Packade hund och kråka och kattkonvalescenten i bilen
och rattade genom sommarhetta och åskmuller.
Från rusningstrafik och motorvägar till
mindre och mindre sandvägar, och till slut in på den lilla skogsväg som tar mig till stugan.
Katten mår efter omständigheterna bra.
Hon har smärtstillande medicinering på gång så
hon rör sig som vanligt. Bara svansen är ur funktion.
Men vi får följa upp det hela hur hon är då medicineringen trappas ner.
Liten!
När jag kommer ut hit, så har det blivit att man lagt till med en och annan
rutin, det har blivit så under årens lopp.
Oftast går jag en sväng längs stranden, det hör liksom till.
Satt mig på en sten för att se om jag kunde få en bild av skrakfamiljen.
Mamma-skrake betedde sig så där ovanligt oroligt.
Jagade ungarna ömsom upp på land, ömsom ner i vattnet igen.
Tänkte att det kunde knappast vara jag som förorsakade oron. Var så
långt ifrån. Och hunden, den var inte med denna gång.
Inte konvalescent-katten heller. Och inte kråkan...*fniss*.
Men så såg jag hur något plaskade till ett stycke bakom skrakfamiljen.
En utter!
Det har jag aldrig sett i viken förr.
Den dök och kom upp med en abborre.
Lekte runt en stund, dök och försvann.
Senare på kvällen såg jag den en bit ut i viken.
Skön typ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar