VAR ÄR HUNDEN...

...eller allt annat som jag inte heller kan hitta.
Hunden låg ju bara och myste i höstsolen, men jag fick stå en stund och titta efter henne innan jag upptäckte henne njutande i korgstolen. 


Lika lätt att hitta är inte alla de saker som bara blivit instuvade i diverse skåp då vid flytten. Min ädla tanke har nog varit att jag skulle städa upp dessa diverseskåp vid tillfälle, men jag har liksom väldans gärna hittat på bättre saker att göra då detta ogjorda gjort sig påmint lite nu och då.

Jag vill inte släpa fram allt detta udda som bara stuvats in och som borde hitta sin rätta plats på något vis.
Jag kan skylla på vädret, på avsaknad av inspiration till just det jobbet, på tidsbrist, på att det är för varmt eller kallt, jag är för hungrig eller för mätt. Det är bara dötrist jobb.

Samtidigt kan jag yra omkring från rum till rum, från skåp till skrubb och leta efter än det ena än det andra som jag är ganska säker på att jag sparade.

Var är mina tjocka halsdukar? Jag kan inte förstå var en stor kass med halsdukar kan gömma sig. 
Och stövlar. Mina älsklingstövlar.
De finns ingenstans!
Jag kikar in i skåpen, gräver på hyllorna, känner efter i lådorna. 
Borta.
Kan det verkligen vara så att jag i sommarens klara solsken tyckte att de var mer shabby än chica och att de gjort sitt och borde släppas iväg till sällare stövelmarker? 
Men kassen med halsdukar? Jag kan inte bara ha gett bort en hel kass med halsdukar bara för att det då i hetaste sommaren inte var riktigt aktuellt med två meter yllehalsduk. Halsdukar.
Näe, stollig är jag men inte så stollig!

Jag fortsätter med mitt letande och grävande.

Och när jag håller på så stöter jag på både ett och annat som jag inte alls kommit ihåg att jag hade.

Vet ni, det är skrämmande hur mycket skrot man ändå har. Eller prylar, saker, ting.

Detta trots att jag tycker mig minnas ett visst rensande innan flytt.
Men nu märker jag att man kunde rensa ännu mer! 
Verkligen!

(Fast kanske inte favostövlarna då...
...men de måste nog ha varit väldans slitna? 
Jo, så måste det nog ha varit!?!)

Men sådär i övrigt, har någon sett var jag lagt bakformerna? 
Den Bästa Nagelsaxen? 
Reflexerna? 
Skyddet till grillen? 
Har jag liksom inte haft någon logik alls då jag stuvat undan allt det jag inte behövde just då?

Och precis medan jag står med största delen av mig inklämd och rotandes i ett skåp ringer de som köpte mitt hus.
- Hej, hur har du det? Har du hunnit få allt på plats redan? Tänkte bara påminna om att du har tre-fyra stora kassar med böcker här ännu? 
- Eh, har jag, mumlar jag och stirrar misstroget på min redan nu överfulla bokhylla.
- Ja, vi undrade bara att visst skulle du ha dem?
- Visst visst, säger jag sedan och försöker låta lite käck på rösten och lovar komma efter dem snarast.

För se bokkassarna hade jag verkligen redan glömt!
Hur kunde jag? 

SLÖ LÖRDAG...

...fortsätter på temat lugn och ro, för i den här stugan har det varit slö och slapp lördag hela dagen. Det ser en seg förkylning till. Att man inte överdriver med aktiviteter utan får snällt finna sig i slappandets ädla konst.
Nu får tapetrullarna vila, penseln får vila och jag tänker vila. Senaste höst hade jag en sådan förkylningsmaraton, för att undvika det, så tänker jag verkligen nu lyssna på min kropp och ta det lilla lugna. Dricka te på färsk ingefära och krypa ner breved katten med en rejäl hög gamla inredningstidningar och en deckare som blivit på hälft.

Det bästa med att krypa ner i sängen är linnelakanen som jag hittade på HM, och som jag helt snöat in mig på. Det finns inget bättre att bädda med. Helt, helt underbara. 
Nu väntar jag ännu på mina linnegardiner, som jag skall hänga upp här i sovrummet, sedan ryker sommarstämningen från den här sovstugan. 
I vinter omger jag mig med linne, sammet och fårskinn.

I min rosa sovkammare.
Först skulle jag ha vitt på väggarna, inte alldeles oväntat eller hur. Sedan gled jag över till att tycka att grått skulle vara stiligt och stod redan med färgkoden i handen och köade för att få den nyanserad, när jag ändrade mig.
Puderrosa.
Ja! 
Trodde det knappast själv. 
Men nu är de där. Eller, väggarna har ju varit där innan, men nu är de ljust puderrosa.
Och jag tycker om det faktiskt.
Sängen är hemsläpad från IKEA, hittade faktiskt en gammal järnsäng i en antikbutik, men den var ganska smal (för att vara dubbelsäng) och fast jag är lite svag för gamla möbler, så ville jag ändå ha en  riktigt skön säng, med bra madrass.
Så ja, där väljer jag komfort framom skönhet 
(sade jag detdär???)

Men jo, så är det.

Däremot är det gamla linneskåpet gammalt. Riktigt gammalt. 
Tungt, rustikt - och helt underbart!
Bara låset är som ett mindre stall-lås och det funkar.
Nice!

I sovrummet finns kvar det ena av två inbyggda skåp. Tänkte först att jag skulle riva ut det andra också, men så blev jag sådär praktisk som jag någon gång kan bli, och tänkte att det kanske vore bra med en garderob också. 
Och även om jag kanske inte tycker att det är det mest vackra, så är jag just så tråkig att jag tänkte att den dagen jag lättar ankare härifrån så kanske köparna av lägenheten uppskattar att det finns lite förvaringsutrymme. 
Mest hänger mina kläder ändå på ett antal knaggar som jag gömt bakom dörren. 
Praktiskt, och faktiskt vackert på sitt sätt. 

Sovrummet sväljer inte så mycket mer än dessa två möbler, ett par nattduksbord och de inbyggda skåpen. Jag vill gärna ha lite utrymme att röra mig på också. 

Nu skall jag gå och brygga lite ingefärate till. Om det är gott?
Absolut inte!

LUGN OCH RO...

...är bland det bästa jag vet. Mitt jobb-jag har ofta många bollar i luften samtidigt, mycket människor omkring mig, telefoner som ringer. Full fräs. 
När jag kommer hem njuter jag helt galet mycket av att det är så där lugnt och skönt. 
Eller relativt lugnt i alla fall.
När jag var ung (alltså som ung-ung-utan familj) så hade jag lite svårt för det där stöket som fanns hos kompisar med familj, de med barn-familj-hela-tiden-nåt-på-g-stök.
Jag trodde aldrig jag skulle kunna leva, ha det så.
Men, men...ja så blev man då med karl till en början med...sedan med hund...med barn...med det mesta i djurväg mindre än häst...med katt(er)...med mera barn. Med barn kommer det kompisar, med flere barn kommer det ännu mera kompisar. Och min uppfattning av lugn och ro var plötsligt något man tidvis kunde få uppleva på utetuppen på stugan en regning sommarmorgon, då alla andra ännu sov.
Eller så plötsligt var det ju inte, 
till all tur kom det just så där smygande att jag inte riktigt hann märka att det skedde.

Numera, med bara en unge, en katt, en hund kan jag tycka att det är fasligt vad det är lugnt och ro-igt mest hela tiden. 
Skönt, onekligen, men jag är ändå inte riktigt van med det. Än.
Det är liksom bara EN unge (med kompisar) EN katt och EN hund. Det är liksom ingenting. Eller jo, de är naturligtvis massor för mig, men den där tjo-vad-det-är-livat-i-holken-hundra-i-glaset-hela-tiden-känslan lyckas de inte få till.


Ett tag här för en tid sedan, när storungen varit på middag och skulle åka iväg hem till sig uttryckte han:
- Vet du mamma, det är så skoj att vara här på "besök". Härligt med en tokivrig lillbrorsa, en kramsjuk katt och en vimsig hundvalp och en pratglad mamma. 
Men herregud vad skönt det ändå är att efter det få komma hem till sin egna, tysta lya.

Och jag kände så igen den känslan. Från länge tillbaka i tiden. 
Då när jag också kunde uppleva det just sådär. 

Och som jag igen börjar upptäcka på nytt. 
Det sköna i tystnad, lugn och ro. 

Man blir liksom tillbaka det man en gång varit.
Lika fast ändå inte. Annorlunda fast ändå samma.

Kanske det är så det skall vara?

GAMLA VÄNNER...

...är som det finaste vin - blir bara bättre med åren.
Just den stora sanningen har säkert någon annan kommit på innan mig, men jag kan bara humma, nicka instämmande och hålla med. 
Det finns något oerhört avslappnat och the-real-thing i barndomsvänner. Jag menar, det är ju liksom lite för sent att försöka komma med ett gott första intryck nu, så det är lika bra att stru...skita i det. För de här människorna vet ju redan vad jag är för en prick, vad jag går för.
Märkligt nog finns det de som, trots ovannämnda, valt att stå ut med mig år ut och år in. Och inte bara det. ÅrTIONDEN ut och in. Och ja, det är väl det näst starkaste efter urberget. 
Urgammal vänskap.

Och även fast man inte umgås sådär hysteriskt var och varannan vecka, så bara VET man att de finns där för en, och att man själv skulle gå genom eld och vatten för dem. 
När som helst. 
Till och med en söndags- sovmorgon. Och då talar vi starka känslor här!

Hon och jag blev vänner första rasten på den första skoldagen. Han och jag några dagar senare när vi märkte att vi hade samma väg hem. 
Och nu snackar vi tidigt 70-tal. 
Vi tre deltog i tiderna, lite senare 70-tal,  i sann ungdomsföreningsanda i frågesport. Och hade vansinnigt roligt. För vi hade gett oss i backen på att alltid leverera ett svar - oberoende om vi visste rätt eller inte.
På den tiden fick vi småilskna blickar av domare och medtävlande för att vi fjortisskrattade så vi doooooog.
Nu trettio år senare fick vi för oss att återuppta denna tradition.
Vad gör vi? As-skrattar så domare och medtävlande skickar småilskna blickar på oss och nu som då levererar vi svar på allt...trots att vi inte alla gånger har en blekaste aning om vad det är frågan om.

Och beter oss riktigt befriande fjortis fast vi faktiskt är förtis-plus. 
När vi sitter där med huvuden tätt ihop och gräver i våra kunskapsförråd, och fnissar och gapskrattar kan jag bara känna en sådan djup, innerlig, hjärtlig värme för att jag fått ha dessa underbara varelser som mina vänner i alla dessa årtionden. Ibland slumrande ibland mer vaket. 
Som livet är.
Men alltid lika hjärtligt, ärligt, äkta.

Ni är inte riktigt kloka - and I love it!



HORN I PANNAN...

...det är liksom inte alldeles ofta som det händer.
Att jag får horn i pannan. 
Ja, som ni vet, är jag ju den där lugna björken som enligt lillungen inte hetsar upp sig över småsaker.
Just idag vet jag inte om jag riktigt platsar på den platsen, men det är ju fantastiskt om det är så han ser på sin mor...;)
Fast inte idag då.

För nu känner jag hur det spänner under hårbotten, och små, små horn håller på att pluppa fram.

Det här med att bo i lägenhet är som sagt lite av premiär för mig, om man frånser lite vimsande under studietiden.
Så det där med besvärliga disponenter är totalt nytt för mig. Det är riktigt urpremiär liksom.
Men jag har blivit varnad. Säljarna av lägenheten, förmedlaren, grannar (alla jag talat med), alla har varnat. 
Och jag har redan fått lite försmak.
När jag bad om ett disponentintyg var det framkom att jag är ny ägare till lägenheten, fick jag svaret att jag kanske kunde skriva det själv, så skriver hon under sen...
-Eh??? Okej....?

I min värld finns liksom inte tanken att man skulle fixa något i sin lägenhet som skulle  f ö r s ä m r a värdet. Inte på en fastighet heller. Det är liksom inte riktigt smart. 
Och jag har förstånd nog att förstå att man anmäler ändringar i lägenheten som på något vis kan påverka bostadsbolaget. 
Helt fine with me. Jag har läst lagen om anmälningsplikt.
 Om jag flyttar på väggar var och varannan vecka, jo jag förstår att det skall anmälas. Om jag flyttar sovrummet till köket, och får för mig att slår upp ett spa i vardagsrummet, och väljer att kocka i tamburen i framtiden. Jodå, allt sådant går igenom min logiska-saker-scan. 
Men när den här människan kräver att jag skall komma med en fuktighetsrapport gällande mina sprillans nya gipsskivor i köket INNAN det sätts ett enda kakel upp, ja, då liksom f ö r s t å r jag inte riktigt idén...

  Att ringa mig och gå an med en attityd som om jag var minst kriminell i klassen trippelmord och stöld av Fort Knox guldreserver får hon små, små horn att börja sticka ut i min annars så släta panna.

Men vill hon ha fuktrapport, då skall hon få fuktrapport, även om det ju faktiskt ligger främst i mitt egna höga och alldeles egoistiska intresse att det inte finns fukt i köket - och inte någon annanstans heller.

*

Snickaren som jag ringde för att få fuktmätningen gjord, var först tyst en god stund...
- Halllååå??? Halllååå? hojtade jag i luren, för jag trodde redan han försvunnit.

- Ja......alltså förstod jag dig rätt, du vill ha en fuktmätning på dina nya gipsskivor??? frågade han, minst sagt förbluffad. 
- Eh, jo, ja, hmmm...jo! Jag skulle dessutom behöva ett intyg...?
- Muahahahhahhaaa, ett intyg? På dina nya gipsskivor? På att de är torra? Har du badat med dem eller nåt? Menar du allvar??

- Jo, krhmmm....jag   skulle   bara   behöva   ett    litet   intyg   här   nu. Pliiiiis???

Den glada snickaren dök upp här på kvällen och fuktmätte mina sprillans nya gipsskivor. Han kunde knappt hålla sig för skratt. Jag hade ju alldeles tydligt levererat dagen joke.

Nu skall jag bara servera "Ingen fukt gick att upptäckas"-intyget på silverbricka, så är vi alla nöjda.

Väl?

Logik är väl ändå tillåtet?
Fast man är disponent?

INFLYTTADE...

...är nu också de sista av växterna som stått parkerade ute i det som någongång skall bli en trädgård.
När gräsmattan här en morgon visade sig i vit skrud var det dags att rädda in olivträd och annat som inte riktigt förstår sig på det fina med frost.
Inte för att jag klandrar dem på något vis. Är inte själv heller riktigt redo för vinter än. 
Måste bero på flytt och renovering, men jag har liksom inte riktigt hunnit lapa i mig nog av sensommar- och höst för att stå där med öppna armar och ta emot vintern. 
Råkade liksom här en dag köra förbi en antikbutik sådär helt btw och därinne gick jag mest och tittade på trädgårdsmöbler och hade inte alls ögon för det som jag faktiskt skulle behöva nu.
Är på jakt efter ett skåp som skulle kunna svälja mina sockor, strumpor, strumpbyxor, undisar, tights, skarfar och dessutom ha små trevliga lådor för smycket och annat kvinnligt stuff.

Men nu fanns inget sådant där. Men gamla trädgårdsmöbler fanns där. Möbler som jag hade lite svårt att slita mig från.
Såg för mig hur de skulle sitta så bra på terassen, tillsammans med olivträden, och krukor av rosmarin och lavendel. Där kunde jag sitta med ett glas rött och en god sallad med goda vänner och njuta av kvällssolen medan tyllgardinerna, som jag tänkt inreda den större terassen med, sakta skulle dansa i kvällsvinden.

Oj, jisses så jag fick en längtan tillbaka till sommaren - så höstmänniska jag är. 
Hur skall jag klara mig över vintern? 

Min misstro till kyla just nu beror säkerligen på att en höstförkylning med hög feber taggat sig fast vid mig som en kardborre, och tillvaron under filtar har varit dagens grej liksom. 
Idag har jag inte gjort ett skit. 
Annat än drömt mig bort till sommar och värme. Måste bero på att jag tycker det är kallt fast värmesystemet är inställt på 24 grader. Jag skallrar tänder ändå.
Olivträden och jag är inne på lite samma linje här. 
Värme är bättre än kyla.
Just nu.

I väntan på att symbiosen med filten och soffan skall släppa ligger jag och ser ut över ett överbelamrat köksbord, då köket måste tömmas till en del pga kakelprojektet. Och ser jag åt annat håll ser jag en halvmålad trappa...ja, efterbilderna dyker upp här på bloggen - riktigt vilken dag som helst nu;)

Nu skall jag krypa lite längre ner under filten och bläddra i lite trädgårdsböcker - som om det skulle lindra min längtan efter sommar?
Hur länge kan det ta? Sju månader så är vi nästan där...
Yeah!
Tummen upp för det!

NÄR DET VAR SOM VÄRST...

...eller överraskningar på vägen. Vilket som.
Renoveringsberättelse del 1 börjar här:

Det var så att jag i min naivitet tänkte att jag skulle flytta in i lugn och ro (muahahahahahaaa) och sedan med ro och eftertanke fundera ut vad, och på vilket sätt jag skulle renovera lägenheten så den skulle bli som jag ville.
Vad jag tyckte om i lägenheten var rymden, ljuset (på södersidan) och öppenheten. 
Vad jag inte tyckte om var de inbyggda garderoberna från 1994 då ekfeik var inochpop. Jag klarar inte av feik - om det inte är frågan om feik jag kan leva med (återkommer till det...). Men inbyggda ekfeik garderober platsar inte i den kategorin.
Jag utnyttjade mitt och andra kontaktnät till max och fick ett par killar att komma och riva ner denna styggelse till garderob en knapp vecka innan jag skulle flytta in. Då tänkte jag ännu att jag skulle kunna leva med det gamla golvet som klassades till jag-kan-leva-med-detta---men-bara-en-tid.
När sedan garderoberna var utrivna visade det sig att det 
SAKNADES GOLV UNDER SKÅPEN.
Vem, vem VEM, bygger så???

Snabbt var mitt dilemma om när golven skulle göras om löst.
Alldeles tydligt var det så att jag skulle göra om dem NU. Innan jag flyttade in om en vecka. En knapp vecka. 
Tack och lov har min äldre om möjligt ett ännu bättre kontaktnät än jag och kunde trolla fram en snickare på nolltid som lovade lägga nytt golv åt mig innan flyttlasset kom.
Detta var överraskning nr. 1.

Överraskning nr. 2 kom när köks"halvön" som stack ut från väggen som en vilsen blindtarm togs bort. Ja, jag behöver knappast upplysa er om att även under den saknades det golvmaterial.
Det gjorde det.
Och så saknades det tapet - också.
Inte för att jag på något vis sörjde tapeterna, de skulle ändå veck, men jag hade (även här) tänkt mig en lite mildare takt på renoveringen än vad som nu skissades upp för mig...
- Jaha,jaha, hummade jag när det saknades både golv- och vägg material lite här och där...

Det var vid den här tiden som lillungen och jag diskuterade det här med vilket  träd man skulle vara - om man nu skulle måsta vara ett träd. 
Lillungen tyckte att jag skulle vara en björk.
- Den är liksom alltid så där lugn, var hans motivation.

Hahahahahaaa....lugn, jo jag tackar.
Skulle jag just då träffat personen som kommit på den brillianta idén att skippa golv lite här och där så skulle jag minsann varit allt annat än lugn. 
Jag lovar!
Jag skulle ha förvandlat mig till en tornadodrabbad taggig en (busken, ni vet) på två röda sekunder.
Inte nog med det...
Jag visste redan ganska tidigt att jag inte vill ha övre skåp i mitt kök. Det är ett sådant där U-kök. Inte att förväxla med samma tanke som i U-land, utan mer formen liksom.
Jag hade tänkt att jag skulle ha kunnat ha kvar de gamla kaklen, i alla fall en tid, men tydligen hade den samma ansvariga mästaren som skippat golvmaterial under skåpen, tapet bakom skåpen också tyckt att det är helt på sin plats att lägga kaklen så där på ett ungenfär där i överkanten.

-Eh....det blir ju snyggt det här? Att lägga öppna hyllor ovanför? Förtjusande?!!
Jag menar, det måste ha varit väldigt, väldigt, få får i den hagen hos den vars beslut allt detta var...
Inte många indianer i kanoten, väldigt glest med mumintroll i Mumindalen.
*suck*
Så en rätt utdragen tid levde vi med skafferiet uppradat på köksbordet. 
Mat, leksaker och verktyg i en salig blandning.
Det fanns onekligen stunder då jag bara längtade mig sönder efter ordning och skönhet.

Den vackra flaskan med härligt, väldoftande diskmedel hjälper lite, men klarar liksom inte av att ensam skapa rätt stämning i köket...
Oj, jisses...bilden får mig att minnas de svettiga kvällar jag stod och knackade loss kakel efter kakel.
Där hade man inte sparat på krutet minsann. De satt fast som urberget.
Faktiskt så bra att då jag knackade loss kaklen så hände det sig att jag fick en rejäl bit gips-skiva med.
Kan ni gissa vem som sedan blev tvungen att förnya gips-skivorna i köket eftersom de såg ut som om de varit med om ett inbördeskrig. Minst.
Och jag var ändå försiktig när jag knackade loss dem! 

Och sedan hade vi taket...
Tror ni att det var målat där alla dessa inbyggda skåp varit?
Nå, näää....
Gissa om det var ens spacklat, ens grundgjort på något sätt. 
Nå, näää...
För att spara på fem minuters arbete då, så har man skippat allt grundarbete där man kunnat.
Till slut orkade jag inte bli upprörd utav alla överraskningar, 
utan tog snällt till pensel och roller och målade...och spacklade...och målade igen.
Ringde hantverkare som kunde ta över där mitt kunnande tog slut.
Så här efteråt känns det roande, men just då när man står där mitt i allt - då är det så där lagom roligt!
Allt detta onödiga jobb, bara för att någon slarvat - eller inte behövt göra det där lilla extra.

Jag måste medge, ibland blev det bara för mycket, och jag stal mig några renoveringsfria dagar nu och då på stugan. 
Med havet och skogen och tystnaden, som fick mig tillbaka till mitt lugna björkväsen igen.

Men nu tusen jävlar är jag på vinst när det gäller projektet lägenhet.

Yabadabadooo!

KAKEL...

...ja, ja, ja, jaaaa nu sitter de där de ska! På väggen i köket! Hurraaa!
Man väntar aldrig för länge på kakel, man väntar aldrig för länge på en hantverkare - men det här har nästan varit snudd på.
Men nu är de där. De skall ännu få lite fogmassa mellan sig och sedan, sedan börjar köket liksom lite likna ett kök. 
Det är ju sådär att ha hantverkare rännande hos sig, men just denna var av den mer pratsamma och roliga versionen. Att arbetet dessutom gick undan med rasande fart - och med kvalitativt resultat är ju ett vinnande koncept.
Mera sådana på marknaden - tack!

Men i det stora hela är jag rätt nöjd med de hantverkare jag varit i kontakt med under den här renoveringsresan. Både vad gäller lovade tidtabeller, kvalitet på jobbet och inställningen. Ibland hör man ju lite märkliga historier om hur kvinnor (fortfarande anno 2011)  inte blir tagna riktigt på allvar när det är HON som renoverar. 
Men det har jag alltså inte alls upplevt, vilket jag är väldigt glad för. Inte bara för egen del, (personligen är det ju skönt att slippa argumentera förstås) men även för att jag önskar att alla renoverande kvinnor skulle bemötas med samma respekt som jag upplevt att jag blivit bemött med.
Även om jag inte alla gånger haft full kontroll på alla saker, inte alla gånger varit sådär väldigt påläst utan stått där och viftat med händerna och låtit som en verbal fontän utan ett enda fackord i ordkaskaden.
Trots det har jag inte stött på en endaste en liten tillstymmelse till oseriöst mottagande. 

Inte ens den gången då jag upplevde det största av kaos. Både fysik och psykisk.
Själva flytten. 
När de svettiga männen stod på kö i högsommarhettan,  med famnen full med flyttlådor, och undrade försynt var de skall lägga dessa. Då min ordningssinne- och kontroll-knapp var liksom lite...i olag. 
Och jag stod där med lite hjälplös min och viftade med händerna, än en gång, som om de skulle kunnat ge mig en liten vink om vart lådorna skulle. 

Den stora greken som var en i flyttgänget log med hela sitt grekiska nylle och sade;
- I love when you do that things whit you hands.

-jaaa...ha...?

Kanske jag ändå får en del förlåtet för att jag är kvinna?

Hmmmm?
Kvinnligt eller inte, respekteras jag så respekterar jag.
Kanske det är just så simpelt?

DET VAR HÄR DET BÖRJADE...

...eller Mårbacka-pelargonen som var det första jag bar in.
Den här bilden tog jag direkt då jag kom in i lägenheten med egen nyckel i medlet av juli.
Det var varmt, riktigt, riktigt varmt och jag skattade mig lycklig för luftvärmepumpen som pustade kylskåpskall luft på mig där jag stod och funderade på vad allt som skulle göras nu, vad jag kunde vänta med, och vilka projekt förmodligen skulle bli ogjorda.

Jag vet inte om jag berättat lägenhetens strategiska mått, men jag kan ju dra dem en gång till.
Lägenheten är alltså i två plan. Eller egentligen då i ett plan, men med tillbyggt loft. Nedrevåningen är 108 m2 och övrevåningen 60 m2.
Nedrevåningen består av kök-matplats-vardagsrum-allt-i-ett. Sovrum, arbetsrum/brasrum, ett pyttttttte litet sovrum, tvättrum, bastu, hemvårdsrum och den mest svårmöblerade hall jag någonsin haft något att göra med.
I övre våningen finns ett stort...ja vad skall man kalla det...utrymme? Allrum kanske? För tillfället huserar lillungen med sina miljone prylar där. Sedan finns det uppe ännu ett badrum med WC, ett sovrum och en skrubb som man kan gömma en ansenlig mängd dittandattan i.  
Trädgården är ganska så tilltagen för att vara en finsk radhuslägenhet. Jag menar, ofta tycker jag att i Finland är radhusplättarna frimärksstora som om man inte kunde vara lite trädgårdsglad bara för att man väljer att bo i radhus! Är man inte det, kan man ju välja höghus liksom.
Men en plätt så liten att man knappast får gräsklipparen svängd är bara...ingenting.

Och gräsmatta finns det på varenda radhus-bakgård, vilket jag har lite svårt att förstå...Gräsmattan som kräver en hel del faktiskt.
Ja, så den skall jag ta itu med nästa vår. Trädgården...bort med gräsmattan. Hmmm...och sedan...

Aj, att jag kanske borde hålla mig till det som skall göras inomhus nu?
Men när det blir så lätt att flyta iväg i planeringsdrömmar. Men okej, vi tar det sen!

Men nu vet ni var jag började.
En het dag i juli.

DET STORMAR...

...och skulle inte det finnas så fånmycket spring i unghundsbenen så skulle den här tanten helst stanna inomhus och gräva ner sig i soffan och äta överbliven chokladkaka från söndagens kalas. Men nu finns det något oerhört bedjande i de chokladknappar till terrierögon som stirrar på mig intensivt när jag ens tänker tanken att  s k i p p a  kvällpromenaden. Oberoende av väder.

Utan hund skulle jag snabbt som höstvinden komma på hundra bra orsaker varför jag inte skulle ge mig ut i skymning, regn och rusk.

Men nu släpar den löjligt lilla hunden mig ut bara av kraften i sin blick. Och väl därute kan jag inte annat än tycka att det faktiskt är underbart att få traska omkring i en höstskymnings skog medan stormen river i tallkronorna.

Just denna skog, alldeles bakom husknuten (eller framför, lite beroende på hur man ser på saken) är en av orsakerna varför jag landade just här. Möjligheten till att på tre minuter vara ute i den luftiga, vackra tallskog som jag tycker så om.

Jag tänkte lite som så; det som finns innanför ytterväggarna kan jag göra något åt. Men jag kan inte trolla fram en skog riktigt lika lätt.
Och skog är viktigt. För mig. Och för hunden.
Aida behöver få sina springfnatt tillfredställda. Och jag kan bara stå och skratta åt henne då hon rusar omkring som en tok.

Och så finns det ju inget som säger att man inte efteråt kan krypa upp i soffan och smaska kladdkaka.

På finska finns det ett alldeles eget uttryck för det där när man äter resterna från ett kalas:
RÄÄPPIÄISET

Herregud, ett sånt ord, inte det minsta onomatopoetiskt och annars också ett ganska märkligt ord.
Tycker det mer låter som något mycket ont man kan utsättas för under suspekta förhållanden.
Inte alls som det där trevliga med att slicka det sista från festskålar.

Nu, inne i lugnet med stormljudet som ett stilla brus bakom fönstren, tänker jag göra verklighet av mitt hot och slicka i mig lite kladdkaka.
Nomnomnom!

Den fyrbenta energiknippen har gjort slut på sin energi och ligger med alla fyra rakt upp i luften här brevid.
Hundliv är nog ganska skönt. Och skönt när hundlivet ser till att släpa ut mig i stormen!


FÖRBANNA INTE MÖRKRET...

...om det inte är så att man skall ta lite "efter" bilder för bloggen alltså. Då är det tillåtet!
När man dessutom skall försöka pricka in dessa foto"sessioner" till stunder då det inte finns legon eller läxböcker utspridda över köksbordet. Inga halvätna smörgåsar på soffbordet. Helst inte heller några halvtuggade hundben på mattorna och ogärna klädhögar på sänggaveln. Och samtidigt skall man då försöka pricka in lite dagsljus som heltidsarbetande mamma, det är då det kan det bli lite knepigt...

Så det kommer nog att bli "efter" foton, men jag garanterar inte att de kommer att bli särskilt vackert uppstylade.

Det är nu bara så här hos oss. 
Och jag kan ju leva med det, för så har det liksom alltid varit.
Men det är ju en liten fördel för er om man ser skillnad på före- och efter bilderna kan jag tänka mig. Så där sett från er synvinkel liksom.

 Snart har vi efterlängtat höstlov här, och då hoppas jag kunna pricka in, om inte alla, så en del av ovannämnda kriterier och kunna (äntligen) komma med lite före/efter- bilder.
Ni kan ju sedan gissa vilka är vilka...;)

Men sådär i övrigt tänker jag försöka ha roligt på vägen, och inte hela tiden sträva efter att saker och ting skall bli färdiga. Visst skulle det vara tråkigt? Att allt skulle vara klart?
För det är ju resan som är viktig, inte målet.

Som en liten påminnelse om det kom det sig att tavlan ovan flyttade hem till oss.

It's a way of life.

Men nu skall den här mamman nog dra täcket över öronen. 

Natt alla söta!


DET VAR JU ALLDELES NYSS...

...han var ett sådant där litet knytt med hungrig blick och okontrollerade rörelser. En sådan där liten arm- och benviftande varelse på några kilo, som lät väldigt mycket ungenfär var tredje timme sådär.

Nu mera låter han mest hela tiden, och det avhjälps faktiskt inte nämnvärt av att man serverar honom hur mycket mat som helst...hahahaaa... det är tonårsvarning i luften här nu!

Häromkvällen så nynnade sonen på ja, må han leva, ja, må han leva....lite som om han skulle varit orolig för att mor skulle glömma, eller annars bara missa bemärkelsedagen.

Tänkte lugna honom och frågade hur det kändes nu att snart vara tonåring:
- Ja, du vet, det där att bli tonåring med allt skoj som är på kommande;  moppemustasch, finnar, fett hår och fotsvett och allt det sådant?

Jag förstår inte alls varför han gav mig en sådan konstig blick, suckade djupt och mumlade något om att jag då har en förmåga att få framtiden att låta lockande. Något att se fram emot liksom.

Men nu har han firats av tjocka släkten, med mustigaste höstgrytan och champagne och tårta och pakeeeet och hela faderullan.

Ja, jisses! När hände det här, att min lilla groda blev tonåring?

Love ya' !
Och du kommer alltid att vara min lilla groda!


HELG I SIKTE...

...och sovmorgon!
I morgon. Underbart!

Jag hör till den där människotypen som blir så väldigt mycket angenämare när jag vet att jag kan ha en riktigt slö sovmorgon i sikte åtminstone inom pågående årstid.
Gärna oftare.
Det är, ser ni, skillnad på sovmornar och sovmornar.
Det finns den där andra klassens sovmornar som man visst unnar sig att sova lite längre, men ändå inte kan riktigt ge hän åt denna underbara sysselsättning för att det finns en massa saker man ändå borde få gjort under dagen. Man sneglar å klockan med ena ögat, och känner sig sådär otåligt rastlös och kan inte riktigt njuta av sovmorgonen ändå.
Och sedan finns det A-klassens sovmornar.
Då det inte finns några direkta aktiviteter som ilsket pockar på uppmärksamhet.
Man kan bara ligga och drälla i sängen med frukost och tidningen och sticka näsan in i sträv hundpäls. Tack och lov är hunden funtad på samma vis. Hon har utvecklat en sådan sann känsla för dessa A-mornar.

I morgon kör vi med det konceptet.
Är i den situationen i renoveringen att just nu finns det inte så mycket jag kan göra, innan diverse hantverkare kommer och lägger sista finishen på sina projekt.
Och de gör inte ett skvatt en lördag.
Vilket betyder lat-som-Garfield-lördag för mig.

Inte helt fel det heller!
Inte alls!

Visst kan det hända att jag ändå stiger upp i vettig tid och så, men bara det att jag vet att jag kunde om jag ville gör mig upplyft och på gott humör.

Men innan det blir det fredagsmys, som hos så många andra av er.
Visste ni att på Wikipedia presenteras fredagsmys såhär:

Fredagsmys är aktiviteter där familj eller vänner samlas på fredagkvällen efter en slutförd arbetsvecka och firar helgen med lugn samvaro, hämtmat eller plockmat, tilltugg, godis, TV-tittande, och ibland alkoholdrycker för de vuxna. Kollegor kan även uppleva fredagsmys genom att äta en gemensam lunch på någon trevlig restaurang. Enligt etnologen Charlotte Hagström vid Lunds universitet är fredagsmyset en modern rit.[1] Fredagsmyset kan också lindra stress.[2]


Nu har jag ätit en trevlig lunch med mina kolleger.
Kvar är kvällsriten med fredagsmyset.
Och det plussat med en A-sovmorgon i sikte gör mig riktigt glad och go.

Så visst kan jag köpa detdär med att det lindrar stress.
Kyllä!


FARLIG PLATS...

...det är hemmet det, som ni alla vet.
Min absolut farligaste plats i hemmet är den här stolen.
Det är här jag oftast landar när dagen börjar dra sig mot kväll (läs natt).
Det är här jag sveper in mig i filten.
Det är här jag slänger upp mina myskalsongprydda ben på soffbordet och swischar in i cyberrymden. 
Det är här jag inte riktigt kan hålla mig i skinnet när det gäller en hårresande triller på nätaktionen. 
Det är här det hände.

Jag blev med min tredje kökssoffa.

Vad samlar ni på då???

PÅ JAKT...

...nu börjar det vara dags. Att ge sig ut på jakt. och nu talar jag inte om älgar eller hjortar. Den jakten får någon annan ta hand om.På sin höjd kan jag försöka jaga dem med kamera, men det är de inte alla gånger så samarbetsvilliga till...
Näe, jag talar om en jakt efter allt det där extra, lilla, roliga, gamla, skabbiga, vackra till hemmet.
Belöningen som kommer efter att man renoverat. Att man slipat, målat och gnott på.
Nu börjar det roliga!

Sniffade runt lite på nätauktioner en kväll när lugnet hade lagt sig i stugan.
Hmmm...Kanske den? Kanske inte?
Gjorde några anbud men hittade inget som jag-bara-måste-ha, så anbuden blev därefter.

Jag vet på ett ungenfär vad jag är ute efter, men man vet ju inte alltid var man stöter på det. Om man gör det  och om man vinner budgivningen.
Det är ju detta som är så himla skoj!

Visst kan besvikelsen svida om någon annan ropar högre än man själv valt som smärtgräns.
Men desto större är glädjen sedan när man själv har givit det högsta anbudet och det plingar till i mailboxen.
Ja ni vet, jag behöver knappast beskriva den känslan :)

Men jag har inte bråttom, nu ger jag mig ut på jakt med god tid. Tid finns, tålamodet kan det ändå vara lite si som så med. Inte min grundläggning precis.
Det är kanske den svagaste länken här i min jaktplan.Att ha tålamod.
Men jag skall försöka tänka att jag inte behöver få precis allt färdigt  j u s t  n u.
Inte när jag nu har det allra värsta renoverings skedet bakom mig.

Eller nästan bakom mig, lite finns kvar att göra...så i väntan på att Fyndet eller Fynden skall dyka upp framför mig, antingen i virtuell form eller helt konkret i ett loppis, på en auktion, så kan jag ju alltid roa mig att måla om Den Fulaste av Trappor.

Missionen Eliminera Furutrappan skall inledas -
för den har jag inte varken tålamod eller lust att se på en endaste vecka till.

 Huuu, ryser bara jag tänker på den som den är nu!


LEVA SOM MAN LÄR...

...eller så inte!
Jag älskar att tjata om att ta det lugnt, njuta av nuet, ta vara på stunden, tugga långsamt. 
Ta lite modell av katten liksom.
Ni vet, vakna långsamt, sträcka på sig. 

...eller så inte!


Idag var en sådan dag då jag inte kan påstå att jag skulle levat efter min mantra. 
Vaknade av att det var konstigt ljust. Alldeles för ljust för att vara tisdagsmorgon. Det tar en stund innan reptilhjärnan tar in infot. Sedan stirrar man med sina kameleontögon på klockan som inte riktigt vill fokusera som de borde.
07.48

När poletten äntligen faller ner och man f ö r s t å r vad man ser ger man till värsta Kalle Anka tjut. 
Shit, shit, shit....

Inte idag!
Nej, nej, nej, neeeej.

Rusar upp, slänger på kaffet som man vet att man inte hinner dricka, kastar in lite torrfoder i diverse djurs matkoppar, svischar ut hunden på bakgården, ryter VAAAAKNAAA i sonens öra och får honom i ett tillstånd av sällan skådad yrhet.

Borstar hårman, skurar tänder, klär på sig och plockar fram frukost i ett tempo som skulle få vilken härdad brandman som helst att blekna av avund.
8.00 kastar jag mig bakom bilratten för att köra mina 70 km till jobbet. 8.30 borde jag vara där för att hinna förbereda ett framförande som jag lovat framföra 08.45.

Kaffebehovet är otillfredställt och halvvägs till jobbet ringer jag sonen för att be honom kolla att jag verkligen tog in hunden från bakgården.
Har inte riktigt koll på om jag verkligen gjorde det.

Susar vidare och lyckas undvika alla hastighetskamerorna (ni vet dessa plåtpaparazzin) som skall hålla ordning på alla fartdårar...

Kastar mig in på kontoret 08.35, rafsar åt mig lite papper som behövs, hoppas vid gud att någon snäll människa har kokat kaffe. Påminner mig att jag skall överösa den personen med lovord hela dagen. 
8.45 har jag lyckats kasta i mig kaffet och försöker mig på konststycket att ge ett redigt intryck av mig och det jag vill säga.
Hoppas någon gick på det....hahahaaa...

Sen rullar dagen på, och innan man vet ordet av så är det dags att styra hemåt.
Via matbutiken, och så i sista minuten kasta sig in i en elgrunkebutik för att skaffa födisgåva till lillungen, fixa middag, ut med hunden, hjälpa till med läxor, förhöra inför prov. Duscha. Skriva lista på what-to-do till elektrikern som kommer i morgon bitti (07.15). Betala räkningar och svara på mail. Flytta lite möbler som står och trängs i tamburen. 

Slowliving?

Inte just idag, hur gärna man än skulle vilja...


...men nu tänker jag ändå göra som katten. Kasta mig på sidan (i soffan faktiskt, inte på matbordet dock), spreta med tårna och glo på något ovidkommande på tv en stund tills pulsen lagt sig och ögonlocken  inte längre kan stå emot jordens dragningskraft.

Ja, kanske jag nämnde att jag ogillar att försova mig?


GAMLA GODINGAR...

...har plockats fram på bordet i vardagsrummet. Dessa har sin givna plats, liksom böckerna som startade min kärlek till fransk inredning, dansk-fransk inredning, Shabby Chic, you name it. Kärt barn har många namn.

Jag tröttnar inte att tumma på dessa böcker lite nu och då. Många böcker i samma stil har utkommit sedan dessa, men för mig är de här ändå de som får mig att spinna inombords.
Som får mig att sucka av välbehag, när mitt behov av att titta på vackra ting gör sig hörd.

Ändå har det varit intressant att märka hur huset, hemmet, ändå har sin egna vilja. Mycket av det jag hade innan, i det lilla, gamla gula huset, har fått följa med. Endel saker har hittat sin plats, endel kommer inte alls att passa in och får fortsätta förgylla vardagen hos någon annan.

Jag kan inte förklara det med att jag skulle ha ändrat smak, men det är som om väggarna talade till mig om hur de vill ha det.
Okej, det där lät lite att ta i...hahahaa, men ni förstår vad jag menar.

Mitt förra hem var en romantisk liten villa med sneda väggar och handblåst fönsterglas. Trägolv.
Nu har vi landat i en lägenhet med raka väggar, ganska modern, trots sina spröjsade fönster och det mesta av möbler och sådant har jag behålligt, inte skaffat så mycket nytt. Men, men...
Det är inte bara lägenheten som är ny, familjen är det också. Från att ha varit en fyrapersoners familj, barn och vuxna, hundar och katter i en mysröra är vi nu mamma och tonåringsgrabben.
(Ja, hund och katt då, men de hör liksom alltid till...)

Och det känns som om det vill komma in lite grövre ting i allt det skira romantiska som var härskande i mitt hem innan. Lägenheten har talat liksom.

Ändå kommer jag aldrig (farligt ord) att överge denhär inredningsstilen.
Jag har bara upptäckt nya nyanser i den. Och det är så det är när det är som bäst. 

Man upptäcker nytt och känner in vad som passar.
Kanske det allra bästa med att vara en inredningstoka?

(Och jo, jag loooovar - snart kommer det före och efterbilder, men som den skarpsynte kan ana på den första bilden så finns det lite bokhögar här och där, en vilsen spegel och ja, ett och annat som undgick loppisödet i lördags.)
Men pynta vardagsrumsbordet - det måste man ju?!!!

Ha en riktigt skön vecka nu alla!
kram på er!
M.

BLIR SÅ HÖG...

...av hösten, kan inte bara rå för det! 
Igår fick jag skramla ihop all min karaktärsfasthet och kurage för att inte kasta mig ut i skog och mark och bli sådär härligt hög av höstluft och höstsol och höstdoft utan stannade inom de fyra väggarna största delen av dagen och rollade gästrummet. Vilket i och för sig inte är vare sig ett stort arbete eller tidskrävande, men det som tog mest tid, och som var mest motbjudande, var att tömma rummet först.
Ni vet hur det är, behöver man inte ett rum riktigt sådär dagligdags, så vill det ha en liten tendens att bli ett förvaringsutrymme för allt som-skall-tas-itu-med-vid-ett-senare-tillfälle.

Men nu blev jag tuff mot mig själv! Verkligt hård liksom. Skoningslös.
Istället för att snoka redan på ett annat utrymme som kunde belamras med dessa lådor fyllda med grejer som inte riktigt hittat sin plats i det nya hemmet, så åkte jag iväg till loppis.
Inte för att fynda något, utan för att slänga in tre-fyra flyttlådor med diverse ting framför den förvånade loppistanten.
- Vill du köpa det här av mig innan jag ångrar mig? Fort skall det gå!

Hon rotade en stund i lådorna och nickade.
- Bra, då är jag av med det! sade jag, tackade för pengarna och traskade ut i höstsolen.

Man kan bli lite hög av att göra sig av med saker också. 

Skönt!

Och så fick jag ett efterlängtat sms också.
Mina kakel har kommit! Yihuuuu! Snart slipper jag gipsskive-looken i köket! 

Också en sak att bli glad över!

Hoppas ni också haft en bra helg! 



FR...FRRR...FRRREEDAG...

...ligger jag och spinner när jag vaknar om fredagsmornarna och leker katt och försöker få alla sömndruckna ben och armar som hör till mig att komma igång genom att sträcka på sig sådär som katter gör.
Ååååh, det är så skönt.
 Och så kan man spinna lite extra bara för att det är fredagmorgon.

Morgonkaffet ute på terassen i morgonsolen får även mina hjärnceller att sakta vakna till liv och börja snurra på. Jag kan inte påstå att de skulle alla gånger spinna, men snurrar på på något vis brukar de nog göra.

Igår fick jag min nya kökskran installerad, och jag roade mig halva kvällen att bara tappa vatten om och om igen. Kranen som jag hade innan hade nämligen bara två lägen kändes det som. Inget vatten alls eller så Niagara falls-växeln.
Ni vet när man har lite tomatsås kvar efter pastan på tallriken och bara lite försiktigt skall skölja av den och så går kran-eländet i gång med att tömma hela vattenledningens kapasitet på en sekund rakt ner i tomatsåsen...Ja, ni kan ju föreställa er resten?
Man byter bort sina rödprickiga kläder och roar sig med att skura tomatsås från golv och väggar en liten stund.
Jag har försökt öppna kranen f ö r s i k t i g t men det hjälper inte. Det är antingen on eller off som gäller.
Och jag menar, man skall kanske inte behöva fundera hur man skall öppna en kran? Varje gång?

Men nu, nu har jag en kökskran som spinner igång och ger ifrån sig vatten i riktigt lämpliga doser för ett hemmakök, inte som om jag skulle behöva släcka bränder...

Och jag?...ja jag spinner bara jag ser kranen!

Krrrrr....

I VÄNTAN PÅ KAKEL...

...står köksrenoveringen stilla. Tur att man har några andra små projekt som ligger och dräller och väntar på en liten insats både här och där. Det finns ser ni, småsmå ta-itu-med lite här och där, faktiskt så till den grad att jag inte ens nödvändigtvis ser alla projekt mer.
Ni vet den där blindheten som kan dyka upp vid slutskedet av en renovering eller husbygge?
Man bor in sig och sedan plötsligt en marsmorgon tre år senare, sitter man och dricker sitt morgonkaffe, låter blicken svepa över hemmet och ser:
- Nämen herregud, där saknas det ju lister helt och hållet, utropar man förvånat, och sätter kaffet i halsen, och resten skvalpar man över köksbordet, den olästa tidningen, och gärna lite i famnen också.
Typ sånt.

Sovrummet har jag nu så gott som klart, enligt mig då.
Jag kan nästan stå där i dörröppningen och smälla lite med hängslen.
Det saknas visserligen lite små detaljer här och där, gardiner som jag beställt och väntar, och väntar, och väntar på...Nytt sängöverkast, som jag inte ens beställt eller hittat, men som jag vet hur det borde se ut...
Men i det stora hela är det ändå klart.
Ja, ni vet.
Tyckte jag...tills jag hade en kompis på besök häromdagen som inte alldeles försynt undrade om mitt tak i sovrummet verkligen skall bli och se ut som det gör nu?
- Vadå,? Taket?

Och så lyfte jag blicken och blev smärtsamt påmind om att där lurade, väntade stillsamt,
ett litet (men mycket bortglömt) projekt på mig.
Ett projekt som jag tydligen inte ansåg var prio ett precis då det gällde att få vatten att rinna i kranarna, och lampor kopplade.
En tredjedel av sovrumstaket väntar nämligen på målning efter att jag rev ut ett väggfast skåp då jag flyttade in mitt tingeltangel där.
Nu ser taket ut som ett skabbigt gråsälsskinn med spackelfläckar både här och där.
Härligt!

Och tänk. Det där har jag faktiskt inte sett på länge!
Kan delvis bero på att det är tämligen mörkt när jag kryper ner där i min lya och delvis säkert på att jag är ganska bra på att försätta mig i en lidrig komatillvaro innan huvudet nått kudden.

Och jo, taket skall nog bli vitt och fint.
Vi skriver in det på plats 372 i priolistan. 
Och flyttar draperisömnaden lite högre upp.
Så har jag nåt att göra...
...i väntan på kaklen!

M