Lilla Iris är min femte katt.
Det var i början på 90-talet som jag skaffade mina första katter.
Två svarta syskon, Molly och Varelsen.
(Varelsen för att hon inte hade någon svans, och såg inte riktigt katt-lik ut).
För att vara ärlig så skaffade jag dem för att hålla ordning på mössen.
Vi bodde ute på landet med ett stall som närmaste - och enda - granne
så det fanns gott om möss och råttor att jaga. De kattungarna kom till
en tillvaro med unge, hund, höns och ankor och ett husbygge.
Säger sig själv att det inte fanns så mycket tid att roa kattungar.
Varelsen flyttade vid något skede till grannen som stallkatt, men dog
som relativt ung. Molly flyttade med oss till huvudstaden och så på nytt
ut på landet. På sin ålders höst flyttade hon till det pensionerade
grannparet som matade henne med räkor och leverpastej.
Inte undra på att hon flydde dit från en yr familj med ungdomar och ungar
som kom och gick hela tiden, renoverade hus och skaffade hundvalp.
Jag hade också flyttat när jag ser tillbaka på de åren. Hahahaha!
Molly levde till 17 år, om jag minns rätt.
Utekatt hela sitt liv. Avled av njursjukdom.
Redan då Molly levde pensionärstillvaro hos grannen
kom kattsyskonen Vilse och Myrra.
(Det är smått komiskt att Iris ser lite ut som en mix av de två
tidigare katterna). De fick också leva hela sina liv som utegående
katter, med en liten parentes på ett år då jag bodde på ett ställe
där det inte var "önskvärt" att släppa ut katter.
Vilse försvann, som så många utegående katter gör. Jag vet
aldrig riktigt vad som hänt. Och det är ju den där jobbiga sidan med sk utekatter.
De kan bli påkörda, uppätna, bortrövade...
Myrra däremot fortsatte leva och avled för några år sedan som
15-åring. Så även utegående katter uppnår hög ålder.
Men det är klart, de utsätts för mycket mer faror än en katt som lever hela
sitt liv inomhus. Men mitt dilemma är att jag har lite svårt att tro att
en katt faktiskt får tillräckligt med livskvalitet genom att bara leva sitt
liv inom fyra väggar. Ingen skulle väl komma på den befängda idén
att ha en "innehund", eller "innehäst"?
Nå, "innehöns" och "innekor" finns det tyvärr, men det är inget någon
tycker att är speciellt okej. Men då det gäller en katt är det önskvärt till och med?
Okej - man KAN inte riktigt jämföra men hela det här med enbart ha innekatter
känns inte okej för mig.
Iris kommer ju att vara en innekatt "i stan" medan hon kommer att få gå
fri och ledig då vi är på stugan. Hade jag inte haft den möjlighet, att kunna
erbjuda en frigående tillvaro under nästan halva året hade jag inte tagit katt.
Att hålla ett självständigt och självgående djur som en katt inlåst
går emot min moral.
*
Många motståndare till utegående katter säger att katter tar fåglar.
Och det gör de säkert, men de tar betydligt fler möss och råttor.
Min kompis som bor i London förstår inte alls det här med att enbart ha
katter som innekatter. London hade varit ett helvete av råttor om inte katter
fick hålla den populationen under kontroll. Också i finska (och svenska)
städer har råttproblemen blivit större om jag förstått rätt.
Att utegående katter skulle minska på fågelpopulitionen är skrattretande.
Under årtionden - århundraden - har det funnits frigående katter och faktum är
att då har fågelpopulationen och arterna varit mer livskraftiga. Det är nog vi människor
som helt själva genom att reducera fåglarnas livsmiljöer minskar på den diversiteten.
Inte våra frigående katter. Vågar nästan påstå att en katt har extremt svårt att ta en frisk fågel.
Det är nog oftare sjuka och gamla fågelindivider som hamnar i deras klor.
Med de där första av mina katter hade jag vare sig tid eller intresse att följa med
vad vare sig katter eller småfåglar sysslademed. Med de senare kattsyskonen var i synnerhet
Myrra en katastrof i fågeljakt. Med fåglarna som vinnare för att förtydliga det hela.
Hon var helt enkelt inte listig nog. Möss fångade hon och hämtade fångsten
till mig för att få sin belöning i form av god kattmatt.
*
Men Iris är en innekatt. Och märker vilken skillnad av "uppmärksamhetsbehov"
hon har jämfört med de tidigare katterna. Okej, de hade också varandra att
leka med, men det där jaktbehovet som ju katter de facto har måste få bli
tillfredsställt för att en katt skall vara mentalt i balans.
Och för att tillfredsställa det för en kattunge och ungkatt tar nog mer tid än
man tänker. Så många gånger har jag hört om katter som börjar utveckla
"problembeteende" vilket jag personligen tror beror på för lite stimuli.
Stimuli som de får automatiskt om de får gå ute.
*
Skall bli intressant att följa med Iris utveckling, hon kommer med största sannolikhet
att vara renlärig innekatt till nästa vår. Redan nu har jag "underhållt" henne
mer än jag gjort med de tidigare katterna sammanlagt - känns det som.
Det här är en fråga som är allt annat än svartvit och som har anhängare på
båda ytterligheterna. Och de flesta någonstans i gråzonen.
Jag kan bli lite provocerad av de där typerna som håller på och fångar
in frigående katter och för dem till diverse katthem även om det är
tydligt att katterna som går fritt är friska, välmatade och välskötta.
Det är helt klart en annan sak om katterna skulle fara illa, men vissa personer
verkar ha tagit som sin mission att fånga in alla katter som de bara ser.
Det om något förorsakar en stress åt katter, bli fångade av främmande människor och körda
till något ställe som är helt främmande för dem. Katten mår nog sämre av det än att den
bara skulle ha fått återvända hem i egen takt.
*
Så det är onekligen lite komplext det här med katter.
Skulle aldrig själv släppa ut en osteriliserad eller okastrerad katt för att
undvika någon som helst form av vildpopulation av katter. För det är ju
ett problem om vare sig kattföräldrarna eller ungarna har en familj att komma hem till.
Kom just på att jag glömt en katt. Den första!
En förtjusande vacker katt som just hade fötts till en sådan där halvvild
kull. Tyvärr fixade den inte alls det här med att bo i möblerade rum.
Den var rädd, nej...den var skräckslagen. Fattade inget om kattlåda och var
allmänt bara sjövild på ett aggressivt sätt. Efter en kort tid gav jag upp och
katten fick flytta som stallkatt till en bekant. Där trivdes den och var en
duktig mössjägare, men blev aldrig helt bekväm med människor.
Vilket för mig in på tanken hur nära katter verkar ha att återgå till en
mer vild version av sig själv. Har katter, jämfört med hundar, närmare
till sitt vilda jag? Har katter med andra ord större kontakt med sina
ursprungliga instinkter än vad till exempel hundar har?
Åh, kunde vända och vrida på det här hur länge som helst!
En intressant och delikat motsättning.
Men nu skall jag gå och fixa till det sista till den där
födelsedagsmiddagen till "lillungen".
Han som nu är närmare 50 än sin födelse.
Skall påpeka det åt honom!
Kram Maggi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar