TOMATER...

Det är en faslig mängd år sedan jag odlat egna tomater.

I år satsade jag stort och köpte hela tre plantor med tanken på att 

en alldeles fantastisk morgon någonstans i medlet av juli, om

sommaren blir varm, annars närmare augusti, kommer

jag att äta den där alldeles fantastiskt perfekta frukostmackan

med den alldeles galet goda egenodlade, solvarma, tomaten.

Det är ju därför man odlar egna tomater, right?

För så mycket ekonomi ligger det ju inte i det här inte...

När jag sitter och skriver det här så har jag lämnat tomatplantorna,

och allt annat också i sonens ömma vård och kört ut en sväng

till stugan.

Ännu för ett par år sedan brukade jag köpa massor med tomater 

från ett växthus (nästan) längs vägen för att de var så galet goda! 

Men för några år sedan så bytte odlaren ut tomatsorten hen odlade från

en alldeles gudomligt god tunnskalig sort till en tomat som har ett skal

tjockt som ett mindre pansar.

Visst, förstår jag att man som odlare behöver satsa på 

tomatsorter som bättre tål transport och lagring. 

Men när det alltid är på bekostnad av smaken, då blir jag så ledsen...

Jag begriper ju att odlaren inte kan leva på att jag, 

och några andra fjuttiga sommargäster,

köper ett kilo eller två gudomliga tunnskaliga tomater då de inte inte 

håller transport lika bra till de "riktiga kunderna" som pansartomater. 

Jag förstår ju det. 

Men tycker envist att det är synd.

Alltså har jag åter igen blivit en "tomatodlare". 

Huoh!

Örter har jag ofta "av bara farten", även om jag i år i en rusch av 

"minimalism" börjat ifrågasätta det. 

Familjen har ju under de år jag skrivit denna något seglivade blogg gått från

en fyrapersoners familj med många andras ungar som kommit och gått i mitt kök

till en tumistillvaro som ofta mer påminner om singeltillvaro då vi 

rätt ofta äter ute på restaurang och på olika håll på grund av tidtabeller och jobb.

Hmm...

Fast jag älskar ju örterna. 

Att smeka dem, dofta på dem, nypa en kvist eller två.

Men i ärlighetens namn så sköter jag bara mest om dem.

För att jag är van att ha dem.

Till sensommaren klipper jag ner dem och gör eget örtsalt av dem.

Bara det att jag har en enorm burk örtsalt kvar från fjolåret.

Kanske är det läge här att erkänna att de nog mest bara

tillfredställer ett estetiskt behov hos mig.

Och att jag alldeles tydligt gått på i ullsockorna när jag köpte örterna 

och gjort som jag alltid gjort.

Mera hmmm....

Samtidigt tänker jag att hela det här med minimalism-hypen lite slirat över på fel fil.

Man hittar hur enkelt som helst "hur man klär sig som minimalist" och

"vilka grejer skall man ha som minimalist" och då blir det ju lite avigt?

Men tanken med denna trend 

- som jag verkligen hoppas är mer än bara en trend -

är ju att inse att man kan leva gott på mindre. 

Och att kristiskt förhålla sig till sitt eget konsumtionsbeteende.

Jag var ju alldeles tydligt inte speciellt kritisk när jag strövande

bland örterna hos odlaren. Nu kom ju den insikten lite sent - men den kom!

Och det är kanske det som också räknas? 

Så här i början - att man blir kritisk mot vad man släpar hem.

För även om det är skönt att rensa ut all världens strunt som man har 

där hemma. Man skall ju också försöka se till att det inte rinner in 

nytt i samma takt.

Lämnar en vecka med mycket olika intryck bakom mig.

Härliga dagar med fysiskt arbete som smärtsamt påminner mig om muskler jag 

inte visste existerade. En härlig dag i Tallin. Och så ett par dagar med

inrikting på det mer teoretiska.

Ett par dagar på stugan för att - städa.

yuhuuuuu?

Men samtidigt en skön chans att rensa ut det onödiga.

För det finns.

Har man färre kvadrater yta är det än viktigare att 

rensa ut. Och inte släppa in nytt.

För onödiga grejer är - just onödiga.