nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

ÄR MINIMALISM...


...det nya svarta? 
Och är rensningen den nya shoppingen?

Jag har funderat en hel del på det här.
Ibland så har jag funderat när det "vände" för mig, när jag började 
tycka att det var skönt att göra sig av med saker. 

Vid en av våra många flyttar, någongång i slutet av 90-talet 
så minns jag att vi hade en mycket spontan "gårdsloppis" där 
vi hade låtit ryktet sprida sig att man fick komma och plocka 
åt sig grejer som vi inte önskade flyttade med oss. 

Däremot blev jag ännu inte i det skedet speciellt mycket bättre 
på att inte skaffa annat, nytt eller gammalt, istället. 

Jag minns också en liten detalj som blivit i mitt minne.
En bekant hade gift sig på våren. Hen är en sann perfektionist 
och estet ut i fingerspetsarna. 
En dryg månad efter bröllopet, som hade bidragit med
många gäster och följaktligen en hel hög med presenter.
(Även om paret då hade uttryckt sin uttryckliga o-önskan om 
"nonsens"-gåvor. Men det där är ju alltid så individuellt. Vad som är
nonsens och vad som inte är...)

Nå, hur som helst så ordnades det i den lilla by där paret bodde
ett loppis kanske en månad senare och då meddelade hen
att de flesta bröllopsgåvorna åker direkt till loppisbordet.

Det harklades väl både en och annan gång i gränderna;
"Så gör man bara inte! De är ju gåvor!"

Men i ärlighetens namn. Även om jag då kanhända tyckte det
var lite radikalt så både förstod - och förstår - dem än bättre idag.

Hen, eller de, hade aldrig satt fram något som de verkligen inte gillade.
De är sådana. Skulle de sparat på grejerna i något skåp, bara för att man 
fått dem av någon som inte alls har samma smak? 

Man 'himlade' sig över att de som gett gåvorna förmodligen skulle
gå på detta samma loppis och se sina gåvor...ja ni vet?

Men hen ryckte bara på axlarna och sade; 
-So what? Jag tänker ändå inte ha de där i mitt hus.
Hellre köper jag något jag verkligen gillar för pengarna.

Och det är ju precis så det är! 

Jag hade en pratstund med min svärmor, som är rätt så 
 begåvad på att samla på...allt. Ja, hela gubbens släkt är. 
Utom just han då.
Tack och lov för det!

Men svärmor ja, hon sade att inte kan man kasta/ge bort något man fått
även om man nu inte råkade gilla det för man minns ju den personen när man ser föremålet.

Jag tänkte, men orkade inte börja argumentera att jag nog inte glömt 
någon människa som jag träffat som betytt något för mig - inte ens de som 
inte betytt så mycket. Jag minns människor väldans väl.
Vad jag däremot inte minns är saker de gett mig - eller om de ens gjort det.

Och framför allt tänker jag att jag absolut inte skulle vilja spara på 
något som jag inte gillar bara för att Den eller Den gett saken i gåva.
Då skulle jag ju bara påminnas om att den personen kanske inte 
riktigt kunde "läsa" min smak? 

Ja, i-landsproblem igen så det kommer ut ur öronen, men jag tänker mer
på att jag tror att de där sakerna man sparar av pliktkänsla, eller för att man borde,
eller för att man kanske kan behöva den faktiskt blir en belastning.
Inte bara i skåpet, i förrådet utan också mellan öronen på något sätt.
Men vi har ett underligt behov att samla på oss.

Jag städade upp i vårt medicinskåplåda idag och märkte att jag sparat på en 
hel drös med bandage som jag plockade med mig från min mammas medicinskåp
då hon tassade vidare - för 10 år sedan.
Sannolikheten att jag kommer att behöva ett halvdussin bandage är...pyttelitet.
Jag sparade ett, för eventuella nödfall, och lämnde resten in på apoteket.
De gör nu sedan precis vad de vill - och får - med dem. 

Så när det gäller "onödiga-och-fula" saker så har jag varit hyfsat bra på att rensa ut.
Men visst har jag varit (är?) lite svag för pynt och sådant.
Men det var i vintras när jag tog bilden ovan till en artikel faktiskt och
hade städat bort precis allt annat från bordet vid fönstret som 
jag slogs av tanken hur vackert fridfullt och skönt det avskalade egentligen var.

Även om jag då definitivt inte har den där "typiska minimalistiska stilen" med
släta och högblanka ytor så kan jag känna att även mitt hem vinner på att skala av, skala ner, 
skala bort. Framför allt känns det skönt. På ett förvånansvärt djupt plan faktiskt.

Jag är förvånad! 
Men glad! 

Ting har inget, eller åtminstone ett väldans löst, grepp om mig.
Och det känns riktigt bra! 


2 kommentarer:

Grynbär sa...

Hejsan :)

Jag känner igen mig där. Drabbades av en städiver för ett år sedan och nu funderar jag noga över vad jag köper och vad som dammar i skåpen. Jag har fört bort flera kassar med saker till återvinning och inget har jag saknat än så länge. Det känns egentligen bara skönt med mindre grejer. Där har vi bara tyvärr så att jag gör mig av med saker medan min man skaffar till saker. Men jag tror att han också har insett att man måste fundera på OM man verkligen behöver prylen före man tar den med sig hem.

Tuvull sa...

Hej :) Ja, man blir riktigt lätt inombords av att rensa ut har jag märkt. Egentligen har det varit en rätt lång (och latent) process hos mig vilket är intressant att konstatera nu så här lite i efterskott. Hade en riktigt intressant diskussion med min karl om det här. Lär nog bli ett eget inlägg om det :).