DRA NER PÅ KRAVEN...

...innan julkarusellen är i full gång.

Själv har jag blivit lite bättre på det år för år. Men jag måste aktivt tänka på det, så enkelt är det annars att slinka in i julhetsen.
Jag är ju en person som så tycker om julen, men ibland kan det bara bli för mycket... 

Nu menar jag inte julstämning och skön julhets, inte den som är på gott, utan den där negativa julstressen som lägger sig som en tjock, blöt filt över axlarna på en och får små svettpärlor av prestationskrav att tränga ut i hårfästet. När man vill så gärna, så mycket, men orken inte riktigt finns där.
Och när inte orken finns, då finns inte heller glädjen.

Julen ställer onekligen ganska mycket krav på oss, kvinnor. Vi skall trolla fram julens magi, vara mysigt gammaldags och modernt effektiva på samma gång. Städa och pynta huset, skapa julstämning i varje vrå av huset. Fixa en julmiddag som det tidigare krävdes en liten stab av pigor och köksor för att åstadkomma. Pyssla och baka med barnen, komma ihåg vänner, släktingar, skicka julkort, gå på julkonserter, delta i julfester. Springa ett mindre maratonlopp på jakt efter de perfekta julklapparna.
Sedan skall man gärna snurra ihop några julkransar och andra arrangemang där på småtimmarna innan man stupar i säng. Och så finns det där med att man liksom har ett jobb att sköta - också.

Inte undra på att varenda en kvinna jag känner, med förenad stämma säger att det är julDAGEN som är det bästa - för då behöver man inte GÖRA något.

Ibland undrar jag varför vi går med på alla dessa krav? Och är de krav, eller förväntningar kan vi kanske kalla dem, något som kommer från någon annan, från något annat håll? Eller är det bara något vi tror att det förväntas av oss?

Jag tror att alla borde göra en lista på allt det man tycker, vill, inbillar sig, tror, att hör julen till.
En "utan det här blir det ingen jul-lista".

Sedan stryker man hälften.
Eller väljer ut några saker som är JUL-in-i-hjärt-roten-jul liksom.
Välj 3-5 saker från listan som man aldrig, aldrig skulle kunna vara utan.

Så koncentrerar man sig på det - och tar det övriga sedan. Om man har tid - och lust!

För i värsta fall tror jag att julstressen, när den är som värst, bara tömmer oss på energi, och på glädje.
Och då spelar det ju inte så stor roll vad vi hann åstadkomma...
...om man helst av allt bara vill lägga huvudet på julskinkan - och sova ut!

TIDSTJUV...

...jag tror mörknet stjäl, om inte en massa timmar ur mitt dygn, så någon långdragen stund i allafall.
Jag hinner knappast komma hem, snurra ihop lite middag, hjälpa lillungen med läxorna, gå ut med hunden och så vips är klockan nio. Lite nyhetsuppdatering, en dusch och ögonlocken börjar tynga och övertala mig om att soffan är en alldeles ypperligt bra plats att daska ner sig på.

När har detta förkortade dygn tänk att jag skall hinna snurra ihop ett pepparkakshus, baka knäck och lacka naglarna? För att inte tala om att jag skulle hinna göra något åt det nytvättade håret. Förutom att snurra upp det i en...en...liten märklig lilla-my-knut som får självtorka medan jag sliter på soffan och kämpar mot sömnen med ögon som känns som om de satt på en ledsen spaniel.

På tal om hår förresten. Sedan jag blev med (halv)långt hår, har mina besök hos frissan avtagit avsevärt.
Vi kan säga så att jag sliter inte direkt på frisörsalongens gångjärn, vilket min plånbok i och för sig tycker om, men jag kan knappast heller ställa mig först i kön som utser det mest moderiktiga i hårmode.

Skönt på sitt sätt. Med ett hår som man bara snurrar fast på lite varierande sätt. Vecka efter vecka efter månad...ja ni kan föreställa er resten.

Tills man då en morgon blir riktigt skrämd av sin egen spegelbild i badrummet och tänker att NU är det minsann dags att återuppta kontakten med sin frissa.
Long time - no see = sant!

Min frissa har en förkärlek för krulliga frisyrer. Varenda gång jag sätter mig i hennes stol tycker hon att vi skall lite ta fram mitt självlockiga (nåja?) hårburr. 
Med håret fullproppat med geléer och andra produkter som jag inte ens kan namnet på sveper jag in på jobbet och får lite småartiga kommentarer om jag jag ser annorlunda ut. 
- Jo, tack jag vet! Det är nästan så jag presenterar mig själv för mig själv då jag går på toa och ser mig i spegeln.

När min äldre son på eftermiddagen seglar in på mitt kontor och utbrister;
- Hej trollmamma, du ser ut som om du stigit upp ur ett träsk. 

Ja - då gräver man försynt fram sin hårsnodd ur handväskans skumma skrymslen.

Söner har en förmåga att ta ner mammor på jorden.
Tack för det!

Men att göra något åt känslan att dygnet har färre timmar nu än tidigare, det är bra knepigare än att få mammor att landa på jorden. 
Dessutom tror jag att mammor får lösa den biten själva.
Eller hur?

FÖRNYA SIG...

...det finns stunder då jag verkligen undrar över om jag alls vet vad jag gör.
Idag är en sådan dag...skulle lite städa i bloggen, och vad blev det?
Ett kaos av bort tappade bloggrubriker och foton på fel ställe.
Gudarna vet om jag någonsin får ordning på det här???


Inte i dag i alla fall, för nu är ögonen i kors och på sned av trötthet.
Det är betydligt enklare att klippa, klistra och limma sådär konkret i verkliga livet än att göra det i bloggvärlden.

Jag trodde jag hade lite koll på det. Jag misstog mig.
Det här kanske slutar i en helt ny blogg - vem vet?

*suck*

P.s goda tips om hur man får bort en monsterstor bild där högst uppe tas emot av tacksamhet. Började med att försöka förstora den ursprungliga bild jag hade. Den försvann. Sedan skulle jag försöka få in den på nytt, men då var den som sagt bara veck. 
Och en ny bild blev till en barbapapa som bara sväller och sväller och sväller...

HJÄÄÄÄLP


LYKTGUBBAR...

...ja, det måste väl vara tomtarna det???

Vid flytten åter-hittade jag en hel del "böcker" utan pärmar, med för hand uppslitna sidor. De hade fört en lite bortglömd tillvaro i en bortglömd bokhylla. 

Jag har ett svagt minne att min mamma vid tidernas begynnelse, då jag var en liten tös med flätor, läste sig igenom dessa högar av pärmlösa böcker, den tidens pocketböcker?
Hon hade dessutom en god väninna som jobbade på ett förlag, minns hur det dök upp en och annan bunt text i mycket avskalad klädsel hos oss. Ett manus, en blivande bok, som sedan gjorde att min annars ganska så praktiska och duktiga mamma försvann in i litteraturens värld för en dag eller två då dessa texter skulle vrål-läsas.

Nu, så många år senare får dessa pryda mitt hem. Inte bara i orden. 
Utan också i sin avskalade skönhet, som ting. Jag har aldrig kunnat göra mig av med dessa råa kopior av böcker. Jag har alltid njutit av doften av dessa. Av den mjukhet de har, de gulnade bladen. Av sammetskänslan under fingertopparna när man låter handen smeka de slitna sidorna.

Och orden, hur mycket kan vi inte göra med dem?
Läsa dem, eller skriva. 
Och vad skulle vi göra utan dem?

SMAKEN SOM BAKEN...

...varm choklad eller hett kaffe?
Bara att välja!

Detta är mor och sons frukostmuggar, och ve och fasa om muggarna går i kors någon gång...;)

Ikväll skall denna mor och son med gemensamma krafter trolla fram lite adventsstämning härhemma bara vi först jagat iväg alla dammråttor som ligger och lurar i knutarna.
De verkar inte lystra till mitt "husch-försvinn ur mitt hus" som jag fräst åt dem hela veckan.
Kanske de är döva?
Dammråttorna.

SNÖKNAPPEN FUNKAR INTE...

...nu har jag suttit här och tryckt och tryckt och vridit och vänt på knappen som det står SNOW - on/off på, men den funkar inte. Jorden envisas med att vara svart, blöt och liksom suga i sig varje tillstymmelse av ljus som förirrar sig såhär långt upp i norr.

Hittade i postlådan idag en postkortsvacker reklam överfylld med snötyngda bilder från 1700-tals stadsdelen från det som nu är min hemstad.
Reklamhäftet fyllt av julkonserter, gammaldags julmarknad, pepparkaksbakning, Barnens julby, Petter och Lotta julutställning....det blir en hel del spring märker jag, om man skall hinna på allt detta.
Och så dessa snötyngda bilder då, som får mig att verkligen önska lite, lite snö till julen.
Så snälla nån, som har en fungerande SNOW on/off-knapp. Vrid den till on. Men bara för en stund.
Inte så som i fjol att den blev på on i fem månader.
Tack.

Minns en jul för måååånga år sedan, då min äldre son var en liten parvel och skulle delta i luciatåget i den dåvarande hemkommunen. Kommunen vars centrum inte egentligen bestod av så mycket mer än tre vägkorsningar, och vägbelysningen kunde räknas i, om inte ental, så i tiotal.
Ni vet, med all respekt, ett sådan där mysigt bycentrum där tre bilar efter en traktor räknas som rusning.

Ja, den vintern var som nu. Bara mörker. Luciatåget skulle gå genom bycentrumet, lucian skulle, lite otraditionellt, rida på min kompis häst, och efter lucian (och hästen) skulle då en massa söta tärnor, och nissar och nassar tassa.
Jag, och andra föräldrar till de små söta barnen, trotsade mörkret, och regnet och blåsten och stod där vid vägkanten och skulle föreviga sonen/dottern. 
Ni vet, man vill ju ha ett trevligt litet foto att klistra in i familjealbumet. 

Den kvällen tog jag mitt livs sämsta bild. 

Det var innan jag blev det minsta intresserad av fotografering så jag bara knäppte av med en billig automatfundering och hoppades på det bästa.
Det räckte inte.

Det enda som syntes på den bilden var hästens stora, lite skrämda ögon, som lyste som om den svalt en ljusslinga. Resten var bara nattsvart.

Det var efter det jag köpte min första vettiga kamera.

EN VECKA OCH EN DAG...

...snart, snart med andra ord.
Hemma går jag som katten kring het gröt och petar på mina adventsljus och räknar dagarna tills jag får börja nedräkningen till jul.
Just så barnslig är jag.
Medan lillungen kommer att kämpa med att öppna luckorna i sina kalendrar, tänker jag sitta lojt med min kaffekopp vid köksbordet och viftar på tårna medan Dagens Ljus stilla lyser upp i morgongryningen.

Uttrycket 'katten kring het gröt' förresten...jag tror min katt skulle rynka på morrhåren och sannerligen inte stryka förhoppningsfullt runt en tallrik med gröt. Förmodligen skulle den förbluffat sätta ner sig och glo förvånat på mig om jag skulle servera den gröt.

Får nästan lust att testa, bara för att se den förbluffade minen...fniss.

MOGNAD...

Det är först vid ett visst mognadskede som kotten öppnar sig och släpper iväg sina frön. Det vet vi alla.
Samma är det med oss människor, och i och för sig det mesta levande.
Man vet liksom att man kommer in i ett visst utvecklingsskede när vissa saker händer i eller med en.

Så länge det är utveckling kan man ju bara vara glad och tacksam, så har jag alltid tänkt. Men sedan när det alldeles mitt i allt börjar dyka upp små, små "nervecklingsskeden" blir man lite fundersam.

Jag säger bara : glasögon!

Nej, nej, inte på det sättet att jag skulle blivit vuxen på riktigt, och behöva läsglasögon. Men jag har haft glasögon sedan tjugoårsåldern för att se lite skarpare det som är lite lägre bort. Till det räknar jag medtrafikanter, gatuskyltar och texten på tv. Ibland också människorna på tv - isynnerhet om dom är små och många. 
Nåja, där har det inte hänt något dramatiskt. Saker och ting är lika luddiga utan glasögon som tidigare, och lika tydliga när jag parkerat brillorna på näsan.

Det vill säga - när jag hittar dem:
Glasögonen.

Idag till exempel har de varit på vift igen, på förmiddagen hittade jag  dem inne hos min kollega, på eftermiddagen uppe i kafferummet. 
Hemma, på kvällen,  hittade jag dem, efter en rejäl stunds letande, inne i (!) badrumslavoaren. Ibland har jag glömt dem i bilen, hos grannen, lagt dem på nattduksbordet, invid tv:n, på tamburskåpet, på hyllan i köket. Ibland kan jag hitta dem på min egen skalle. Eller hängande i ett klädesplagg.
Frysen är väl den enda plats jag inte påträffat dem på...än.

Och detta fenomen tycker jag mig uppleva i en ökande frekvens. 
Jag tillbringar, om nu inte ansenligt långa stunder med att leta efter brillorna, så blir det några extra steg varje dag, om man säger så.

När jag inte behöver dem hela tiden, verkar det som om jag undermedvetet vill utmana min egen fantasi och se vilka fantastiska ställen jag kan gömma glasögonen på. Gömma dem för mig själv.
Nu är ju inte denna lek riktigt lika roande när den upprepas hela tiden och varje dag.

 Tidigare kunde jag gott skylla på flytten och på alla möbler som liksom inte funnit sin plats, och att jag på grund av det, helt naturligt, tappade bort ting. Ting som glasögon.
Numera köper inte ens jag själv den förklaringen.

Det är bara att konstatera; jag har uppnått en viss mognad:

Var-har-jag-lagt-mina-glasögon-mognad.

Jap, nu är vi där. Ett skede i livet är uppnått...
...som om man vore en kotte!

SPRINGA FRITT...

...och frostluft i näsan.

I morse vaknade jag av ett ljusfenomen som jag inte sett på länge. Likt en ivrig Rönnerdahl, skuttade jag  ur sängen för att snabbt slänga i mig lite frukost och packa ryggsäcken.
En solig novemberdag med frost kan man bara inte låta bli att ta tillvara.
- Vi struntar i att tvätta, och feja, nu ger vi oss ut i skogen, pladdrar jag på medan hunden vänder huvudet än åt vänster än åt höger, som om hon försökte tolka vad jag menar. Viftar lite frågande på svansen.
- Skogen, Aida. You know? Springa fritt. 

Hon sitter lugnt och följer med mitt pysslande ända tills jag tar fram "De Där Skorna", som bara betyder en sak. "De Där Skorna" som matte bara tar fram när det blir en långtur till skogen - och då händer det något i en liten hundkropp. Hon formligen darrar av iver, och vet inte om hon skall sitta, ligga eller stå, eller åt vilket håll hon skall vända sig. Fram är bak, och bak är fram.

För Aida är skogen springa-fritt, för mig andas-fritt.

Det händer att jag släpar kameran med mig, och Aida är ju van vid att vara modell. Så till den grad, att om jag höjer kameran mot henne, då hon är ett stycke ifrån, kommer hon rusande som en toka.
Lite skoj att hon kombinerat ihop kameran med inkallning. 
Eller så är hon bara en ovanligt fåfäng hund, som vill vara i fokus - typ hela tiden?
Nu gäller det bara för mig att lära mig att snabbt hinna få fokus på henne när hon kommer rusande, för tro mig  - då går det undan i blåbärsriset! 

Nu tänker jag för ovanlighetens skulle klämma till med ett litet tips här: Om ni, som jag, nu har en ivrig hund som tycker det kan bli lite långrandigt att stanna upp mera än 30 sekunder (om man tex vill fota något, hittar svamp, bär, men inte vill koppla hunden). Ha med lite hundgottigott i fickan, släng ut lite i en vid båge - lite som om ni tänkt så en hektar med en näve frön. Vi talar stora gester när det gäller Aida, men det anpassas förstås till hunden.
Hunden tränar sin nos medan ni kan koncentrera er på annat en stund.
Funkar hos oss.

Nu tänker jag röra ihop en middag, värma bastun och bara spinna i söndagskvällen.

Och hunden - hon ligger och storsnarkar i soffan, hon.

DET ABSOLUT BÄSTA...

...med att lägga en renovering på hyllan för ett tag, är att lördagarna ser så annorlunda ut, helt plötsligt. 
När man nu ger sig iväg till butikerna någon gång efter långfrukosten, så är det inte järnhandeln som man skall till. Man skall inte heller till sophanteringen med en överfullt lastad bil med skräp. Man skall absolut inte till kartonginsamlingen med ett berg av förpackningpapp. 
Man skall bara ut på stan, och snurra in och ut i en eller två skojiga butiker. Man kan segla omkring i blombutiker och låta sig förföras av hyacinter och julkransar. Man hinner gå in i djurbutiken och välja ut något nomnom åt småfåglarna.
Hittade dessa söta kokoshalvor att hänga i trädet åt de små flaxarna.
Sedan hinner man vända och vrida på lite annat nomnom i matbutiken, och man kan välja något som faktiskt får ta lite tid att tillreda. 
Man behöver inte prioritera det som går fort som attan att få ihop till en middag.
Alla ni som någon gång renoverat, eller byggt, vet precis känslan. 

När det plötsligt finns tid till annat. Till allt det som är helt vardagligt, men som man själv inte riktigt hunnit med på en tid. 

Det är en skön känsla, att hitta vardagen igen.

...SssCccHÅ GÖTT...

..ja om det skall nåt till och bota min sommarlängtan så måste det var glögg. 
Och ännu bättre. 
Glögg med chokladsmak liksom kombinerar de bästa av världarna.

När jag äntligen efter en vecka med väldans mycket på många håll, får gräva ner mig i soffan mellan hund och katt och chipsätande unge med en glögg i näven kommer den där mjuka, sköna känsla som bara glögg - eller choklad kan ge en 
(okej, okej ett glas rött kan ibland komma upp till nästan samma nivå, men bara nästan!). 
Men ja, att då liksom kombinera dessa två underbara smaker i en symfoni i en fredags-slö soffa får mig nästan, nästan säger jag, att glömma min sommarlängtan. 
Åtminstone för stunden.

Som den realist jag ändå innerst inne är, har jag kommit till den fantastiska slutsatsen att det nog är smartare av mig att satsa på det här med jul nu.

Tacka årets första glögg för det.

STRAX DÄR...

...?
Jag tänkte att ni kanske skulle behöva dethär såhär i novembergrådasket.
Veckan som gott har varit ganska så händelserik, en sådan där vecka då man bara plötsligt vaknar upp och liksom konstaterar att nämen, är det fredag - igen?
Det var ju måndag just!?
Tänk om det kunde vara så med månaderna också. Plötsligt skulle man bara komma på att
nämen är det maj nu igen?
Det var ju november just!?
Tänk om man kunde det?
Men, men...i väntan på att det bara sådär oförväntat plötsligt skall vara maj igen, så blir det nog att dyka in i skrubben och rota fram lite julglimglim och dränka äppelträdet i ljusslingor och damma av adventsljus-stakarna och lite tjuvstarta.
Jag menar, en vecka hit eller dit, vad har det för betydelse?
Och tänker man så, en vecka hit eller dit - ja, då kanske det blir maj snart.
Jasså, ni tror inte att det funkar så? Nähe...nähe...
Då tror jag det är dags att tulla på glöggen ikväll, om det skulle bota sommarlängtan?
Vad tror ni, det skall väl funka?
Lite Blossa i muggen och fötterna på bordet - det är ju fredag, igen.
I morgon dyker jag in i skrubben.

FRAMTID...

Robotit vanhusten viihdyttäjinä
...din och min framtid?
Jag vet liksom inte riktigt? Skall jag som gammal mysig (hoppas jag) tant sitta och låta mig roas av robotar som dessa? Jag vet inte om jag skall gapflabba åt hela grejen, eller om jag skall bli lite beklämd?
Ett hem för åldringar har alltså på allvar testat dessa robotar, och deras uppgift är då att roa dig med lite sång, ett spel eller så.  De kan sjunga julsånger eller Queen - bara att välja.

Men jag vet inte riktigt? Även om jag hör till den generationen som blivit uppväxt med en massa tekniska mojänger, så känns detta ändå lite att ta i.

Vill jag verkligen lyssna på Bjällerklang uppförd av en robot i rosa glasögon och rosa polisonger med en utstyrsel som också i övrigt ser ut som om de var på hemväg från en blöt firmafest någon gång framåt småtimmarna?

Jag tror faktiskt jag skulle ta till kryckan och ge fanskapet en oförsiktigt knuff, och hoppas på lite error någonstans i kretskortet. Och att det skulle ta ett bra tag att få den fixad - en robot vars hyra går på 
19 000 löjliga euron repareras knappast i en handvändning?

Under tiden kunde jag ge mig på rollatorbarrikaderna och kräva:
en människa 
att prata, spela och sjunga med.

Så skulle jag göra! Och ni?

MORGONFROST...

...oftast har jag ju lämnat hemmet innan solen ens tänkt den första lilla tanke på att vakna upp.
Men just i dag stannade jag hemma lite längre, för att närvara vid en kontroll av fastighetens grund.
Vilket gav mig möjligheten att njuta av en långfrukost i lugn och ro. 

Natten hade varit kall, någon minusgrad hade försilvrat gräsmattan och det gnistrade och glimmade när solen tittade över hustaken och kom åt att kasta sina strålar ner på min lilla plätt på jorden.

Det finns få saker som är så rogivande som att sitta med sin kaffekopp och glo ut på fåglarna som vimsar omkring fågelbordet utanför köksfönstret.
Bara sitta där. Och glo.

Jag förstår katten, som kan tillbringa en god stund med denna sysselsättning. 

Solens strålar avslöjar obarmhärtigt att katten tydligen suttit vid de flesta av husets fönster och roat sig åt denna syssla. Med nosen fast i fönsterrutorna. Väldigt mycket och överallt.

Det är de tidiga mornarna, och de sena kvällarna och den skonsamma novembersvärtan därute, som skyddat mig från vetskapen om att jag har fruktansvärt smutsiga fönster.

Ja, nu vet ni det...
...så hos mig en alldeles vanlig onsdagsmorgon, när frosten glittrar i gräset och 
småfåglarna får stå för stressen.

Jag sätter mig intill katten och fortsätter glo på dem en stund till.

EN GLAD DAG...

...egentligen utan någon speciell orsak alls. 

Konstigt nog faktiskt, för frukostbrödet var sådär måndagstorrt och tråkigt som det kan vara ibland, vissa saker strulade till sig på jobbet, och gjorde att jag inte kom vidare med det jag skulle. Jag måste tanka bilen, vilket kan få mig lite ur balans nästan varje gång, för jag hatar att göra det. Ja, och så började det regna när jag var ute med hunden på kvällspromenad.
Bibban hade inte boken jag tänkt låna, och mjölken hade surnat i kannan.

Men ändå har jag varit glad och nöjd med min dag.
På ett sådant där lojt sätt som känns som sköna sockor i stövlarna.
Lite tryggt och varmt sådär. 

Men sådär extra glad blev jag då jag hörde om att väninnan Anna med bloggen:
http://makaronimamman.ratata.fi/
blivit nominerad i Bloggpriset 2011 under Årets bäst skrivna blogg.

Håller tummarna! Härligt!

Och nu tusan, skall jag uppdatera listan på bloggar jag läser, har varit skamligt dålig på det...det finns några riktiga pärlor som skall in där nu!
Ja, det skall jag ta itu med för nu, städa upp i bloggen för ser ni, jag har bestämt mig att lägga renoveringen i julvila.
Det får vara bra såhär, för en tid.
Nu blir det lite julfrid bland penslar och sandpapper.

Kanske det är därför jag är så glad?
Och för Anna förstås!!!


ETT INTE ALLDELES LITET PROJEKT...

...har varit under arbete här lite till och ifrån de senaste dagarna.
















Förvisso hör jag till dem som ganska lätt och utan större
betänkligheter tar och skruvar upp målburken och börjar kludda, men det här projektet var ganska arbetsdrygt om man utrycker det lite lindrigt sådär. 

Men det var värt besväret! Alla gånger! 
Tamburen som var ganska mörk och hade den där bastu-furu-känsla som jag inte direkt faller i farstun för, så ändringen är ganska markant - till det bättre, liksom. Tycker jag :)

Tamburen är som sagt ganska rymlig, men mörk och verkligt besvärlig att inreda. Det finns liksom en trappa, elskåp, lite stolpar och i övrigt bara svår. 
Här gör man liksom inga underverk precis...
det är ju ändå utrymmet som skall svälja ytterkläder, skor, hundkoppel, ryggsäckar, väskor, mössor, vantar, halsdukar - och vara förutom praktiskt gärna lite mysig och fin då.
Och det är det där sistnämnda som är det knepiga.
Att få det fint - och ändå vara praktiskt.

Men att trappan nu är vitmålad gjorde åtminstone ett litet underverk åt känslan.
Så det är på gångs. Att få det fint.

Sådär som en liten vink till er som står och velar...Gör det! Måla!
Och som ett gott råd, jag målade allt annat utom själva trappstegen med möbelfärg, dels för att den målningen inte luktar, den är vattenbaserad och torkar snabbt. Och så är den inte så "rinnig" heller, vilket är en fördel med alla pinnar.
Men till själva trappstegen körde jag betongfärg. Luktar som attan när man målar, torkar  l å n g s a m t, men har en hårdhet, bara den härdats en vecka, eller två, som klarar av slitaget på trappstegen. 

Och har ni inte möjlighet att skicka bort familjen, måla vartannat trappsteg, så kan man använda trappan medan jobbet pågår. 
För det gör det. Det är inte ett projekt som man fixar en tordagskväll.
Men nästan!

FIRA FAR...

...i skymningen. 
Skymningen på bilderna beror på att blixten till min kamera har gått i strejk. Inte alldeles lätt att få till foton överhuvudtaget nu, när ljuset onekligen är en bristvara.
Men skymning också av den orsaken att just denna far liksom inte har fått sin present än.
Han har nämligen snott våra gemensamma på en weekendresa till...(nu skall vi se om jag får det rätt-stavat)...Warszawa och Krakow.
För tillfället lär de sitta på tåget mellan dessa två städer - i och för sig utan biljetter, eftersom tåget var fullbokat, men ja, på tåget är de ändå på något sätt...eller ännu tillsvidare är de där, kanske man borde säga?

Så länge jag inget hör av dem, antar jag att de inte sitter utslängda på en lerig åker någonstans i Prószkóws utkanter eller på stationen i Zdzieszowice?

Vilket språk alltså! Även om det i finskan lär finnas fler ord med fler konsonanter efter varandra än i polskan - men det är enligt mig ändå en viss skillnad vilka dessa konsonanter är. 

Ja, så nu är det så att ungarna och ungarnas far med lite god tur, och med goda förklaringar till den polska konduktören så de hinner till flyget, borde landa här någon gång efter midnatt sådär.
Den äldre av ungarna blir nog hemma hos sig, hans hem ligger på vägen hit,
 men lillungen och hans far skall nog dyka upp här efter midnatt någon gång.
Och då är det definitivt redan skymning.
Så då blir det nog dags för lite fira-far-väldigt-sent-med-natt-mat.

För även om han och jag inte delar matbort sådär till vardags, så behöver det inte betyda att man inte kan mötas vid samma matbord ändå. 

Så tänker jag. 

Och är både glad, och lite stolt faktiskt, över att det är så det går till hos oss.

Men i väntan på det tänker jag tugga i mig lite god ost, laxrulle med tunnbröd och fantastiskt god pastasallad som jag snurrade ihop här alldeles nyss. 
Mmmm...




Vad jag sysslat med på weekenden får vi ta en annan gång, men utöver det har jag varit och klappat om sommarstugan, och bäddat in den för vintervilan.
Alltid lite nostalgiskt på något vis.
Och nordanvinden som rev och luggade i håret och talade om att nu var det slut på värmen. November"värmen", som fått både vitsippor och lupiner att blomma.

VARENDA ÅR....

...vid den här tiden står jag där i matbutiken, vid tidningshyllan som är fylld till brädden av jultidningar, och dräglar och pillar på dessa jul-specielnummer.
Fast jag kanske lite känner mig som om jag bläddrade i helt annan sorts tidningar - om jag vore man alltså. Ja, ni förstår?
 Jag behöver väl inte dem alla? Tidningarna?
Men om jag bara lite tittar???
Nu har jag ju ändå lärt mig efter år och år och år att jag faktiskt kanske kan klara mig utan de flesta av dem.
Men så överraskas jag av Lantliv, 
som ju hör till favoriterna när det gäller inredningstidningar. 
Lantliv överraskar mig med inte ett, utan två specialnummer till jul:
Lantliv (jul)Mat&Vin
och Lantliv Jul&Pyssel.

Och kan jag stå emot? Kan jag låta bli att kasta ner dem i butiksvagnen innan jag ens hunnit tänka tanken till slut om jag verkligen behöver ytterligare en jultidning? 
Nej och nej.

Alltså seriöst. 

Jag är tydligen ändå en alldeles obotlig julstolle!

Nu sitter jag då härhemma och bläddrar bland alla dessa julorgie-bilder och inser att jag just nu helst skulle vilja bjuda hela min nya stads invånare på glöggfest, bjuda familj och vänner på en nomnomnom-julbuffé förstås, bjuda kollegerna hem till mig, de skulle få en alldeles speciell fest i min julpimpade trädgård, som inte ännu är ens en trädgård - men om...
Jag vill stanna hemma från jobbet för att  göra alla underbara hemmagjorda godis till jul, sticka alla julklappar, och och och...

...ja, så sitter jag då i verkligheten här i min nedsuttna fåtölj, lyssnar med ena halvörat på nyheterna på tv, och hör plötsligt att jag inte alls är totalt out när jag skulle vilja göra allt detta, just nu mest av allt.

Det är tydligen en trend (*suck för ordet*) bland utbildade kvinnor att återgå till detta med att göra själv, baka, sticka, fixa, dona. Det har till och med ett namn: 
Homing

Vi bakar inte för att vi inte skulle ha råd att köpa köpis.
Vi stickar inte för att vi inte kunde köpa färdigt.

Varför vill vi göra allt detta då?

Kanske för att det finns stämningar, dofter, minnen som inte går att köpa?

Kan det vara så enkelt?
Och att det är därför jultidningar går åt i trippelutgåva?

För att vi vill?

NÄR MAN FÖRSÖKER FÖRSTÅ...

...allt det som pågår, det som händer just nu. I det egna landet, i Europa, och hur allt har med allt att göra.
Jag tycker det är så otroligt intressant, jag lusläser allt jag kan komma över, försöker att verkligen förstå hur allt har med allt att göra. Varför saker och ting sker, och vad det som sker leder till.
Otroligt intressant! Egentligen.
Och ändå kan jag känna mig som en myra som glor upp i en stor tall och ser alla dessa grenar...
Så klart - och ändå så komplicerat. På något vis...ja, ni kanske vet vad jag menar?
Men ändå, oj vad spännande!
Verkligheten kan vara fängslande som en saga!



Men trots att jag stortrivs med att vara uppdaterad, följa med, lyssna, försöka förstå på djupet vad som sker, diskutera, argumentera så längtar jag nu och då till ett alldeles enkelt bara-varande-i-stunden.
Då mina tankar bara kan blanda sig med tystnaden i en skog, och skogen får mig att se på saker och ting med ett sunt avstånd.
Nu tror jag ju inte en sekund att man egentligen kan blunda för allt som sker, att det som sker inte också skulle påverka lilla mig, och mitt lilla liv. Allas vår tillvaro, på något vis. Allt annat vore naivt.
Men att för en stund bara få vara ett med tystnaden som skogen bjuder på är en lyx som jag aldrig, aldrig kommer att ta för givet, och just därför uppskattar jag det så starkt.



Det händer så mycket spännande i världen just nu.
Både nära oss, och lite längre bort från oss.
Det är intressant och fascinerande och jag kan inte låta bli att dras med.
Men att få stanna upp en stund på ett varmt fårskinn med en kopp hett kaffe i skogens tystnad är bara alldeles underbart. För mig.
Att få tid, rum och tysthet att analysera sina tankar.
Vilken oerhörd lyx är inte det?
Egentligen?

Från i morgon tänker jag unna mig den lyxen.
Längtar som ett barn!

Barnsligt - men nödvändigt - för mig!

Njut ni också.
Unna er det ni njuter av.
Ni är värda det, tjejer!

SLUT PÅ PYJAMASTILLVARON...

...verkar det äntligen vara nu för min del. 
Eftersom jag hör till de där lite rastlösa, så var jag redan igår av den åsikten att jag minsann tänker åka till jobbet idag. 
Inte för att jag skulle tro mig vara oersättlig på något vis, men jag började redan bli så rastlös av allt bara-varande, och faktiskt lite börjat sakna mina arbetskompisar, ni vet dom där med galen humor och skratt som bara bubblar. 
Tur var ändå att jag inte tog mig till jobbet, utan lät förnuftet för en gång skull tala med så stora bokstäver att till och med jag lystrade till.
Jag har nämligen idag blivit lite tagen på säng hur det kan vara när förkylningen riktigt kör ut ur kroppen på en. Jag har nästan bott i duschen, ah,  vad skönt när man riktigt känner hur  förkylningen formligen spolas ner i avloppet. Bye, bye!!!

Jag har lite svårt att tänka mig hur jag skulle ha kunnat bejaka detta duschbehov om jag faktiskt släpat iväg mig till jobbet. 
Jag liksom tvivlar på att vare sig mina arbetskompisar, för att inte tala om kunderna, skulle ha riktigt den förståelse som skulle behövas...

Och just en dag som denna känns det extra härligt att ha lite smålyxigt att ta till i badrummet. 
Skön tvål, mjuk lotion, mmmm...lite väldoft.
Vilket underverk det gör!

Detta som man så lätt glömmer bort. Lite vardagslyx.

Och ni, som ibland tvivlar på om det sedan också är så att man är oersättlig där på jobbet.
Gör vattenprovet.

Fyll ett glas med vatten, stick ner ditt finger. Dra upp det på nytt.
Blir det kvar ett hål, ett tomrum, där ditt finger legat - då är du oersättlig.
Annars inte.

Ett mycket fungerande snabbtest.

Och för alla som nu ligger hemma i förkylning, ta en extra dag att ta igen dig.

NU är jag redo att ta itu med vad-som-helst. 
NU är jag redo att ge järnet igen. 

Inte igår, men nu. Det är den där ena dagen som gör skillnaden.
Tro mig!

ÅTERANVÄNDNING...

...är ju någonting vi alla skall flagga högt för, alltid.
Och vet ni, det är något jag faktiskt tänker på då jag släpar hem någon gammal möbel istället för en ny. 
Det är en delorsak varför jag gillar gamla möbler. 
De har redan funnits, innan de blev mina. 
Och kommer förmodligen att fortsätta sitt liv efter att de lämnat mig. 
Om de gör det, vill säga.
Jo, jag kanske sätter någon euro mer ut i inköp, men återförsäljningspriset är också garanterat ett annat om jag, mot förmodan, skulle tröttna på någon av dessa gamla godingar.
Jag tycker att de är så tokvackra, dessa möbelgamyler, 
jag bara får något glittrigt i blicken, 
och en värme i hjärtat som  gör att jag tycker om dem på alla möjliga sätt.

Men också för att de är återanvända. Av andra före mig, av mig, och av andra efter mig.

Åh, jag kunde tala mig hes om återanvändning, men nu är det ju så att jag redan är hes av helt andra orsaker, så vi struntar i det. 
Denna gång....;)

MEN jag har faktiskt återanvänt något annat idag också. Eftersom förkylningen (har ni nu alla hört att jag är förkyld, hahhaa???) håller mig borta från mitt arbete, borta från min renovering, borta från allt som kräver större ansträngning överhuvudtaget, har jag pysslat lite.

Jag, som inte är sådär väldans sax-och-lim-pysslig av mig har faktiskt sysslat med just det idag. 

Vid ett skede tog jag hem ett tapetprov med franska vinetiketter på, som jag funderade på att skulle få pryda en av mina köksväggar. Eftersom jag vet med mig själv att jag ändå kommer att ha en massa dittendatten i mitt kök. Pynt, mer eller mindre ovidkommande i köksmiljö, så valde jag att hålla köksväggarna helt vita. 
Så, nu hade jag lite tapet överlopps, och eftersom jag
 a) vill göra något med tapeten som ändå fanns
 b) hade en tråk-tråkig dag
så blev det så att jag pimpade lite tändsticksaskar.

För i ett ljus-älskande hushåll som detta ligger det tändsticksaskar framme lite här och där.
Och då kan de ju gärna vara lite snygga.
Och liksom passa in.

Dessutom går de ton-i-ton med katten....också.

*heh*

NÄR MAN HAR TRÅKIGT...

...kan vad som helst plötsligt hända.
I denhär kojan fortsätter den lite långsamma tillvaron. Katten ligger på fönsterbrädet och tittar lojt ut på fåglarna i äppelträdet. Hunden fortsätter sitt suckande och ligger demostrativt jag-har-så-tråkigt-så-jag-dör-utslängd på mattan.

Då börjar det hända:

Katten stegar med majestätiskt lugn in i köket, gömmer sig bakom köksdraperiet, men lämnar en liten bit av svanstumpen utanför och börjar vispa den fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Det tar inte många nanosekunder innan en valp är med på noterna:
Nämen, hallå? Vart försvann du?


Ahaaaa...! Där fick jag dig!, verkar katten utropa när hon attackerar den totalt överraskade valpen.

Och så vänder hon om med samma stora lugn, gömmer sig bakom gardinen...
...och attackerar på nytt.

Denna gång är ändå valpen förberedd och tar till flykt.
För att komma tillbaka, och så här håller de på.




Attack. Katten gömmer sig. Hunden söker. Ny attack.

Om och om igen. 
Det kan se riktigt vilt ut, men de har aldrig skadat varandra det minsta lilla. 



Detta pågår tills de ganska snart landar i samma soffa i största samförstånd.

Jag blir så fascinerad av denna alldeles tydligt planerade lek, där båda verkar veta spelreglerna. 
Och jag är ganska lättroad, en dag som denna.

Och alldeles strax kommer lillungen hem från skolan - då blir det lite mera liv och rörelse här.
Skall plocka fram lite bulle ur frysen, och hälla upp en kopp choklad åt honom.
För visst är det som han sade:
Mamma, det bästa med att du är sjuk, är att du är hemma när jag kommer hem från skolan.

Jo! Det är nog det som är det bästa!

KOKBOK...

...jag vill göra en kokbok!

Herregud, vad gör ni när ni är förkylda?

Jag menar, om jag mot förstånd och förnuft tar och river till, genom att till exempel ta mig till postlådan - och tillbaka, så straffas jag med världens hostattack och får ta några stapplande steg tillbaka till sofftillvaron. 
Men det är som om det bara är mitt fysiska jag som drabbats av förkylningen. 
Det är som om min hjärna minsann vill ha samma mängd av stimuli som annars också. 
Jag har bunkrat mig i sängen, i soffan, och i fåtöljen nu i tre dygn. 
Omger mig av en luddig tillvaro av näsdukar.
Jag har läst böcker, jag har bläddrat i tidningar, jag har sett på tv-program som jag inte hade en aning om att det fanns! Jag har gjort nytt bloggläsarrekord, jag har beställt reservdelar till min bil, betalat räkningar. Fördrivit tid på fejan med att läsa mer eller mindre underhållande inlägg.
 Men jag har faktiskt  i n t e  shoppat inredning eller härliga kläder på nätet.
 (Det finns liksom en gräns på hur skoj man får ha när man är förkyld, och har absolut inget med min ekonomiska situation just nu att göra....hahaha)
Jag har sorterat mina foton på datorn och gjort en foto-års-bok på anspåkslösa nittio (90) sidor med det fantasifulla arbetsnamnet Tjugohundraelva.

Ser ni, jag tror ju på Bokens Kraft.
Jag tvivlar på att mina barn och barnbarn i tiderna sitter med en chipspåse framför sig och lusläser min blogg, eller att de med stor entusiasm tar sig igenom tusen och åter tusen foton som finns bevarade på dammiga hårdskivor (som antagligen inte ens funkar när vi kommer så långt.)
Men en bok kan det hända att de får för sig att bläddra i.
Kanske.

Jag ser dem sucka lite välvilligt  över mors, farmor, farmorsmors berättelser om hur livet tedde sig i familjen anno 2011. Och 2012. Och 2013...ja och så inte att förglömma de lite äldre upplagorna från 2007, 2008...ja ni fattar.
Den dagen jag tassar vidare tänker jag lämna ett helt epos av vardagsberättelser i ord och bild efter mig,  till stor glädje för de efterkommande. 
Jag menar, vem skulle inte vilja läsa om vardagen i en alldeles vanlig familj i början av 2000-talet?

Med lite god tur hinner jag ännu med ett fyrtiotal årsberättelser. 

Men nu har jag tänkt att det skulle vara skoj att göra en kokbok. Att för en gångs skull samla alla kladdiga tidningsutklipp, hastigt nerskrivna recept på en post-it lapp. Och plocka ut receptet på den där goda grytan som är typ det enda riktigt bra receptet i kokboken som man fick till julklapp 1995.

Tänk vad skoj det skulle vara!

Fast just idag blev det bara att gräva fram ett foto på en macka som jag gärna skulle hugga tänderna i så fort jag återigen börjar känna smak.

Som det nu är kan jag lika gärna blanda marmelad och salami på samma macka utan att mina smaklökar på minsta lilla vis skulle protestera...

Och jag har inte ens konjak hemma. Det skall man dricka när man är förkyld, har jag hört.
Fast jag tycker inte om konjak, men när nu smaklökarna ändå är ur bruk så...

Det får bli lite te i stället, bara jag orkar ta mig ut till köket sju steg bort.
Jap, det får bli mitt nästa projekt.

LITE EMPATI...

...verkar det som om min lilla hund skulle vilja förmedla, för hon hänger mig i hasorna när jag varit förkyld nu några dagar, hon kryper ihop i fotändan på sängen och suckar medlidsamt när jag håller på att snyta hjärnan ur mig.
Eller så har hon bara toktråkigt och vill liksom med sitt suckande uttrycka snarare sin åsikt över hur tråkigt hon har det. Att hon tassar efter mig hela tiden KAN också bero på att hon tänker minsann vara på plats ifall matte skulle ta sig ur den där underliga dvala-liknande tillvaron och ge sig ut och hitta på något  s k o j,  sådär för omväxlingens skulle.
Soffan och sängen, sängen och soffan...hela veckoslutet, vi har liksom sett det nu, verkar hon tycka.
Jag kan hålla med om det. Det kunde räcka nu, men nej...segt är segt.

Idag funderade jag på om det faktiskt kan vara så att jag inte orkat dra upp ögonlocken riktigt sådär helt, för det blev inte ljust på hela dagen. Men en titt i spegeln sade att jag nog visst hade fått ögonlocken upp, det bara är just så här mörkt hela dagen.

Det blir mer tydligt när man är hemma tycker jag. På jobbet är det så mycket annat, så jag hinner liksom inte riktigt tänka efter att det inte blir ljust alls därute.
Jo, jag får känna fram mig till bilen på morgonen, och jag får göra det när jag skall åka hem. 
Men att det är såhär mörkt precis hela tiden.
Det kom jag på först idag.

Vilket får mig att tänka på vilken fantastisk grej det här med våra fyra årstider ändå är.

Varje november får vi humma och brumma om hur mörkt det ändå kan vara, och brukar det faktiskt vara såhär mörkt? Tänk att man glömt hur mörkt det kan vara? 
I november.
Sedan kommer snön och man tjusas över hur ljust allt plötsligt blir, det blir så ljust och vackert, men brrrrr...vad det ändå är kallt!

Skall det vara såhär kallt? 
Skall det verkligen snöa ännu mer? 
Och  om det inte är kallt, låter det:
Det skulle nu bli lite kallare så vi slapp slasket!

Och samma sker på våren;
Åh, denna underbara vår. Detta vackra ljus. Och solen, så den värmer.
Och på sommaren;
Pust, så det är varmt!

Man hinner liksom glömma hur det skall vara. Eftersom alla årstider är så olika.
Det blir lite som att uppleva dem på nytt varje gång, vilket onekligen har sin charm.

Men idag  v a r  det  v e r k l i g e n  alldeles extra mörkt.
Skall det verkligen vara så här mörkt?
Fast det är november?

Har jag inget bättre att tänka på när jag ligger däckad? 
Nja... nå näe!

Och hunden suckar.