HEMESTER DEL 2...


Min plan var ju att under min sista semestervecka, under andra delen av augusti, köra
runt Skärgårdens Ringväg, dvs åka med skärgårdsfärjor från den ena ön till den andra
i en ring och komma runt en sväng i ytterskärgården. 
Hur det gick - eller inte gick - sparar jag ännu till ett senare inlägg, som kanske får
bli ett sådant där "gör inte som jag gjorde"-inlägg...

Men här gick ju allt ännu som på räls. 

*

Jag har så länge jag kan minnas haft en förkärlek för gamla 
stenbroar (och stengrunder och stenmurar) och hade hört 
att längs den väg jag skulle köra så finns faktiskt en av Finlands 
äldsta stenbroar. Vid en sådan skönhet måste man ju lätta på gasen
lite och stanna för att se på underverket.





Och den var ju onekligen söt som en bakelse. Och ungefär lika stor...
Men helt galet charmig! Ja, sade jag att jag är svag för stenbroar, sade jag det redan? 

(Bakom stenbron skymtar man dessutom en härlig trädgård, kikade
så mycket jag täcktes utan att bli för nyfiken. Fint!) 




Muntti bro heter den lilla bron. 

Tänk att någon någongång lagt sten vid sten vid sten och där
står de än, lutande mot varandra som de gjort i århundraden.

Jag blir så andlös inför detta hantverk! 



På tal om hantverk, vill jag tipsa om ett annat ställe att bromsa till lite grann och det 
är Hantverksbyn i Gustavs.


Där välkomnas man av några sällskapssjuka får som kommer springande
mot en i sin hage i hopp om lite färsk gräs från det grönare gräset 
på andra sidan, ni vet?

Gräset är ju sällan grönare ändå, så efter lite krafs mellan hornen så återgår fåren till att
pyssla på med vad de gjorde innan vi körde in på parkeringen. 



Jag är synnerligen tudelad till det här med lergods. 
Jag har vid något skede av livet själv drejat lite och gjort annat i lera. 
Materialet att jobba med är underbart! Ett tag tänkte jag att jag skulle vilja 
bli keramiker faktiskt. Det blev jag ändå inte, vilket kanske var både min och andras tur.
Eller vad vet jag? 


Jag har en stark känsla för hantverk över lag, men jag 
köper ytterst sällan hantverk av det här slaget hem. 
Ja, det är ju ett visst motsägande där, jag hör ju det själv.
Men det är nu så...





Här finns ändå mängder av härlig keramik att köpa. 
(Och ja, hunden fick ju en ny matkopp, sönerna varsin kaffemugg och 
till jul har jag lite fint att plocka fram eller ge som gåva vidare...)

Men det som jag vill lyfta extra fram här att det här stället är öppet 
mellan 9-20 i juni-augusti ALLA dagar, vilket det kommer att visa sig
att inte riktigt alla andra ställen är vilket framgår i mitt Hemester del 3-
inlägget som är på kommande snart.

Så tummen upp för öppethållningen och framför allt att 
öppethållningstiderna stämmer överens med den info som finns att få 
på nätet. 



Och i hantverkarbyn finns inte alls bara keramik.

Där finns också kafé, en silversmed i sin verkstad, textilstuga med butik, 
hantverksglas att köpa och en smed i sin verkstad. 
En härlig konstnärlig smältdegel av hantverkare med andra ord. 

Absolut värt ett besök. 

Och...ja, det blev ett par örhängen gjorda av gamla fem-pennis slantar. 

För även om jag prylbantar så vill jag ändå gärna understöda hantverkare
i deras arbete, att det också i fortsättningen finns platser som denna.

Å andra sidan förde jag en hel drös med smycken till en loppis tidigare
i somras, och hundens förra matskål var faktiskt lite sprucken! 

Julskålarna har jag däremot ingen som helst ursäkt för...



MITT FAVORIT H*NS...


Här för en tid sedan så fick jag faktiskt i några olika omgångar frågan
om vad jag väljer för k*tt om jag nu väljer att laga något som "behöver påminna" om kött.

Många som vanligtvis köper och äter kött kan säkert känna sig lite 
vilsen om man behöver välja det bästa k*ttet eller h*nset just inför en bjudning eller så. 
Kanske har man en ny person på väg in i familjen som är vegetarian eller vegan
och då kan det bli lite knepigt att välja rätt - och gott. 

När det gäller just h*ns så finns det rätt många alternativ, ingen som jag tycker är 
direkt urusel - eller jo, men jag minns inte namnet på det just nu så det må
bli osagt - men en absolut favorit har jag och det är The Vegetarian Butchers
produkter. Alla deras produkter (jag testat) är jättegoda och har en bra konsistens. 

Tyvärr hittar man dem inte i alla mindre matbutiker, så när jag hittar 
dem så köper jag alltid hem ett litet "lager". Så goda är de.

The Vegetarian Butcher lär också ha strimlor likt bacon, men det 
har jag inte hittat någonstans i Finland - inte än.

Bacon av den orsaken att:
Det finns nämligen några maträtter som jag älskade då jag ännu åt kött som jag 
fortfarande kan ha lite barnslig längtan efter 
och en av dem är den mycket triviala och vardagliga fläskpannkakan! 
En salt pannkaka gjord med bacon (eller fläsk - vilket jag aldrig gjort... )
eller rökt skinka i och så käkar man det med lingonsylt. 
Så enkelt och så....himla gött! 



Lingonen börjar sakta mogna i skogen och senaste weekenden
plockade jag precis så mycket att jag kunde koka en liten skål
med färsk lingonsylt, vilket fick min längtan efter fläsk-
pannkaka att vakna till liv. 


Jag hittade ett halvt paket Salad Chunks i stugans frys. Jipiiiii!!!
Stekte upp dem och kryddade dem friskt för att få 
samma sälta som typ bacon eller rökt skinka har. 

Klippte h*nsbitarna  i mindre bitar innan
jag stekte upp dem, så de skulle fördela sig bättre i pannkakan.

 H*nsbitarna blev faktiskt så goda att jag ertappade mig själv med
att plocka både en och fem och tolv små bitar från stekpannan direkt 
in i munnen...Mmmmmm!!! 


Själva pannkaksreceptet har jag ursprungligen snott från boken 
Annas Mat av Anna Bergenström som jag köpte någon gång på 1980-talet.
Det har kommit att bli min mat-bibel! 
Där hittar jag många av de trotjänar-recepten
som jag matat de mina med under årtionden. 

Undrar om någon ny kokbok, hur bra den än är, lyckas uppnå
samma nästan kultstatus som kokböckerna gjorde förr?
Idag googlar man fram vad som helst med ett par klick bara. 

Och jag älskar ju det också! Att ha allt, ja ALLT, där bara i ett nafs,
efter några danssteg med fingrarna över tangentbordet. 

Men det är ändå inte samma sak som att bläddra i en kokbok. 
Min Annas Mat är både till åren och har, vad man kunde kalla värdig "patina".

Den är både flottfläckad och tummad och kanske är 
det just det som ger den rätta känslan. 
Det finns sidor som klistrat ihop sig av...hmmm...kanske äggvita,
kanske nåt annat?  Jag har inte behövt de sidorna på en tid. 

Det är en bok som jag bläddrat i, kockat med, spillt på i årtionden. 
Den är som en kär vän. 
Lite som den mamma som jag inte längre kan ringa till. 
Något som består. Många av recepten i boken har jag om-vegetariserat.
Många recept har anteckningar i marginalen då jag ändrat mängderna 
från 4 till 40 inför någon fest.  

Nu var det ingen fest i antågande. Bara vanlig vardag. 

Men för mig är höst lite fest hela tiden, jag älskar ju den årstiden. 
Och höst är lika med fläskpannkaka - denna gång som sagt med stekt h*ns i. 

Så simpelt - så gott! 



FORNELDAR...


...eller venetiansk afton, eller villa-avslut.
Kärt barn har många namn. 

Den österbottniska seden att fira att villa-säsongen, stuglivet, är slut 
för i år har sakta runnit söderut och allt oftare ser man både eldar
längs stränderna och hör fyrverkeripjäsernas smällar över vattnet.

Jag välkomnar seden, absolut. Även om jag sällan stänger stugan redan nu
utan kommer ut åkande till stugan ofta ännu i november, ibland ännu senare.
Seden har ju dessutom funnits också här längs söderns kuster, men dog ut 
i slutet av 1800-talet. Man tror det kanske berodde på att man redan firade midsommar
med brasor, men två eldar för sommaren skall väl rymmas med? 





Men visst är det lite extra mysigt att ha en "orsak" att fira med 
lite god mat, tända ljus och en eld. 

Kvällen i går var så galet vacker dessutom. 
Det var varmt och nästan ingen vind alls. Filten var helt onödig
att släpa med sig till stranden, värmen från elden räckte gott och väl! 



Vaknade till en mulen dag, med lite regn
och en kyla i luften som hör hösten till, inte längre sommarsvalka. 
Så annorlunda det kan bli med så små nyanser i luften.


SKÖNA FREDAG...


När jag var barn hämtade min pappa alltid hem blommor på fredag.
Eller kanske nu inte alla fredagar, men det kändes lite så. 

Jag gillar tanken med fredagsbuketter. 
Som ex-florist så tycker jag absolut att den vanan kunde införas
i många, många familjer.

Sedan tänker jag att fredagsbuketten inte alls behöver vara ett 
dyrbart konstverk av växter utan kan likaväl vara ett hopplock 
av vad man råkar ha hemma i trädgården, eller något man plockat ihop på
skogspromenaden. Jag skulle också gärna se att man i blombutiken
köpte blommor lite som man köper tulpaner eller "matbutiks-rosor",
i knippen. Att gå in i en blombutik betyder ju inte att man måste komma
ut med en konstfullt bunden bukett. Man kan lika gärna
traska in där och be att få hem en knippe vackra hirs-gräs (de är jättefina just nu) 
eller några kvistar av en vacker lilja. Eller som jag gjorde, köpte en 
liten hortensiakvist och när jag kom till stugan så fyllde jag på med det som jag har
växande här:

Fina blåbärsris (de har en så otroligt fin färg just nu - plommonfärgade).
Lite kärleksört, en kvist från vildvinet, några bergeniablad och 
några ormbunksblad. 
Limefärg och vinrött/plommon blir så snyggt ihop. 

Och tadaaa...min fredagsbukett var klar! 


Jag har lite som man säger "rymt fältet därhemma". 
Han jag bor med skall ha klassträff, det var hundranågonting sedan de blev
klara från någonstans, och så mycket förstånd har även jag att andras 
klassträffar skall man inte våldgästa. På klassträffar skall man få 
minnas och skratta och prata om de saker som man har en kontaktyta till,
det som man själv varit med om.
Avecar har sällan den erfarenheten...

Nåh, jag misstycker ju inte speciellt mycket att dra ut till stugan, 
men om jag riktigt känner efter så kan jag uppleva mig lite snuvad på en 
god middag i alla fall. 
Med den känslan i kroppen så stannade jag på vägen i fiskrökeriet i Sjundeå 
och unnade mig en liten ask rökta räkor. 

Vem tänker inte som jag att rökta räkor och vitlöksmajonäs = mat-lycka!?!!!

Att sedan någon (läs min äldre son) tydligen använt all majonäs då han 
varit här med sina kompisar fick mig för en stund att sucka 
av djup besvikelse, hänga läpp en stund och morra lite inombords. 
Men det var innan jag insåg att det ju faktiskt är väldans enkelt att laga egen majonäs. 
Ägg, olja, senap, vinäger - check! 

Middagen räddad! 




Passade också på att "göra av med" lite av den halloumi-osten som 
lagrats i kylskåpet under sommaren. Tydligen köper 'alla' som kommer hit 
halloumi - just in case. 
I sommar har inte riktigt lika många förbrukat osten som det är 
personer som hämtat hit av den, så det finns ett visst överutbud av halloumi
i den här lilla kojan just nu. 

Gjorde mitt bästa av att beta av på mängden och fixade en 
liten förrätt av gott bröd, stekt halloumi och färska fikon.
Riktigt gott blev det, om jag själv säger det! 

Fler sköna fredagar åt folket! 

LOUHISAARI - VILLNÄS...



Det finns en massa ställen jag länge tänkt att jag både vill och borde besöka
och en av dem är Villnäs, på finska Louhisaari, som 
är Marskalken av Finland Carl Gustaf Emil Mannerheims barndomshem.

Vi var tyvärr lite sent ute. Den sista guidningen för dagen hade redan startat
så det blir säkert en andra tur dit en annan gång. Utan guidning kommer man 
nämligen inte till de övre våningarna. 



Slottet är onekligen fint och har självfallet en intressant historia. 
Extra charmigt var ändå en "blindskriftkarta" byggd i keramik och 
dessutom i skala framför slottet. 

Och inte bara slottet utan även omgivningen däromkring fanns i blindskrift.
Var växer det gran, var är det åker. Hur står husen. 
Allt gick att känna under sina fingertoppar. 
Och för oss seende var informationstavlan ett riktigt konstverk! 









För ett par år sedan har man startat upp en nyttoträdgård i Pehr Kalms anda
intill slottet. På 1700-talet var det viktigt att det man odlade gick att 
äta. Men nyttoträdgården skulle också vara välorganiserad och estetiskt 
tilltalande. Och i den tidens anda också symmetrisk.



Resten av trädgården är anlagd i slutet av 1800-talet i den stil som då var på
modet, den sk engelska landskapsparken med dammar och promenadvägar
som slingrar sig genom parken, helt annorlunda än den formella stilen 
hundra år tidigare. 


Vi hade varit lite sena i starten, så den här gången fanns det inte tid att går runt i parken
heller, vi hade en färja att passa, men nu vet jag att till mitt nästa besök skall
jag förutom komma i tid till guidningen också se till att jag har tid till att 
gå runt i trädgården och botanisera bland växterna i nyttoträdgården. 



Efter besöket på Villnäs slott drog vi vidare längs vackra jordbrukslandskap 
där man redan börjar ana hösten på allvar. Det blåste friskt och även om 
vinden ännu var varm fanns det en annan tyngd i vindbyarna.



HEMESTER DEL 1...


Trots att hela underbart vackra och intressanta Åbolands skärgård faktiskt inte ligger längre än
ett par timmar ifrån där jag bor och faktiskt bara en dryg timme från stället där jag 
avnjuter de flesta av mina lediga stunder - stugan, så besöker jag den här delen 
av skärgården beklagligt sällan.

För nära, men ändå så långt borta. Lite så.

Visst, jag har vänner och bekanta som har stugor och fritidsboende i området som
jag besökt under årens lopp, men de gångerna har det bara varit att susa direkt ut 
till dem och inte stanna så mycket på vägen...

Vilket har stört mig. Men nu skulle det ju bli ändring på det! 

Hade rekognoserat en bra rutt att ta mig runt, och några intressanta
ställen att stanna till vid.
Alltid går det dock inte som man planerat - men mer om det i ett senare inlägg...

Här är ändå det första stället att stanna vid.
Merimasku Träskyrka:


Det är lite intressant det här med språkgränserna, svenska och finska,  i Åbolands skärgård.
Jag tror det är rätt vanligt att man tror att "hela kusten talar svenska", 
men så är det inte alls! 

Åboland fick en bofast befolkning på 1100-talet då svenska 
kolonister tog de på fastlandet bosatta finnarnas marker i besittning. 
Den här invandringen skedde enligt historien helt fredligt. 
Sin största utbredning hade den svenska bosättningen i Åboland 
mot slutet av medel-tiden, då den även omfattade flera socknar på fastlandet som 
senare förfinskats, eller kanske "återförfinskats", 
däri bland annat Gustavs (Kustavi), Kustö,  Sagu och Karuna.
  
Det fanns även svenskspråkig befolkning på Tövsala och i andra områden däromkring. 
Språkgränsen har hela tiden förskjutits allt längre ut mot kustlinjen och skärgården. 

Den här fantastiskt vackra gamla kyrka finns i Merimasku, som hela tiden
varit en finskspråkig bygd. 




Merimasku hörde ursprungligen till församlingen i Masku. 
Masku har varit en självständig församling sedan 1234.

Avståndet från Merimasku till Masku var ändå både långa och besvärliga att färdas, så
Sveriges kung Johan III befäste 1577 att Merimasku skulle 
anslutas till Nådendal, som låg lite närmare. 

Vägnätet för att komma till Nådendal, både land- och havsvägen var ändå 
länge så pass utmanandeså år 1648 fick Merimasku äntligen 
en efterlängtad kyrka och en egen präst. 

Den första kyrkan i Merimasku var även den byggd i trä, men synnerligen
anspråkslös. Efter Stora Ofreden (1713-1721) påbörjades en tid av återuppbyggnad
och i samband med det byggdes den nuvarande kyrkan. 
Den blev klar 1726. 

Och står här än i dag.

Kyrkan är den sjätte äldsta träkyrkan i Finland som fortfarande är i varaktigt bruk.





Jag skulle inte påstå att jag är speciellt religiös av mig, 
men knappast heller en ateist. Med andra ord lite så där som folk är mest. 

Men jag älskar kyrkor, och jag tycker gravgårdar är så fina! 

Har med båda mina söner haft diskussioner om det här med att höra till
kyrkan eller inte och min starka övertygelse i det är att även om man
inte står främst i kön bland de med den starkaste tron, så betalar jag gärna lite 
skatt för att bevara dessa kulturskatter som våra kyrkor ändå är. 

Vår historia finns här, i dessa byggnader, i gravstenarna, i församlingarnas folkbokföring. 
Jag skulle inte vilja ha en värld utan kyrkor, utan all den historia de har att berätta! 
Och inte vara utan möjligheten att stanna till vid en kyrka och lägga handen mot 
en vägg, trä eller sten, som sett så mycket...




Kyrkorna som stått där i århundraden, som mött människor i lycka och sorg.
Sett krig och fred, nödår och överflöd.
Stått stadigt på sin grund fast marken under dem ibland gungat 
och hört till än det ena än det andra riket. 

Jag lutar mig en stund mot det solvarma väggen. De stora lindarnas skugga 
leker över mitt ansikte. Känner jag en svag doft av tjära?

Pärttaket på både kyrkan och klocktornet har förnyats 1956.
Jag tvivlar på att det finns någon tjärdoft kvar från den tiden. 

Men det är kanske det här som riktigt gamla byggnader ger oss.


De kanske matar oss med minnen vi inte kan ha, 
med berättelser vi aldrig hört, 
med sånger vi aldrig kunnat sjunga. 

Jag låter min hand vila en stund på kyrkogrinden, känner
träets värmen och mossans strävhet innan jag sakta stänger porten
och går vidare. 

För under ett litet andetag var jag här där historiens livslånga fortsätter pulsera. 

*

Kyrkor vet ni. 
De är faktiskt lite häftiga! 


PÅ GRÄNSEN MELLAN ÅRSTIDERNA...



Det var nu det hände.
Ett osynligt steg från en årstid till den andra. Nästan lite magiskt hur det 
kan ske nästan på en dag bara. 

Häromkvällen satt vi ute i pergolan och käkade kräftor, 
det var också den första kvällen jag tände levande ljus därute.
Det var fortfarande lite sommarvärme i kvällarna, men ändå inte.




Idag regnar det, vilket känns underbart efter all torka, 
men det känns inte som ett stilla sommarregn, det är höstmusik i dropparna. 

Jag älskar hösten, på alla sätt och vis. Att gå i butiker 
och torg nu och bara kunna välja och vraka bland alla underbara
grönsaker och rotsaker som har säsong nu är fantastiskt! 

Häromdagen så kom jag hem med korgen full av 
majs och kronärtskocka! 
Eftersom köttätarna i familjen tillredde revbensspjäll åt
sig, som ju är en sådan där maträtt då man sitter och plockar och 
river och sliter och suger, ja, ni vet? 

Och då ville jag ju också ha en vegetarisk mat som har 
samma "känsla" i sättet att äta det på.

Helt snurrigt att tänka så, men jag gjorde nu det ändå.
Så det fick bli kokta kronärtskocka och majs 
med smör att doppa i. 
En icke-kött-käkare vill ju också ibland äta nåt som 
man kan få gnaga på och få en att torka flottet från mungiporna
med handryggen - typ. 

Ett riktigt gott alternativ till det här...


Jag saknar faktiskt väldigt sällan kött men just till hösten
kan jag börja längta efter en mustig köttgryta.

Nu blir det för mig bara att hitta på några bra alternativ.

Vi gör ofta hos oss så att huvudrätten tillreds vegetarisk och så har de som vill
kött till och tillreder det som man vill. Fungerar överraskande bra så. 

*

Lite tudelat med all denna höstjargong eftersom jag de facto betar av
en sommarsemestervecka som bäst. 

Har idag haft en kontorsdag här hemma, men i morgon bär det av
på en liten roadtrip, bara några dagar men så mycket att man 
känner att man faktiskt har semester! 

Är man "bara hemma" rinner semesterdagarna som känt till en massa måsten. 
Så på det sättet är det läge att ta lite avstamp i alla fall. 
Det blir kanske lite som en hemester.

Återstår att se vart jag styr kosan. 



SÅ DAGS...






Det kan hända att jag hör till de där som delar in året i matkategorier.
I går kväll bockades en sådan årstidsmat av. 
Kräftor! 





Det var lite snabbt påkommet att det blev kräftor just igår. 

Hade absolut noll ork och ännu mindre inspiration när jag släpade mitt 
förkylda jag till matbutiken. Men något måste vi ju äta! 

Lyckligtvis råkade sig att någon hade beställt ett rejält antal 
inhemska färdigkokta kräftor som de sedan aldrig avhämtade (!)
så butiken sålde ut dem i små hinkar till halva priset och
plötsligt var mitt middag-till-familjen problem löst på det 
mest enkla vis! 

Jag orkade inte laga någon ostpaj, och för att vara ärlig så är
ingen riktigt jätteförtjust i pajer i vårt hus, men av tradition 
skall man ju helst ändå klämma in lite Västerbotten ost som
kompis till kräftorna. 

Sagt och gjort.

Eftersom ingen av oss är så där överglad i snaps heller, så 
kombinerade jag dessa två "måsten" på kräftbordet och
lagade en liten, ja vad skall man kalla det? 

En liten annorlunda smakupplevelse i snapsglaset helt enkelt.

Körde riven ost med så mycket smetana att det blir en krämig
röra i matberedaren. 
Jag hade ca 3 dl ost och 3 msk smetana (typ).

Sedan smörstekte jag mörkt bröd 
(skärgårdslimpa, kavring, eller vad man nu har) 
och lät de rinna av och svalna. 
Hackade dem sedan med kniv i ännu mindre bitar,
nästan som smulor faktiskt.

Splitsade oströran i snapsglasen, strösslade över
brödsmulorna och toppade med lite rom.
Här varianten av tång, 
för det var det jag råkade ha hemma.

Det var ungefär vad min matlagningsiver räckte till för.
Men en lite smålyxig lördagskväll ute i trädgården blev det.
Bara att duka, hälla upp kräftorna, lägga grillen på lägsta
lågan och rosta bröden där. 

Tände för första gången levande ljus därute.
Kvällen var ljum och skymningen så vacker. 
Och kräftsäsongen vart öppnad.
Det var så dags. 







EN FLÄKT FRÅN SVUNNEN TID...


I tiden innan bloggens födelse jobbade jag i runda tal tio år som trädgårdsmästare och florist. Där mellan trettio och fyrtio årsringar så var växter min passion och mitt levebröd. Efter ett tag blev det tvärtom. Det var först mitt levebröd, sedan min passion. Och under att antal år var det ingendera faktiskt. 

Det är inte lätt i dagens läge att livnära sig som florist. När gick du senast till en blombutik för att köpa hem blommor? Eller grabbade du tag i en bukett där i matbutiken precis intill kassan?
Ja, det är ju så man gör. För att det är så enkelt. Inte ens det faktum att det i ett mindre köpcentrum ligger en blombutik fem steg ifrån snabbköpet får konsumenterna att ta dessa fem extra steg för att köpa sin fredagsbukett från en blombutik istället för i matbutiken.
Så är det bara. Vi alla gör det, tar den enkla vägen. Också jag. Sällan dock - men det händer. 

Det är många yrken som sakta rinner ut i sanden. Endel sväljs av digitaliseringen, andra av det faktum att ingen längre i samma mån är villiga att betala för en hantverkskunskap som sakta försvinner. Det finns olika sorters hantverkare. De som behövs, som rörmokare, murare och snickare.
Och så finns det de som kanske inte behövs lika mycket. Florister hör kanhända till den kategorin.

Livet går inte under utan dem. Världen blir klart estetiskt fattigare, men den överlever.
Under mina år som florist blev jag själv rätt sparsmakad i vad jag personligen gillade, och tyckte var vackert. Det är en av "avigsidorna" i yrket. Man blir å jobbets vägar så proppmätt på all färg, på alla pråliga former och all färgmättnad att man liksom känner att man kvävs om man omger sig själv med allt det i sin privata svär.
Desto mer man jobbar med färg och form, desto mer sparsmakad blir man i sin egna svär.
Jag förstår arkitekter som typ "bara går klädda i svarta pullovers". Jag förstår det för att man kan bli för övermätt av form och färg å jobbets vägar liksom.
Det är länge sedan jag jobbade med vare sig form eller färg på det sättet att det gav mig mitt dagliga bröd, och på det sättet skulle vara "proppmätt" av det då jag kommer hem, men jag har fortfarande en stark förkärlek till det där sparsmakade, enkla och avskalade.
Därför blir det ofta så att jag hittar det som i mina ögon är vackert i de där lite mer anspråkslösa hörnen där i trädgårdsbutiken. Jag har inte riktigt hittat tillbaka till det där pråliga.
Det är en fläkt från svunna tiders yrkesskada. Att välja det mer dämpade, det enkla.

Att minnas en tid då jag så starkt kände att 'less is more'. 
Och att känna att jag på ett bra sätt stannat kvar, att jag fortfarande är min känsla trogen och alltjämnt tänker: Less was more - and still is! 



SKOLSTART OCH SÅDANT...



Förr när jag var ung, när bloggen var ung och ungarna ännu små så kändes det ofta som en nystart på året, en slags extra nyår, när skolorna och dagis startade. Nu skedde det ju i min värld i ett helt annat tidevarv. Ett och annat decennium har dammat förbi sedan dess, och känslan bleknat men den finns kvar där än. Det blir lite mer ordning på tillvaron känns det som.
På jobbet har alla krupit från solfyllda dagar till sina skrivbord och knappret från tangentborden ljuder från alla rum nu. 

         Dagarna blir svalare och det känns energiskt och toppen och  
man kan känna skön struktur i dygnsrytmen. 
Det som lika säkert kommer är inte fullt så välkommet. 
Det behövs inte många dagar i dagis eller skola innan 
förkylningarna slår och knackar på dörrarna. 


De här båda bilderna kan kopplas ihop, inte enbart genom att hunden just nu fysiskt ligger bara ett par meter ifrån,
utan också genom att det är den samma hundens valptida tandmärken som kan skönjas på
väskans remmar. Som valp, och unghund, och ibland till och med som vuxen har hon den goda smaken att ääääälska
kvalitativa (läs dyra) läderprodukter...Hmmmmpfh...!



Nu var det ju som sagt lääääänge sedan mina barn varit i skola, än mindre dagis men
tammetusan i år har jag inlett förkylnings-säsongen tidigare än någonsin! 
Helt dränerad på ork! 

Harmligt med tanke på att det äntligen har blivit svalt och jag har en lång lista
på grejer som behöver bockas av på to-dolistan
men här sitter jag däckad i soffan med ögon som knappt hålls öppna
trots att jag sovit redan i flera timmar sedan jag kom hem från jobbet. 

Lite slött med bara den där negativa sidan av skolstart-tider när man inte
ens har någon liten knodd att följa till skolan.

Knoddar eller inte, med eller utan skolstartsförkylning så 
känns det trots allt lite som en nystart.
Denna tid på året.