nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

DEN ENAS DÖD DEN ANDRAS BRÖD


Det är så livet är. Det finns lika mycket död - som det finns liv. 
Att inse det gör det kanske aningen lättare att godkänna död.
Och vilken död är godtagbar, och vilken inte? 
Finns det ens något sådant? 

Finns det en skillnad på maskrosen jag river upp som stör mig
samtidigt som jag berövar pollinerarna mat med hjorten som snaskar i
sig mina med möda uppodlade eller med dyra pengar köpta
växter, som för mig bara är till lyst. 
 
Gubben och jag (läs mest han) har under åren satt upp mängder med fågelholkar. 
Nu inför försommarens ringmärkning av ungarna så brukar vi kolla i vilka
holkar det finns häckning och vilka som är tomma. 

I en av uggleholkarna, där kattugglan häckat de senaste åren, hade en knipa 
påbörjat ruvningen, men blivit överrumplad av mården som slängt sig in
och prydligt halshuggit knipan. Huvudet - som ju är ytterst näringsrikt - hade
den tagit med sig. På något sätt hade det känts mer "okej" om den 
gjort tvärtom. Bara för att det är så vi människor gör. 
Vi lämnar oftast huvudet och hjärnan
men tar gärna filéerna och låren. 

Kanske det bara är så enkelt att man spontant känner mer för offret? 

Vi tömde holken och lämnade resterna av knipan intill en skogsstig. 
I min fantasi föreställer jag mig en hungrig räv i kvällningen komma 
traskande längs stigen och få vittring och sedan tänka att det är dens 
Lucky Day. 

Och inget går till spillo. 




KYLIGT


 Var en sväng till stugan och pysslade lite smått med än det ena än det andra. 
Ryggen är inte samarbetsvillig och skall i morgon till Tant Doctor för att reda
ut lite vad jag har ihop med mig. 
En inser ju att en inte blir yngre precis, men allt kan man inte lägga på 
kontot övergångsålder heller. Så bäst att checka upp. 

Jag har ju inte haft en trädgård innan på stugan där i skärgården, bara nåt smått i
någon odlingslåda så kan verkligen inte påstå att jag har en erfarenhet av 
hur trädgårdsväxter beter sig i lite kargare klimat. 

I fjol beställde han jag bor med (obs! inte jag alltså) jord til det som skulle
bli mina rabatter. Den jorden var av ganska tung lerjordstyp så redan 
på hösten när jag grävde ner en och annan lök så hade jag mina dubier om 
att blomlökarna skulle tycka att det var en skön tillvaro att övervintra i. 
I synnerhet om det blev en blöt vinter. 

Kände att mina farhågor nog besinnades då det för ett par veckor sedan inte
syntes tillstymmelsen av något som kunde liknas vid lökblomknoppar. 
Förutom stor allium. De verkade trivas! 

Men nu hade det faktiskt börjat dyka upp något litet grönt lökskott lite här och där. 
Dessvärre hade jag ju markerat mina lökars växtplats med vattenresistent tusch på 
växtpinnar av plåt. Inte med vattenfast tusch alltså, vilket vintern med
smärtsam tydlighet upplyst mig om att har en viss relevant skillnad. 
Så nu får jag bara snällt vänta på vad som dyker upp "lite här och lite där" 
och försöka identifiera de lökar som lyckats övervintra i den blöta, kalla lerjorden. 

Utöver att lerjordar alltid är lite sen i starten pga att den behåller vinterns kyla kvar så länge, 
så har ju hela våren varit kall och sen. Och så har vi det utsatta läget. 
Inser att jag bara skall glömma det här med tidig blomning på skärgårds/skogstomten
som skall bli en liten trädgård-ish. 

Märkte också med ett par nyplanterade växter hur viktigt mikro-klimatet är när man 
väljer att anlägga en trädgård i ett aningen krävande läge. Mer bildmaterial om det 
nästa vecka då jag förhoppningsvis kan tillbringa min vintersemestervecka (!) 
på stugan - i slutet av maj. Men bättre sent! Och det är helt själv-valt, alltså. 

Behöver kanske tänka till med växtval på arter som gynnas av en varm höst. 
För där havet kyler på våren så värmer det på hösten. 

*

Tydligen har vi häckning av knölsvan i närheten för ännu för en vecka sedan så simmade
båda knölsvanarna längs stranden och betade. Nu bara hanen då honan kanske redan ligger 
och ruvar? Han verkade ganska trött och slumrade in i denna till synes rätt 
obekväma ställning. Men vad gör man när vattnet är iskallt och vinden inte ett dugg bättre? 
Över en timme nickade han där på strandklippan. 
Med näbb och ena foten skönt inlindad i värmande dunkappa. 

Hoppas det snart blir varmare. 
Både djurlivet, växterna och jag skulle uppskatta det. 


Varnar redan nu på att följande inlägg kommer att innehålla 
inte så "trevliga" bilder på naturens gång. 
Det hör dock till livet, så kanske också bra att plocka fram 
hur det sker när starkast vinner...



OCH DET VART MORSDAG

*gråtimjan*

Det var morsdag minsann häromdagen.
I år sammanstrålade alla två ungar och gubben på stugan i 
arbetsläger-tecken. Om jag någongång stönat över pojkarna mina
då de var i tonåren och bara var stora fötter som luktade kamel
så än mer tacksam är jag över deras muskler nu då de blivit
starka vuxna män. 

Har haft en rygg som trilskats med mig så när jag försiktigt kollade om det fanns något
intresse alls till arbetsläger så blev jag jätteglad över det jakande svaret jag fick. 
Dessutom är storungen en riktigt grym kock, så när han dessutom lovade agera muskelmaskin
OCH kock är ju en mammas lycka ganska på topp!

De delar som sagt inte mitt trädgårdsintresse, men höll god min då jag igen dirigerade vart sanden skulle
bredas ut, vart det skull kånkas myllsäckar och vilka (kommande) rabatter som skulle få en 
påse hästskit utspridd. Så var det lite skiffersten som skulle flyttas och ett gäng kantsten som 
också skulle från plats A till plats B. 

Kantstenarna kommer egentligen bara att agera en slags "synvilla" för att trolla bort den 
stora grusyta som vi måste ha i och med att vi behöver kunna parkera och svänga våra bilar. 
Hade det från början (nu talar vi 1990, typ) varit planerat in en trädgård här så hade man ju tänkt 
annorlunda. Nu får man göra så gott det går utan att ta in en catepillar (och en tjock plånbok) 
och göra om allt. Det varken vill, kan eller orkar vi göra. 





Och så har vi det här med hjortar. 
Tillsvidare har vi varit ganska befriade från deras framfart, men 
dessvärre så tror jag att de inte fattat än vilket matförråd jag 
håller på att bygga upp för dem. 
Men försöker välja växter som kanske inte skall vara de smakligaste. 
Buxbom i kruka har jag haft många år - det har fått vara ifred, 
likaså taklöken. Hur det är med den japanska lönnen är 
oklart, men tänker att förhoppningsvis avskräcker buxbomens kattkiss-lukt
(förlåt, men den luktar kattkiss...) lite. Och så har jag sprayat Trico Garden- medlet på 
allt som jag kan tänka mig skulle locka en hjortmule att ta en tugga. 

Och så har vi den där glasflaskan - en damejeanne - som man sett i diverse inrednings- 
och trädgårdssammanhang. Det var när jag bläddrade i någon tidning som jag kom på
att de där är ju snygga! Och praktiska. Så hos mig har de faktiskt en uppgift. 
Kommer att ha dessa som min bevattningsreservoar och rigga upp mina
Blumat-bevattnare bara det blir lite varmare. 
Vackert och praktiskt. 
Så skall det vara! 

 

TIDENS GÅNG


Grävde efter en bild på bloggen och ramlade över ett inlägg om att jag hade en idé 
om att göra en family-kokbok från alldeles det där första blogg-året. 
(och det är länge sedan...)
Om jag fått den hopknåpad? Nå nä...
Men fotat mat under årens lopp - det har jag minsann gjort. 

Känner att det liksom hela tiden kommer maträtter som blir nya favoriter,
och de där gamla godingarna bleknar bort. 
Kanske det är något typiskt för vår tid? Att så mycket kommer och går i en 
allt snabbare takt och inget stannar kvar som en "kvarleva". På ett bra sätt. 
Och att det inte riktigt finns tid för att låta något stanna och fastna
till en tradition? 
Mycket ambivalent här, för samtidigt som jag tycker det är fräscht att förnya, 
eller föryngra traditioner så vill jag ha kvar vissa traditioner. 
Men inte till tänder och klor. För det måste finnas en utveckling i allt. 

Har funderat på att är jag, eller är jag inte, en sådan där person som hakar på trender. 
Oftast omedvetet, för jag är verkligen ingen trend-nissa. 
Men så där lite smygande? Byter jag ut något i hemmet för att hemmet skulle
verka mer 2022? 

Inser att så är det inte. Blir alltmer en sådan som skalar av och väljer bort. 
Någon Freud skulle säkert läsa av att det har med åldern att göra. 
Och jag tvivlar inte. 
Ju äldre jag blir, desto mer nöjd med "så som saker och ting" är blir jag. 

*

Att krypa runt i gamla blogginlägg fick mig också att inse att jisses så mycket av
alla möjliga inredningsgrejs fortfarande finns hemma hos mig. 

Och hur lite nytt som kommit in. 

En tanke kommer krypande; hade jag den där grejen Redan Då - när bloggen var ung? 
Använder den ju fortfarande. Eller plockar fram den till vissa årstider. Beroende på. 

Tror att de flesta vid något skede når ett mål där man mer är nöjd med det som finns,
och som man har, än att sukta efter mer. 
Personligen känns det ganska skönt att ha uppnått den nivån. 

Det mesta är bra som det är. År efter år. 
Finns något skönt vilsamt i det. 

Men jo, alltså....tomatpajen - DEN skall få en sida i den där kokboken
som jag endera året får hopknåpat. 

SKOGSTRÄDGÅRDEN


 Så jag har bökat! 
Med (muskel)hjälp av yngre grabben och gubben har jag nu flyttat över ideér från papper
till verklighet. Lite ryggbruten har jag testat på att vara arbetsledare och peka med handen än
ditåt och så hitåt. Kunde vänja mig med detta arrangemang! 

Nja, faktum är att det är inte alls så jag vill ha det. 
En del av charmen med trädgård är ju just det där att kunna böka och stuva och gräva
och konka och bära och ändra och ändra sig igen och göra om. 
Göra bättre. 

När man har arbetskraft, må vara en snäll familj, så vill man att det skall bli rätt med
en gång. Även om lillungen mycket gulligt sade att han nog kommer och hjälpa mig 
om jag så är 102 år och vill anlägga en trädgård.
Stackarn visste nog inte riktigt vad han gick och lovade! 

*

Trädgården blir ju inte stor, som en radhustäppa ungefär, men när man börjar från
tallrötter och blåbärsris så finns det liksom lite att bygga upp. 
En liten taklök hamnade i ett fat avsett för vatten åt fåglarna. 
Dessvärre är det ganska litet och torkar upp i ett nafs, och har faktist inte sett
en enda fågel landa där för att dricka, så har nu fixat den biten på annat sätt. 
Och en taklök fick en ny hemvist. 
Det är lite så med trädgård. När något inte funkar få man hitta på en annan
lösning - eller helt enkelt skrota idén. 
Och så är det ju maj-månad, hörni! 

En av årets finaste månader. 

ÄNTLIGEN REGN

 


Vill bara skutta in här helt snabbt och skriva några rader. 

Att bo så här med sjön ett stenkast ifrån (bilden tagen från balkongen) så måste jag bara meddela att idag så försvann isen från sjön. Ännu på morgonen flöt några tunna isflak omkring men nu efter kvällens regnskur så är även de borta och sjön är fri från sin ismantel. 

Det har varit en mycket torr vår, med väldigt lite regn, så eftermiddagens och kvällens regn var mer än välkommet. Nog för att det finns fukt i marken efter all snö som smält ner, men gator och trottoarer är så dammiga att även jag som inte i vanliga fall reagerar på gatudamm så är både rödögd och täppt i näsan av det. Efter den besvärliga is-vintern finns det mängder av sand som städer och kommuner uppenbarligen  inte hinner sopa upp i samma takt som vi varit vana. 

Men ett vår-regn fräschar upp och lindrar lite gatudammet att virvla hejdlöst runtrunt. 

Nu i kvällningen ligger sjön spegelblank och rodnar sakta i den än lite bleka solnedgången. 

 

KALL VÅR


 Det är kallt för årstiden. I natt var det flera minusgrader och tills i morgon har det utlovats regn, 
möjligen snö...!

Hade egentligen denna kväll tänkt åka iväg och lufta kameran lite, men ljuset är gråslött och
dessutom är jag solokvist hemma, vilket jag gärna utnyttjar till att skriva. 
Inte för att gubben skulle vara speciellt störande, men ibland behöver jag ensamhet för
att skapa text lite mer än ett Facebook-inlägg eller några rader i bloggen. 
Ingen som tassar i köket, tömmer diskmaskinen eller tar sig en dusch. 
Usch - vad jag är krånglig, heh! 

Under många år redan har jag gjort årsböcker om vad som hänt i familjen och däromkring. 
Lite som bloggen, men mer inkluderande de övriga i La Familia. 
Av bekväma logiska skäl har årsböckerna följt kalenderåret, men idag när jag skulle
börja skriva så kändes det avigt att börja från januari. Inom mig är det som om
året innan 24.2 liksom inte räknas. Även om mitt lilla liv tuffar på med
samma lugna lunk som innan, så ändrades världen då Ryssland anföll Ukraina. 

Det blev en ny era, helt enkelt. 
Och det känns underligt att skriva om en tid då detta inte ännu hänt. 
Lite överraskad över hur mycket det i det fördolda ändå påverkat mig. 

Verkar som om Finland (och kanske eller förmodligen också Sverige) kommer att gå med
i Nato under våren eller sommaren. Finland har väl varit ett steg närmare redan innan, men
som vår statsminister Sanna Marin sade innan i en intervju att Finland inte skulle söka
Nato-medlemskap "on her shift". Detta så sent som i slutet av januari i år. 

Så radikalt kan allt ändra. 

*

Oaktat av det politiska läget i världen, oaktat om våren envisas med att vara kall, 
allt detat oaktat kommer flyttfåglarna, parbildning sker, blåsipporna blommar 
i skogsdungen på andra sidan vägen. Allt oaktat går livet sin gilla gång. 

VINTERSÅDD


 Visst har jag under tidigare år hört om vintersådd, men har inte själv testat på det innan. 
Och för att vara ärlig så har jag till och med varit lite småskeptisk till det hela. 
Vet inte varför, men det har känts "fel" med att utsätta små frön för frost och kyla,
men det här funkar ju alldeles utmärkt. Mer än utmärkt! 

Mitt "experiment" innehåller egentligen två olika sorters vintersådd. 
Men vi tar dem i ordning. 

Det första jag sådde i år var kronärtskockan, utan större förhoppning att det skulle bli bra utan
tilläggsbelysning och att ha plantorna i ett fönster där endast kvällssolen kommer åt att lysa
kunde vara lite utmanande så där i slutet av februari.
Men kronärtskockan behöver få ta tid på sig. Och tid är ju i och för sig gratis. 

Sådde bara två frön och de grodde fint, växte också helt glatt, men var fasligt rangliga och veka. 
Då kom jag att tänka på ett tips som jag hört om gällande luktärter och tänkte testa samma
på kronärtskockan. 

Sådde också mina luktärter i god tid, eftersom de frön jag sådde för ett par år sedan
tog all världens tid på att gro, men de här, som jag faktiskt fått av en polsk samarbetspartner, 
grodde i ett nafs. Suck - det är just så här med växter, de gör lite som de vill...

Och det var då jag mindes knepet med plastpåsen! 
När luktärterna grott och kommit upp en bit (som pekfingret ungefär) så ställer
man dem i en plastpåse med öppningen öppen och för ut dem. Då var det
någon plusgrad på dagen, men frost på natten. Och de klarar sig hur bra som helst. 
Ränner inte iväg och blir rangliga utan stannar lite upp i växten, men blir stadigare. 

Tänkte att mina rangliga kronärtskocksplantor kanske skulle behöva samma 
härdning? Sagt och gjort - ut med dem också i en öppen plastpåse och samma 
fenomen, plantorna stannade upp i växten men blir tuffare och grövre hela tiden. 
Dessutom avhärdas de både mot vind och sol. 

Dessa har alltså grott inne och fått växa till sig inne, men så gjorde jag också en 
regelrätt vintersådd. Eller vårvintersådd. 
Sparade några tomat/vindruve/blåbärs-askar som hade hål i botten och sådde i dem. 
Köpte faktiskt en sådan där plastback med lock som skulle få agera "växthus". 
Det skulle ju vara logiskt att borra lufthål i locket, men fick tipset att göra det på backens
sidor istället så eventuellt regn eller snö inte skulle rinna in i backen och förorsaka en 
ödesdiger översvämning - det vill vi ju inte. 

Finns det snö, kan man lägga snö på sådden (inne i lådan) som får smälta i sinom tid, och på
det sättet naturligt bevattna sådden. 
Hade nog snö kvar på gården då jag sådde, men tänkte 
a) testa med att bara fukta ytan och se hur det funkar och 
b) det hade känts lite knasigt att gå ut på gården och bära IN snö för att ha den på balkongen. 
De flesta människor gör liksom tvärtom...hahahaaa. 
Inte för att jag bryr mig ett skvatt vad andra tänker, men det blev nu bara bekvämare såhär. 

Men ja, det jag sådde var palmkål och grönkål. Drivsallad och persilja. 
Så inget fancy speciellt. Ville bara liksom testa om det verkligen fungerar.
Och ja, nu har båda kålarterna grott och salladen ät rejält på gång. 
Endast persiljan, som nu är lite trög i starten har inte grott. 
Men det var att vänta. Och jag är glatt överraskad hur bra det gick! 
Nu slipper jag ha dessa sådder inne på det redan något fulla fönsterbrädet, och när
vintersåddens plantor vuxit sig stora nog för att skolas om, så är det säkert redan mer 
vår därute, så de kanske inte alls behöver komma in en sväng. 
Perfekt! 

Man lär sig nytt så länge man lever. 



ÄNTLIGEN GRÖNT GRÄS


 Pysslade med min vintersådd (mer om det i ett annat inlägg) på balkongen häromkvällen. 
Koltrastarna rafsade i perennrabatten som löper längs huset och det var ett sådant där härligt vår-ljud. 
När de med energi och frenesi river och drar i fjolårslöv för att se om det inte skulle 
gömma sig en eller annan mask eller insekt därunder. 

Plötsligt låter rafsandet lite annorlunda och när jag kikar så är det ett par harar som skuttar runt och är alldeles uppslukade av 

de där första gröna stråna som börjat dyka upp genom fjolårsgräset. 

Bara klicket av min kamera får den ena att för en stund höja på huvudet, sluta tugga och vaksamt blicka omkring. 

Återgår till mitt pysslande med sådden. I år har jag sått mer än jag gjort på många år. Lite märkligt med tanke på att jag bor i höghus nu, men hoppas ju tack vare det att kunna vara mer på stugan än under tidigare år. Än finns vissa "förpliktelser" som gör att jag inte kan helt flytta ut till landet från vår till höst, men det är nu så som livet är. 

Sjön här hemma är ännu istäckt men för varje dag som går så blir isen mörkare och mörkare, så en tidsfråga när också sjön ligger fri. Vackert att se och följa med. 

Som allt med våren. Så fint! 

ÖPPNA DÖRREN MOT VÅREN


 Visst är det ju ändå så att påsken är en målstolpe i årets vandring. Inte bara den kristna utan annars också. Redan de goda gamla hedningarna insåg att den här tiden på året så börjar det hända grejer i naturen. 

I går kväll, då jag förde ut vår pascha på balkongen för att det är så fullt i kylskåpet, så hörde jag
kattugglan ropa ett stycke ifrån. Då var det redan i övrigt tyst, vårnattens mörker hade lagt sig. 
På morgonnatten vaknade jag av att gräsänderna, som nu kommit till det lilla öppna stråket vatten vid stranden, ilsket och upprört kvackade. Kanske det var en räv som strök förbi och kändes hotande? 

Mot morgonkvisten vaknar stararna, koltrasten, måsarna börjar skräna. Sångsvanarna drar in över
sjön med sin "sång". Mesarna visslar. Kunde ligga hur länge som helst och bara lyssna på 
ljudvärlden utanför fönstret. Det är våren som låter. 

*

I veckan kommer jag att ta ut ett par lediga dagar och åka till stugan för att vårstäda. 
Jag brukar inte  städa så där väldans på hösten, och i synnerhet i år då där varit hantverkare som 
förnyat våra element så tänkte jag att det kanske är lite onödigt. 
Och vintern behövs alltid ändå skuras ut. 

Och jag gör det gärna ensam. Det är en rätt meditativ syssla. Att damma sängkläder, 
Plocka fram borddukar från skåpet. Skura gammal flugskit från fönsterbräden. 
Ha dörren öppen, det blir lite kyligt men friskt inne. 
Bära ut utemöblerna, placera krukorna i väntan på planteringar. 
Ta en kopp kaffe mot den varma (förhoppningsvis) söderväggen. 
Lyssna på de fåglar som finns där i skogen. 
De är delvis andra än de som kvittrar utanför
hemmet här i stan. 

Aj jo, och så skall odlingslådorna på plats. Bokashin tömmas och...och...och...
Vi öppnar dörren mot en ny vår och sommar! 

PÅSK-YRSEL


Ja, alltså det är nog mer så att det är en synnerligen lugn påsk i och med att jag har drabbats av yrsel.
Har haft det tidigare också, nåt med kristaller i öronen, så helt ofarligt, men ack så störande när världen
snurrar vad än man gör - eller låter bli. 

Satt, mycket påpälsad, en stund ute på balkongen och njöt av vårvindar friska. 
Slöläste en deckare i 'sällskap' med min påskhöna och hennes betongägg. 
Lite tystlåten är hon, hönan! 

 

Däremot hörde jag ett ljud som jag inte hört på ett tag nu. 
Ljudet av små kluckande vågor, och rinnande porlande små smältvattensbäckar. 

Det här är stranden precis nedanför vår balkong och nu äntligen verkar isen släppa greppet. 
Längtar efter att gå på en promenad, men det får bli till en annan gång. 
Skall krypa upp i det där soffhörnet nu en stund och fortsätta läsa om mord och elände. 
Ibland är det läge för det också. 

VARDAGSLYX


Det där med vardagslyx är säkert lite olika för var och en. 
Med dessa bensinpriser börjar det verkligen vara en sann lyx att kunna
hoppa i bilen och åka någonstans lite utanför stan för att kolla in
flyttfåglar och även annars lite komma bort från vardagslunken. 

Inte så exotiskt med gäss på en åker, men stillar vårlängtan, 
det gör det i alla fall! 

Och känner att själv behöver jag inte så mycket mer. 
Däremot kände jag att det var läge att lite skämma bort den äldre sonen. 
Under årens lopp så har han till och ifrån haft skägg och nu igen inne
i en period av skägg på tillväxt, så tänkte passa på
och bjuda på en liten vardagslyxgrej. 


Lite utanför mitt kunskapsområde detta med skägg-accesoarer, men en kam
till skägget har han nu och då talat om. Skulle säkert funkat med vilken kam som helst
(hans uttryck) men det kan ju vara lite extra festligt med en äkta skäggkam? 
Och så det där vaxet. Har förstått att det är något han tidigare använt för han har tydligen en
rätt "spretig" skäggväxt, men vill hålla det i styr. Och det undrar jag inte alls om han alls
ärvt mina hårgener. Nu talar jag inte om skägg, men mina ögonbryn är bångstyriga som bara den.
Och det är hans fars också. Den sistnämnda håller sitt skägg kortkort och jag...ja, tar väl till pincetten
nu och då...(heheheh). 

 

Men ja, alltså doften på det där skäggvaxet är Helt Underbart! 
Undrar om inte gubben min också skall få en lite burk till födelsedagen. 
Inte för att han behöver till sitt korta skägg, men så jag kan dofta på det! 

Och så var texten på kam-lådan lagom lämplig. Grabben jobbar hårt på
att få sitt företag att få luft under vingarna, så helt säkert har han minst 99 andra bekymmer. 
Och då behöver ju skägget inte vara ett av dem. 

Vardagslyx. 

*

Nu skrev jag ju i förra inlägget att det skulle vara bra att rensa ut, och nu då skriver jag
om att skaffa vardags-lyxartiklar. Lite motstridigt kunde man tänka sig. 
Jag är ju på inget sett extrem i mitt minimalism-tänk och
tycker faktiskt att grejer som ger en glädje - även om de inte är något man inte kunde leva utan - 
kan försvara sitt varande. Det är mer de där grejerna som bara tar plats, men inte är vare sig till 
nytta eller lust som jag anser man kan skippa för ett enklare liv. 
Asketism är inte för en livsnjutare. 
Men att avstå från allt som inte får en att njuta av livet är eftersträvansvärt. 

BOKTIPS


 Numera är det sällan jag köper böcker. Jag laddar ner dem. Har vant mig vid att inte sakna strukturen av papper, eller ljudet av att vända ett blad. Det har minskat mängden böcker i hemmet. Inte bara köpta böcker utan också bibbaböcker som ju också tar sin plats. Och eftersom jag gärna läser fler romaner på en gång så finns de alla nu i min padda på nattduksbordet och tar samma fysiska plats om jag så hade fem eller femton (nå, det har jag ju inte...) på gångs på en gång. 

Men så finns de böcker som måste finnas fysiskt. Som natur-, foto-, och trädgårdsböcker. De man återkommer om och om igen. De där visuella. 

Förr hörde inredningsböcker också till denna grupp, men hela den kategorin har försvunnit. Lite av sig själv faktiskt. Kanske för att jag har de prylar jag behöver och allt mer inser att jag snarare behöver mindre än mer. 

Och där kommer vi in på mitt boktips - som faktiskt blev en fysisk bok - men boken kändes så intressant så jag valde att skaffa den nu, och inte vänta på e-boken (om den ens kommer, vilket skulle vara mycket lämpligt, med tanken på temat). 

Men ja, jag var otålig. 

Det är boken 'Tingen' av Ulrika Nielsen. 

Så här står det på bakpärmen: "Vi omger oss av ett oräkneligt antal ting. Vad gör vi med dessa ting och vad gör de med oss? Bouppteckningen efter en död faster innehåller armbandsur, medaljonger, halsband, bestick, spadar, spinnrockar och en askoppmed rullskiva. Tingen har blivit ett problem för de efterlevande, men bär också på ett sammanhang. Ulrika Nielsens diktessä är ett försök att hitta fram till föremålens väsen. I den materialistiska världen är tinget guld. Vad är då människan?"

En mycket läsvärd bok om man ens det minsta är intresserad hur alla ting, all material kanske på verkar oss, på ett sätt som man inte ens tänker på. Jag har, som jag kanske nämnt rensat ut och rensar ut - för det är en process, det har jag insett. Men det blir lättare varje gång och färre saker kommer till. Jag är, och kommer säkert aldrig att bli en renlärig minimalist, men i dagens läge har jag väldigt få saker som inte skulle motivera sitt varande hos mig. Antigen praktiskt eller rent estetisk. Och det tycker jag inte heller man skall glömma. Ett hem skall vara just så man trivs där, men om man sätter tid, eller att man upplever att man sätter för mycket tid till att ordna upp (innan man städar tex). Att det finns saker som inte har en egen plats utan bara flyter - då har man för mycket omkring sig. 

Jag minns faktiskt väldigt tydligt när jag allra första gången tänkte att så här kan jag inte leva. Skam att erkänna att det inte ens gällde mina egna prylar utan mina barns...(Mammapoäng där, liksom!)

Mina pojkar har aldrig varit så mycket för gosedjur, mjukisar. Men det var ju det som var så enkelt att ge som gåva till ett barn. Ett litet - eller stort - gosedjur. Det kom gosedjur från mina kompisar, från kusiner, och grannar till födelsedagar och jul. Min egen mamma kanske i spetsen. Minns att jag en kväll packade en hel svart sopsäck full med gosedjur och förde den till källaren för att upplevares där en tid ifall något barn skulle sakna någon nalle, delfin eller tusenfoting. Det hände inte. 

Någon gång då min äldre redan gick i högstadiet så minns jag att en flicka på hans klass (hon kanske var lite förtjust i honom) kom med en GIGANTISK mjukisnalle till julklapp och jag minns att jag inombords skrek: 

-Neeeeeejjjj!!!! Jag som just har rensat ut mängder av lurvfigurer. 

Tack och lov tog grabben giga-nallen med sig när jag flyttade till studentlyan efter ett tag. 

Det var nog min första insikt att allt inte behövs sparas. Och för de som oroar sig över hur mina barn tog det, så kan jag säga att de aldrig frågade efter mjukisarna i soppåsen, med undantag för en delfin, som fick komma tillbaka till rummet. Visst fanns det mjukisar som pojkarna hade. Bland annat en gris som man kunde knåda till de mest underhållande utryck och som faktiskt hör till de saker som finns i pojkarnas memory-låda. Blir lika fnissig av tanken på alla skratt vi haft med den grisen.

Så allt skall ju inte rensas ut, men mycket nog. Bland annat sådant som man tror att bär på ett minne, fast det egentligen kanske mer är frågan om att man kanske har lite dåligt samvete för att man ger det vidare, eller bara slänger bort det. 

Tycker det är otroligt intressant det här med vad tingen gör med oss. 

Nallen på bilden förresten, den är min. 

Köpt i mogen ålder (avskyr det uttrycket, men det är ändå så talande) och införskaffad just i de tiderna då ungarna började bli vuxna och nallen kom att bli som en slags "symbol" att inga småbarn längre är i knutarna och på något sätt en "vuxenversion" över diverse mjukisdjurs minne - istället för att hundra som funnits. Så kan man också göra. Dessutom gillar jag skinnknutte-nallen skarpt. Och då, fast han inte tillför något praktiskt alls så får han stanna. 

Men ja, boktips var det. Om man vill snusa på att kanske ha lite mindre grejer i sitt liv. 


VINTERNS JÄRNGREPP


 Jädrans vad segt det skall vara att sparka igång lite vår i år! 

Kom till stugan en sväng med lillungen, jag behövde hämta lite grejer inför påskfirandet här och grabben hängde med som sällskap. Väl här blev jag lite fundersam om det skall bli något påskfirande här, eller om man bara skulle stanna hemma i den varma lägenheten. Laga god middag i ett rejält kök och ja...gå på en innetoalett. Det är inte vår alls här ute i skärgården. 

Visst snön har smultit lite, lite sedan jag var här senast, men rabatterna är ännu snötäckta och likaså den kommande uteplatsen där jag har planerat lite stenläggning (som männen i mitt liv skulle hjälpa till med under påskhelgen). 

Fjärden ligger isbelagd ännu, bara längs råken i isen simmade ett knip-par. 

Det är så kallt att vi har inte ännu kunnat koppla vattnet, så det där med att smälta snö till diskvatten är...ja lite jobbigt faktiskt. Det går ju om man är ensam, eller som nu bara vi två, och dessutom väljer att laga mat som är mest så där fingermat. Men att skruva ihop en påskmiddag här känns just nu inte speciellt lockande. Usch vad trist jag låter, men en vinter som inte vill släppa sitt grepp har den inverkan på mig.

Förlåt! 

Lite flyttfåglar såg vi ju ändå på vägen hit. De har nog redan varit här ett tag, men rätt tyst är sången i skogen än. En rödhake-hane kvittrade lite försiktigt i gammelskogen bakom toan, men det var också allt. 

På åkrarna ser man lärkor, starar och tofsvipor. På flere ställen såg vi också tranor som par om par traskade runt med sina majestätiska kliv. Tranorna har verkligen ökat i antal under bara den relativt korta tid som jag mer medvetet börjat iaktta fågellivet. 

Lärkan som är filuren här på bilden, är en av de allra första flyttfåglarna. Och jag såg mina första lärkor för snart en månad sedan. På finska finns det ett ordspråk som i stora svängar går ut på att från första lärkan är det en månad till sommaren, och från första svalan inte ens en dag. Nå, skall det där med en månad hålla sträck får våren nog sätta lite fart! 

På svenska finns det ordspråk som: 

"Först när lärkan har snöat ner tre gånger blir det vår." Och DET, gott folk, har det gjort med råge redan denna "vår". Och mer lär det komma än...


FRÖER SOM TRILLADE GENOM BREVLUCKAN


Sitter i soffhörnet och är så där förkyld, ni vet? Så där som man var förr. Lite hängig, hostig, snuvig, ingen feber, ingen halsont - och ingen corona - alltså. Gammeldags förkyld. 

Borde egentligen ha varit på teater ikväll, efter en paus på två (corona-)år, men även om jag efter ett par tester inte är corona-positiv så känner jag att det oaktat är det risk för lite dålig stämning i publiken om jag sitter där och hostar. Så jag skickade iväg gubben med ett stycke son istället. 

Jobbade bara en liten stund med sådant som jag inte ville lämna till nästa vecka, men hjärnan kändes såpass snortyngd och tankeverksamheten rätt trög så det blev att sjukskriva mig resten av dagen. Det är ju rätt sällan det klämtar till i vår brevlucka då jag inte beställer på någon tidning och räkningarna slinker direkt in i nätbanken, men idag låg det ett brev på golvet i alla fall. 

Hmmm....hade jag beställt mer frön? 

Uppenbarligen, för där låg ett gäng påsar med diverse frön. Faktum är att jag totalt glömt att jag gjort denna beställning, men visst hittade jag det i min mailbox från ett par, tre månader sedan. Alldeles tydligt hade jag ett visst "färgtema" i tankarna när jag beställt dessa. Och en förhoppning på tidig vår, som jag nämnde om i förra inlägget. 

Av det här gänget sådde jag idag Chilipepparn, Auberginen och Basilikan. Resten får vänta på att jag får hopknåpat mina odlingslådor. Däremot skall jag testa på att vinterså vissa fröer, men det tar vi sedan när jag är på fötter och tagit mig ut till stugan. Tanken är att vintersådden skulle få lite sköta sig själv där på stugan i och med att jag har begränsat med utrymme här hemma av fönsterbräden och så är jag inte hemskt sugen på att transportera en massa sådder (det blir det ändå...hahhhahahaa) hemifrån till stugan, utan att allt sådant som kanske kan få gro där skall göra det. 

Bara jag kurerat mig så skall jag åka efter lite plastbackar att vinterså i, några stallhinkar som får agera groplats för dahliorna och som sedan, då dahliorna fått flytta ut i rabatten, få agera växtplats för tomater och auberginen - om den hunnit gro. Känns lite sent att få fröna till den först nu, den tar ju sådan tid på sig att utveckla frukter, men man får hoppas att denna 'Patio Baby' är lite snabbare. 

Återstår att se! 

P.s Och nej, jag har ju inget växthus (än) men nog en sådant där "tak" som man kan lägga på odlingslådorna, så därför vågade jag mig på fröer som kräver lite varmare växtplats. 

 

STICKER INTE UT NÄSAN IDAG


 Visst vet jag att aprilvädret kan vara nyckfullt, men en snöstorm (som dessutom skall pågå någon dag) känns inte så där uppmuntrande precis. Lite tröst i min vårlängtan ger de där kvistarna som jag köpte häromdagen där små fina blommor en efter en börjar slå ut. 

Hellre vita små flingor av kronblad på borduken än tusental i skogen...

Jag har alltså inte stuckit ut min näsa idag. Bilden är tagen från balkongen då jag smög mig ut i stormen för att plocka in sittdynorna som jag i min naiva våriver redan hunnit placera ut i korgstolarna. Så där i väntan på att man skulle kunna dricka sitt morgonkaffe där...Nu torkar de i badkaret. Suck! 

Vårivrig verkar jag nog i och  för sig varit tidigare i vintras också, för idag kom det ett mail om att de nu postat mina frön som jag beställt. 

- Jaha....har jag beställt frön? Och det är inte alldeles lite frön jag beställt, om man säger så. Jag har kanske, kanske varit aningen för optimistisk med att hinna få allt fixat inför sommaren. Ja, men liksom de där odlingslådorna på stugan. I en annan (fantasi)värld hade det varit lite mer vår ett bra tag redan och jag hade fått dem på plats och fyllda med läcker ny jord och min bokashi som jag sparat på under mörka vintermånader. 

I verkligheten är ju lådorna fortfarande ihopsatta och fastfrusna i ishård snöskorpa och hela tiden, medan jag skriver, vräker det ner  ä n n u  mer snö. Jordsäckarna är antagligen djupfrysta de med, liksom bokashin som jag körde till stugan för ett par veckor sedan. Nu KAN det ju svänga och gå fort, det vet jag nog. Man har ju en ansenlig mängd vårar i bagaget, så allt är möjligt. Men det oaktat känns det inte skoj, detta väder!

 

SPARSMAKAT MED VÅR



Det envisas att vara kallt ute. Knappt så graderna orkar klättra över 0-strecket ens på dagen. Och snön fortsätter lysa kritvit på åkrar och sjöar och bara reflekterar tillbaka alla solstrålar. I morgon är det april och det är fasligt mycket vinterstämning kvar därute. En sådan vår i år. 

Men för att råda lite bot på vårlängtan så köpte jag hem några kvistar av "någon buske", kan ju inte längre bara gå ut och plocka in vad som finns i trädgården. Det får jag vänta med tills det blir att ta sig till stugan. Av olika orsaker blir det att avvakta med det ännu ett tag, men till påsken skall det bli av! 

Beställde i dag ett par böcker som jag skall ta med som påskläsning. En bok åt gubben - som jag också skall läsa - och en åt mig själv - som gubben knappast läser. Den sistnämnda är en bok som tangerar det här med minimalism. Råkade ha radion på idag då boken recenserades och kände direkt att den boken vill jag läsa. Såhär skriver recensenten Marit Lindqvist på Svenska Yle: 

    "Ulrika Nielsens lyriska essä bjuder på många infallsrika ingångar på ämnet saker och ting. 'Tingen' är                 en personligt hållen och resonerande text som utmanar läsaren att se på sin omvärld med putsade glasögon och att förhålla sig till tingen med förhöjd medvetenhet. Att se på sig själv och på tingen med en kritisk och självrannsakande blick: Vem är jag bland alla mina saker, vem är jag utan mina saker?"

Jag har skrivit om det förr, men något hände med mig då jag för några år sedan hade mitt köpstopp. På samma gång blev jag mer sparsmakad, för minimalist vill jag nu ändå inte kalla mig. Vill ju ha det vackert omkring mig, men också redigt så för mig är det viktigt att precis varenda en liten yttepytte pryl har sin egen plats så inget någonsin liksom "söker sin plats" i hemmet. Då är det lätt att hålla ordning fast man inte är så där strikt minimalistisk. 

Men faktum är att jag börjar alltmer trivas med mindre mängd grejer. Och i helgen skall jag ta itu med garderoben. Har snart bott ett år här i vår lägenhet och allt vardagsstuff-kläder jag inte använt sedan flytten hit får nu gå vidare. Helt onödigt att spara i skåpen sådant som ingen glädje ger. Lite småallergisk för Marie Kondo och hennes Spark Joy, men hon har onekligen en poäng där! Om en grej man inte behöver för att "överleva" inte på något annat sätt kan motivera sitt varande i mitt hem så skall det ut. 

Man behöver kanske välja sina grejer med eftertanke och inte samla på bara för att. Jag tror att less is more i så mycket. Jap, i helgen skall det rensas i skåpen. 

EN LITEN UTFÄRD MED MINA KRÅKOR


Då det för dryga tjugo och trettio år sedan stod klart att jag kommer att vara morsa till ett par grabbar, med nio års mellanrum, så var det kanske så att jag (väldans fördomsfullt?) tänkte att jag liksom inte kommer på samma sätt att chilla med mina vuxna pojkar som jag tänkte att jag skulle göra om jag hade fått en dotter/döttrar. Egentligen var det där nog bara en tanke som kom och gick för faktum är att jag på något sätt alltid varit väldigt glad att vara en pojk-mamma. Men tänkte ibland att jag kanske inte får de där "vuxen-grejerna" som jag hade med min egen mamma. Utfärder och resor, tumistid, sådant. 

På något plan tänkte jag (igen uppenbarligen väldans fördomsfullt...) att de där vuxna grejerna blir nåt mer mellan pappan och boysen. Eller så alla vi. Att jag på något sätt skulle bli i "skymundan" när grabbarna vuxnar till sig. Tji, fick jag för mina fördomar och underliga funderingar som jag hade då! 



Har under ungarnas vuxna år varit skoj att märka hur det utkristalliserats gemensamma grejer med den ena och den andra grabben. Med den äldre delar jag intresset för teknologi och matlagning, med den yngre kärleken till hantverk och round-trippar. Det är klart att de har sina motsvarande med sin far, den äldre intresset för historia och den yngre likaledes. Jag är visst intresserad av historia jag med, men jag läser den hellre än går på guidningar och sådant - så det får far i familjen gärna ta över....heh. 
Tänk att jag liksom inte såg det komma när de var små och ungdomar. Att det skulle bildas nya vuxenband mellan mig och mina vuxna grabbar. Kan bara vara fånigt tacksam för det. 

Hur som helst så kom min kråkor och jag på att göra en liten utfärd till ett bruk en dryg timme från där vi bor. Bara för att köpa en fantastiskt god pecorino-ost som säljs bara här. Hade köpt den på en julmarknad och både jag och den äldre grabben blev helt lyriska över den. Lillungen med det nyväckta matintresset hakade gärna med på utfärden och vi hade en så fin dag tillsammans. Jag och mina vuxna knoddar.
Mat-prat, fniss och skratt och ostsmakande och nybryggt kaffe och vacker bruksmiljö, snålblåst och nästan förfrusna öron för vi trodde alla att nu är det VÅR, inte vinter och gå arm-i-arm med mina boys och skutta mellan pölar av smältvatten och ingen av oss var försedd med speciellt rätta skodon.
Första gången jag minns att jag besökte Fiskars bruk var den där äldre - han till vänster i bild - så där knappt meterhög och satt i en sittvagn och jag minns den där bron - och att det var vår och löven höll på att spricka ut. 

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, och då tänkte jag nog inte ens att man kunde föreställa sig livet trettio år fram i tiden. Men för att vara ärlig - shit, vad fort den tiden gått! Just var de ju små, dessa mina kråkor. 




 

FINNO FÅGELBASSÄNGER



"I begynnelsen fanns en å, en vik och en köping..."
Så börjar berättelsen om Finno fågelbassängerna. Köpingen var Esbo, viken Finnoviken och ån Finnå. Så småningom blev Esbo en växande stad och staden behövde ett vattenreningsverk som placerades intill Finnoviken som upplevdes som ett område som man ändå inte kunde använda till något annat. Som en följd av grävningarna uppstod bassänger som till en början användes som vattenfiltrering, numera bara som buffert vid kraftiga regn. I ett senare skede började man också hämta hit jordmassor från olika delar av Esbo då staden byggdes ut. Det här ledde till att området fick en speciell flora då rötter och frön från olika växtplatser började gro här på en och samma område.


 
På vårarna och vid kraftigare regn så svämmar ån över och täcker delar av åkrarna vilket lockar en hel del vadare till platsen. 
De vattenfyllda bassängerna, som alltså ser ut som små tjärnar med kraftig vass-växtlighet är ett eldorado för olika and-fåglar som både pausar här under vårflytten, men också häckar på området. 
Runt området går en promenadstig som i iallafall under tidig vår ger möjlighet till att följa fåglarnas liv på nära håll. När vassen börjat växa kan man kliva upp i de två fågelskådartornen som byggts på området för att se fåglarna bättre. 


En perfekt område om man är intresserad av fåglar och annars också som en lagom liten promenad bara. 

Smolket i ögat hos mig, och förmodligen de flesta andra, är det erbarmligt fula kraftverket som man byggt mellan dessa fågelbassänger och havet. Men allt kan man ju inte få...
Och man kan försöka undvika att se det (ville är totalt omöjligt), men man behöver ju inte rikta kameran mot det...heh. 

Gäller att njuta av att fåglarna verkar trivas här, och att de tycks släppa oss skådare rätt nära. 
Området ligger inte så långt ifrån  där jag bor så kommer säkert att ta detta som ett utflyktsmål lite nu och då så här under våren. Än var det bara gräsänder som bildat par, en och annan knipa simmade i det strömma vattnet. Själva bassängerna, eller minisjöarna som jag hellre vill kalla dem,  hade ännu ett istäcke på sig. Det mesta i naturen var lite så där i brun-beage toner, men på sitt sätt väldigt vilsamt. 



ATT FÖRÖKA SIG

 


Ja, alltså det är ju den tiden på året då det börjar hända spännande saker lite här och där. Det är förresten inte en tillfällighet att så många har födelsedag i slutet av mars. Bakåt tänkt så där nio månader är det kanske midsommarens ljuva nätter som "inspirerat".

Idag har jag städat balkongen och vistats ute i det ljuvliga vårvädret. Sådde också mina tomater och min paprika. Så nu får också de små fröna ta och föröka sig. 
Och medan jag städade balkongen så kom jag på att mina grenar av hemlock som gubben hämtade åt mig i november har stått sig så fint hela vintern nu hade mängder med kottar som hade ännu mer frön som glatt dansade vidare i vårvinden. Gror det en hemlock nedanför vår balkong så är det jag som är den skyldiga. 

Tog tillvara både kottar och frön. Kottarna skall nog bli till något trevligt litet pynt till nästa vinter, men en del av fröna sådde jag. Få se vad det blir av dem. Alltid roligt att testa. Och inget att förlora. 



Hemlocken, Tsuga sp, är en trevlig barrväxt som är på gränsen till var den kan växa här hos oss. De grenar jag fick var från en hemlock som måste ts ner för att den vuxit sig för stor, så med tanke på det borde fröna vara av bra proveniens. Grenarna behöll sina barr på de kapade kvistarna hela vintern och var på alla sätt och vis trevligt vinterpynt. Men nu har jag alltså samlat kottarna och tagit tillvara fröna och de första fröna är nu testsådda. En del sådde jag direkt, en del får åka in i frysen för stratifiering - även om jag tror att det att grenarna varit ute på balkongen hela vintern torde räcka - men ändå. Har ju en ansenlig mängd frön så varför inte experimentera? Några kottar med sina frön kvar skall jag ta till stugan och sprida ut dem där. Där tror jag inte på att de kommer att gro, men man kan ju alltid kolla. Som sagt - inget att förlora. 

Och även om mina tsuga-frön skulle gro så lär det vara någon efter mig som får njuta av dem som vuxna. Hemlocken är långsamtväxande. Men ett så fint träd. 

I övrigt har kråkparet börjat bättra på sitt bo som de har i en tall alldeles här intill. Ett fasligt inredande och pysslande. Skall bli skoj att följa med deras familj. 

ÖVERRASKANDE MYCKET SNÖ

 

Idag är det vårdagjämning, men igår när jag åkte ut till stugan en sväng kändes det nog att vintern inte helt lätt tänker släppa sitt grepp. Fjärden var ännu isbetäckt och även om solen värmde skönt och graderna var på plus-sidan så rann det inte så mycket smältvatten någonstans. 

Hade lite naivt tänkt att jag skulle kunna breda ut min bokashikompost i de kommande rabatterna, men det fick jag snällt glömma. Rabatterna (eller det som skall bli rabatter) ligger ännu under en 20 cm snölager. 

Men dagen var ändå oroligt vacker. Över havet låg solrök som gjorde hela världen till en akvarellmålning i pastell. 

På håll hörde jag knipor visslande flyga över skäret. Spillkråkan knackade lockande på murkna trästammar ett stycke upp i skogen. Havsörnen flög över på låg höjd. 

På hemvägen såg jag både lärkor och starar som höll till vid åkerkanterna. Förmodligen ätandes frön som blivit kvar i marken? Eller några yrvakna småkryp kanhända? 

Nog blir det vår - fast den än finns överraskande mycket snö kvar. 

VÄRLDENS LYCKLIGASTE FOLK


 Det är vi det! Tänk! För femte året i rad dessutom :). 

Så skönt att öppna datorn idag, surfa in på nyhetssidorna och mötas av denna glada nyhet bland alla eländiga, sorgsna nyheter om kriget i Ukraina. 

Och visst är vi ett lyckligt folk, vi har det så bra. 

En bekant till mig har startat upp ett företag som säljer inredningshjälp, och hon skriver så bra i inledningen på hennes hemsida om att ha det vackert omkring sig, att ha det så som man trivs inte är bara ytligt och inte heller en lyx som man skall behöva ha dåligt samvete för. För en del är det mer viktigt än för andra att ha det estetiskt omkring sig. Och ja, jag hör till dem som vill ha det vackert omkring mig för att känna en slags ro och ett lugn att landa i. Men visst kan det kännas banalt att säga, kanske till och med tycka så när miljoner människor har förlorat allt i ett meningslöst krig. I meningslösa krig innan detta nu pågående, men det behövs en motvikt till allt elände. 

Då coronan kom för två år sedan satsade människor som aldrig förr på sin trädgård, på växter överlag. Något vackert att pyssla om behövdes. Man lär sticka som aldrig förr, också det på sitt sätt ett sätt att komma till ro, tror jag. 

Själv är jag ju ingen handarbetsmänniska så jag får hålla till godo med växter och inredning. Och ljus. Levande ljus skapar ett lugn som är nästan symboliskt. Brinner lågan lugnt så är det lugnt. 

Har smugit in lite påsk. Om allt går väl, så kommer vi ju att fira påsken på stugan i år igen och då tycker jag det är skoj att passa på och påskpynta här hemma innan. Skall faktiskt i morgon åka till stugan en sväng och föra lite grejer. Skönt med en lite utfärd i det fina vårvintervädret i världens lyckligaste land. 


DESSA GRÄNSLAND...


 ...mellan vinter och vår, mellan gryning och dag, mellan liv och död och mellan krig och fred. 

Jag vill inte låta kriget i Ukraina krypa så in under huden som den gör. Men det påverkar mig starkt och kan inte riktigt skaka av mig tankarna när de kommer krypande. Samtidigt har jag också i min närkrets en pågående kamp om liv och död och det gör mig säkert också än mer mottaglig och känslig för mänskligt lidande. Död är sällan vackert. På något plan. 

Och det enda man kan göra är att hjälpa och vara tillhands för det man kan bidra med. 

Jag har börjat vakna alltmer tidigare på morgnarna. Kan det ha med åldern att göra? ;)

I morse vaknade jag av hackspetten som trummade in våren och gryningen. Där i gränslandet mellan sömn och vakenhet finns en så skön tillvaro. Att kunna ligga kvar en stund och låta kropp och själ sakta vakna är en underskattad syssla. 

Idag är det äntligen så där på riktigt vårigt! Vinterns rygg är lite kuvad känns det som. Snöhögarna står ju ännu höga som små hus, men det bara rinner och stänker vatten längs vägarna och bilen...ja man kan ju vara glad över att ha en grå bil så där som grundfärg. 

I morgon hoppas jag att det blir en liten fotoutfärd - så himla länge sedan senast! Jag har ju hunnit skaffa mig en ny kamera här under vinterveckorna och behöver bli lite mer van med den innan våren är här på riktigt och fotosäsongen tar fart på allvar. 

*

Aj, vad som gror under odlingsklockan? Något fasligt skirt och fint - om odlingen lyckas, vills säga. Återstår att se...