nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

SOMMARSTORM...




Som den renodlade landkrabba jag är tycker jag att det är lite skoj när det stormar.
Med andra ord så länge jag känner urberget under mina tassar så
är det riktigt tryggt och bra - oberoende hur mycket det stormar.

In my summer-hoods, om man säger så, blev det inte speciellt mycket till storm.
Eller jo, visst blåste det men inte mer än vanligt när det luggar. 
Så kände jag det. 

Det som var ovanligt var att det faktiskt blåste från ett håll som det sällan
blåser ifrån, direkt från öster vilket gjorde att jag fick klättra över berg
för att överhuvudtaget hitta vågorna på bilden ovan. 




På "min sida av berget" såg stormen ut så här.

Inte så mycket till storm just här inte...

*

Någon gång skall jag ännu försöka pricka in att vara här när 
det  r i k t i g t  stormar. 

KRIG OCH SOMMARTEATER ...


Egentligen börjar det här blogginlägget långt tillbaka i historien.
Långt. 

Året 1954 utkom Väinö Linnas roman Tuntematon Sotilas (Okänd Soldat) ett 
år senare hade romanen blivit film i regi av Edvin Laine. 
Sedan dess har just denna svartvita version av Okänd Soldat faktiskt visats 
på TV alla självständighetsdagar. Det blir ett antal gånger det.

Boken, och filmen,  handlar om fortsättningskriget.
När Sovjetunionen 1941 anfölls av Tyskland svarade Sovjetunionen 
med att återigen invadera sin fredliga granne, Finland. Det är vi det.
Fortsättningskriget 1941-1944, det är tiden Linna skildrar.
Den vanliga soldatens liv i krig. 
Där kamratskap och hjältemod ställs i kontrast till krigets vansinne.

*

Minns starka detaljer från då jag var barn och såg filmen de första gångerna.
Scenen i filmen där en man skjuter sig själv in i munnen efter att han 
inser sig så illa skadad av en granat att han inget annat val hade väcker än idag
samma känsla över krigets meningslöshet som det gjorde då jag var barn.

Jag tror de flesta finnar nästan kan alla repliker utantill i filmen.
Som sagt - den har snurrat på årligen i TV så länge TV funnits...

Även om jag ett bra tag nu börjat tycka att det kanhända är tid att 
äntligen lämna vinter- och fortsättningskriget bakom oss och kanske börja
fira det självständiga Finland 100 år genom att uppmärksamma annat än krig,
så sitter Okänd Soldat nog rätt hårt i min folksjäl.
Min pappa var ju en av de där unga grabbarna där ute vid fronten.
Han var en tjusigt snygg knappa trettioåring då...
....som min egen grabb är nu.
Känns märkligt att tänka tanken om historien skulle upprepa sig.


*

När jag hörde att man i Raseborg skulle sätta upp Okänd Soldat som
just sommarteater och dessutom även på finlandssvenska (och på dialekter) 
så var det ändå rätt givet att jag ville se den. 
Igår såg jag den.

Och som den teatern levererade! 

En så bra mix av sådant som lite ville få tårarna att stiga men också 
mycket att skratta åt! Mycket att känna igen från filmen utan att bli banalt.
Stark teater på ett väldans bra sätt! 

Enkel, men genialisk, dekor. Autistisk miljö (mitt i skogen), alldeles underbar 
detalj med violspelande Suomi-neito. Musikens närvaro var så himla bra övervägd så 
stundvis försvann den från det man lade fokus på men utan den hade det varit - inget.
Helt suveränt! Så balanserat! 

Och ingen tar skada av lite pyroteknik heller.
Skall det smälla så skall det! 
Pansarvagnar som det smäller om. O ja! 
Och så bör nämnas en alldeles fantastik och alldeles autentisk 
finsk häst som med stoiskt lugn tog det här med smällar
och allt annat som sprängdes och knattrade. 
Så som det var på riktigt. 
Den finska hästen var minsann med då det begav sig.

Rollprestationer som fick publiken på 800 personer att ge stående ovationer.
Och nämnas bör att samma gäng spelar den här pjäsen turvis också på finska! 
Tre timmar stark teater på båda inhemska. 
Hatten av där! 


Framför mig i bänkraden satt en äldre man - skulle gissa på något för ung för att själv
varit med i kriget, men alldeles tydligt med starka egna, personliga minnen.
Titt som tätt torkade han tårar. Och skrattade. Log och nickade. 

Jag berördes av både mannen framför mig och av pjäsen. 
Svalde tårar några gånger, men skrattade också högt.

Tänker att kanhända det var så det var.
Alla känslor var där - fast lite mer.
Man visst ju inte om morgondagen fanns.


Länge sedan jag gått hem från en sommarteater med så mycket 
känslor på ytan.




Hemkommen kollade jag de några bilderna jag knäppte under pjäsen.
Och bilden ovan blev på något sätt som jag tänker mig hur krig är.

Mörkt, uppgivet, allvarligt, tomt, meningslöst.

*

Men pjäsen - verkligen sevärd! 

Gå och se den! 

P.s. Ta ändå inte de minsta av barnen med. 






SMÅ LIV...



En av mina tomma blomkrukor har fått en hyresgäst.
Krukan hänger i en ampel och
dessutom under tak och i lä för vind.
Mycket bra val, skulle jag säga. Enda lilla kruxet är
att boet är precis där vi går runt stugan till bilen, till toan, till solsidan.

Vi försöker efter bästa förmåga komma ihåg att gå alternativa vägar
via blåbärsriset, men alltid minns man bara inte.


Så kallt som det är så skulle man önska att mamman 
värmde sina ungar hela tiden! 
Jag kan se att hon flyger bort för att hitta/hämta mat titt som tätt.
Ett tag när hon var borta passade jag på att knäppa en snabb bild.

Egentligen skall man aldrig fota ungar i sina bon - just för att inte
störa deras häckning.

Det är något så vackert och skört, sårbart och fint
med den där späda lilla nacken.

Sådana små gråflugsnapparliv.







ATT VILA ÖGONEN PÅ...


Idag jobbade jag med att rensa rabatter och klippa ner utblommade tulpaner och
det som jag allra mest gillar med sådana där monotona jobb är att det lämnar
huvudet fritt för tankar att virvla hit och dit.
Som meditation fast ändå inte.

Jo, jag har snöat in min på det här med minimalism, jag vet men
det är så fascinerande. 

Vad får mig, en inredningsintresserad liten estet, att tro att det
kanhända finns en inneboende minimalist som vill ut ur skåpet?
Har det alltid varit så, eller är det en process?

Jag har nog alltid gillat att ha det vackert omkring mig. Det är lika
självklart som att jag behöver äta och sova.
I det stora hela har min stil och smak gällande inredning varit densamma
under hela mitt vuxna liv. Till exempel har jag samma kökstolar som jag
köpte 1990, de har visserligen bytt färg vid ett skede med 
är så tidslösa och bekväma att de fått hänga med.

Det är kanhända det att man (jag) kopplar ihop traditionell minimalistisk 
smak med de där högblanka skåpen och ytor fria från allt och just 
den biten är inte så mycket jag.
Jag gillar gamla möbler, och filtar och kristallglas.
Olivflaskor på köksbänken. 
Inte direkt något man kopplar ihop med minimalism.
Det är mer det som finns inne i skåpen som får mig att luta åt det hållet.
Hahaha...ja min minimalist har inte kommit ut ur skåpet än! 

Rätt omedvetet har jag över tid rensat ut textil jag har haft drällande i mina skåp
och som faktiskt bara tar utrymme.
Det är igen både sådant jag fått, ärvt men också köpt själv. 
Det är en tid sedan jag började rensa där. 
Långt innan (medvetna) tankar på minimalism.

Sedan länge har jag bara tre lakanomgångar. 
Numera bara två borddukar + julduken.
Och en duk till utebordet. 
Kökshanddukar har jag ett halvdussin - om ens det.
Två löpare. 

Inga (!) gardiner i skåpet.
De som är upphängda är en linnegardin för sovrumsfönstret
och en annan framför "hemvårdsrummet" som är i samband
med köket för att dölja tvättmaskin. 

Textil i sig har aldrig riktigt varit mitt material. Jag har aldrig 
gillat att sy och tyg med mönster väcker ingenting i mig.
Kanske det just därför varit enklast att börja utrensningen där?
Det här har jag gjort utan att tänka på att jag faktiskt rensar ut,
har bara inte velat ha textil jag aldrig använder i mina skåp längre.

Badhandukar är en annan sak.
Vi har bara två var - en i tvätten - en i användning.
En simhalls-handduk och min vira-runt-håret handduk.

Sedan har jag på annat ställe några glada semester-
badhanddukar, ni vet de där man köpt för att man  glömt packa
med sig strandhanddukar och just där och då tycker att en gigantisk
gulorange handduk är hur fin som helst....;)

De åker med då vi åker till badstranden, eller på solsemester. 
Ibland händer det att de mest urtvättade och solblekta
handdukarna aldrig kommer hem igen...
De har gjort sitt. 
Nu finns det tre strandhanddukar kvar. 
Det klarar vi oss med ett bra tag! 

Det är här min minimalism kanhända märks.
Inte så mycket på köksbänken.

Jag äger också kanske bara ett drygt halvdussin strumpor.
Jag avskyr att sortera berg av strumpor, alltså har jag inga berg.
Köper jag en sixpack nya strumpor då de gamla börjar se för noppiga ut
ja då åker de använda ut på en gång.

Med mindre mängd strumpor i omlopp verkar det också 
som om färre skulle hamna i gapet hos tvättmaskinsmonstret
hur motstridigt det än kan låta! 

Så ja, jag har, och kommer säkert att fortsätta ha en "mjuk" inredning 
och vill ha något för mig fint att vila ögonen på.

Men allt det där onödiga som man gott kan leva utan, eller åtminstone ha
i mindre mängder skall sakta men säkert ut.
Det får nog hitta sina vägar någon annanstans från och med nu.

Från juli skall jag testa på den där minimalistiska utmaningen att 
dag ett plocka bort en sak, dag två två, dag tre tre saker osv...

Detta trots att jag ju redan rensat rätt friskt i skåpen.
Det kan bli en utmaning....
(har satt som egen regel att jag inte får gå och tulla i mitt rekvisita-skåp
för de grejerna har redan en helt annan status och hör 
inte längre till hemmets "inredning"). 

Har dock tänkt att de dagar jag (hoppeligen) hinner vara på 
stugan så kan det plockas saker bort därifrån.

Få se hur det går! 
Det blir 496 ting ut under en ynka månad.

(Iiik??!!)





INTROVERT VS EXTROVERT...


Som jag nämnde här innan så hade båda mina pojkar lagt tassarna på 
både vår egen koja och grannkojan som hör släkten till.
I båda kojorna var det party med en hel del gäster.

I går kväll åkte jag för att plocka upp min yngre (lillungen då...).
Han satte sig i bilen och suckade djupt:
- Ååååh, så skönt med tystnad. Vi behöver väl inte prata så mycket, va?
Jag diggar ju att hänga med kompisarna och vi hade jätte skoj - men jag blir så
trött i huvudet efteråt! 

Vadå introvert?

Vi åkte hemåt i tystnad. Också jag tyckte det var skönt! 


Ett par timmar senare ringde min äldre grabb som valt att stanna kvar på stugan
ända till torsdag då jag har möjlighet att åka ut dit för några dagar.

Han undrade var radion fanns. Han tyckte det var så ensamt och så tyst
efter att alla åkt för en halv timme sedan. 

Jag måste ju sedan tillstå att jag faktiskt i min iver att minimalisera där på kojan
faktiskt hade gett bort den efter att den samlat damm oanvänd i några år.
Han har tydligen ett mobilnätverk som inte funkar så himla bra därute i skärgården.

- Du får nu försöka överleva lite tystnad, skämtade jag. Vi kommer ju på onsdagnatt.

- Nej, alltså (ett halvdussin namn) kommer nog hit ännu i kväll. Men 
det kan dröja en timme eller så.

Vadå, extrovert?

Jag började gapskratta. 
Det här är så typiskt mina pojkar.

Den ena introvert, den andra extrovert.


Så har det varit sedan de var små. Överraskande, heh...
Tre minuter, max en kvart, efter att kompisen åkt hem började min
äldre med sitt:
- Mamma, jag har ingenting att gööööra...
Och var ofta extra pladdrig efter en dag med huset fullt av kompisar.

Den yngre har nog aldrig sagt att han inget har att göra, vad jag minns.
När hans kompisar hade åkt hem, gick han oftast in till sig och 
byggde lego, eller ritade en stund.

Jag tänkte aldrig då på att de var på sitt sätt riktiga skolexemplar
på introvert och extrovert.



Eftersom jag inte just nu har så mycket annat att filosofera och analysera om,
så började jag fundera om det att man är mer lagt åt det introverta hållet
kan ha en koppling till att vad - och hur mycket - man vill
omge sig med?

Nu är underlaget för denna undersökning inte speciell stor - 
min familj - så det får väl ramla in under rubriken Babbel.

Introverta personer har ett större behov av stillhet och ro och 
när jag tänker på mig själv så är det nog precis så.

Jag har aldrig gillat mycket färg, kanske därför jag i tiderna blev
så förtjust i Shabby-chic-stilen då den kom. Den var så pudrigt avskalad i sina färger,
men ändå dekorativ och kvinnlig. Då kände jag att jag hade hittat hem.
Även om mycket typiskt Shabby-chict numera skalats bort så
är färgerna ännu desamma. Lite murrigt och så.

En blick i min garderob och det blir helt klart att den här personer
tycker att allt annat än jordfärger är att överdriva lite...
*fniss*



Men till "undersökningen!"

Jag:

Introvert
Ogillar starka färger
Har en hel del onödigt, både pynt och kläder
Gillar ordning

Gubben:

Extrovert
Älskar starka färger (i synnerhet i kläder)
Har väldigt lite prylar - och kläder 
Av naturen minimalist?
Gillar ordning

Äldre grabben:

Extrovert
Föredrar naturfärger
Har inte så mycket onödigt i sitt hem
(kan bero på studie-budjet?)
En jäkel på att resa minimalistiskt
Gillar ordning men är inte världsbäst på det.

Yngre grabben:

Introvert
Ogillar starka färger
Köper ibland något som kan klassas som rent pynt.
Men ingen samlare.
Inte mycket i garderoben som inte skulle användas.
Vet inte vad ordning är...

*

Så den här inte så akademiska undersökningen
 kullkastar min fina tanke om att 
introverta personer skulle känna starkare dragning till
minimalism än extroverta.
Gäller inte i vår familj.

Fast tanken är intressant. Skall läsa på lite mer.





FINNS EN FÖRSTA GÅNG FÖR ALLT...



Midsommarafton.

Eftersom mina ungar med kompisar invaderat alla stugor och krypin, småsneda bastubyggnader och lider som finns i släktens ägo så kom det sig att det blev för andra året i rad en
midsommar i stan.

Egentligen - om man skall vara ärlig, så var det riktigt, riktigt okej! 
Mer än okej.

Vad jag minns har jag de senaste 25 åren varit den som stått för att midsommarmiddagarna
har det på bordet som midsommarmiddagar skall ha.
Jag ogillar inte alls att det inte är så i år....! 

Vi hade planerat dra ut på stan (stan är Helsingfors då) och kolla in något mysigt 
ställe att äta på. Bara vi två. 

Nå, just den delen av planerna spoilerades. Helt konkret. Spolades ner.
Den andra delen av 'vi två' vaknade nämligen med kräksjuka och följaktiligen inte helt
på hugget för fancy dinner liksom. 
Hade kanhända varit lite bortkastade gullkorn.

*

Mot kvällen var han ändå i bättre form men käka ute var kanske inte 
ändå högst på hans prioritetslista. 
Så lite oväntat blev det så att vi åkte iväg till en närliggande 
sjö där han kunde testa sin nya våtdräkt för simning i öppen sjö.
Det var mer att känna efter om den känns som (tvångströjor) skall
än att träna öppen-sjö-simning.

Mig får man inte frivilligt i så kallt vatten och sådana mutor att jag skulle
göra det - det kanske inte ens finns?

Men vad gjorde jag då? 

Ja, jag....herregud....under tiden joggade jag runt sjön. 
Inte ett utan två varv! TVÅ! 
Okej - sjön är liten. 
Egentligen bara ett litet träsk, fast sjö låter ju lite bättre.

Har aldrig hänt att jag skulle tänkt mig göra sicken galen 
midsommaraftons-syssla någonsin! 

Hemkomna snurrade jag ihop en ytterst simpel sallad
av ingredienser som knappt fanns. 
Vi kokade några potatisar och öppnade en burk sill.

Så underbart enkelt efter alla år(tionden) av tillskruvade middagar.



Nej, nej, det här är inte från ikväll! 
I veckan som gått hade familjen nämligen strålats samman över en
middag i stan så det gjorde inget alls att midsommaren 
blev som den blev.

Snarare tvärtom. 

Och jag lufsade runt sjön eh, träsket - bara det! 

Skön helg alla och envar! 

:)





MIDSOMMAR...




TA INTE MINA LINNELAKAN...


Skulle tro att jag alltid haft hyfsad ordning i mina hem, i mina hus.
Så min längtan att rensa upp bland prylarna har inte sitt ursprung i ett rörigt hem. 
Jag minns inte att jag någonsin fått den där panik-känslan när
jag inser att någon är på kommande och hysteriskt behöver 
stuva undan något påtvå röda sekunder. 
Eller jo, men då var jag fjorton år och Han var på väg.
Det är ett tag sedan, ja...

Att flytta är säkert bland de effektivaste ögonöppnare på hur 
mycket grejer man egentligen samlat på sig. Även jag som ändå 
alltid haft det rätt redigt och städigt hemma. 

Vid min senaste flytt för snart två år sedan gjorde jag beslutet att 
skänka absolut största delen av mina böcker till det lokala biblioteket.
Hade lite ångest, sju flyttlådor böcker, det är många underbara ord det.
Har jag saknat de böckerna? Nej. 

För en tid sedan ordnade vi upp i vårt lager och jag hittade
ytterligare några lådor med böcker som blivit ouppackade 
från en ännu tidigare flytt. Närmare sagt för snart nitton år sedan...krhmm! 
De böckerna hade nu blivit så gamla, rätt så dammiga och endel fuktskadade
att de var bara att slänga - ingen skulle vilja ha dem. Förutom kanske jag då.
För en sekund kände jag en liten sorg. 
Nu skulle jag aldrig ha böcker nog att fylla ett biblioteksrum om jag 
någon gång skulle vara i den livssituationen att jag skulle ha ett biblioteksrum.
Jag älskar stämningen i biblioteksrum.

Men så kom nästa tanke. 
Vad skall jag med ett biblioteksrum - egentligen.
Betala, och underhålla, samla och sköta - vadå? 
En känsla?

Just nu kan jag inte återkalla minnet av en enda bok som jag släppt taget om.
Inte en enda.

*

När min bror för något år sedan blev sjuk och 
då var mitt uppe i sin flytt kavlade jag ärmarna och hjälpte till. 
Även han hade samlat prylar i sina knutar.
I och med att han flyttade till mycket mindre och dessutom till lägenhet
fanns det en massa grejer som han varken kunde eller ville ta med sig.

Hade han varit frisk hade han säkert haft tid och energi att sälja eller ge vidare
mycket av det som nu kom att hamna hos mig.
Att hans saker skulle (mellan)landa hos mig var den enklaste lösningen
för oss alla just då.

Jag hade utrymme att förvara och fast hela jag skrek inombords;
-Nej, jag vill inte ta ansvar för de här sakerna, så hamnade de hos mig.

(sedanmera fick det mesta av hans grejer nya hem i samförstånd med brorsan...:))

Men att ta hem de där grejerna till mig var en annan ögonöppnare
för hur mycket onödigt jag själv släpade på.

Jag insåg att andra säkert skulle tänka så om mina onödiga saker.
Att de var en belastning. Någonstans där började jag se på
mina saker med andra, och betydligt mer okänsliga, ögon.
Trots att jag aldrig ändå varit den värsta pryl-nostalgiker precis, 
så insåg jag hur mycket onödigt också jag hade sparat på.


Jag kanske har skrivit om det tidigare, även om det inte då var i samband
med minimalismtankar, men när jag flyttade hit där jag bor nu
så packade jag en del av bohanget i papplådor så jag inte alls behövde packa 
upp dem här. I lådorna hamnade bland annat "finservicer" från släkten 
och annat ärvt som kunde tänkas ha något värde. 
Mest känslovärde. 
Varför lät jag inte grejerna bara gå vidare på en gång?

Så här tänkte jag; 
Ingendera av mina pojkar är några värre prylsamlare, snarare tvärtom.
Nu är de ju ännu rätt unga och kan kanske inte veta om 
de någongång faktiskt vill ha något av det jag och deras 
pappa fått från våra föräldrar.

Så sådant finns nu nerpackade i lådor - just in case. 
Det är sedan upp till dem, vad de gör med det. 

Jag har släppt taget om prylarna.

Och den insikten är skön - också på det sättet att 
det är helt okej för mig vad de gör med grejerna.
Säljer de det eller slängs de, eller använder de det.
Jag har inte längre ett känsloband till sakerna.

Jag har också lyckats bryta det "förväntade känsloband" 
som jag kanhända någongång upplevt att man bör känna gentemot
 saker man fått eller ärvt.
Jag har slutat ha dåligt samvete för att jag numera 
bara är en förvaltare, eller snarare en förvarare, 
av de här sakerna och ingalunda en som behöver ha dem 
aktivt i min vardag. 


*

För en tid sedan började min äldre med sambo fundera på
att flytta till en lite större lägenhet. 
Ekonomin hos studeranden är väl inte den fetaste så vid något skede 
blev det tal om att de kunde komma och plocka åt sig vad de behövde
från förrådet i källaren men också från bostaden och
från skåp och lådor.

Och då tänkte jag - för första gången kanske någonsin - att det 
är bara att ta. Det finns väldigt få saker jag upplever att  
jag inte skulle kunna avstå från. 
Just här och nu. 

Skulle vara mina urtvättade (och sjukt sköna) linnelakan då.
Av lakan har jag nämligen bara tre omgångar.

En i sängen - en i tvätten - och en för gäster.
Så har jag haft det i några år nu faktiskt, och linnelakan
blir bara bättre ju mer man tvättar dem.

*

Kanske jag varit en smygminimalist ett tag redan?

Så, ta inte mina lakan - för då har jag inga kvar! 

(Ja, kamerautrustningen kan de ju också lämna ifred.
Då ingen av dem fotograferar...;))






SPRETIGA TANKAR...


En tid nu har jag under lediga stunder suttit och läst bloggar och andra
texter om minimalism. Jag är överraskad över att det finns så mycket skrivet om det.
Jag hade liksom inte riktigt fattat att det verkar vara en minimalist-boom på gång.

Lite tudelad till det kanhända. Jag vet inte.
På sitt sätt är det ju bra, riktigt bra, att man börjar ifrågasätta sitt
beteende som konsument. Och även om det nu verkar vara en "modegrej" så
får man ju hoppas att många av de som prylbantat faktiskt inser att
man inte behöver så himla mycket grejer och inte hastar och köper nytt om ett tag.


Jag undrar och funderar över hur det kommer sig att det blivit en sådan grej det här?
Är människor på riktigt trötta på sina mängder saker?
Har man insett att man aldrig kommer att kunna uppnå, vare sig 
ekonomiskt eller tidsmässigt, den där totala lycksalighetskänslan av 
att samla på ting och sedan tvärvänt och letar efter lyckan där. 

För det är väl på något plan lycka vi söker - hela tiden?


Personligen har jag upplevt att genom att rensa och skala av
här hemma så har jag nog inte blivit speciellt mycket lyckligare
om inte olyckligare heller - tur det. Heh.
Men det som jag tycker mig känna av är en slags friare känsla. 
Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, det är mera
en väldigt diffus, men skön känsla av att hemmet, eller mina saker, liksom inte
förväntar sig så mycket av mig. 

Ja, med förväntingar menar jag främst tid i form av städning, 
ordnande, vårdande och pyntande helt enkelt.

Min främsta last, om man nu vill kalla det så, har väl varit "pynt".
Saker jag köpt, fått, ärvt. Och som jag tycker är vackra.

Jag kan inte slänga bort den krusidulliga sockertången som min 
mormor använde. Inte så mycket på grund av mormor - henne minns jag 
nog även utan sockertång - men för att sockertången är så vacker. 
Och den gjorde sig så bra på bild då jag tog foto till en kokbok. 
Och bordduken med de blå rutorna, som jag aldrig skulle duka
fram privat, men som blev så fin på bilden till en hemsida.
Ja...ni ser mitt dilemma?

Utan att jag tänkt på det så visade det sig att jag hade en hel del grejer
i mina skåp som jag egentligen hade där för att de var 
fina och vackra, för att jag kanske skulle behöva dem till ett fototillfälle.
Kanske. 

Jag började min rensning där. Plockade ut allt, alltså allt, som jag 
absolut inte använder i vardagen själv, eller ytterst sällan i alla fall och
sedan dela upp den högen i två högar. 
Sparas/Slängas

Sparas högen åkte in i ett skåp som jag namngav mitt 
Rekvisitaskåp.

Dit kan jag gå när jag behöver fota något med en sockertång.
Eller ett vapenfodral i läder, eller ett gammalt spetslakan.
Ja, ni förstår?

Och plötsligt hade jag förvandlat en massa prylar som tagit plats i min
vardag till prylar som finns att tillgå om jag behöver dem.
De hade fått en annan roll.

Nu gör ju inte det här mig till en minimalist, långt ifrån, men det hjälpte mig 
att rensa upp i de skåp, de lådor och de hyllor som jag använder dagligen.
Mina kökslådor ser - och känns - rensade, rena och...nästan tomma ut.
Precis som jag vill att de skall kännas.
I Rekvisitaskåpet gömmer sig skatter av vackra skedar och gammalt porslin
i väntan på fotouppdrag.

Kvar i linneskåpet blev två borddukar jag på riktigt använder mig av.
Det är rätt skönt att öppna linneskåpet nu...

Så även om jag har en del av dessa "onödiga" prylar kvar så 
finns de nu på ett ställe där de inte stjäl utrymme i min vardag
men där jag kan nå dem om de behövs - tex till ett foto. 
Den här rensningen resulterade i att en hel del av sådant pynt som 
jag vanligtvis hade framme också fick åka in i Rekvisistaskåpet
för jag insåg att de egentligen hade samma status.
Det var nog där de hörde hemma. 

Jag vågar påstå att det är skillnad på att ge saker olika
roller. Jag delade in mina i 
Saker som behövs och i Rekvisita.

Sedan gäller det ju att se till att det inte börjar rinna grejer åt andra hållet.
Att rekvisitaborddukarna skulle börja flytta tillbaka till linneskåpet.
För egen del tror jag inte det. Skulle Rekvisitaskåpet bli fullt är det 
dags att rensa och ge vidare som gäller. 

Och jo, det här kändes riktigt bra! 
Riktigt många grejer flyttade på sig från att ha varit 
"hempynt" till "fotorekvisita"
och även om det låter märkligt så är det en stor skillnad
på det mentala planet.

*

Så även om man skulle vilja minimalisera, eller optimalisera sitt hem,
 men inte riktigt vill avstå, eller slänga bort grejer som man är osäker på 
om man vill ha kvar. Jag tror det är rätt så vanligt...
Testa med att ge det en annan roll och samla ihop allt på ett nytt ställe.
I en låda, i ett skåp och känn efter hur det känns att få utrymme 
bland vardagssakerna och efter en tid så kanske man kan släppa iväg 
något av det man packat ner och trodde sig behöva.

*

Så här kan man kanhända äta av kakan och ha den kvar - ett tag i alla fall.
Med tiden kanske man inser att man inte gillar kaka längre...


ELD...


I går kväll var jag på väg hem från ett möte då jag såg en enorm rökpelare stå
upp från ett bostadsområde i närheten där jag bor.

Trafiken dirigerades lite andra vägar på grund av branden och för att uttryckningsfordonen
skulle komma fram snabbt och jag tänkte att jag kan stanna på en p-plats och 
vänta ut yrseln.

Hade kameran med och gick en sväng mot brandplatsen. 


Redan då hade rökutvecklingen minskat och elden började vara under kontroll.
Imponerande att se alla dessa räddningsmannskap jobba.

Och liksom tacksam för att de finns.
Och gör det jobb de gör.



Branden hade startat i en gårdsbyggnad - eventuellt en  byggbarack - på ett område där 
nästan färdiga höghus stod klara. 
I närheten av branden stod flera gastuber som polisen, då jag kom till platsen, 
 hade skjutit hål i såde inte skulle explodera. 
De stod där och väste i branden.








Idag kunde jag läsa på dagstidingarna att det 
tydligen varit barn i 10-årsåldern som hade lekt med...ja, elden.

Gör inte det! 

Visst är det frågan om minderåriga barn som inte kan dömas för brottet de gjort.
Men de, eller i nuläge deras föräldrar om man anser 
att de inte övervakat sina barn bra nog, 
kan oberoende bli ersättningsskyldiga om det vill sig illa.

Den här brandens kostander uppgick till en miljon eller mer. 
Inte bra.

*

Lek Inte Med Elden.
Aldrig.



HUR TOMT KAN ETT HUVUD BLI...


...fast på ett skönt sätt ändå.

Eller, vete fan?

I ett svagt ögonblick anmälde jag mig till en kurs i kreativt skrivande.
Dag ett var idag. Och man kan kanhända uttrycka det som så att jag krupit
en liten bit utanför mitt bekvämlighetsoråde.

Inte för att skrivande i sig är något som helst problem för mig,
men att få till det på det där sättet att det fångar läsaren.

Någon torr faktatext kan jag väl krysta fram om det behövs. 
Ibland gör det.
Och så spottar jag ur mig rätt aktivt, om nu inte totalt värdelöst, 
så ändå rätt anspråkslöst, vardagsbabbel här på bloggen.

Att skriva fiktivt är för mig helt främmande.

Jag har alltid sagt att jag skulle älska att vara författare.
Bara det lilla problemet att jag inte vet vad jag skulle skriva om.

Samtidigt inser jag ju att man, precis som med allt nytt man vill testa på,
i det här fallet behöver skriva de där riktigt urusla texterna för att sedan
kunna gå vidare. Och ja, de texter som jag petade ner på pränt idag,
ja de satte inte ribban speciellt högt för var jag skall börja...

Det var överraskande tufft att skriva fiktivt.
Kursledaren Mia Franck hade riktigt bra uppgifter åt oss.
Har väl tagit mina första små stapplande stegen in i den världen.

*

Men trött är jag i huvudet.
Och ändå sitter jag här och skriver?
Jo, det är ju det som är så paradoxalt med det hela?

Att skriva har alltid varit ett sätt att koppla av för mig.
Bloggen har ständigt varit mitt lugna rum, min nedvarvning.

*

Hade lite funderat på att plocka fram texten vi jobbat med 
under dagen och kanske lite jobba på den.
Som huvudets tankar och fokus känns nu så
är det just det jag inte skall göra.
För att inte förvärra situationen...heh. 

I morgon blir det fortsättning.
Så intressant!