nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

KRÅK-CAJANDER...


Vänner och bekanta på Facebook vet redan att Cajander varit 
borta några dagar. 
Det var på morgonen innan jag åkte hit ut till stugan, som Cajander
syntes till sista gången.

Kråkan hade ju tagit lite längre och längre flygturer och
på nätterna visste vi inte längre var den sov.
Den behövde mindre och mindre serverad mat, så
det kan ju hända att det vilda i dess natur tog över.

Eller så tog naturen över på annat sätt.
Vi har i trädgården i stan en rävmamma som mager stryker omkring på nätterna
och faktum är att en halvvuxen, tam kråka int är ett alldeles för svårt
byte för den.

Det var ju aldrig min, eller vår, tanke att skydda Cajander från livet.
Vi ville ge den en chans till bara då boet rasat. 
Där hade den inte haft en chans. 

Hur som helst så är nog sommarberättelsen om Cajander nog slut här.
Vi kommer knappast att få veta vad som hänt, det är ju så.

Men det har varit lärorika och roliga stunder med den lilla kråkungen.





ZUCCHINISOPPA...


Tänkte bjuda på ett recept som är lika gott som det är enkelt.

Jag menar när har man liksom inte lök, vitlök och zucchini hemma?
Precis! Tänkte väl det.

Och bara sommaren lider mot skördetider så har alla de som odlat zucchini 
alltid zucchini hemma. Alltid! 

Den här soppan är i sin simpelhet väldigt god just så som den är.
Men det fina i kråksången här är att de som vill ha något "tuggigt" i sin soppa
så kan fylla på. 
Jag äter ju inte kött, men grabben min brukar steka upp lite hönsbitar och lägga i.
Ibland har vi i räkor. Och halloumiost.
Den är så mild i sig att den inte skär sig med andra smaker.

Men utan att babbla desto mer. 
Receptet:

1 gul lök
2-3 vitlöksklyftor 
Knappt kilo zucchini 
8 dl kyckling- eller grönsaksbuljong
salt och peppar

Finhacka lök och vitlök, fräs i rikligt med olja utan att det tar färg.
Låt den tärnade zucchinin fräsa med någon minut innan man 
häller buljongen över. Låt koka tills buljongen är riktigt mjuk, 
typ 10-15 minuter.

Mixa soppan.

Den här soppan blir härligt krämig som så, men 
om man vill lyxa till det så kan man ju alltid hälla i den där
skvätten grädde om man vill.

Och tadaaa...mat blir inte enklare än såhär.

Och så dukar man upp och var och en fyller på
sin soppa med det man vill.

I min tallrik åkte det denna gång i lite 
överbliven tångkaviar. 

*

Som ett tips till enkel sommarmat när man helst inte står inne vid
spisen längre än de där 20 minuter det tar att snurra ihop den här soppan.

*

Ja just det ja,

så har vi svanfamiljen som visade upp sina ungar häromdagen.

Hur fina?!!!







EN NATTSUDDARE...


...på suddigt foto.

Det var precis innan jag skulle gå och lägga mig vid tolvtiden sådär.

Aida, min terrier, låg hopskrynklad i korgstolen mittemot, på andra sidan bordet.
Sommarnatten var just så där ljum och tyst och stilla som bara sommarnätter kan bli.

Plötsligt mer eller mindre gled Aida ner från stolen och försvann snabbt men ljudlöst i natten.

Redan då anande jag att hon sett eller hört något jag inte kan få mina sinnen att 
känna och märka. Mycket riktigt, så började det höra ett spottande och
fräsande, skällande och morrande från strandvassen.

När jag kom ner till buskaget märkte jag att Aida ställt grävlingen i ett hörn under granen
och lugnt stod ett stycke ifrån själv. Hon är ju en grythund och alldeles
tydligt hade något nedärvt satt igång inom henne. Hon visste precis vad hon 
skulle göra. 
Jag kallade henne till mig och beordrade "plats".

Lite överraskande lydde hon utan att blinka. Det hade jag kanske inte
riktigt trott med tanke på att hon just triggat upp sin jaktinstinkt.
Men där satt hon, okopplad, alldeles stilla medan jag knäppte av 
några suddiga bilder i nattmörkret. 

Grävlingen började sakta svänga sig och krypa ut bakvägen från 
bergsskärvan under granen dit Aida jagat in den.
När den sprang iväg kunde Aida inte hålla sig utan började
jaga, men efter ett rappt NEJ! från mig så stannade hon och kom 
tillbaka.

Det finns stunder då jag är riktigt stolt över min hund.
Och stunder då jag blir så imponerad av den där nedärvda 
"kunskapen" djur, också hundar, har att precis veta vad man skall
göra när läge är. Nu vet jag att hon inte "ryker ihop" utan 
ställer och inväntar order. 
Precis som man skall.






EN SVÄNG I TRÄDGÅRDEN I SKOGEN....


Egentligen är det att överdriva något fasligt att kalla denna plätt
av granit, mossa och blåbärsris för trädgård.
Det är det verkligen. Det är alldeles vanlig finsk skogsnatur med pyttesmå inslag av
odlade växter. Ja, det låter bra, tycker jag.
För så är det! 

Som många vet, så valde jag under många år att vara helt "naturel" i mina trädgårdstankar gällande 
vad som skulle växa här på stugan.
I år har jag dock lite, lite ruckat på den principen och det har dykt upp en och annan perenn.
En och annan odlingslåda har också satts ihop, och en och annan bergsskärva har grävts ut 
och ersatts med mylla. 

Nu får det vara bra såhär för denna gång.
Skall se vad som klarar sig här, och då menar 
jag både vinter, vindar, gassande sol samt hjortar och råddjur.

Tillsvidare (pepparpeppar) har alla planteringar fått vara ifred frö hjortarna, 
trots att en hjortstig går alldeles intill här.
Kanske de (än så länge) har bättre käk på annat håll? 





Jag har valt att vara ytterst sparsmakad med växtvalet här.

Jag bara känner att det känns rätt så.
Att hålla igen. 

För det är skillnad på skärgårdsmiljö och skärgårdsmiljö tänker jag.
Jag har vuxit upp med somrar i den Åländska skärgården, men där var 
det alltid kulturbygd precis bakom knuten. 

Här känns det så annorlunda.
Här är det skogens rike som härskar.
Och jag känner att jag inte vill inkräkta på det.
Men ändå ha lite...ja, trädgård.








Odlingslådorna kanhända ännu känns lite väl dominerande, men det skall
väl jämna ut sig bara växterna växer till sig.

Av alla perenner om nu står här första året har redan en utkristalliserats 
som en absolut favorit och det är jordrevan.

Jag vet att den kan bli ett gissel och ta över om den får sprida sig hejvilt,
men just i lådor, eller som på bilden ovan i bergsskärvor är den jättefin! 

Precis lagom anspråkslös för att passa in men 
ändå tuff nog att stå emot mossa och gräs.
Så vill jag tro, i alla fall.

Återstår att se. 
Återkommer med rapport nästa sommar! 

PÅ 1200-TALET...

...började man bygga Åbo slott.

Tänk att det skulle dröja så här länge innan jag hann besöka platsen.
Men dit styrdes stegen en regndisig måndag.


Hade tänkt att platsen skulle krylla av människor.
Många som börjat sin semester och när vädret var som det var, regnet som kom och gick,
så trodde jag andra tänkt som jag. 
Men det var gott om utrymme på borggården.








Och inne i borgen likaså.

Det var nästan magiskt att få stå där ensam i de hundratal år gamla salarna.
Ta sig fram i de stundvis smala gångarna, uppför de branta stentrapporna.
Jag hör till dem som helhjärtat välkomnat de där elektroniska guider som man 
numera hittar nästan överallt. Som möjliggör att man kan få sig en guidad tur
i egen takt. 
Visst, jag har några gånger gått live-guidade turer där guiden varit en gudabenådad
berättare, en tur som varit rena rama njutningen i berättarkost. Men oftare 
har guiden varit en mellanmåtta eller ännu värre.
Gruppen har varit stor, man varken hör eller ser ordentligt. 
Alla vill stå där framme i första led och det blir lite knuffandes i 
all artighet, förstås. Men ändå ett knuffande.
Någons barn börjar gråta. En man får en hostattack.
Och man hör inte. 
Och om man vill stanna och titta på något lite extra, så kommer man 
att missa infot om nästa rum.

Nej, jag välkomnar så de där digitala guiderna.
De må vara lite torra i sin berättar-ton, men jag kan knäppa på och av i min egen takt.
Hörlurarna stänger ute andra ljud. 
Upplevelsen där i slottet eller på museet blir mer privat på något vis.

Jag tycker det är skönt.



Eftersom jag ofta släpar på min kamera, så gillar jag också den möjligheten att stanna och fota
något jag vill utan risk att missa något då jag behöver vänta att gruppen gått vidare.

Just den här gången hade jag kameran med för att testa ljusstyrkan i ett av mina objektiv.
Gamla slott är ett ypperligt ställe att göra det på.
Det finns inte så mycket ljus där inte.


Och det där svaga ljuset gör ju också att alla små miniatyrvärldar blir så levande.

I slutet av slottsturen fanns som ett dockskåp av hela slottet, fullt 
med aktivitet i alla rum och på slottsgården.
Hade lust att krypa in och leva där i slottet en tid.
En dag eller två i 1500-talet.

Tänk om man hade den möjligheten?
När jag stod där och kikade in på miniatyrerna i det skumma ljuset, 
blev plötsligt slottet så mycket mer levande.
Det blev liv i de nu så kala stenväggarna.

När vi kom ut på borggården var den fortfarande lika tom.
Lika öde, men för min inre syn kunde jag höra slamret av vagnshjul,
höns som kacklande sprang undan. Någon som hostade 
och ett barn som ropade. En kvinna som
fnittrade till. Lukten av alla dessa människor
fanns där. Trängseln. 

Det är underbart att kunna fantisera.
Visst är det?





PRECIS INNAN LJUSET...




Jag gör det för sällan. Alldeles för sällan.
Men det är så sanslöst vackert när jag gör det så man undrar hur jag tänker 
som inte gör det oftare.
Går upp innan solen.

Senaste natt var det varm, och mygg.
Det garanterar inte den bästa av nattsömner precis.

Så jag drog på mig kläder och gick ut i natten.
Nu är det tycker jag lite knepigt så här i midsommartider att
liksom veta var solnedgången tar slut och morgonrodnaden tar vid.

Känns som om solen bara doppade sig bakom trädtopparna 
för att sedan komma upp igen.
Men klockan är halv fyra och ljuset 
nästan bara kan anas.


Kliver upp på den höga klippan så morgonbrisen får jaga myggorna
på flykt. Det är bara jag och några morgontidiga måsar och tärnor
som är ute. 
Det är så stilla som det kan bli.






Det är stilla och sanslöst vackert.

Och visst kan man undra varför det är så lätt att stanna kvar i sängen
när detta ändå är alternativet! 

Att gå ut precis där innan ljuset.




I STAN...


...när sommarkvällen redan började skymma, så mycket det nu
blir skymning denna natt, drog vi in mot stan.
Mina smaklökar blev så lyckliga som de inte blivit på länge, länge
av en förrätt med gingravad sik. Jag säger då det, vilken ljuvlighet.

Inget större fel på resten av maten heller...men siken, det ni! 
Aaaah!


Vandrade längs stranden och tänkte att det nog är helgens hjältar som drar fram där med
en midsommarbjörk glatt flaxande i aktern. 
Sjöräddningen.

Som den hönsmamma man ändå lite är, trots att man låtsas annat,
skrev jag en testare till lillungen, som med kompisar är själva på stugan.
Bara för att kolla om min iPad blivit på stugan - men i verkligheten struntade
jag väl i var min iPad ligger och dräller - ville ju bara checka att allt väl?
Ni vet? Och det var. Väl.



Sommarnatten var ljum...nästan kylig, mulen och fylld av röklukt från midsommarbrasan.

Det var ju ett gäng människor kvar i stan som hade samlats där.
Men på något sätt var det väldigt dämpat ändå. 
Ingen som tjoade och sjöng. Människor gick. Eller petade på
sina mobiler. 




Sen blev det trafikstockning.
Mitt i allt bestämde sig några tiotal gäss att ta sina ungar och traska ner till stranden.
Det gick inte så fort det inte...i synnerhet som endel ungar tröttnade där
mitt på gatan och helt sonika bara lade ner sig för att vila en stund.

Och trafiken väntade.

Men vem har nu så bråttom någonstans en midsommarnatt?


LIVAT I HOLKEN...


...i holken här intill kan man lugnt säga.
Flugsnapparparet har flugit i skytteltrafik med smarriga
larver och lurviga flugor till ungarna i holken.



Så till den grad att det nästan krockade i köksöppningen.

Det var inte många lediga stunder för vila i det där föräldraförhållandet.
Inte så mycket till egentid, liksom.



Tycker mamma-snappare faktiskt börjar se lite hålögd ut.
Eller så inte. Egentligen är hon otroligt vacker!



Så här höll de på hela gårdagen. 
In med mat ut med "bajspåsarna".

Men idag på morgonen så var det plötsligt tystare.
Föräldrarna fanns i närheten, men matandet hade avtagit. Ungarna dök upp i 
hålet oftare och oftare och gapade, men servicen hade avtagit.

Jag satt och drack mitt morgonkaffe och läste tidningen.
Plötsligt hördes ett dovt litet duns på terassen bakom mig och 
när jag kikade så hade en av ungarna flugit ur boet.

Riggade kameran och hoppades på fler utflyttande ungar. 




Och visst kom det, 1,2,3,4...och en femte sitter ännu i skrivande 
stund inne i holken och ugglar. 
De första fyra flög ut med 20 minuters mellanrum ungefär.
Men den här sista har suttit inne flera timmar efter att den förra lämnat holken.

Föräldrarnas besök i holken blir mer och mer sällan.

Får hoppas att den begriper att skutta ut så småningom, den lilla fegisen.

*

På tal om det så är alla bilder tagna med kameran på stativ och med fjärrutlösare
för att inte störa ungarnas flytt hemifrån och för den delen föräldrarnas matning.
Dessutom har jag ett stort objektiv så jag kan ställa allt en bra bit ifrån.
Inte för att flugsnapparna verkar störas speciellt mycket av att vi rör oss i närheten, 
men ändå. Det är bra att tänka på detta när och om man fotar djur.
Och framför allt deras ungar.

På deras villkor liksom. 
Alltid. 



Så där sitter den nu. Den lilla lilla ungen.

En perfekt liten en.




EN SLITEN LITEN BASTU...


...har vi här på stugan.

Det har i ärlighetens namn inte gjorts så mycket sedan den byggdes för ett kvartsekel sedan.
Jo, någon liten skurning har den väl fått utstå men sedan har det inte varit så mycket 
mer än så. Jag antar att det finns en massa små bastun ute i byarna och på
skären som ser precis ut som min.
Lite gulnade bräder, lite gamla schampoorester, kanske lite stearin.
Kåda som runnit...och så själva bastun som stundvis av pur lättja
blir ett litet av ett lager....

Och för ovanlighetens skull kom jag ihåg att fota en "innan"-bild.
Ni vet...mullämbar, det orange handtaget är ett öskar till båten (vad gör den här???)

Ett målningsfläckigt fat, ett sittunderlag (till båten även så) och överst det enda jag egentligen 
tänker hör hit och passar in - vad det nu sen heter. 
Kärlet som innehar vattnet man stänker på stenarna. Ja men vadå? 
Vad HETER det? 

Nå, what ever...

Av orsaker som inkluderar ett sprucket vattenrör är själva bastu-ugnen utplockad och 
nu...nu...NU skall det fixas till minsann! 

Köpte en liter Supi Saunavaha för jag hört så mycket bra om den.
Det lär bli en sådan där skön lite sammetsaktig yta.

Nyansen jag valde heter Mustamarja och jag kom spontant att 
tänka på blåbär, så jag tänkte att det kunde passa.

Testade först på en vedkorg-naturel som vi fått som present 
för något år sedan.
Jag är nu inte så förtjust i den där "naturel-looken" så
korgen blev en lämplig provkanin. 




Och ja...här ser det minsann ut som om jag smetat ut blåbär på pärtorna.

Färgen är mycket rinnig, så det gäller lite att ha tungan rätt i munnen när man 
målar på. Å andra sidan är vaxet mycket drygt. 

Torkar snabbt som attan så en otålig en som jag gillar skarpt! 



Och vet ni, rätt fort när färgen började torka så visste jag att 
den här nyansen är riktigt fin.

Inte svartmörk som en rökbastu, men med en riktigt skön mörk känsla.
Så här blev det :



Ja än får jag lov att fuska till det med levande eld i form av ljus, för
bastu-ugnen står som sagt än ute på terassen.

Men ljuset också för att visa vilket fint lyster vaxet ger åt bastulaven.
Bra mycket bättre än jag tänkt mig.

Så detta som ett tips om någon tröttnat på sin sunkiga bastu.





Och som en liten klapp på axeln för att jag  ä n t l i g e n fick 
detta gjort så unnar jag mig en smarrig bit ost och
lite nygräddat bröd (som ännu är i ugnen). 

En sliten, liten bastu har fått ett välbehövligt lyft
med rätt så liten insats.

*

I holken närmast stugan håller flugsnapparparet på med 24/7 
matning och i sommarkvällen finns det väl inget mysigare ljud 
än när fågelungarna piper om mat.
Undrar om föräldrarna är lika övertygade om ljuvligheten i det lätet.
De flyger skytteltrafik hela tiden, hela tiden.
Tuffa pass!