KNOPPAR...

Hmm...

Den kalla våren har ju gjort att en hel del vårblomning som 

brukar vara över i ett nafs verkligen fått sin tid på scenen i år.

Tulpanerna till exempel. De kör sitt solonummer i rabatten utan 

någon som helt rivalitet av någon annan. 

Så kyliga vårar är inte bara och enbart av ondo.

Om man, till exempel som jag, är en vän av tulpaner så 

är detta den enda rätta väderleken för utdragen njutning.

Att den här skönheten skall spricka upp har jag 

väntat på i över en vecka nu så något skall

väl ske endera dagen veckan nu.

En annan fördel med kyligt väder är ju det här med bevattning.

Eller frånvaron av bevattningstvång.

Man kan räkna på ena handens fingrar de gånger jag 

behövt vattna mina sådder och odlingar.

Nå, odlingsvolymen är rätt anspåkslös så något stort projekt hade 

vattnandet oberoende inte varit. 

Men kom nu att tänka på det.

Kom också att tänka på att till hösten skall jag gräva ner en drös 

med tulpanlökar i den stora kruka som jag har på stugan.

Gillar kombinationen av de lite gulliga, runda och mjukt blekrosa

med de där tuffa, starka och lite kantiga mörktlila tulpanerna i vårens rabatt.

Och klematis. Det kan man sällan ha för mycket av.

Kanhända att just den här flyttar ut till stugan. Den är

precis på rätt sätt anspråkslös och sirligt dämpad för att passa där. 

Vi får se...vi får se...

Det är så här det är med växter. De söker sin plats.

Antingen för att vi, människor, tycker att de passar bättre någon annanstans.

Eller så för att de, växterna själva, tvivs bättre någon annanstans.

Härligt när allt det där passar och stämmer.

Växt, växtplats, utseende, färg, form med rätt

ställe, rätt människa, rätt allt.

Då är det symfoni. 

Så vackert det kan bli.