Finns det något mer finskt än granar, tallar och en insjö?
Och en björk, fast så här vintertid är den lite - avskalad i sin framtoning.
Det här är utsikten från vår lägenhet, och en av de mest vägande skälen
till att det blev en lägenhet för vår del. Har inte ångrat en sekund!
Och inte heller tröttnat på utsikten. Inte ens en smått grå decemberdag.
Om ni undrar vad dessa streck på isen är, så hände något med isen då
pumpen som skall hålla vattnet öppet nere vid vinterbadsvaken intill vår strandbastu
startades. Dessa streck spred sig över hela sjön. Såg helt galet ut. Antagligen bildades det
någon form av strömmar (?) som gjorde att det kom vatten upp på ytan.
Isen är ännu alldeles flortunn.
Det är Finlands självständighetsdag idag. Med tanke på vad som pågår i
Ukraina tror jag varenda kotte i Finland tänker lite mer på vad denna dag verkligen betyder
än man gjort annars? Vi har ju liksom också känt av den tokiga ryssen, om man säger så.
Firar dagen ensam hemma, utan desto större riter. Har till och med lite
vardagligt bestämt hem pizza, för det är ju så himmelens tråkigt att laga
mat åt sig själv. Så jag gör inte det.
Däremot skickade lillungen en bild på hur de där i sitt gemensamma kök
med de andra hyresgästerna (det är ju några ungdomar som tillsammans hyr ett
egnahemshus) förbereder självständighetsdagsfirandet med risgrynsgröt, tända ljus,
filmen Okänd soldat (som sänts på TV varje sjätte december
så länge jag kan minnas) och glögg.
Glögg!
Jag borde nog ha någon kvarglömd flaska från i fjol i något skåp.
Och visst fanns det! Och så gräver jag fram mitt glögg-glas,
tar det med ut på balkongen och tittar en stund på det där,
i denna tappning något urbana national-landskapet.
Lite motstridigt med tanke på mitt förra inlägg då jag osade på om all världens onödiga
prylar här i världen så inser jag att det nog sitter starka minnen i grejer också.
Min glöggmugg - finns bara en kvar av ursprungliga sex stycken - är en kär
julpryl. Eller kanske mer vinterpryl, för jag dricker gärna en vin chaud från den
under kalla vintermånader. Det måste ha varit i början av 1990-talet, för jag hade redan
ett eget hem, ett nybyggt stort hus som var lite tomt på grejer. Jag var med min
mamma till ett köpcentrum här i Esbo, numera ganska nära där jag bor.
Minns min hänryckning och totala förälskelse då jag såg dessa glögg-glas.
Min mamma tyckte väl att jag inte skulle köpa dem just då och där - kanske hon insåg en
potentiell julklappskandidat i dem, men jag ville ha dem
nu-nu. Som NU-NU. Kanske representerade de den lite gammaldags stilen som
då hade börjat utkristalliseras att bli min stil, och som jag inte någonsin kom att överge helt.
Med åren har den kanske blivit mer rustik, mer raklinjad, men lite snirkligt kan man behöva?
Glaset är flortunt, som isen på sjön, så det är nog försvarbart att
fem av dessa har gått ett tragiskt öde till mötes, men än finns ett glas kvar.
Och med den en hel del minnen från trettio år.
Sparade rätt länge metallkopparna, med den fåfänga tanken att jag skulle
hitta glas som passar, men det gjorde jag aldrig och så vid någon flytt insåg jag
att de nog inte längre skall fylla mina skåp. Så kvar blev denna ensamma.
Den må vara udda, men bär på en massa jul- och vinterminnen.
Undrar om inte den spökat på både ett och annat foto här i bloggen under årens lopp.
Nu skall jag ta och fylla på mitt glögg-glas, sätta mig i det där soffhörnet
och glo på någon film. Blir inte en krigsfilm - jag har minsann sett på
Okänd soldat i mina dar, men på det sättet kan jag tycka att det är bra att den
sänds i repris, för det finns alltid nya generationer som behöver bli
påminda om vilket elände krig är, vilken uppoffring de som måste
försvara sitt land gör. De skall aldrig glömmas bort.
Slava Ukraini!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar