekoration

Smula pepparkakorna så fint det går. Tillsätt philadelphiaosten, börja med 

knappa 100 g och arbeta ihop en slags lite torr deg. Tillsätt ost tills degen hålls ihop 

då man kramar den till en boll. 

Rulla bollar, av den här satsen blir det ca 15 praliner. 

Lägg bollarna på ett fat och ställ svalt medan du smälter 

chokladen över vattenbad. 

Jag brukar använda lite mer choklad än i receptet, det går enklare att doppa de 

där sista bollarna då, och det som blir över kan man ju spritsa ut i olika former

till senare bruk (eller bara äta upp det...;))

När chokladen har smultit så sticker jag en tandpetare/grillpinne i 

bollen. Doppar den i smält choklad, låter rinna av lite och sätter dem 

på ett tallrik. Dekorera med tunna strimlor av en annan choklad, 

och eller lite fint smulad pepparkaka. 

Sätt dem i kyl, eller för ut, för att svalna. 

Precis lagom för en som inte är så mycket för pepparkakor men 

ändå vill ha lite av det till jul! 

EN VECKA TILL JUL

Det är fantastiskt vackert därute. Snö på alla träd, meterhöga vita gnistrande högar av kritvit snö. 

Som ett riktigt julkort är allt. 

Kölden kniper så där lagom i kinderna och snön knarrar under stegen. 

Kan det bli vackrare en vecka innan jul? 

Knappast. 

Tyvärr har det utlovats några varma plusdagar med regn, så få se hur julen ser ut

så där ur väderperspektiv. 

Men oberoende om det vackra därute får sig en törn av ett varmt vädergudsandetag

så blir det jul ändå. Sällan, om aldrig, har jag förberett julen så lite som i år. 

I år har jag tänkt stiga ett steg tillbaka och låta resten av familjen ta mer plats. 

Heh, det låter nu som om jag varit ett riktigt köksmonster men det har bara blivit så

att jag ensam ordnat julmiddagarna sedan jag var typ 25 år - och det är Något Litet År 

sedan dess och ja, jag är en estet, en wanna-be-gourmand och lite av en perfektionist. 

Inte så att min värld rasar samman om inte allt är perfekt, men att det är bra att 

sträva ditåt i alla fall och om jag själv är den som håller i trådarna så vet jag vem som 

man kan "skylla på" om det inte blir som man tänkt sig. Sedan är jag begåvad med

en familj som inte har fullt samma krav på perfektion, så även om det minsann

inte alltid blivit som jag planerat så har alla ändå varit sådär lagom hänförda, glada, 

nöjda och mätta. Kanske just därför har ingen heller ställt sig på julbarrikaden och 

krävt att få ta över? 

Inte förrän i år. 

Och inte har någon krävt nu heller, men vid något skede blev det bara så 

att vi faktiskt för första gången någonsin delade in vem som gör vad. 

Tycker det är allmänt töntigt att dela in saker i manligt och kvinnligt, men tror nog att 

det faktum att min familj utöver mig själv består av typer av manligt kön spelar en viss roll att

julförberedelserna har landat på mitt bord sedan år ett.  

Julmaten har under de senaste åren diskuterats, och under årens lopp också uppdaterats, 

endel har kommit istället, och annat tagits bort. Ändå har det 

av inbiten vana blivit jag som stått i köket och svetsat ihop julmiddagen. 

Väntar med spänning på hur det blir i år. Min något spontana förstfödde

vill tillreda förrätten. Och han är en mycket bra kock, det är han verkligen. 

Något spontan som han är gissar jag på att han går till matbutiken på julafton

och glömmer häften av vad han skall ha och kollar sedan i vårt kylskåp om där finns

något man kan ersätta något med. Det är så han funkar - och det brukar bli bra! 

Missförstå mig rätt, jag avundas lite hans förmåga att trolla fram smakliga

saker av vad det nu råkar finnas. Jag vill gärna ha det betydligt mer välplanerat. 

Även om det kanske inte riktigt verkar så, eftersom vi är så olika typers kockar, så

trivs vi ändå överraskande bra tillsammans i samma kök. 

Kanske vi kompenserar varandra? 

Gubben kockar alltid hellre än väl och det är samtliga familjemedlemmars

gemensamma önskan att han håller sig borta från köket om han inte vill ta

sig an disken. Vilket han i och för sig gärna gör. Han gillar att diska nämligen. 

Och den andra sonen då? Nå, hans egentliga matintresse ligger lite i sin 

vagga än och får kanske växa till sig och bli lite mer finslipad innan ansvaret 

för en julmiddag landar i hans famn. 

Men imponerad som han är av sin storebrors (obs! inte sin mors, hahaha!) 

kok-konst tar det nog också fart småningom. 

I morgon kör jag nog igång med lite julmats-kockerier. 

Vi får se vad det blir av det. 

SÅ VART DET SNÖ

 Av olika orsaker blir det nu så att jag postar här en bild från balkongen 

två gånger efter varandra. 

Av den enkla orsaken att det är ungefär så långt jag rört mig den senaste veckan. 

Var visserligen med mina kolleger på jullunch till en mycket trevlig restaurang, 

med en omgivning som sakta fylldes med snötyngda träd. 

Men hade inte kameran med mig. Och är fånigt dålig på att fota med mobilen. 

Men snö var det, vackert var det. 

Och så har det hållit på, träden har dag för dag blivit alltmer snötyngda. 

Och glad och tacksam är jag att jag inte har mer att skotta än bilplatsen. 

Med en rygg som är ungefär lika stabil och stark som en daggmasks

och med en gubbe som är på resa i Ecuador så har det varit precis lagom utmaning. 

Blir knasig om jag inte får ordning på ryggen snart! 

Men om man frånser vissa praktiska utmaningar, så är det ju fantastiskt vackert nu. 

Må det hålla över jul, för vad är vackrare än vintervit natur? 

Här i huvudstaden har vi närmare 50 cm snö nu. 

I fjol hade vi denna tid 4 cm. 

Skall bli intressant attest hurudan snövinter det blir denna gång. 

Det som är avsevärt annorlunda är att i fjol så frös sjön till is innan snön kom,

men i år hann det knappt frysa alls innan det kom ett snölager på så mitt 

förnuft säger att isen i år måste vara mycket svagare än i fjol. 

SJÄLVSTÄNDIGHET OCH MINNEN

Finns det något mer finskt än granar, tallar och en insjö? 

Och en björk, fast så här vintertid är den lite - avskalad i sin framtoning.

Det här är utsikten från vår lägenhet, och en av de mest vägande skälen

till att det blev en lägenhet för vår del. Har inte ångrat en sekund! 

Och inte heller tröttnat på utsikten. Inte ens en smått grå decemberdag. 

Om ni undrar vad dessa streck på isen är, så hände något med isen då

pumpen som skall hålla vattnet öppet nere vid vinterbadsvaken intill vår strandbastu

startades. Dessa streck spred sig över hela sjön. Såg helt galet ut. Antagligen bildades det 

någon form av strömmar (?) som gjorde att det kom vatten upp på ytan. 

Isen är ännu alldeles flortunn. 

Det är Finlands självständighetsdag idag. Med tanke på vad som pågår i

Ukraina tror jag varenda kotte i Finland tänker lite mer på vad denna dag verkligen betyder

än man gjort annars? Vi har ju liksom också känt av den tokiga ryssen, om man säger så. 

Firar dagen ensam hemma, utan desto större riter. Har till och med lite 

vardagligt bestämt hem pizza, för det är ju så himmelens tråkigt att laga

mat åt sig själv. Så jag gör inte det. 

Däremot skickade lillungen en bild på hur de där i sitt gemensamma kök

med de andra hyresgästerna (det är ju några ungdomar som tillsammans hyr ett

egnahemshus) förbereder självständighetsdagsfirandet med risgrynsgröt, tända ljus,

filmen Okänd soldat (som sänts på TV varje sjätte december 

så länge jag kan minnas) och glögg. 

Glögg! 

Jag borde nog ha någon kvarglömd flaska från i fjol i något skåp. 

Och visst fanns det! Och så gräver jag fram mitt glögg-glas, 

tar det med ut på balkongen och tittar en stund på det där, 

i denna tappning något urbana national-landskapet. 

Lite motstridigt med tanke på mitt förra inlägg då jag osade på om all världens onödiga

prylar här i världen så inser jag att det nog sitter starka minnen i grejer också. 

Min glöggmugg - finns bara en kvar av ursprungliga sex stycken - är en kär

julpryl. Eller kanske mer vinterpryl, för jag dricker gärna en vin chaud från den

under kalla vintermånader. Det måste ha varit i början av 1990-talet, för jag hade redan 

ett eget hem, ett nybyggt stort hus som var lite tomt på grejer. Jag var med min

mamma till ett köpcentrum här i Esbo, numera ganska nära där jag bor. 

Minns min hänryckning och totala förälskelse då jag såg dessa glögg-glas. 

 

Min mamma tyckte väl att jag inte skulle köpa dem just då och där - kanske hon insåg en

potentiell julklappskandidat i dem, men jag ville ha dem

nu-nu. Som NU-NU. Kanske representerade de den lite gammaldags stilen som 

då hade börjat utkristalliseras att bli min stil, och som jag inte någonsin kom att överge helt. 

Med åren har den kanske blivit mer rustik, mer raklinjad, men lite snirkligt kan man behöva? 

Glaset är flortunt, som isen på sjön, så det är nog försvarbart att 

fem av dessa har gått ett tragiskt öde till mötes, men än finns ett glas kvar. 

Och med den en hel del minnen från trettio år. 

Sparade rätt länge metallkopparna, med den fåfänga tanken att jag skulle

hitta glas som passar, men det gjorde jag aldrig och så vid någon flytt insåg jag 

att de nog inte längre skall fylla mina skåp. Så kvar blev denna ensamma. 

 Den må vara udda, men bär på en massa jul- och vinterminnen. 

Undrar om inte den spökat på både ett och annat foto här i bloggen under årens lopp. 

Nu skall jag ta och fylla på mitt glögg-glas, sätta mig i det där soffhörnet

och glo på någon film. Blir inte en krigsfilm - jag har minsann sett på 

Okänd soldat i mina dar, men på det sättet kan jag tycka att det är bra att den

sänds i repris, för det finns alltid nya generationer som behöver bli 

påminda om vilket elände krig är, vilken uppoffring de som måste

försvara sitt land gör. De skall aldrig glömmas bort. 

Slava Ukraini! 

ANDRA ADVENT

Det är förmiddag, andra adventssöndagen, och jag tassar ännu omkring i min pyjamas. 

Ingen bråttom någonstans. 

Ute faller det små snöflingor. 

Hyacinterna har slagit ut och fyller hela hemmet med en

svag doft av jul. Jag tänder mina adventsljus och sätter på lite julmusik,

den där samma som jag kört med hela veckan nu. 

Stilla pianoklinkande i bakgrunden. 

Inga ord, inget tjo och tjim - de sångerna kommer väl sedan närmare

självaste julen. Antar jag? 

I morgon skall jag åka efter den sista julklappen från ett av postens

utlämningsställen. Det är en bok om sjöfåglar till gubben. 

Även de övriga julklapparna har jag i år skaffat via nätet för att jag

för varje år avskyr mer och mer julkommersen i butikerna. Stora köp-

center har jag undvikit redan i många, många år. 

De ger mig helt enkelt ångest. 

Att julen närmar sig märks på att paketen man beställt landar i 

postutlämningställen lite här och där. Allt längre bort. 

Och ett av mina paket skulle jag hämta ut på en post i samband med en

återanvändningscentral - Finlands största faktiskt. Läser på deras sida att 

den är totalt 7000 m2, av vilka 3000 m2 är själva butiksytan. 

Vilket betyder att där finns 4000 m2 lagerutrymme där grejer är lagrade på varandra,

tätt, tätt. Ganska så tätt, tätt är det också i butiken. 

Missförstå mig rätt, jag tycker det är fantastiskt att man återanvänder och att 

någons "skrot" är någon annans "skatt", men den mängden grejer, som någon

vill bli av med är hisnande! Och det ger mig nog ångest det med. 

Nu är ju säkert hälften av mina möbler här hemma gamla och grabbarna mina

har minsann under sina studie-budjet-år frekvent besökt återvinningscentraler. 

Isynnerhet min äldre som bodde i en studentby - granne till en annan 

stor återvinningscentral - hade nog alla möbler utom sängen från den platsen. 

Så återanvändning är bra! 

Ändå blev jag överraskad över min starka reaktion över mängden

grejer. Allt kan ju inte hitta ett nytt hem, en människa som vill ha just

det där härliga semesterminnet från Mallorca 1976? 

Hittar en artikel om dessa återanvändningscentraler, och det besannar mina

tankar. Av allt det som hämtas till dessa centraler är det bara dryga hälften som 

är "helt och rent" nog att ens komma till försäljning. Hur mycket som 

förblir osålt och på det sättet ändå till slut hamnar på soptippen hittar jag inga uppgifter om. 

Men specifikt denna central besöks av i snitt tusen (!!!) personer per dag. 

Både sådana som hämtar grejer dit och sådana som köper grejer därifrån. 

Så behovet av en sådan central är ju obestridbar. 

Ändå blir jag beklämd över denna mängd grejer! 

Och allt detta har redan en gång stått i en butik och pockat på att bli

uppköpt. Läser vidare; varje år säljs det i dessa butiker (i huvudstadsregionen finns

det sju butiker) 2,7 miljoner grejer. Utöver det doneras det 1,4 miljoner prylar. 

Varje år. 

Tänk!

STILLA KVÄLL

 

Arbetsveckan har varit arbetsdryg, vilket dessa årets sista veckor är i min bransch. 

Men upplever att jag har full kontroll över läget och är inte ens speciellt stressad. 

Inte på det där sättet som inte är bra för en. Taggad och allert, men inte sönder. 

Känns bra att dråsa ner i soffhörnet! 

Eftersom jag nu är 'ensam hemma' då gubben yrar runt på världen är det bara jag och 

julförberedelser bara för mig, med mig och av mig som gäller. 

Inte för att det nu avviker speciellt mycket från andra år, för som jag skrev innan så 

har väl det här med julpynt de senaste 35 åren liksom legat på mina axlar, men i år

i denna 'bara-jag-adventstid' är det verkligen bara för mig själv jag gör saker. 

Föga överraskande är det växterna som spelar första fiol. 

Älskar ju amaryller men i år har jag inte skaffat mig mer än en lök, och 

den blommar redan nu. En spindelamaryllis. Namnet till trots är den elegant

och vacker som bara den! 

Tycker att det är synd att det så här närmare jul inte finns mer spännande sorter att 

köpa som uppdrivna. Det är den klassiska bulliga vita och den grannröda. 

Inte ens av de där djupt vinröda vill man hitta i annat än snitt. 

Hyacinter har jag alltid mängder av. Och fyller på efter hand som de blommar ut 

längs adventsveckorna. Om detta hushåll nu inte fylls av doft av pepparkakor och 

andra juldofter så skall det dofta av hyacinter. I veckorna fyra! 

Och så det som jag njuter otroligt mycket av i min stilla kväll är

att leta fram julmusik, fast gärna då instrumental och 

då av den mer stillsamma sorten. Som är men inte tar plats. 

Och bara sjunka in i en skön fredagskväll som består av skymning, tända ljus, 

pianomusik och hyacintdoft. Ett glas mustigt vin och skamligt god ost från 

julmarknaden för en vecka sedan. 

Vad mer kan jag behöva? 

PÅ JULMARKNAD FRÅN BRUK TILL BRUK

Jag har ett stort gap i min julmarknadserfarenhet pga mitt tidigare jobb. 

Under åren i blombutiken var det så stressigt dessa veckor innan jul att jul-

marknader och julkonserter var lite sådant som jag insåg att jag får gå på när jag

blir pensionär. Eller byter jobb. 

Nå, det blev ju det senare, men inte för att min iver att gå på julmarknader

ökat speciellt mycket trots det. Och jag vet egentligen inte varför. 

För det är ju trevligt att besöka julmarknader. 

Min kompis och jag styrde denna gång till Mathildedal bruk knappa två timmar 

från Helsingfors västerut. 

Har besökt (läs kört igenom) det gamla bruket under somrarna nu och då. 

Men en gammal bruksmiljö kan väl inte bli en bättre fond för julmarknad! 

Lämpligt inför helgen hade det snöat lite snö så det utlovades lite ljus 

även på marknivå. Inte bara novemberbrun jord. 

Och visst är bruksmiljöerna alltid fina, men när man ordnar en 

julmarknad så kunde man ju ta och satsa lite. Det där pyttelilla

till för att få det riktigt fin. Lite mer ljus-slingor. De är ju ändå av LED så

tar inte ens så mycket ström. Och även om de flesta ser lite besvär för

att få sina försäljningsstånd fina och lockande, så finns där tyvärr en 

eller annan försäljare som inte alls anammat det här med estetik och 

drar ner på julstämningen så det gör ont i julnerven hos en estetiker. 

Av förståeliga skäl har jag inte riktat min kamera mot de försäljarna som 

lägger fram sina försäljningsgrejs i plastlådor (!). Lådorna är förvisso helt klart 

praktiska att transportera något i, men jag skulle aldrig någonsin köpa

något alls av en försäljare som inte ens försöker få det vackert och passande

i marknadens tema. 

Jag kan bli helknasig också över dammsugspåseförsäljare på 

höstiga skördemarknader. 

Ugh! Jag har talat! 

Däremot vill jag lyfta fram en synnerligen skicklig kransbinderska. 

Jag har ju själv, som sagt, någon liten erfarenhet att binda kransar och

brukar ibland binda mina egna kransar, men i år har det inte blivit av. 

Så när jag fick syn på dessa kransar slog jag till. 

Blev och talade med binderskan och hon berättade att hon numera är

pensionär, efter 40 år i blombutiks/trädgårdsbranschen, men drygar ut kassan 

med kransar till jul. 

Och fina kransar hade hon! 

Det var först när jag kom hem som jag märkte att de här kransarna

inte var bundna på en halmstomme, vilket är vanligt för att få

den jämnt runda och fylliga. De här var ett fantastiskt

hantverk! Men så fanns där ju också tiotals år av erfarenhet bakom. 

Imponerande av den lilla tanten med rullator. 

Hatten av och djup bugning för hantverket som syns

bäst när man vänder på kransen och kollar baksidan.

Det är där yrkeskunskap och -stolthet syns. 

Sedan blev det att ta sig till följande bruk, Fiskars bruk. 

Eftersom jag är smått förtjust att välja småvägar istället för att ta

den snabbaste versionen, så blev det att vi körde

längs smala och ställvis rejält hala vägar från Mathildedal till

Fiskars. Förmodligen var vägen vi valde på sina ställen en

gammal vägsträckning som kurvade genom odlingslandskap

och skog från det ena bruket till det andra. 

Skall lägga vägen på minnet, för där kan finnas fina foto-ställen

framåt våren när de gamla knotiga alléträden som fanns kvar här och 

där börjar sin lövsprickning. Och när hagarna fylls av betande djur. 

Men julmarknader var det ju nu det skulle handla om! 

Längtan till våren tar vi senare! 

Jämfört med Mathildedals julmarknad så hade Fiskars lite mer

matnyttigt, om man säger så. Med tyngdpunkt på  m a t . Och så fanns "min" ostleverantör där.

Mannen som säljer den godaste parmesanosten jag någonsin

smakat på. Och jag har minsann ätit parmesan i mina dar...

Men även här i Fiskars var min kompis och jag rörande eniga över att det kunde ha

varit lite mer belysning, alltså julljus, i omgivningen. En liten ljusslinga

runt försäljningsbordet räcker inte riktigt till att hålla mörkret på håll. 

Men summasummarum; hem kom jag med ostar och

getmjölksbakade bullar, starkaste chilivitlöken till grabbarna mina, 

sockor till gubben (de har en liten färgdefekt, så en stund kanske

han tror att jag faktiskt stickat dem själv...) Heh. 

Men lite var vi inne och snusade på tanken att åka till 

Köpenhamn på julmarknad nästa år. Där har jag en gång varit och 

det var stort, det var ljust och det var meget godt! 

Nu tror jag att jag måste gå och tulla på den där ena osten.

Bara en alldeles liten, liten bit. 

EN GAMMAL ÖVERGIVEN EN

Efter att jag flyttat har jag lite längre väg till min absoluta favoritplats

då jag har en stund över att ta en promenad och vill uppleva gammal skog. 

I den nordöstra delen av Helsingfors centralpark finns ett område som lämnats

att med tiden bli en urskog. Där har naturen fått ha sin gilla gång redan i 

årtionden utan att människan blandat sig i dess väsen. 

Något tag skall jag ta med er dit! 

Det är magiskt där. 

Men alldeles intill parkeringen finns en gammal tegelbyggnad som

med största sannolikhet hört till den intilliggande gården, Tomtbacka, som 

numera ägs av Helsingfors stad och som är en djurgård med Highland cattle-kor, höns 

och grisar. Mycket populärt utflyktsmål för barnfamiljer. 

Men tillbaka till den gamla byggnaden. 

Jag vet faktiskt inte vad den använts till. Eftersom den har bara stora öppningar

uppe på det man kunde kalla övre våningen,  förutom 

en alldeles vanlig dörröppning i marknivå,  så undrar jag om det kan ha varit en tork 

av något slag? Hur som helst så har den stått övergiven sedan länge. 

Ibland när jag gått där förbi under höstarna har jag beundrat det fina

vildvinet som täckt in hela ena gaveln och lyst så rött och grant. 

Det är ett tag sedan jag varit här senast, men nu var det bara tegelväggarna som

stod kvar. Allt det övriga hade brunnit upp. 

Takbalkarna hade rasat och blivit till förkolnade skelett. 

Antar att byggnaden varit ett tillhåll för - tja, någon eller några. 

Av de uppbrunna saker som fanns kvar kunde man känna igen en

gammal sängstomme, en så kallad "heteka". Och någon märklig 

byggnation som såg ut som en grill som man skarvat till lite 

mer hyllor och krokar. Omöjligt att gissa. 

Men det sätter ju igång ens fantasi. 

Har någon faktiskt försökt bo här? Ha ett tak över huvudet, 

och väggar till skydd för vindarna? 

Eller var det bara ett ställe där eventuella missbrukare

valt att samlas? 

Det är ändå långt från all allmän transport så känns att

det skulle vara lite onödigt utmanande att släpa sig ut hit till 

ingenstans när det säkert finns andra platser att träffas på

närmare håll till...ja allt. 

På något märkligt sätt fascineras jag av de outtalade berättelserna som finns. 

Men som förmodligen aldrig blir berättade. 

 

FREDAG, SKÖNA FREDAG

Har haft en riktig skit-vecka, i ordets rätta bemärkelse. 

Fick någon magsjuka ihop med mig och stundvis hade jag så ont i magen 

att det till och med gjorde ont att andas riktigt djupa andetag. 

Uff...länge sedan jag haft något sådant ihop med mig. 

Sedan vaknade jag med igenmurade ögon och en obestämd känsla

i kroppen, flunsa eller inte flunsa - det är frågan! 

Jag vill ju verkligen inte bli sjuk nu, på jobbet har vi årets hetsigaste tid,

och dessutom skall gubben om någon dag ge sig ut på en rejäl resa

och vara borta nästan till jul. 

Har inte börjat rota i kistan med julgrejer än och även om nu gubben

inte hör till de mest ivriga julförberedarna så inser jag att i år

är jag ensam hemma största delen av adventstiden. 

Gud så skönt! var faktiskt min första reaktion.

Förstå mig rätt, jag vill ju nog ha gubben tassande här tillsammans 

med mig i vardagen, men eftersom han avskyr detta mörker går han 

omkring och tänder alla lampor som finns i huset (lite el-kris hindrar

inte honom nämnvärt) och jag älskar denna skymningstid som 

är så omfamnande och kravlös. 

Jag har ju en mängd mysljuspunkter men det räcker liksom inte

till för honom, så ett par månader i året går han och tänder och jag och släcker. 

På något sätt ser jag fram emot min alldeles egna adventstid. 

Och i morgon skall det snöa. 

 

TIDENS GÅNG...

 Ibland roar jag mig med att hoppa tillbaka i tiden här på bloggen och läsa något

helt random inlägg och nästan alltid slås jag av tanken att det var ju "nyss" jag började blogga och

samtidigt känns det som en livstid sedan de händelserna jag beskriver. 

Som då i bloggen begynnelse när det tydligen var snöstorm i början av november och 

lillungen bara kom in för att byta torra kläder innan han begav sig ut för att leka i snön igen. 

Om inte han lyckades lura med sin storebror också, den gången. 

Heh...nu håller de nog sig helst inomhus i dylikt väder, och om de måste ut

så slår de upp rockkragen och drar ner mössan, tar på sig en lagom bister min och 

går målmedvetet vart de nu sen är på väg. Så där som man gör. 

Jag var förresten med fyra av mina barndomsvänner på Povel Ramels 100-års konsert

här i veckan. Vi är alla skolkompisar och följaktligen av samma utmärkta årgång. 

Att vi blivit i tidig barnaålder så Ramel-frälsta har vi nog att tacka en av kompisarna i gänget. 

Eller egentligen hans pappa som var vår musiklärare de första sex åren av vår skolgång. 

Och vi var alla sådana som började sluka böcker rätt tidigt, så vårt ordförråd kanske

hade fyllts på tillräckligt för att begripa (en del) av Povel Ramels fantastiska 

ordkonsteri. För han var ju en akrobat bland bokstäverna. Och noterna, inte att förglömma. 

På konserten märkte vi att vi alldeles tydligt var bland de yngre i publiken. 

Viskade till min kompis att det var då uppfriskande att för en gång skull var den

som sänkte medelåldern. Numera känns det ibland som om det allt oftare är tvärtom...

Missförstå mig rätt, jag har inte egentligen något alls emot att åldras. 

Tvärtom kan jag tycka att det är ganska skönt. Så där befriande. 

Samtidigt inser man ju att det här är en sådan där mellantid, man är

hyfsat frisk, vad nu det har blivit lite längre ner till golvet...

(Ja, ja..jag  m å s t e  ta tag i det här med yoga på allvar igen...) 

 

Nå, nu skall jag sluta babbla här och gå och förbereda farsdagsmiddagen. 

Hörde att det är ett par pojkar på väg hitåt för att fira farsgubben sin.  

Fniss...år 2008 skrev jag såhär om mina söner: 

"Sonen (den äldre) har själv nångång påstått, mätt och belåten uppkrupen intill en sprakande brasa, att han tänker minsann bo hemma tills han är 35 - hans lillebror är ännu värre; han skall gifta sig med BÅDE Jenny och Johanna, och de skall alla bo här hos oss!!!! HA! En kärleksfull spark i ändan, pussåkram, och lycka till i livet är mera min melodi;).

Hur jag sedan skall hantera eventuell separationsångest efter dessa buspojkar, det är den dagens bekymmer..."

Och hur märkligt det än låter så gick det ju bra med separationsångesten efter 

sparken ut från boet, isynnerhet som de fortfarande gärna landar på en middag 

hos mor och far lite titt som tätt. <3. 

Och med det sagt skall ta och fixa till lite vitlökspotatis, rödvinssås och 

lamm med ännu mera vitlök. Ingen normalt funtad människa kommer 

att vilja vara i närheten av oss i morgon. Tur att jag inte har annat 

inbokat än däckbyte och utforskandet av en nyupptäckt naturstig i närheten. 

Ha en skön söndagskväll alla. Ta vara på varandra.