VINTERMAT


 Jag har nämnt det förr, att det är något väldigt trevligt med säsongsmat. 
Att längta till, njuta av och sedan gå vidare i året. 

Blinier hör ju dit. Har haft ett gammalt recept som jag använt
i åratal, men det har jag tappat - och nej, jag kommer aldrig ihåg något utantill. 
Isynnerhet inget som vi äter bara en gång om året. 
Nätet är fullt av recept förstås, men det finns överraskande stor
variation i just blini-recepten. 

Så i år bestämde jag mig för att testa mig fram tills jag hittar det som 
i mitt tycke är det bästa. 
Det har blivit några blini-middagar i vinter, ja. 

Men här är nu receptet, och eftersom jag skriver in det här så 
kan jag inte tappa bort det. 
Vill nämligen inte ha väldigt tjocka blinier, men de skall 
ändå ha ett mjukt inre, men ytan skall vara så krispig så det låter
när man biter i den. Vill också ha en variant som får jäsa långsamt, 
så det blev en med en fördeg. 

Blinier (ca 4 personer) 

FÖRSMET (dag 1) 

2 dl fullfet (röd) mjölk
20 g färsk jäst 
2 dl bovetemjöl

Värm upp mjölken så den är fingervarm, blanda i jästen 
och rör om tills den smultit. Blanda i bovetemjölet. 
Lägg ett lock på och låt försmeten jäsa i kylskåpet
till följande dag, minst 12 timmar. 
(Vill man skynda på så kan man låta smeten jäsa i 
rumstemperatur i någon timme). 

SMET (dag 2)

1/2 dl skirat smör
1 1/2 dl lageröl
1 1/4 dl vetemjöl
2 ägg
1 knapp tsk salt

TILLÄGG
2 rödlökar
150 g smetana
löjrom eller rom av annan valfri sort

Börja med att skira smöret. Smält smöret i en kastrull på svag
värme. Brukar lägga i ett litet smörpaket på 200 g. 
Rör inte om under smältning utan låt proteinet i smöret landa
på botten av kastrullen. Det blir som en mjölkaktig "klump" där. 
Bildas det skum på ytan så tar man bort det försiktigt. 
Häll försiktigt smörvätskan som är alldeles klar och solgul 
försiktigt i en skål. Den ljusa "klumpen" som blir kvar kan
man använda i bakverk, i såser och soppor, så släng inte bort den. 

Låt det skirade smöret stå och svalna lite. 
Under tiden tärnar man löken fint. 
Lägg upp smetanan och rommen i skålar. 

Ta fram försmeten och bland först i ölet, sedan mjölet
(man kan också enbart använda bovetemjöl om man vill) 
och sedan lite av det skirade smöret. 
 
Separera äggulan från äggvitorna och lägg äggulorna i smeten. 
Salta. Jag vill gärna att man skall smaka sälta i blinierna, 
för jag brukar inte salta rommen - det får var och 
en göra vid bordet om man vill. 

Vispa upp äggvitorna till hårt skum.
Om du inte skall steka blinierna på en gång så vänta med att 
försiktigt blanda de uppvispade äggvitorna i smeten
precis innan du skall börja steka. Det får gärna bli lite 
äggvitepluppar i smeten, de bidrar till krispet. 

Det finns speciella blinipannor i gjutjärn, jag har tre stycken (de på bilden) 
och de kostar inte så mycket, så om man blir förtjust i att steka egna blinier
så lönar det sig att skaffa ett par i alla fall. 
Annars går det bra att använda en plättpanna. 
Blinierna blir ju då mindre förstås och inte så höga. 

Värm upp blinipannorna på medelvärme. Man får lite testa sig fram vilket
som funkar att blinierna inte blir brända men ändå genom gräddade.
Det är här som det där lilla extra med att skira smöret kommer in. 
Skirat smör bränns inte lika lätt vid som "vanligt" smör. Och så
sprättar det inte omkring heller lika mycket då man steker. 

(Så jag har nästan alltid en burk med skirat smör i kylskåpet - har man
en gång insett fördelarna när man vill steka med smör, så vill man inte
återgå till det gamla "vanliga" smöret). 

Men till blinierna. Klicka i av det skirade smöret och häll på smeten. 
Använder en soppslev vilket ger lagom tjocka blinier, men det är ju smaksak. 
Stek 2-3 minuter per sida. Man märker när blinin börjar släppa från kanterna, 
då är det dags att vända på härligheten. 

Allra godast är ju att äta direkt som nystekta, men man kan
nog steka dem innan och värma upp dem i ugn innan gästerna kommer. 
Det rekommenderas då att ringla över lite smält smör så de inte torkar. 

Mycket smör här nu. 
Det här är inte smal, eller lätt mat. Långt ifrån. 
Men en av mina favoriter under kategorin vintermat. 



OCH TVÄTTMASKINEN SNURRAR PÅ


Sätter mig vid mitt skrivbord, glor med smått tom blick ut över 
vinterlandskapet, som är vackert, men ack så på något sätt
hopplöst. Jag har gnällt om det där till lust och leda, mest leda. 
Men det är så på ytan Hela Tiden. Mer än vanligt, faktiskt. 

Hade en kompis på middag i går kväll, vi åt blinier och i 
bästa samklang klagade vi över januari och februari. 
Så befriande att hitta någon som exakt vet hur jobbiga dessa
årets två första månader kan te sig. 

Men i år har det som sagt varit värre än vanligt. 


Och så kom jag på det. Det är för att det enda jag egentligen tycker om att göra
vintermånaderna är att gå långa  promenader. Och det har jag ju nu inte 
kunnat göra pga strul med fot och rygg. Och då blir det glest med positiva
upplevelser i snön därute. Det blir mest en och annan rusch av något 
negativ hat-hormon som aktiveras när man skall gräva fram bilskrället ur snön - igen! 

Men ja, det är ledig fredag för min del och jag var till posten efter de första 
dahlia-knölarna och dito gödsel jag beställt på nätet. Nice. 
Det lindrar ju inte vårlängtan alls att ha knölar och frön drällande i knutarna 
som bara väntar på våren de med. Men men...snart, snart...!


Men det är en skön fredag i alla fall. 
Blev över lite rom från gårdagens blinimiddag och ikväll
tänkte jag ta den enkla vägen i köket och 
bara laga fish and chips men med lite lyxig romröra till. 

*

På årsdagen till Rysslands anfall mot Ukraina känns det onekligen lite 
fjuttigt att gnälla över att vintern känns jobbig. Och jag skäms lite
när jag tänker efter - så banalt av mig! 
Men samtidigt är det med tacksamhet jag tänker på att om jag 
i mitt liv har "råd" att känna mig risig och dämpad bara på grund av en årstid,
så har jag det alldeles fantastiskt väl och bra. 
Och är medveten om det - trots lite gnäll. 
Och lite ryggont är inte heller något som är mer än 
ett litet irritationsmoment, när det kommer till kritan. 
"StandWhithUkraine"

*

Och tvättmaskinen har slutat snurra och påminner mig om att jag har 
små husmorssysslor att ta tag i. Denna trots allt vackra
vintriga februaridagen. 



 

VINTER IGEN, PÅNYTT, ÅTER


 Det är som det är, är man ingen vintermänniska så blir det tjatigt att gå och räkna dagarna
fram till mars - som i alla fall i teorin är en vårmånad. 
Och det är ju helt klart det skall vara vinter i februari...men ändå! 
Jag kan inte förneka att inte vintern skulle kunna vara vacker, galet vacker. 
Men det är ändå något som gör att jag bara längtar framåt på året.

Nu är det inte ens det att jag skulle tycka illa om kylan. Jag, eller vi, sover med fönstret öppet
året runt, och ibland är det rejält kallt i sovrummet när man vaknar - men det är sååå skönt! 
Jag hävdar att denna "ovana" har ändrat hur min kropp upplever kyla. Det är sällan jag fryser. 
Har nästan helt skippat vinterjackan utan väljer hellre en tjockare tröja och väst. 

Men ändå längtar jag till vår och sommar. Och att få träffa min nyanlagda skogsträdgård
efter vintern. Strosa runt i trädgårdbutiker och välja vilka sommarblommor får bli
årets primadonnor. Snusa på örter att plantera i det lilla "växthuset", peta på frön att
så i odlingslådorna. I badrummet har jag en liten jordfabrik, jag bokashar vårt köksavfall 
nästan året runt. Var förresten senaste söndag till en trädgårdsförening 
och höll ett föredrag om Bokashi-kompostering.
Det har varit en paus med föreläsningarna 
sedan innan corona-pandemin. Det var riktigt roligt att damma av
mig själv och träffa ivriga trädgårdsmänniskor som först nu börjat upptäcka det fina
med Bokashi. 

Jag hade min vintersemester senaste vecka. Lite "kryck och protes" som jag är nu
för tillfället så blev det inte att kasta sig ut i skidspåret eller ens ut på en skogstur. 
Så jag hade en annorlunda ta-hand-om-mig-själv vecka. 
Lite frissa och fotbad. Inte samtidigt dock. Lite omvårdnad av båda ändorna. 
Beställde nya glasögon åt mig. Märkte till min fasa att de jag har nu är från 2019,
och då beställde jag också dem från en nätbutik, med uppgifter om styrkan på
mina glasögon från ett tidigare besök hos optiker - typ 2016, kanske 2017? 

Men till min - och lite också min optikers - stora förvåning så har jag exakt samma
styrka nu på mina glasögon som för nästan 7 år sedan. 
I och för sig ingen orsak att byta om man trivs med sina brillor, ser bra med dem
och att de håller ihop efter min något slarviga inställning till mina synförbättrare. 

Jag är långsynt och behöver bara glasögon då jag kör bil, skall försöka identifiera
en fågel på håll, plockar svamp och dammsuger (så jag ser alla dammråttor som 
försöker göra sig osynliga). Men jag har dem minst lika mycket uppe
på hjässan som jag har dem på näsan. Eller så har jag dem dinglande i 
sådant där "demens-snöre" som må vara hur tantigt som helst, men en
fantastisk grej för alla oss som behöver brillor bara nu och då. Heh! 

VÄNDAG OCH SNÖKLOCKOR


 Visst är det fint med en bukett tulpaner på bordet, och det har vi nästan alltid. 
Här vi bor nu ser man genom hallen direkt in i rummet där vi har vårt matbord,
och det känns självklart och välkomnande att ha en bukett där som 
hälsar en när man kommer hem. 

Han jag bor med, gubben, är minst lika ivrig att köpa hem buketter och 
då blir de oftast rejält färgsprakande och väl tilltagna. 
Han är alltså den mer yviga av oss två, och så som vi diskuterade när
han kom hem med en gigantisk bukett med alla färgers gerberor som man
kan tänka sig till vår bröllopsdag att det är klart att det är okej. 
Det är ju han som köpt buketten, och han njuter av denna färgprakt, den gör
honom glad - och då får sparsmakade jag hitta på något mer subtilt
till följande vecka. 

Nå, nu har jag sannerligen dragit det subtila och sparsmakade till sin spets. 
Köpte en kruka med snöklockor och delade dessutom på de bleka skotten
och lade dem lite här och lite där i diverse skålar och fat. 

Det är något med att liksom följa naturens klocka även inomhus. 
Våren startar upp med de där första späda, små lökväxterna. Det är
fantastiskt att följa med hur de för var dag växer och får mer klorofyll i bladen. 
Snart syns väl den första knoppen?

Nu när jag tänker så går jag ofta i mina tulpanbuketter också från
vita, ljusrosa bleka färger där efter nyår mot allt mer färgmättat fram till påsk. 
Har inte tänkt på det, men gör nog så. Följer naturens "färgmättnad". 
Skoj att lite så där "analysera" sig själv också, hehe! 

Men så är det ju vändag, eller alla hjärtans dag idag också. 
Jag är inte så fasligt extra förtjust i den dagen. Missförstå mig rätt, jag tycker det är
fint att lite extra komma ihåg sina vänner, men mest störs jag av den där
kommersiella delen. Stack mig in i en större butik häromdagen och där fanns
e n o r m a  m ä n g d e r  av färdigt bundna blombuketter med en massa
krimskramshjärtan instuckna än här och än där. På något sätt en typisk produkt som
(kanske isynnerhet män?) plockar med sig hem. Buketterna är bundna för länge sedan och 
står varmt i ett varuhus med någon som kanske - kanske inte - kommer ihåg
att kolla att de har vatten. Och så kommer man hem och buketten vissnar
i ett nafs, alla blir besvikna på snittblommor och kvar är bara ett rosa 
hjärta tillverkat någonstans i Kina som ingen vill ha...egentligen. 

Som fd. florist blir jag så sorgsen över de här broilerbuketterna. 
De är en nidbild över vad snittblommor kan vara. 

Nåja, blev lite gnäll och marr, det var ju inte meningen, men ibland när jag sätter
mig ner för att skriva ett blogginlägg så vet jag inte vart tankarna kommer att ta mig. 
Lite som ett babbel över en kopp kaffe under en fikarast. 

Men ja, ha en skön vändag alla ni därute. 
Och köp blommor - åt någon - eller åt dig själv. 
Men välj klokt, hållbart och fräscht! 
<3 

FEBRUARIRASTLÖS


Det händer nästan varje år. Jag blir så där februarirastlös som är en alldeles
egen form av rastlöshet. Den är pepprad med tröttnad på vinter och saltad med
vårens ljuva längtan. Försöker minnas om det alltid varit så här. Kände jag så här
sedan som barn, eller ungdom? Kanske det inte var så tydligt då, men minns nog
starkt att den stunden när smältvattnet börjar rinna längs vägarna. 
Det har alltid fått starka känslor i darrning inom mig. 

Men rastlösheten. 

Den väcks till liv av ljuset som återkommer. 
Den sprider sig till mitt trädgårds-jag, men också till mitt
roadtrip-jag. Får alltid en sådan längtan att bara ge sig iväg - någonstans. 
Gärna utan väldigt mycket inplanerat. En ram kanske, men
där själva motivet på tavlan skapas längs resans gång. 

Nu är en plan gjord. Det lättar lite på längtan att få ge sig
iväg någonstans. Till och med ett preliminärt datum inprickat. 
Så det har jag roat mig med denna februarisöndag. 

Nu är rastlösheten kanske stillad - för stunden. 

 

ESBOVIKENS NATURSKYDDSOMRÅDE


Har en tid redan haft lite strul med ryggen, och är det inte den så är det
foten. Måntro man börjar få de där första ålderskrämporna? 
Nå, hur som helst så har jag börjat kolla in sådana där lite kortare 
naturstigar då tiden eller fysiken sätter stop för längre promenader. 
Ett stycke från där jag bor, så jag hamnar tyvärr ta bilen hit, ligger 
Esbovikens naturskyddsområde. Ett litet område, någon hade skrivit att
det är Finlands minsta men mest sympatiska naturskyddsområde, och 
det är lite så den kändes denna nästan vårliga februaridag när jag 
tog mig dit för att kolla in stället. 

Till en början - om man början från parkeringen att gå medsols - så går man
längs en stig med en ko/fårhage på vänster sida. 
Hagen gränsar till en vassvik, Kallviksundet. 



Naturskyddsområdet ligger mellan två åar, Esbo å och Gumböleån. 
Själva naturstigen är inte lång, en dryg kilometer bara, och lätt att gå. 
Passar bra för barn - och krampa tanter...heh! 

Nu var stigen isig och hal och ojämn, trots mina vinterdäck-dojor fick jag 
hålla tungan rätt i mun för att hållas upprätt, men kan föreställa mig hur vackert 
det kommer att vara i denna lundmiljö när vårens sippor börjar slå ut. 
Tror att det kommer att finnas mängder av dem här. 



Vid stigen finns en bänk som man kan sätta sig ner vid och ta en kaffepaus, 
och är man fågelintresserad så kan man klättra upp i ett fågeltorn som där
också finns. Havsviken är säkert välbesökt av fåglar, men de får man nog mest 
syn på under våren, för vassen breder ut sig både brett och långt. 
När man fortsätter stigen fram så kommer man till Gumböleån eller Mankån, båda
namnen används för samma å. En liten sympatisk å som denna vinterdag
sakta flöt fram, nästan öppen. 


Hade nästan förväntat mig höra någon gräsands kännspaka kvaakkvaakkvaakkvaaaaak! 
men icke, diverse mesar vimsade ändå tjattrande omkring och verkade nyfiken på 
mig - kanske någon annan vandrare brukar ha lite gott med sig? 
De betedde sig lite så. Såg ändå ingen fågelmatning någonstans. 
En ensam hackspett pysslade på med matsökande i en av de 
stora alarna som växer längs hela stigen. 
På håll hördes trafiken från Ring III, men i det stora hela var den korta turen 
precis lagom för att koppla bort sig från vardagen och insupa lite
natur. Mötte en joggare, som likt en långbent älgkalv inte verkade ha några
som helst besvär med halka och ojämnt underlag. 
Själv saknade jag nästan lite mitt enbensstativ - inte för fotandets skull utan 
för att det hade varit helt okej med lite stöd där det var som halast. 
Skall komma ihåg att ta med det nästa gång om det fortfarande är lika halt. 

För en andra gång blir det helt klart. Ser fram emot att möta våren här. 
De första flyttfåglarna och den första skira grönskan i lunden. 

Hit återkommer jag.

IGEN ETT FARVÄL


 Det var inget oväntat, hon skulle ändå ha fyllt 99 år om några veckor bara. 
Min svärmor, mina barns farmor. 

Stilla hade hon somnat in, omgiven av sina barn.
Inget dramatiskt. Sorgligt - förstås - men som sagt inte oväntat. 
Men jag tänker att med henne går också en slags era i graven. 
Hon, tillsammans med min svärfar så länge han levde, var en sammankallande
magnet. Bondgården där hon bodde ända tills för ett par år sedan var en naturlig 
samlingsplats. Där fanns alltid kaffe för en förbivandrare. En öppen dörr. 
Det var där man stack sig in för en pratstund. I över sjuttio år. 
Det hade alltid varit så. 

Efter henne kommer det inte att finnas den naturliga knutpunkten. 
Barn och barnbarn och barnbarnsbarn är spridda över världen. 
Men också kusiner och annan släkt som varit vana att sticka sig in hos henne.
Förr på gården, de senaste två åren på vårdhemmet, efter att hon inte längre klarade
av att bo hemma, ens med hjälp av sitt yngsta barn hos vem hon bodde en tid
innan vårdhemmet. På vårdhemmet blev hon också snabbt en omtyckt person
både bland andra boende och personal. Hon var sådan. 
Alltid glad, positiv och välkomnande. 

Han som jag, förresten idag, varit gift med i 34 år har samma läggning. 
De som läst min blogg en längre tid kanske minns att vi hade en period då
vi inte bodde ihop, men vi kom aldrig att skilja oss, och efter några år kom vi på att
vi nog egentligen trivs fasligt bra tillsammans. 
Men ja, han har samma utstrålning som sin mamma. 
Och samma manér, vilka blir allt tydligare ju äldre han blir. Heh. 

Men ja, med henne avslutas ett slags tidevarv, traditioner som kommer att vara
svåra, kanske omöjliga att upprätthålla. Och det är kanske inte ens meningen? 
En livstil, som husmor på en gård hela sitt liv, sådant finns inte längre. 
Dagens gårdar måste ofta ha fler ben att stå på. 
Ibland tänker jag att hennes centrala roll inom släkten kanske på något sätt också
var en slags nostalgi till en tid som funnits i mångens barndom, 
men som inte återkommer. Med hennes bortgång blev det som ett 
farväl till det också. Till en tid som varit. 

*

Ikväll skall vi ha en liten familjemiddag. 
Skall bli blinier. Älskar det! 
Älskar båda. Både blinier OCH familjemiddagar! 
Livet går alltid vidare.