...är bland det bästa jag vet. Mitt jobb-jag har ofta många bollar i luften samtidigt, mycket människor omkring mig, telefoner som ringer. Full fräs.
När jag kommer hem njuter jag helt galet mycket av att det är så där lugnt och skönt.
Eller relativt lugnt i alla fall.
När jag var ung (alltså som ung-ung-utan familj) så hade jag lite svårt för det där stöket som fanns hos kompisar med familj, de med barn-familj-hela-tiden-nåt-på-g-stök.
Jag trodde aldrig jag skulle kunna leva, ha det så.
Men, men...ja så blev man då med karl till en början med...sedan med hund...med barn...med det mesta i djurväg mindre än häst...med katt(er)...med mera barn. Med barn kommer det kompisar, med flere barn kommer det ännu mera kompisar. Och min uppfattning av lugn och ro var plötsligt något man tidvis kunde få uppleva på utetuppen på stugan en regning sommarmorgon, då alla andra ännu sov.
Eller så plötsligt var det ju inte,
till all tur kom det just så där smygande att jag inte riktigt hann märka att det skedde.
Numera, med bara en unge, en katt, en hund kan jag tycka att det är fasligt vad det är lugnt och ro-igt mest hela tiden.
Skönt, onekligen, men jag är ändå inte riktigt van med det. Än.
Det är liksom bara EN unge (med kompisar) EN katt och EN hund. Det är liksom ingenting. Eller jo, de är naturligtvis massor för mig, men den där tjo-vad-det-är-livat-i-holken-hundra-i-glaset-hela-tiden-känslan lyckas de inte få till.
Ett tag här för en tid sedan, när storungen varit på middag och skulle åka iväg hem till sig uttryckte han:
- Vet du mamma, det är så skoj att vara här på "besök". Härligt med en tokivrig lillbrorsa, en kramsjuk katt och en vimsig hundvalp och en pratglad mamma.
Men herregud vad skönt det ändå är att efter det få komma hem till sin egna, tysta lya.
Och jag kände så igen den känslan. Från länge tillbaka i tiden.
Då när jag också kunde uppleva det just sådär.
Och som jag igen börjar upptäcka på nytt.
Det sköna i tystnad, lugn och ro.
Man blir liksom tillbaka det man en gång varit.
Lika fast ändå inte. Annorlunda fast ändå samma.
Kanske det är så det skall vara?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar