ROSA STÄNK OCH TUNGA TANKAR

Igår var det vändag, alla hjärtans dag, Valentine's Day, you name it. 

Hade en riktigt bra dag, vilket ibland faktiskt kan bestå av skåprensning. 

Jo, du läste rätt! Är väl inte byns värsta veckostädare, men jag finner en stor njutning

i att ha ordning i skåpen. I går gav jag mig i kast med mitt "skrot-skåp". 

Det skåpet innehåller allt från gamla ting som jag ärvt/fått/köpt. En del sådant som jag har 

till rekvisita vid fotografering, och visst har en och annan pryl därifrån varit utlånad

till någon teaterpjäs också. En liten skattgömma med andra ord. Riktigt gamla böcker, min pappas

diskus och min mammas vaser. En antik lödkolv och ljusstakar i både silver och fusk. 

Och allt där emellan...

När jag städade hittade jag den här fina parfymflaskan som jag fått då gubben 

besökt Köln vid något skede. Det tillverkas på samma sätt sedan 1709, och eftersom jag

gillar både den gustavianska stilen och också i allmänhet gamla ting så är den ju

perfekt för mig. Heh! Fascinerande att tänka att det var ungefär så här man doftade

på 1700-talet. Vill du läsa mer så skutta in H Ä R  . 

Nåväl, i samband med skåpstädningen så fick det svarta skåpet lite

nytt "pynt" på sig, och ett par dynor fick redan lite mer vårlig klädsel. Det var så rofyllt att

få ordna och plocka bort gammalt och lägga fram nytt (alltså från skåpet) för att lite ändra på

inredningen. Samtidigt kan jag känna mig lite fånig, också över att dela det hit till bloggen. 

Bara en snabb titt på nyheterna i dagens lägefår en att inse att det minsann finns

större och viktigare frågor än huruvida dynvaren skall vara rosa i vår, eller

kanske vita? Jag är en nyhetsfreak och brukar tycka att det är oerhört intressant med

allt som händer i världen. Och det gör jag nu också, bara att det börjar bli för

tungt ibland att försöka ta till sig allt som händer. Och i någonstans där tänker

jag att även om det är rätt banalt med att pynta sitt hem och dessutom skriva om det, 

så är det för mig en slags viloläge från allt elände i världen. Det är skönt, och 

kanske till och med behövligt att göra så ibland? Andra ger sig ut på en joggingrunda, 

någon klyver ved, kanske man spelar i timmar på något instrument. 

I dessa märkliga orostider tänker jag ofta på mina föräldrar, de som upplevde

kriget och även om de sällan talade om krigstiden - min pappa ville nog inte minnas, 

och min mamma var av naturen en framåtblickande person - så har jag

ändå blivit i den uppfattningen att de levde ganska normalt. 

Kanske jag något tag tar och berättar lite gamla berättelser. 

Kanske jag känner lite extra kopplingen till gamla tider för jag var

här för en tid sedan och såg den strålande filmen 

'Aldrig ensam' av Klaus Härö 

som baserar sig på verkliga händelser. Händelser som jag tror många inte kände till. 

Hur Finland kom att skicka hit komna judar tillbaka hem till Tyskland

och hur en man försökte stoppa det. Lite som Schindlers List, fast

det här är från Helsingfors. En mycket berörande och viktig film. 

Kolla trailern H Ä R

Hmmm...hur skall jag nu knyta ihop det här inlägget? 

Jo, tänker att fast världen kan te sig lite kaotiskt så är det för de allra

flesta bara det lilla i sina egna cirklar man kan påverka och  att det är

viktigt att fokusera på det, även om det kan kännas lite ytligt. 

Får det en att må bra - gör det! 

Och till sist. Hoppas att vi aldrig glömmer historien och att vi 

skulle lära oss av den. Vilket just nu känns lite som om man inte gör det.

Kram Maggi

 

BARN AV SIN TID

Det är nog väldigt länge sedan, känns det som, då jag hörde om att det i Amerika var möjligt att tekniskt

sätta en grunka på sin unge så man kunde följa med på en skärm var ungen rörde sig. 

Däremot tror jag att jag skrev om det här på bloggen så att såååååå länge sedan är det ändå inte. Eller? 

Jag upplevde nämligen att det var lite otäckt och inskränkande på barnet att någon följer

med hela tiden. Men det är nu så där som det är i Amerika - de är nu lite knasiga over there, tänkte jag då.  

Men så har jag ändå i lite olika samband lagt märke till att vänta nu - dagens föräldrar

har minsann full (teknisk) koll på var deras ungar rör sig. När hände det här? Att det gick från

något smått utopistiskt till vardagligt? Till och med önskvärt? En bra förälder har 

väl full kontroll över var barnet rör sig? Eller är det så? 

Läste en strålande artikel av Maria Sundblom Lindberg som 

är psykoterapeut och präst, i dagens Husis

(kliketiklick: CURLINGFÖRÄLDRAR ÄR BRA BUSINESS)

där hon skriver om att curlingföräldrar kanske gör mer skada än nytta, 

och att man på något sätt blir curlingförälder för att man själv har en osäkerhet i

sitt föräldraskap och att man vill göra allt rätt för att det finns så mycket information

om "rätt föräldraskap" och det finns så många kanaler där man kan jämföra sig som förälder 

och då är det bäst att ta till sig allt och göra allt. Även om det egentligen bara 

stressar föräldrarna och i viss mån begränsar barnens möjligheter att ensamma utforska

världen utanför hemmet i små bitar. 

Åh, den där artikeln är så bra! Hoppas att den inte ligger bakom en betalmur bara! 

Själv som barn på 60-70-talet så minns jag just vilken frihet man hade - fast det begrep jag ju inte då. 

Man bara for iväg på sin cykel, ibland var vi borta en halvtimme, ibland en hel dag. 

Också mina egna ungar har fått växa upp utan ständig kontroll. 

Citerar från artikeln: 

"Ser man på 80-talets barndom i dag så var den ändå rena Rövarskogen jämfört med 2025. På 80-talet kunde Ronja och Birk ännu cykla hjälmfritt på knotiga stigar och simma i den brusande älven utan att först ringa hem eller skicka sin location. 

Skolan var något man gick till men inget som definierade vem man var och framför allt hade den inget att göra med ens framtid. För att inte tala om hur det var att växa upp på 60-talet. Då rökte barn och ingen hade bilbälte i bilen. Vuxna slängde en Kalle Anka på köksbordet och gick själva på fest. Det var inte toppen på alla plan men vi blev mindre sårbara som vuxna."

Nu är det inte så att man skall börja röka eller åka utan bilbälte, det är inte det som det handlar om. 

Men lite mindre ängslighet över allt som kan hända, men som sällan ändå sker

kanske är bara bra? Har man som barn och ung mött och stött på problem och utmaningar som

man lyckats klara upp eller "genomleva" så har man en bra mycket bättre verktygsback att

klara av och lösa de problem som kommer i vuxenlivet. 

För ingen kan bli curlad genom livet. Och barn är inte så sköra som man tror. 

Men vad vet jag? Jag är ett barn av min tid, mina numera vuxna barn är barn av

sin tid. Ändå tänker jag på att det fanns så mycket mindre illamående då det fanns

mer frihet, men också mer konkreta regler. Låter motstridigt, men tänker på att det då fanns en

viss auktoritet hos föräldrar, lärare, andra vuxna som var så självklar och gav faktiskt en

slags trygghet. Jag, som barn, behöver inte ta ställning till det här. Jag, som barn, 

behöver inte fundera på om det här är rätt eller fel. Någon har sagt åt mig hur det är. 

Då kan jag, som barn, sätta min energi på att - vara ett barn. 

Kan som sagt inte alls relatera till dagens värld, annat än i teorin. Har ingen kontaktyta 

till det. Så kanske hela inlägget är totalt onödigt - hahahaha? 

Men jag funderar en hel del på det här med hur illa barn och ungdomar mår, och

vad det kan bero på. Med det i tankarna tyckte jag att artikeln var strålande! 

Däremot tror jag inte föräldrarna kan styra allt, långt ifrån, men en förälder som är 

trygg och säker i sitt eget föräldraskap är värd en applåd och en hatten av - de gör

ett fantastiskt jobb med sina barn. Sedan kan det finnas annat, som mobbning, som 

man som förälder är ganska hjälplös inför. 

Men om man tänker från början, eller jag tänker: 

Det kanske inte behövs den finaste barnvagnen, eller den mest populära

 hobbyn för att få till ett lyckligt barn? 

Å andra sidan är världen annorlunda idag och att vara den som sticker

ut är inte heller lätt, vare sig man är barn eller förälder? 

Kanske är jag bara glad av att ha varit ett barn av min tid? 

Inte var det något speciellt då med den tiden, men det var bra. 

Så där vardagsbra - och det räcker långt. 

Citerar ännu ett utdrag ur artikeln om man inte kommer in för

att läsa den: 

Men det är inte bara ungarnas självständighet och självkänsla som håller på att curlas sönder. Det intensifierade föräldraskapet är faktiskt ett högriskbeteende också för föräldrar. 

Om man alltid är tillgänglig och ständigt prioriterar sina barn i stället för att träffa sina vänner eller vara på tumanhand med sin partner så ökar inte bara risken för utmattning utan även för skilsmässa. 

Att ständigt vara närvarande och behjälplig som förälder gör även att barnens kognitiva och emotionella uthållighet aldrig kanske får utvecklas och därför snavar de brutalt på tröskeln när de en dag vill kolla om de kan själva.

Strålande analys! 

Och bilden - ja den är det första fotot i ett fototema jag gett åt mig själv i år  - "Tystnad". 

EN EGEN LITEN BUBBLA

Det är något väldigt märkligt i vår tid. Under min tid på jorden har jag nog inte

upplevt sådan politisk turbulens som det är just nu. Mycket känns att det är fortfarande

på något sätt under ytan och inte så uppenbart, men någonstans mot något nytt

och annorlunda är vi på väg. Högerextremismen, för att inte säga nazismen, som 

verkar få mer yta att stå på. Inte bara på ett ställe i världen utan lite här och där. 

Som droppar av färg på en akvarell som sprider sig för att gå ihop till något större. 

Det rustas för krig. Vapenskrammel kanske någon skulle kalla det,  men 

jag vet inte längre om jag orkar tro på att det bara är skrammel. 

Snart har tre stormakter i världen väldigt egocentriska och maktgalna ledare

som på olika sätt (eller kanske på samma sätt) är oförutsägbara. Förutom att de

verkar alla ha som motto att försätta (väst)världen i någon form av gungning eller kanske rentav kaos?

Jag har alltid tänkt att det må finnas kloka, ansvarstagande och vettiga människor 

 att väljas in till maktposition. Så naivt av mig. Känner ändå att jag är lyckligt lottad som

största delen av mitt liv fått leva i en sådan värld. Men nu är det kanske slut på det? 

Som om endel verkligen går all in med att "söndra och härska" utan att speciellt 

mycket bry sig om konsekvenserna. Och att det här tillämpas på många fronter. 

Känns att knäppgökarna blir bara fler och fler och får mer och mer makt.

När de sociala medierna kom så var jag smått skeptisk, men gick med. 

Först till Facebook och långt senare till Instagram. För mig har de varit en 

plattform att "babbla på" om allt och inget med människor som jag känner IRL. 

Twitter, eller X, intresserade mig aldrig - det kändes för stort på något sätt. 

Och för främmande för mig. Facebook var liksom intimare och mer - jag vet

inte pålitligare precis - men liksom långsammare och ärligare, mer "på riktigt" än

övriga kanaler. Tiktok och Snapchat har nu aldrig lockat mig. Inte för att jag inte skulle

kunna, men jag har inte velat. Lite gammeldags Facebook är fine för mig. 

Men nu vet jag inte hur jag skall tycka och tänka om dessa två, 

FB och IG och de övriga? 

Om Meta vill släppa alla tömmar och tyglar gällande faktakontroll 

(om än bara i USA än så länge) så är frågan om det är en (meta)värld jag vill vara i? 

Där alla kuckun och troll kan sprida vilken missinformation som helst och det 

finns mängder och åter mängder av människor som kommer att tro på det. 

Otroligt kan man tänka sig, att människorna skulle vara så stolliga, men vi skall inte

glömma att Hitler minsann hade sina anhängare i mängder, även om vi inte

riktigt kan fatta hur det gick till. Men kanske samma upprepas? 

*

När jag började blogga så var det väl ganska nytänkande, tror jag? Det är

å andra sidan en liten evighet sedan, nästan som i en annan värld, 

och inte har jag samlat på mig en speciellt stor läsekrets heller. 

Men det har nu aldrig varit mitt mål. Tur för det, för annars hade jag slutat för länge sedan! 

Att sätta mig här i mitt soffhörn, tända

några ljus, dra fötterna under mig och börja skriva ner lite tankar pepprat

med några bilder från min lilla vardag är som att få krypa in i sin alldeles egna lilla bubbla. 

Där världen är lite mjukare än verkligheten och allt elände lite längre borta. 

Inte för att jag försökt försköna min vardag och min verklighet på något sätt, 

men här inne är resten av världen lite på avstånd. Och det är skönt ibland. 

För stunden.

Att stanna en stund i en bubbla och skriva ner lite banaliteter. 

För att jag kan - och vill. 

Kram Maggi

 

JULMINNEN FRÅN TIDER SOM VAR

Ett alldeles säkert tecken på att man håller på att åldras är att det lite

överraskande nu och då ploppar upp barndomsminnen som pockar på 

någon slags uppmärksamhet. Jag har förstått att det inte är alldeles ovanligt när

man, som man säger, kommit upp en bit i ålder. 

Så även hos mig. Jag tänker ofta med värme tillbaka på mina barndomsjular. 

Tvivlar på att de alltid var fullt så gyllenkantade som jag minns dem, men det 

fanns aldrig något bråk, eller så. Det var traditioner, samvaro, spel och 

mängder med mandariner. Mandariner har blivit en slags familjeskämt även i min

vuxna familj. Vi älskar mandariner hela bunten och ger ofta varandra olika sorters

mandariner/klementiner/satsumas i gåva. I år gjorde lillungen ett litet skämt 

åt sin storebror. Min uppgift var att lura bort storebror från sitt hem så att lillungen 

(för de som inte vet så är de vuxna karlar båda två) skulle kunna

i hemlighet gå dit (de har nycklar till varandras hem) och gömma mandariner överallt i 

lägenheten. Satt och fnissade för mig själv när jag fick bilder på vart 

dessa mandariner gömdes. Urkul! 

Men tillbaka till min barndoms jular. 

Då skolans julfest var över och mitt jullov började fick jag under

mina första skolår följa med min mamma till hennes jobb så jag inte behövde 

vara ensam hemma. Minns hur fint det var i alla höghusfönster där adventsljusstakarna 

och de där julsjärnorna med sitt orange sken lyste. Vi åkte in

till stan (läs Helsingfors) först med buss och sedan med spårvagn, så det fanns mycket att se. 

Vi bodde ju ett stycke utanför Helsingfors i ett område med mest egnahemshus. Och skog. 

Från saluhallen köpte mamma hem hyacinter och det doftade så gott tyckte jag då.

Och tycker det än! Ingen jul utan hyacinter. 

Att skämta till det hela lite gällande julklappar har också varit vår familjs grej. 

Vare sig i min barndomsfamilj, eller i min egna familj tas julklapparna på större allvar. 

Julklapparna får gärna vara praktiska och/eller ha en skämtsam twist. 

Att dela ut julklappar hos oss är ofta en ganska fnissig historia. 

Det var först när jag gick i högstadiet som jag blev varse om att det fanns familjer 

vars "riktiga" julfeelis satt i mängden julklappar, och i hur värdefulla de var. 

Jag var lite konfunderad. Hade en klasskompis, som jag inte ens väldigt mycket

umgicks med på daglig basis, som varje jul ringde runt och berättade vad hon

fått i julklapp. Jag kan säga att när jag sade att jag fått mandrainer och ett puzzel, så 

small det inte så högt in på hennes wow-lista. Men jag älskade ju mandariner.

och jag älskade att lägga puzzel eller spela något bordsspel med min mamma och 

min bror. Far i huset var inte intresserad, och bra det för han var en urusel förlorare. 

Så bara bra att han höll sig borta. Kanske han hade insett något själv? 

Han satt ofta ett stycke ifrån och läste en bok. 

Innan jul träffade jag mina kolleger, som alltså är rejält yngre än jag, och är mitt 

uppe i den där småbarnsrumban. Det diskuterades just det här med julklappar och dess 

vikt i hela julfirandet. Och jag är absolut av den åsikten att julklappar hör julen till, jag menar vi

är numera alla vuxna i vår familj och inte vill någon riktigt skippa det där med klappar. 

Men dessa unga mödrar uttryckte sin frustration över en viss "omättlighet" hos sina barn

gällande julklappar, trots att de inte vill uppfostra sina barn i den andan utan faktiskt 

gör sitt allt för det motsatta. Att berätta för sina barn att en anonym julgåva till någon mindre

bemedlad inte är bort från de egna barnen. Att julen faktiskt är till att dela med sig. 

Jag blir glad när jag hör dessa kloka föräldrar som orkar stångas mot överkonsumtionens inflytande. 

 Och tänker att det kanske ändå var riktigt skönt att växa upp och bli vuxen i en tid då det

inte fanns ett överflöd av allt, även om jag aldrig upplevde att jag saknade något. 

Mina barndomsjular var aldrig ett överdrivet frosseri i vare sig mat eller klappar, men jag bär dem

ändå - eller kanske just därför - som en liten guldklimp av minnen i min själ. 

Kanske har de på något sätt satt sina spår i mig om vad som är viktigt på riktigt? 

Vad vet jag? 

Hur som helst så är julen över, nyåret är över och i morgon skall det bli en

lutfiskdoftande trettondagsmiddag hos oss med ett gäng gamla vänner som 

vill återinföra lutfisken till jultraditionen. För vem orkar äta lutfisk under självaste julen? 

Vi har ibland ätit lutfisk till självständighetsdagen. Ibland på julannandag. 

Men nu kanske den hittar en helt egen plats - till trettondag? 

Kanske det blir en ny tradition, vem vet? 

Så i morgon blir det ännu en sista jultraditions-krystning innan det är dags att packa ner julen

för denna gång. De sista julblommorna fick ge sig idag, så lämpligt! 

Kram Maggi

 

JULEN ÄR HÄR OCH LYSER FRID PÅ JORDEN

Man kunde ju önska att det skulle så vara. Frid på jorden.

Verkligheten är som vi alla vet en helt annan. 

Det oaktat tänker jag att det nog inte är fel att för några

dagar faktiskt stänga ute det man inget kan påverka och stiga in 

i den magiska saga som julen kan vara när den är som bäst. 

Talade idag med en person om det här med att det är barnen som

gör julen, men jag håller inte helt med! 

Det är barnasinnet som gör julen - hos både barn och vuxna. 

Visst är det en annan stämning när det finns barn som yrar och väntar

på julgubben och på att få öppna paket. Ibland kan det ändå bli för mycket av det goda. 

Förväntningar blir för högt uppskruvade och kanske förväntan byts ut i besvikelse. 

Jag kanske i tiderna tänkte så också när mina ungar var små, att barnen gör julen, 

men numera älskar jag våra vuxenjular. 

(jag kanske ändrar mig igen om det blir barnbarn något tag, förmodligen gör jag det?) 

Under åren har vi blivit färre runt julbordet, 

men det kommer nya människor in i familjen i stället. 

Det blir en ny sammansättning. Traditionella julsmaker

dukas fram från år till år. Vissa uppdaterade rätter tar för sig och knuffar undan

något som ett tag hängt kvar men inte lyckats charma de nya människorna

och får stiga åt sidan. I den vuxna julen får klapparna en mindre roll. 

De finns, men ofta mer som något lite skämtsamt eller så något verkligt

behövligt. Framräckt med ett (förhoppningsvis) fyndigt rim. 

Luften fylls av matdoft, av brinnande stearinljus och stilla julmusik

som strömmar ut någonstans i bakgrunden. Hyacinten håller på att slå ut

och blanda sin doft med alla de andra juldofterna. 

Skenet är dämpat i hela huset och det blir som att vara i en annan verklighet. 

En sådan verklighet som vi behöver - i alla fall några dagar om året. 

Låt oss ta ett kliv in i julmagin. Och stanna där ett tag. 

Fridfull jul! 

Kram Maggi

 

FINLAND 107 ÅR

För några år sedan "ondgjorde"jag mig lite frustrerad över att

vi i Finland fortfarande firar vår självständighet så mycket 

med att minnas kriget mot Sovjet. All respekt åt de som krigade

för vår frihet, det kommer jag alltid att känna, men undrade då om man 

inte kunde släppa det här med kriget ändå och lyfta fram ett annat firande? 

Efter vad som hänt i Ukraina och i och med att vi delar 1340 km landsgräns med

Ryssland som visat sig vara nyckfull och inget att lita på så har jag lite ändrat mig. 

Vi skall nog inte glömma kriget. Även om det går en generation eller två. 

Världen är inte så stabil som jag har (velat) tro under mina knappa 60 år på jorden. 

Jag har bara haft tur som fötts just till en lugn period till ett land som sedan jag

föddes, och innan det, efter kriget, ökat i välstånd. Skall vi kunna förtsätta med det? 

Finns så många orosmoln på de politiska och ekonomiska himlarna att jag tvivlar. 

Hoppas innerligt att jag har fel och att vi igen återfår den tilltro på framtiden som är 

så viktig. På så många sätt. 

Dricker mitt morgonkaffe medan det sjätte kalenderljuset brinner. 

När jag frågade ungarna om de vill komma på middag på självständighetsdagen var 

jag lite förberedd på ett "njaaa...." i och med att vi faktiskt ätit tillsammans senaste söndag. 

Men smått överraskande sade det att det är klart det, och de frågade också att 

nog åker vi väl till gravgården också? För att tända ljus på våra familjegravar (både min pappa 

och min svärfar deltog i kriget) men också besöka hjältegravarna intill kyrkan. 

När pojkarna var små och yngre så hörde det till traditionen, men sedan de blivit 

vuxna så har de (givetvis) valt själv, men jag upplever inte att det varit någon

trängsel direkt att delta i dessa besök till kyrkogården. 

Men nu plötsligt är det en annan ljud i skällan. Jag föreslog till och med att vi kunde

ta gemensam middag på lördag eller söndag istället (av vissa ointressanta orsaker) varpå

lillungen gav mig en liten, kärleksfull men dock, uppskällning på WhatsApp. 

"Man flyttar en del middagar, men man flyttar inte på en Självständighetsdagsmiddag" 

var kontentan av hans meddelande. 

Också äldre grabben var inne på samma linje. 

Alltså dukar jag glatt fram finporslinet och kristallglasen för nu var det minsann

lite högtidliga vibbar i luften. 

Och varför inte? Det är inte så ofta jag plockar fram den servicen, så varför inte

passa på att damma av den en dag som uppenbarligen har fått en större 

betydelse för min avkomma än vad dagen tidigare betytt för dem. 

Och till att dagen fått en djupare mening för den unga generationen är helt

klart i världsläget. Det är oroligt, det är krig i Europa och mycket känns lite ostabilt. 

Både när och fjärran. 

Då är det läge att plocka fram traditioner. När barnen var små så ville jag förmedla

självständighetsdagens högtidlighet så det blev ofta en riktigt lyxig middag då. 

När champagnen (läs skumvin) hälldes upp skålade pojkarna:

Tack och lova att vi inte är en del av Ryssland. 

För tänk att det kunde vi vara. Om inte. 

Ända sedan Novgorods tider, och före det, har det varit oroligt vid vår östra gräns. 

I min naivitet - den som fick mig att önska lite annan fokus på självständighetsfirandet än

att minnas kriget  - hade jag tänkt att det skulle förbli lugnt längs gränsen nu. 

Men så kommer det inte att vara. Det är något med grannlandet i öst som är så som det alltid varit. 

Och när jag tänker efter, kanske det är så som det alltid varit med alla länder? 

Vi, mänskligheten, lär oss inte, vill inte ta till sig av vad man gjort fel tidigare. 

Kanske är det rentav så att människan vill kriga? Att evig fred inte ens kan existera? 

Tanken gör mig än mer tacksam över den fredstid vi haft, och i vilken jag 

fått leva hela mitt liv. Hoppas också mina barn skall få göra det. 

Det har varit en självklar tanke för mig, men ibland är jag inte längre 

lika övertygad som jag varit förr. 

Stannar till vid hjältegravarna. 

Tänker på alla de som kämpar i Ukraina, men också de på fiendens sida. 

Liv som bara försvinner för att någon maktgalen vill så, och andra liv för att någon 

måste försvara sitt land. De som ligger begravda här hade inga val, de måste försvara vårt land. 

Och i förlängningen mitt land, min frihet. 

Och det är jag med insikten över hur världen utvecklas mer tacksam än någonsin för! 

Det blev lite moll-betonat inlägg kanske, trots kristaller och gratinerad hummer. 

Kram Maggi

 

UTE ELLER INNE?

Lilla Iris är min femte katt. 

Det var i början på 90-talet som jag skaffade mina första katter.

Två svarta syskon, Molly och Varelsen. 

(Varelsen för att hon inte hade någon svans, och såg inte riktigt katt-lik ut).

För att vara ärlig så skaffade jag dem för att hålla ordning på mössen. 

Vi bodde ute på landet med ett stall som närmaste - och enda - granne

så det fanns gott om möss och råttor att jaga. De kattungarna kom till

en tillvaro med unge, hund, höns och ankor och ett husbygge. 

Säger sig själv att det inte fanns så mycket tid att roa kattungar. 

Varelsen flyttade vid något skede till grannen som stallkatt, men dog

som relativt ung. Molly flyttade med oss till huvudstaden och så på nytt

ut på landet. På sin ålders höst flyttade hon till det pensionerade

grannparet som matade henne med räkor och leverpastej. 

Inte undra på att hon flydde dit från en yr familj med ungdomar och ungar 

som kom och gick hela tiden, renoverade hus och skaffade hundvalp. 

Jag hade också flyttat när jag ser tillbaka på de åren. Hahahaha! 

Molly levde till 17 år, om jag minns rätt. 

Utekatt hela sitt liv. Avled av njursjukdom. 

Redan då Molly levde pensionärstillvaro hos grannen

 kom kattsyskonen Vilse och Myrra. 

(Det är smått komiskt att Iris ser lite ut som en mix av de två 

tidigare katterna). De fick också leva hela sina liv som utegående

katter, med en liten parentes på ett år då jag bodde på ett ställe

där det inte var "önskvärt" att släppa ut katter. 

Vilse försvann, som så många utegående katter gör. Jag vet 

aldrig riktigt vad som hänt. Och det är ju den där jobbiga sidan med sk utekatter. 

De kan bli påkörda, uppätna, bortrövade...

Myrra däremot fortsatte leva och avled för några år sedan som 

15-åring. Så även utegående katter uppnår hög ålder. 

Men det är klart, de utsätts för mycket mer faror än en katt som lever hela

sitt liv inomhus. Men mitt dilemma är att jag har lite svårt att tro att

en katt faktiskt får tillräckligt med livskvalitet genom att bara leva sitt

liv inom fyra väggar. Ingen skulle väl komma på den befängda idén

att ha en "innehund", eller "innehäst"? 

Nå, "innehöns" och "innekor" finns det tyvärr, men det är inget någon

tycker att är speciellt okej. Men då det gäller en katt är det önskvärt till och med? 

Okej - man KAN inte riktigt jämföra men hela det här med enbart ha innekatter

känns inte okej för mig. 

Iris kommer ju att vara en innekatt "i stan" medan hon kommer att få gå 

fri och ledig då vi är på stugan. Hade jag inte haft den möjlighet, att kunna

erbjuda en frigående tillvaro under nästan halva året hade jag inte tagit katt. 

Att hålla ett självständigt och självgående djur som en katt inlåst

går emot min moral. 

*

Många motståndare till utegående katter säger att katter tar fåglar. 

Och det gör de säkert, men de tar betydligt fler möss och råttor. 

Min kompis som bor i London förstår inte alls det här med att enbart ha

katter som innekatter. London hade varit ett helvete av råttor om inte katter

fick hålla den populationen under kontroll. Också i finska (och svenska) 

städer har råttproblemen blivit större om jag förstått rätt. 

Att utegående katter skulle minska på fågelpopulitionen är skrattretande. 

Under årtionden - århundraden - har det funnits frigående katter och faktum är

att då har fågelpopulationen och arterna varit mer livskraftiga. Det är nog vi människor 

som helt själva genom att reducera fåglarnas livsmiljöer minskar på den diversiteten. 

Inte våra frigående katter. Vågar nästan påstå att en katt har extremt svårt att ta en frisk fågel. 

Det är nog oftare sjuka och gamla fågelindivider som hamnar i deras klor. 

Med de där första av mina katter hade jag vare sig tid eller intresse att följa med 

vad vare sig katter eller småfåglar sysslademed. Med de senare kattsyskonen var i synnerhet 

Myrra en katastrof i fågeljakt. Med fåglarna som vinnare för att förtydliga det hela. 

Hon var helt enkelt inte listig nog. Möss fångade hon och hämtade fångsten 

till mig för att få sin belöning i form av god kattmatt. 

*

Men Iris är en innekatt. Och märker vilken skillnad av "uppmärksamhetsbehov" 

hon har jämfört med de tidigare katterna. Okej, de hade också varandra att 

leka med, men det där jaktbehovet som ju katter de facto har måste få bli

tillfredsställt för att en katt skall vara mentalt i balans. 

Och för att tillfredsställa det för en kattunge och ungkatt tar nog mer tid än 

man tänker. Så många gånger har jag hört om katter som börjar utveckla 

"problembeteende" vilket jag personligen tror beror på för lite stimuli. 

Stimuli som de får automatiskt om de får gå ute. 

*

Skall bli intressant att följa med Iris utveckling, hon kommer med största sannolikhet

att vara renlärig innekatt till nästa vår. Redan nu har jag "underhållt" henne

mer än jag gjort med de tidigare katterna sammanlagt - känns det som. 

Det här är en fråga som är allt annat än svartvit och som har anhängare på

båda ytterligheterna. Och de flesta någonstans i gråzonen. 

Jag kan bli lite provocerad av de där typerna som håller på och fångar

in frigående katter och för dem till diverse katthem även om det är

tydligt att katterna som går fritt är friska, välmatade och välskötta. 

Det är helt klart en annan sak om katterna skulle fara illa, men vissa personer 

verkar ha tagit som sin mission att fånga in alla katter som de bara ser. 

Det om något förorsakar en stress åt katter, bli fångade av främmande människor och körda

till något ställe som är helt främmande för dem. Katten mår nog sämre av det än att den 

bara skulle ha fått återvända hem i egen takt. 

*

Så det är onekligen lite komplext det här med katter. 

Skulle aldrig själv släppa ut en osteriliserad eller okastrerad katt för att

undvika någon som helst form av vildpopulation av katter. För det är ju

ett problem om vare sig kattföräldrarna eller ungarna har en familj att komma hem till. 

Kom just på att jag glömt en katt. Den första! 

En förtjusande vacker katt som just hade fötts till en sådan där halvvild

kull. Tyvärr fixade den inte alls det här med att bo i möblerade rum. 

Den var rädd, nej...den var skräckslagen. Fattade inget om kattlåda och var

allmänt bara sjövild på ett aggressivt sätt. Efter en kort tid gav jag upp och

katten fick flytta som stallkatt till en bekant. Där trivdes den och var en 

duktig mössjägare, men blev aldrig helt bekväm med människor. 

Vilket för mig in på tanken hur nära katter verkar ha att återgå till en

mer vild version av sig själv. Har katter, jämfört med hundar, närmare

till sitt vilda jag? Har katter med andra ord större kontakt med sina 

ursprungliga instinkter än vad till exempel hundar har? 

Åh, kunde vända och vrida på det här hur länge som helst! 

En intressant och delikat motsättning. 

Men nu skall jag gå och fixa till det sista till den där 

födelsedagsmiddagen till "lillungen". 

Han som nu är närmare 50 än sin födelse. 

Skall påpeka det åt honom! 

Kram Maggi

 

SYREBEROENDE

 

Det kan hända att det här kommer att låta smått knasigt, men jag undrar om man

kan bli beroende av frisk luft, av syre? 

Jag tror det, och jag tror att jag är det! 

Redan under många år så har jag sovit med fönstret öppet nästan året runt. 

Sedan vi i april flyttade ut till stugan har vi knappt stängt ytterdörren. 

Den får stå på vid gavel, endast de senaste dagarna har vi stängt den. Inte för kylan,

för det har ju inte varit kallt, utan för fukten. Men efter ett tag med stängd dörr 

känner jag att jag bara måste gå ut, måste ha dörren öppen ett tag, släppa in syret. 

Och vi har bra ventilation i stugan så det är inte det. Men det är inte fräsch luft. 

Jag kan känna det samma när jag övernattar på hotell, hur bra luftkonditioneringen

är brummar på så vill jag öppna fönstret och få in  s y r e ! 

Det är den där känslan av "oanvänd luft" som är så fantastisk. Det ligger en 

slags mental frihet i att andas frisk luft, gärna hela tiden! 

Jag kan ju inte vara ute hela tiden, men jag vill kunna ha fönster eller dörrar öppna. 

Därför är jag lite...fundersam, är kanske det rätta ordet, inför hösten därhemma. 

Vi kommer inte att kunna öppna vare sig balkongdörrarna eller sjösidans fönster

innan balkongerna är färdiga någongång på vårvintern/våren. 

Och fönstren mot gatan måste jag kattsäkra så de kommer inte heller att 

kunna stå på vid gavel (så mycket vädringsfönster nu ens kan kallas stå på vid gavel? 

Dessutom kommer det bara in lite med byggdamm pepprat syre genom plastfilter. 

Nam! 

Låter ju som ett fånigt litet problem, men faktum är att jag ser inte alls

fram emot en instängd tillvaro - i månader ännu. 

Jag är ju knasigt glad över att vi hade möjligheten att bo på stugan under

en stor del av fasadrenoveringen, och det blir ju så fint...sedan! 

Och vi hade ett riktigt bra avtal med vädergudarna denna sommar.

Men mitt syreberoende börjar nog redan skicka ut små hjärnspöken till mig. 

Hur min sömn kommer att bli urusel när jag inte kommer att kunna knarka

syre åtta timmar om natten. Har jag förresten nämnt att då jag hade en sådan 

där mojäng på armen som kollar hur mycket djupsömn man sover så 

visade den nästan alltid att jag sov över halva tiden av natten djupsömn. 

Och somnade så gott som på direkten när jag lade huvudet på dynan. Det behöver 

jag ingen mackapär till. Jag drar ett djup andetag av syrerik sovrumsluft, drar

täcket över axlarna - och somnar. 

Sådana symptom har mitt syreberoende. 

Kram Maggi

UNDERHÅLLANDE LIVSERFARENHET

Senaste weekend hade vi några vänner på besök. 

Också släktingar råkade befinna sig i grannstugan så det blev middagar

och frukostar, bastubad både här och där. Det blev gitarrklink och allsång

i ljusens sken medan kvällen blev till natt. Och in i natten blev det 

prat och skratt. Berättelser. 

Och lite naivt kanske, men jag insåg att när man träffas så här, gamla

vänner med årtionden av livserfarenheter och berättelser i sina bagage så

finns det så mycket att berätta om. Kvällarna blev så där som det kan bli

om man föreställer sig hur det var förr runt lägerelden. 

Vi tände bara fler ljus på bordet medan kvällen mörknade 

och lät natten krypa till och berättelserna fick ta

de stigar de ville bland bastuvarma kroppar.

Det är ju klart. 

Är man nästan sextio så finns det mer egna berättelser än om man 

är tjugo. Anekdoter, skämt, lustiga saker man varit med om. Den enas historia

ledde till en annans skämt. Det blir nästan som en dans. 

En dans av livserfarenheter. 

Skratt och allvar i en slags symfoni. 

 Efter veckoslutet, tillsammans med vänner, med god mat, skön musik och 

ett alldeles underbart väder kom lågtrycket med regn och tunga vindar. 

Det gick från högsommar till höst på några timmar bara. 

I rabatten blommar skogsastern, den sista blommaren i mina rabatter. 

Den står sig så fint mot den rödbladiga smällspirean. 

En annan sent blommande har också klämt till med några blommor. 

Jag menar klockrankan. Skall försöka komma ihåg till nästa år att köpa 

möjligast stora plantor då på våren så den hinner få till sin blomning lite tidigare 

än i år. Den är sen, men man kan kanske påskynda blomningen lite

genom att punga ut med en liten extra peng på de där 

aningen längre komna plantorna. Det är pengen värd. 

I morgon blir det årets sista kräftskiva hos grannen och sedan börjar jag 

nog luta åt att packa mig hemåt så småningom. Efter lite tänka hit

och funderingar dit (se förra inlägget) så beslutade jag mig för att

ta kattungen hem direkt utan en mellanlandning här på stugan. 

*

Skrattade med kattungens uppfödare att jag nog är mer till och från när 

det gäller den här lurvbabyn än jag varit med något annat djur. 

Knappt så jag varit så här välförberedd ens då mina egna ungar meddelade

om att de var på kommande till världen. Heh! 

Kanske jag blir en (crazy) Cat Lady! 

Vem vet? 

 Kram Maggi

ATT BLI ÄLDRE ÄR EN NÅD

Ibland vet jag inte riktigt när det där hände. Att jag åldrades. Eller att jag bara

plötsligt en dag hör till de snäppet äldre. De i övre medelåldern. Enligt Wikipedia så

är definitionen på medelålder lite flytande, 

men någonstans mellan 45-65 år skall det väl landa på. 

När jag ser tillbaka på mina egna år på jorden så har jag alltid tyckt om att fylla jämnt. 

20 år. För att jag var nog en ganska brådmogen ungdom och gillade att inte längre 

vara tonåring - utan vuxen på riktigt! 

30 år. För att jag kände mig vacker, älskad, glad, mitt i livets ljuva år. Visst fanns där

motgångar också förstås - det finns det hos alla, i allas liv, men de var till för att övervinnas. 

40 år. Skall jag vara ärlig så var det den åldern då jag verkligen "hittade mig själv", blev

bekväm i den jag blivit och den jag var. Härlig tid! 

50 år. Det kom lite plötsligt, det måste medges, men hämtade med en slags förnöjsamhet 

som jag tycker är rätt behaglig. Man kanske inte löser problem med samma frenesi

som när man var trettio, men det finns en trygghet i att det mesta löser sig. På nåt sätt. 

*

Förde min bil på service idag och medan jag satt och väntade på att den skulle få 

sitt lilla beauty-spa i form av oljebyte och nya ögonfransar, jag menar vindrutetorkare, 

så läste jag en artikel om hur nöjda 50+ personer i Europa är över sina liv. 

Och, tadaaa...smått överraskande landade Finland på andra plats. Efter Danmark, men 

det beror bara på att de har sitt hygge...heh! 

 Skall man nu vara petnoga så delar vi andra plats med Österrike och Schweiz.

Sverige kommer strax efter med en tiondel sämre poäng, så skulle säga att 

systerriket Sverige nog är lika bra på att må bra som 50+. 

Hey Sister ❤

Vi vet ju att Finland fått stämpeln "Världens lyckligaste folk" smällt i pannan på oss

vart och vartannat år. Och ingen är mer förvånade över det än finnarna själva. Vi är väl knappast

lyckligare än andra, men vi är kanske mer förnöjda med det som vi har? 

Men om att åldras. 

De flesta av oss har väl vid något skede tänkt att visst är det skrutt att bli äldre.

Men så inser man vad alternativet är, och då blir det genast lite mer okej att åldras. 

*

Däremot har jag lite svårt att förstå varför man strävar efter att hitta på ett knep så 

att vi människor skulle kunna bli allt äldre och äldre. Vill vi verkligen det? 

Vill vi leva över hundra år? Varför? 

Vi kommer oberoende inte att kunna finnas här på jorden för evigt, då kan man väl lika

gärna "dra sitt strå till stacken" och tacka för sig då det är dags utan att försöka 

förlänga sitt varande hur länge som helst. Och nu menar jag inte att man skall neka till

vård om man är sjuk, absolut inte det, utan mer att är det klokt att försöka hitta på preparat

som gör att vi åldras långsammare, att vi på någon slags konstgjord väg föryngrar oss?

Är inte jorden överbefolkad redan som den är nu? Skall vi förvärra den situationen bara

på grund av egoism och någon slags övertro över ens egna viktighet? 

För det kommer väl att bli så att det är de där med ett något utsvällt ego (och plånbok)

som serveras möjlighet att "leva för evigt" - vilket ändå i grund och botten är en chimär. 

Ingen av oss borde kunna välja hur gamla vi blir. 

De som blir riktigt gamla tack vare, eller på grund av, goda gener 

skall få möta en värdig ålderdom, det är helt klart. 

Men är det vettigt att förlänga livet på "konstgjord väg" bara för att människan kan? 

*

Men ja, visst är det en nåd att bli äldre. Tänker bara på mig själv. 

Det finns en hel ålder att upptäcka för oss som nu är 50+ . 

Vi som för det mesta, enligt undersökningen, är nöjda. Vi som är relativt friska, andra

mer andra mindre. Men de flesta av oss börjar väl ändå känna av de levda årtionden i

 någon led eller i de allt gråare hårstråna om inte annat. Men vill vi alla leva till hundra?

Jag tvivlar på att jag vill. 

Att bli äldre är en nåd, men inte en självklarhet. Och skall så förbli. 

Någonstans tror jag på att vi alla har ett visst antal hjärtslag här på jorden. 

Låt oss njuta av dem så länge de varar! 

*

Nä, nu skall den här små-åldrande medelåldersdamen stänga datorn för i kväll. 

I morgon är det tidig väckning och jobbet som kallar. 

Finns nu inget i texten som knyter an till bilden, men häromdagen  

blev jag första gången rejält utskälld av en hjort. Det har jag inte upplevt förr. Oftast

brukar de skutta iväg då våra vägar möts, men nu fick jag mig en utskällning minsann! 

Det var från min sida dock ett hjärtligt möte. 

Kram Maggi