OM LYCKA...




...sitter i min nedsuttna soffa och tittat förvånat på en yrvaken tå som sticker fram ur min strumpa.
Inte för att det skulle ge mig speciella lyckokänslor precis, men får mig att tänka på det här med konsumtion.

Som ni vet inledde jag ett köpstopp i december, och egentligen vet jag inte riktigt vad jag skall säga om det, annat än att det rullat på ganska oförmärkt.

Mina utslitna hemmastrumpor bara uppmärksammar mig på att det är länge sedan, mycket länge sedan jag, innan det här, faktiskt slitit ut ett klädesplagg.

Just nu minns jag inte ens vad det var jag senast köpte.
En lite märklig tanke.
Tanken på att jag egentligen tänkt så lite på det som jag gjort!

Efter dessa tre månader vet jag.
Jag blir inte lyckligare av att shoppa - och inte olyckligare av att låta bli.

Vilket är en rätt så befriande tanke faktiskt!

Nu har jag ju inte innan heller varit den värsta shopaholicen precis, men det har onekligen funnits i mig det där med att en ny, nygammal, eller gammal "någonting" kunde kännas bra, ge lite lyckokänsla, för stunden.
Ibland mer, ibland mindre, men jo, den har funnits där.
Och med tiden har det börjat störa mig.
Lyckan kan inte finnas där. Inte ens för stunden.
Om man är riktigt ärlig.

Nu, med tre månaders erfarenhet av inte-köpa-något-som-jag-inte-verkligen-behöver är jag aningen förundrad, och lite stolt och glad faktiskt, över hur det känns.

Mitt köpstopp känns egentligen inget alls!
Bara att jag skänker tanken på saker mindre tid. Mycket mindre.
Jag minns inte när jag senast ens skulle ha tänkt på att gå in på en nätbutik.
Varför skulle jag - jag har allt jag behöver.

När jag senast var inne i ett shoppingcenter, för att köpa en linjal och en passare år lillungen, så köpte jag en linjal och en passare åt lillungen, och så gick jag ut till bilen - utan att ens tänka på allt det andra som fanns där, som man kunde, kanske, ha velat ha.

Innan skulle jag förmodligen gått en sväng - när jag nu ändå var där- bara för att kolla.
Ifall där skulle finnas något jag inte ens visste att jag behövde, men som jag nog ändå borde ha.
Vilken tur att jag tog en sväng - liksom.

Det tänket är borta.
Suget. Längtan. Belöningen.

Och plötsligt känns det som om jag hade en hel del mer tid till allt möjligt annat!

Mat och sådant köper jag oftast i närbutiken. Det tar mig fem minuter att ta mig igenom hela butiken - och tro eller ej, jag hittar det jag behöver där.

Så köpstoppet.
Har det gjort mig lyckligare?
Nja...men det har definitivt gett mig mer tid till annat som jag tycker om.
Så på det sättet kanske jo.



Har det gjort mig olycklig?
Nej!

Verkligen inte.
Snarare tvärtom.

Lättad över att inte behöva ha ett behov av obehövliga ting.

Låter lite helyllepräktigt, jag vet, det får ni ta, men det är faktiskt så det känns.

Att köpstoppa.

Har föga med lycka att göra, att shoppa, eller låta bli.

Lyckan finns någon annanstans.

Den nakna sanningen - lika naken som min tå i den utslitna strumpan....;)

HELT ENKELT...




...slut på sportlovet.
Nej, vi har inget speciellt haft för oss. Jag har jobbat, och lillungen åkte på en förkylning, så några utsvävningar i vare sig skidspår eller dito backar blev det inget av detta år.

Så vi styrde kosan mot stugan så fort jag stängt dörren till jobbet.
Packade med tjocka tröjor, sockor, läsbart.
Vattenkanistern och torrskaffning. 
Sommarstugeliv på vintern betyder mer förberedelser, även om man tänker enkelt varande.
Det blir lite motstridigt, jag vet, men värt allt besvär - att leva lite enklare.



När väl skafferiet fyllts med allehanda nödvändigt, när spisen matats med ved för att få upp värmen, när sängarna bäddats med rena lakan och mattorna dammats av plockades pulkorna fram och det bar av ner för backen, över terassen och ut på isen.
Wohooooiiiii....vilken fart!
Det här skall jag försöka komma ihåg i sommar när våra bara fötter klapprar mot de solvarma klipporna och middagen dukas upp därnere på terassen, där intill havet.
Känns långt, långt borta.



Men det här var inte fyskam det heller! I all sin enkelhet, efter att åkt och gått upp igen för backen åtskilliga gånger, smakar en enkel grillkorv gudomligt gott!
Att få sitta där på fårskinnet i snön, kisa för att undvika att röken från elden når ögonen, att vänta på att korven skall bli färdig. Linda in den i lite hushållspapper, klämma senap på och sitta där tillsammans i tystnaden och bara vara - helt enkelt. 
Det är kanske något av det bästa. I all sin enkelhet!

*

Senare på kvällen tog jag och hunden en sväng i skogen.
Skymningen började sakta sänka sig över skogen, krypa in mellan tallarna.
Kölden gjorde att snön började knarra under våra steg.
Skogen var tyst, så tyst. Så mycket tystnad finns nästan inte som i en vinterskog.


Vi rundade ett par uddar och kom längs stranden tillbaka. Havet ligger tyst, stilla och öde.
Bara vidder som tillåter blicken att vandra.
Bara tystnad som låter tankarna renas.
Bara kylig luft som får mig att andas djupare och som får min halsduk full av kristaller.

Natten faller på. Kölden ökar, temperaturen gör snön än mer ljudlig och sträv.

På natten är det fullmåne. Jag ger mig ut.
Ställer mig mitt på klippan och tittar på stjärnorna.
Månskenet gör att det är ljust som på dagen - nästan. Skuggorna är så tydliga. Kontrasten mellan månljus och skugga hårda.
Jag står där och ser över havet. Över isen.
En räv skäller på andra sidan viken. Ljudet bär som om den gled på medar över snön.
Jag stirrar in i den mörka skogen. Vad finns där?
Eller är allt så tyst och stilla som det verkar?



Natten var kall. Riktigt kall. 
Månskensnatt blir till solskensdag.

Ger mig ut. Tårna fryser i för tunna stövlar. Snön knarrar på ett sätt som den bara gör då temperaturen är närmare -20 än -10 grader. Men solen gör sitt. Snabbt blir det lite varmare.



Ser ut över isen, någon har gått där. Spår som inte fanns där i går.
En räv. Hjortar. Harar.

I nattens tystnad, eller tidigt på morgonen, medan vi sov gick de där.



Solen värmer. Lite. 
Talgoxarna kivas om kommande revir. Spillkråkan flyger från stam till stam och knackar.
Korpen ropar.
Plötsligt är det inte längre bara tyst i skogen.
Värmen från solen får tallarna att släppa snön från sina grenar. 
Det siglar sakta ner som pudersnö, eller dimper ner i stora sjok - beroende på.


Därute sker något. Små, små steg på väg mot våren.
Och största av dem är -  naturligtvis - solen.

*

Väl hemkommen inser jag vad min facebook-kompis menade när hon skrev tidigare idag:

"Som kattägare har vi hår i luften".

Det må vara vår i luften därute, men som katt- och hundägare är hår i luften faktiskt en verklig, och lite småjobbig realitet. 

Så det har blivit en eldig tango med dammsugaren på allt annat detta veckoslut.
Caramba - nu får solen gärna lysa i morgon också - för husets katt-och hundhår kommer att lysa med sin frånvaro - ett par dagar i alla fall...

Och...så är årets första kaffekopp ute på trappan avnjuten.

Våren är på gångs!

LJUSFENOMENET...




...ja, nu har ni kanske kollat in mina löpkängor tillräckligt nog - bäst att uppdatera med något lite åt det mer estetiska hållet. Bra idé eller hur?

Ja, ja...jag tänkte väl det...

Solen, ni har väl hört talas om den där stora, stora ljus- och värmeproducerande himlakroppen som jag har ett svagt minne av att jag någon gång sett och känt, men som jag nästan glömt att den verkligen existerar.
Nästan så jag börjat tvivla på att den faktiskt finns, att det inte är med den som med tomten och påskharen.
De finns ju, men ändå inte, och så ser man dem bara under en begränsad tid av året.

Men nu, hörni! Inte bara i en dag utan i hela två dagar, och dessutom i dagar efter varandra, har detta lite märkliga fenomen kallat solen uppenbarat sig för oss stackars varelser som tassat omkring i skymning i månad efter månad.

Som små bergstroll, som tillbringat större delen av sitt liv bakom mossiga stenar i de djupaste av granskogar kisar vi lite förvånat mot ljuset och vet inte riktigt hur vi skall tycka och tänka.
Plötsligt är det så ljust att det faktiskt gör lite ont i ögonen därute.





Fast egentligen inget att undra över. På 25 år (!) har det inte varit så få soltimmar som denna vinter.
Och så lägger man en urusel sommar på det med värmegrader upp mot femtonstrecket (plus då, ändå..) så ja...

...jag är så jävla svältfödd på sol, ljus och värme att jag knappt kan tänka klart!

Inte ens minnet verkar funka som det skall...

...jag har nämligen Ingen Aning om vart i trädgården jag grävde ner mina tulpanlökar.
Att jag grävde ner dem, de vet jag, men var?


Nå, nu behöver jag ju inte riktigt ännu bekymra mig över den saken. Trots solens återkomst så ligger hela trädgården tryggt inbäddad i ett riktigt rejält duntäcke av snö. Inte den minsta lilla bara plätt någonstans faktiskt.

Men jag undrar ändå.
Var gömde jag mina tulpanlökar egentligen?


VAD SKALL MAN SÄGA...




...jajaminsann, jag har dammat av mina joggningskor - igen.

Jag började så smått på sommaren, på sköna skogsvägar, startade från stugans knut och löpte, lunkade, gick, över stock, över sten. Och så. Gillade det sådär. 
Fortsatte smått efter flytten, nu och då - mest då. Om vädret, vinden och humöret samarbetade.
Vilket hände - ibland. Inte ofta, men det hände.

Och nej, jag fick ingen som helst stor tillfredsställelse eller ens den lilla, lilla vibration av vällust av det hela.
Det var bara jobbigt - för det mesta.
Ibland, ibland kunde jag kanske känna ett visst litet flyt, men det var rätt sällan, faktiskt!

Så kom då hösten och jag kunde med gott (?) samvete gömma undan löpskorna djupt in i garderobens mörker.
Jag är ingen löpare...egentligen...väl?

*

Så gick oktober, november, december och jag skänkte inte mina löpskor den minsta lilla tanke. Om jag nu gjorde de, så var det mest en förträngande tanke - sen i vår...kanske.

Men så en dag, i januari, då jag stötte på en gammal kompis, eller ja gammal å gammal, samma årskull är vi ju, så det är lite relativt? Nå, hur som helst så efter att vi stått en stund i snömodd med mer av den varan landande på våra huvuden, smög vi in på ett litet café för en snabbgenomgång av de typ 15 åren då vi inte setts.

När arbeten, karriär, barn och fruar och män, gemensamma vänner avhandlats och vi var inne på den tredje koppen cafe latte så kom vi av någon underlig anledning in på löpning.
Nu är ju kanske jag inte personen som utstrålar löpiver, och inte egentligen han heller.
Jag minns honom som en rätt bekväm person, ingen soffpotatis dock, men inte heller en ivrig idrottare.
Hur i hela fridens dag vi kom in på det här med löpning, är för mig ett mysterium, men dit hamnade vi i alla fall.

Jag mumlade väl något knappt hörbart om mina ytterst minimala försök, men desto mer osade jag om sjuka skenben, trötta fötter, uruselt klimat och hundra andra jättebra orsaker varför jag inte skulle ge mig ut och löpa.

Karln lyssnade på mig och tittade på mina viftande gestikulationer en stund innan han helt lugnt konstaterade att han inte trodde på mig.

- Nähe...? Men jag GILLAR ju inte att löpa!

- Jo, egentligen gör du det, för det gjorde du när du var barn, och det var det mest naturliga och barnsligt roligt!

Hmmmph....vad säger man till sådant? Jo, klart jag gillade att skutta och springa och känna vinden i håret när jag var barn...ung...ja, då någon gång! 

- Dessutom blir jag helt utled på alla världens scheman som man skall löpa efter. Och helst skall man skaffa sig en liten arsenal med alla världens attiraljer som mäter typ allt förutom min menstruationcykel...nä, nä inget för mig, sade jag och tog en njutningsfull klunk av mitt kaffe och antog att min bestämda åsikt skulle satt punkt för vår diskussion.

Men nä...
Karl var av den mer envis sorten.


- Löptränar du nu?

- Skämtar du??? Titta ut! Det vräker ner snö och vägarna är oplogade, och det är kallt och mörkt och...och...och...nej, det gör jag verkligen INTE! Man måste ju vara lindrigt sinnesförvirrad för att hålla på med det. Snälla du!

Och så gjorde han det där som man inte får göra med mig!
Man får inte utmana mina Starkaste Åsikter Och Övertygelser, göra dem små och försvarslösa.
Men det gjorde han.

Han tog mina händer och tittade bestämt på mig och sa;

- Om jag lite också minns rätt så är du en jäkligt envis en? Och att du helst skall ha rätt, och gör en hel del för att bevisa att du har det?

- Jooo, kanske, njaaa.....jooo, krälade jag i hans beslutsamma grepp.

- Strunta i alla tider, alla scheman, alla pulsmätare och allt annat också! Ge det en chans! Ge dig ut och spring, löp, linka, jogga som det känns bra för dig. Och så kan du ju passa på att bevisa att jag har fel.

- Jo, hmmmm...kanske vi får se sen i vår. Hmmm, kanske du har rätt. Jo kanske....humhum...Men alla blir inte löpare!

- Du! Lyssna på mig. Lyssna på barnet i dig! Ge det här en chans! Inte på ett vuxet plan, 
utan så som barnet i dig skulle göra.

- Jaha, och hur tänker du nu?

- Jo, du har en viss nyfikenhet för att ta några springsteg. Inte sant, annars skulle du inte ens försökt dig på det?
Du tycker det är jobbigt, för du har inte gjort det på länge, länge. Och du tror att du behöver en massa rackerier för att få till det? Strunta i det. Ge dig ut. Spring så långt du orkar, gå tills du igen känner en lust att springa, och så håller du på...

- Okej, kanske i vår. Jag lovar testa någon gång. Okej???

Vi dricker lite kaffe igen och glor ut genom caféfönstret där Esplanaden sakta täcks in i ett luddigt snötäcke.

- På våren sen, jag lovar nickar jag så lockarna vippar.

- Nej, nu! säger han och spänner blicken i mig över kaffekoppskanten. Varför vänta?

- Nämen hallå, titta ut, människa! Därför!


- Men gör så här: Testa på det. 100 gånger.
 Ge dig ut och löp en runda 100 gånger.
 Kort eller långt, snabbt eller långsamt, strunt i det, bara du löper större delen av din länk.

- Okeeeeejjj? Jag börjar i mars, nej i april...

- Nej, du börjar nu. I morgon. Och när du ger dig ut i snömodd, i mörker, med blytunga ben och kylig vind så tänk på att värre än så här blir det inte - det blir bara bättre!

Vi drack ur våra kaffen, drog på oss våra jackor, gav varann en kram och hoppades ses igen. Puss på kinden.

*

I bilen på väg hem från stan, på väg ut mot landet medan vindrutetorkarna frenetiskt jobbade på att fösa tung snömodd ur mitt synfält bestämde jag mig.

Värre än så här kan det ju inte bli - det håller jag med om.
Så varför inte testa, ge det en chans.
Om jag inte gillar att löpa efter 100 gånger, då vet jag - då kommer jag aldrig att gilla det.
Och då har jag bevisat att jag hade rätt....;)

Nu är jag uppe i 10 % av målet - och till min fasa, och stora förvåning - kan jag ibland till och med gilla det.

 Lite.


90 gånger kvar.  

I september i år vet jag...då borde jag ha hundra fullt.
Och då kan jag antingen gräva ner löpskorna för gott - eller så inte.

Återstår att se.


Så kan de gå. Utmanad över en kopp kaffe i ett café på Esplanaden en snöig kväll i januari.

Vad säger man?



YESTERDAYS NEWS...




... i återanvändning.

Märkligt, tänker jag när jag står där vid ställningen för frön i matbutiken under värsta fredagsruschen, och vrider, vänder och känner och petar på fröpåsar.
Människor skyndar förbi mig med bestämda steg och en bister min. Här skall det köpas mat till familjen minsann, skriker hela deras väsen ut. Själv står jag där vid fröställningen med famnen full av tulpaner och väger fröpåsarna i min hand.

Så mycket i en sådan liten påse.

Det är länge sedan jag sysslat med sådd.
Det har saknats tid, lust och plats, men framför allt ro.

Inte vet jag om jag nu heller har tid. Eller kanske det bara är frågan om att ta sig tid?
Plats finns. Lust också - och så är det kanske det där med att jag behöver ro.

Något som är så jordnära som det bara kan vara, som en motvikt mot annat i mitt liv?

Dammade av min gamla potmaker och återanvände gårdagens nyheter till små krukor för små frön.

Utanför fönstret låg februariskymningen tät när jag snurrade ihop mina krukor.
Redan tanken på att fylla dessa små potter med mylla, peta ner ett frö eller två gav mig lite av det 
lugn och långsamhet och förutsägbarhet, ja liksom äkta jordnärhet, som jag så längtar efter.

Om jag sedan kan hugga tänderna i en solvarm, egenodlad tomat om någon månad - ja det är liksom bonus :)

Vägen dit får också gärna vara en njutning.
En jordig, långsam, lite äkta väg att vandra.

Från första kronblad till den där solvarma tomaten som stöder sig mot en södervägg.

Dit är vi på väg.
Japp!


*

P.s Till papperskrukorna behövs förutom en potmaker då, dubbla remsor av tidningspapper ca 30 x 9 cm.
Snurra runt övre delen av potmakern, vik in botten (ca 3 cm) , och kläm ihop i den nedre delen och voilá, en kruka har blivit till. 

ALLA HJÄRTANS DAG...




...dags att komma ihåg alla vänner.
Fast jag vet inte, jag tänker ofta på mina vänner, fast det bara är en alldeles vanlig onsdag.
De finns liksom ändå med i mina tankar fast jag inte aktivt tänker på dem. Och ofta händer det ändå att något påminner mig om någon och min tanke traskar iväg till den personen en stund.
Så ni skulle bara veta hur jag tassar runt er i mina tankar!

Jag är så himla tråkig så det inte är sant, men jag är inte mycket för att skicka vändagskort, inte vändagstextmeddelanden heller. Sen är jag dessutom och utöver det föregående så fantastiskt oromantisk lagd att jag har lite svårt att tänka mig köpa något hjärtformat, gulligt och rött till en karl. Sorry, men jag kan tänka mig tusen andra sätt att visa mina känslor på och som känns mer naturliga och för mig mer äkta än att överräcka ett teddyhjärta som den stackars mottagande karln nog inte riktigt vet vad han skall göra av med...

Det är något i det där överkommersiella tjafset som jag inte riktigt klarar av.


Man började visst fira något helgon Valentinus redan i slutet av 400-talet. Så alldeles nytt är det ju inte.
(En historieälskare som jag skulle ju kanske gå i gång på det, men inte sen heller)!
Dessutom har det väl aldrig riktigt blivit klart vem denna Valentinus var, det nästan drällde av Valeninusar med helgonstatus på den tiden, så vem av dem som gjort vad och varför han firas är väl fortfarande lagt i rätt dammigt dunkel.

Sen på medeltiden kom då den här romantiska kopplingen med i bilden.
Helgonet Valentinus firades redan från tidigare den 14 februari.
Sen är det ju så att man ofta vill ha en konkret koppling till det man firar, så man började liksom länka Valentinus med det faktum att fåglarna ofta i februari började söka och hitta sin partner.

Vill du bli min Valentin, liksom, kvitterikvitt ?

*

Sedan Alla Hjärtans Dag börjats firas har den, åtminstone i Finland, tappat sin lite romantiska stämpel och blivit mer just en dag att uppmärksamma sina vänner.

Och det tänker jag inte så mycket på.
Det ju bara så, att varenda en som känner inom sig att den är min vän faktiskt också är det!
Krångligare än så är det inte.
Verklig eller virtuell vän - känn er träffade :)

*

Och nu gäller det att koppla ihop text och bild då...


...*trumvirvel* 
Årets Alla-hjärtans-dags-hjärta går till.......

.....småfåglarna därute som trotsar vinter och snö och ger fan i det och söker sin egen Valentin genom att kvittra sig genom dygnets ljusa timmar.

Aldrig förr har de fått ett Valentinhjärta av mig, så det var minsann på tiden!


MAGISKA DATUM...



(2009)
...ingen årstid är så datumfixerad i min lilla värld som våren.
Första snödroppen, flugan, tussilagon, plusgrader på natten, flyttfåglar, fjärilen...finns hur mycket som helst ju!

Som den mest nyckfulla av alla nyckfulla primadonnor beter hon sig.
Våren.
Ibland varm, lockande, förförande för att nästa stund ändra sig och bli sval, avstötande och svåråtkomlig.
En knepig en. 

Ramlade efter yogalektionen som en säck i soffan och bläddrade bland gamla foton på jakt efter ett alldeles speciellt på en av mina grabbar. När jag hittat det, blev jag kvar och seglade runt en stund.

Så olika vårarna varit!

Snödropparna ovan är (tyvärr) inte alldeles färska. De är från 7 mars 2009.
Inger lite hopp, förväntningar...det är ju rätt snart!

Fast, vid närmare eftertanke kanske den våren var mer av den förförande, varma sorten...


(2010)

2010 i april, närmare sagt femte april låg snön segt kvar. Inte en liten barmarksfläck någonstans!
Fotot av den något sammanbitna grabben är tagen på vägen till vår stuga.
Det var det året då vi inte kom fram med bilen, utan fick traska den sista kilometern genom snö.
Den upptrampade stigen skvallrar om att det blivit några gånger att gå fram och tillbaka för att få allt transporterat till stugan. Jag tror vi fick gå fram och tillbaka mellan stuga och bil kanske fem, sex gånger. Även om bilen bara är en kilometer ifrån blir det i alla fall att gå en 10-12 km innan allt är på plats.
Det förklarar den något uttråkade attityden i grabbens kroppsspråk....
Men Vad Gör Man Inte För En Vår(?)weekend På Stugan?

(förutom att man tar med en pulka nästa gång?)

(2011)

2010 och 2011 var ju riktiga snövintrar. Den 25 april (!) 2011 låg snön ännu i drivor längs vår skogsstig.
En lycklig hundvalp visst inte riktigt vilket som var bäst...smältpölar eller snödrivor. 
Eller båda?


(2012)


I fjol, efter ytterligare en snövinter, släppte istäcket i viken den 6 april.
På morgonen fanns isen ännu där - på eftermiddagen var den borta och havet fritt.
Lite issörja låg kvar vid strandkanten och gäckade en oerfaren hund, vars balanssinne sattes på prov.

Hur blir det i år?

Är årets vår hetlevrad och ivrig, eller sval och svårflörtad?

Och när dyker den första flugan upp, när skymtas den första snödroppen?
När är det plusgrader på natten?
När vaknar man av fågelsång? Och när har solen torkat upp trappan?
När svänger man näsan första gången mot solen, blundar och känner värmen?
När, när, när?

Så många magiska saker att hålla reda på!

Sådan är våren.


???foto???
(2013)

ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN...




...är det fler som tänker som jag.

Under många år har fastan varit en tid för mig då jag medvetet dragit ner på något. Det har varit kött, det har varit TV, det har varit än det ena och än det andra.
Inte så mycket för den kristna sakens skull, utan mer för att det bara känts så...vettigt.

Vardag och fest har kommit så nära varandra att det där med festligt lite tappat sin glans.
Håller ni med?
Man kan trolla fram vilken sagomiddag som helst, när som helst. Om man vill.
Man kan gå och shoppa sig vilken lyxgrej som helst när man vill. Om man vill (och har råd, då...)
Men även vi, som kanske inte tar vårt morgondopp i slanthavet precis, har lite suddat ut gränserna på vardag och fest.
Och för att återfå gränserna, uppskattningen, den barnsliga glädjen och längtan, vi kan ta till fasta.

Man kan fasta på annat än mat. 
Bara ens egen fantasi sätter gränser för vad man kan ha för tema för sin fasteperiod.

Och mina teman har varierat under årens lopp. Men fasta, på något sätt, det har jag hållit på med en tid nu.

Det finns få saker som känns så bra som att avstå, för en tid, från något och sedan till påsk återinföra det i ens liv igen.
Eller så händer det, som det hänt för mig - ibland märker jag att jag egentligen klarar mig bra utan, eller åtminstone med mindre än innan.

Och nu...äntligen, äntligen finns det ett namn på det jag sysslat med:


Man avstår från något under fastetiden. Man kombinerar den urgamla kristna traditionen med ekologi och miljötänkande.
Hur underbart, smart som helst!

Vi kombinerar ju annars också kristna traditioner med mer kommersiella dylika.

Tänk nu...jul. 
Eller varför inte påsk?

Påsken avslutar ju fastan, det känner varenda kotte till.
Vi firar våren, är man kristen har påsken än djupare betydelse.
Man firar att fastan är över.


Många av oss upplever nog påsken som något som strör lite extra lediga dagar i arbetskalendern.
Vadå fasta?

Men testa på det! Jag lovar att ni blir överraskade över hur bra det känns att för en tid avstå från något.
Göra sig uppmärksam på sina egna ingrodda vanor, som kanske inte är så bra, inte för en själv, och kanske inte för naturen, för miljön.

Bara att gå in på hemsidan här och välja vad man vill och delta i EKOFASTAN.


Sex veckor under vilken tid man drar ner på något, eller avstår helt från något.
Det är inte för resten av ditt liv - det är bara sex veckor, men det kan ändra en hel del på din inställning.

Jag lovar - jag har testat förr.

Och man väljer vad man vill. Inga pekpinnar här, inte! 
Det är ju bara du som vet...

Jag är med.
Med vad - det är bara jag som vet.

Och påsken kommer att vara så mycket mer än bara några lediga dagar och vårens återkomst.
Just därför.




NÄR RISK FÖR NATTFROST...

...är över.

Då, då flyttar de här små krabaterna ut.
Än vräker snön ner, och drivorna är meterhöga. 
Tanken på frostfritt känns avlägsen som en vän man inte sett på rysligt länge.
Men ljuset, det bleka ljuset, det första tvekande steget mot frostfritt har tagits av Moder Natur.

Min hungrande själ längtar efter mer, men jag får hålla mig, nöja mig med de små smulor av hopp om vår som strös ut i små, små doser.

I sina mjuka babysängar av torvblock ligger kronärtskockans små barn och sträcker tyst på sig och känner efter.
Vänder sig mot det bleka, tysta ljuset som finns att hitta i februari.


Det finns de frön som är otåligare, som hungrigt söker sig mot varje lux.
De rangliga, omättliga, ivriga.

De vet inte om att de är ett försök. Utsatta för ett test som kan bli bra - eller så inte.
Totalt ovetande är de om att jag lurar dem - det är inte sommar, inte ens vår än, men om de visar sig det minsta samarbetsvilliga får de som belöning en tjuvstart till sina likar.
Om det inte lyckas - ja, då väntar komposten på dem - life is hard...

Totalt utan rädsla för att sluta i komposten innan livet ens riktigt startat är mitt olivträd och mina lager.



Som om de ändå känt av ett litet, litet hot gör de sig till och skjuter ljusgröna nya skott lite här och där.
Blidkar mig. Övertalar mig.
Nyss har de sett hur det kan gå, då man ger upp i vintermörknet.
Muehlenbeckian gav upp. Orkade inte.
Klarade inte av väntan.

Jag kan inte klandra den.




Mårbackadamen.

Hon kämpar på, sträcker sina långa magra armar över hela fönstret. Suckar tyst och fäller några torra blad.

Tröstar henne och berättar om en ny sommar, ny mylla, näring, värme, sol. Allt det som kommer att få henne att grönska, att blomma ut. Om vinden som kommer att smeka hennes sammetsblad, om det sköna sommarregnet.

Hon lyssnar stumt, kanske tvivlar hon på mina ord?
Kanske måste hon överväga om hon skall lita på mig?

Men som svar sköt hon iväg några nya, rangliga, långa skott.
Hon är med!

På vandringen mot våren.

VAR DET BÄTTRE FÖRR...





...?

Nostalgitrippen som utlöstet av att gräva bland gamla foton får mig att fundera på det där som jag trodde att bara generationen, eller generationer före mig tänkt och funderat på.
Var det bättre förr?

Jag hör ju till den åldersgruppen under vars livstid det mesta har hela tiden blivit bättre.
Tills nu känns det som.

Nu tänker jag inte på min lilla värld inom mitt hems väggar - utan den stora där ute.

Å andra sidan, om man ser bakåt i historien - har det någonsin funnits en tid då allt bara blir bättre hela tiden?
Det har altid funnits krig, alltid kriser, alltid något hot.

Förr var kriserna ändå kanske mer konkreta - det gick att förstå dem.
Vem som helst förstod.

Nu känns det annorlunda. Lyssnade på en föreläsning här för en tid sedan om ränteläget i världen.
Euribor, den där räntan som styr så mycket. Den baserar sig ju egentligen inte på något verkligt, inget som skett, inget som hänt, utan på förväntningar, gissningar, analyser. Som görs av personer som gissar, analyserar, förväntar.

Lite märkligt - egentligen!

Än märkligare blir det då ett såpass känt bolag som tex Apple gör sin historias bästa vinst - och ändå får det aktiekursen att sjunka - fär att förväntningarna på resultatet var ÄNNU högre.

Riktigt märkligt - egentligen!

Min banks chefsanalytiker brukar nu och då förgylla min epost med nyhetsbrev om det ekonomiska läget i världen, och han är superduktig på det han gör - tror jag - jag förstår ungefär hälften av vad han skriver om ifall man skall vara ärlig.
Men nu senast skrev han något som till och med jag förstod.

Att framtidens ekonomi i världen måste bygga på långsiktighet. 

Nääää...allvar?

I min lilla värld, inom mitt hems väggar ,skulle typ ingenting fungera varken särkilt bra eller särkilt länge om jag bara tänkte kortsiktigt och glodde mig vindögd på sk kvartalsekonomi.

Långsiktighet är väl en självklarhet?
Eller?

Talade med en kille idag som sitter dagarna i ända i en sådan där stor snöplog som jag var livrädd för när jag var barn.
Han har jobb - mycket jobb - massor med jobb - han jobbar hela tiden. Dygnet runt.
Han skulle inte vilja jobba så mycket. Inte dubbelt mer än vi alla andra.
Men han har liksom inget val - om han vill ha en arbetsplats.

Företaget han jobbar på tycker att vintrar med mycket snö inte är norm för Finland.
Inte ens då vi haft tre vintrar å rad med Riktigt Mycket Snö.
Ingen ny anställs. Redan nu har flera av hans kolleger blivit sjukskrivna av utmattningssyndrom.

Motivationen varför man inte anställer någon till-läggsresurs är att om man sprider ut de dagar då det snöar på hela året, så borde det räcka med den arbetskraft de har!
Det är ju helt absurt - för det snöar ändå rätt sällan under perioden april - september. Inte ens i Finland.

Om en ekonomi baserar sig på antaganden och förväntningar, men vägrar reagera på verkligheter, är det inte lite märkligt?

Och var det kanske bättre förr?
I alla fall?

Jag vet inte, kanske jag också bara baserar min analys på känsla och antaganden - så där som man gör där ute i stora världen....?

VINTAGEVECKA...





...har det varit på facebook och i synnerhet på veckoslutet pluppade det upp den ena profilbilden efter den andra som föreställde personen minst 5 år bakåt i tiden.
Det här verkar vara ett finskt fenomen, men hoppas det sprider sig.
För det är en riktigt rolig grej faktiskt - att se barndomsvänner ladda upp bilder hur de såg ut - och som man minns dem.
Men också färskare vänner - hur de såg ut  - då någon gång.

Man blev riktigt nostalgisk - och många valde att gräva lite djupare i sina fotoalbum, fotolådor och laddade upp mer gamla bilder.

Måste själv också dyka ner i den där lådan vid något skede och skanna in några pärlor från min barndom och ungdom och på så sätt spara dem också på någon annan plats än bara där i låddan.

*

Här är jag då 11 år.
Frisyren har inte ändrats så mycket på 36 år. Eller jo, den har varit både den ena och den andra, men jag är liksom tillbaka till det här...om än kanske inte fullt så spänt...inte alla dagar i alla fall, hehe.

Jag minns inte själva fototillfället - antingen har jag alldeles toksvårt att hålla mig för skratt, eller så var det just det året jag hade tandställning för mina framtänder pekade liksom lite olika vid något skede.
Det var nog det senare. Jag har liksom aldrig haft svårt för att fnissa, skratta, eller asgarva när jag känt för det!

Vem var jag då - 11 år gammal?

Tja...en rätt medelmåtta+ elev i skolan, utan att speciellt mycket anstränga mig, tänka på saken, eller ens bry mig.
Det rullade på bara.
Jag trivdes i skolan - ja, trivdes väl med det mesta. En helt vanlig, rätt sorglös unge.
Inte så att jag inte redan då fått smaka på att livet inte alltid var bara solsken, men det fanns alltid en trygghet som..ja var just det trygg, även om det stormade och regnade omkring en.

Jag älskade att skrinna, kommer jag ihåg. Tog sparkstöttingen till skridskobanan mest hela tiden.
Jag skidade, långa turer, och då fanns det alltid kakao och apelsiner i ryggsäcken. Apelsiner som var färdigt skurna av mamma, men oskalade och om man väntade för länge så frös de och smakade nästan som isglass.

Jag var snabb som en hind. Till och med grabbarna i skolorna vi tävlade mot ogillade att ha mig emot sig i stafetten på 4x100 m. Jag tränade inte speciellt mycket, kanske jag faktiskt var rätt begåvad bara. Fast det tänkte jag inte så mycket på då. Jag bara sprang - för fullt.
Det var sedan i tonåren som jag saktade farten - så killarna Någon Gång skulle få fast mig...*fniss*
(fast det var då det....liksom)

Det här var också innan jag blev hästintresserad och började rida. Det var innan jag nästan hellre hade valt att leva i en spilta 24/7  fram om Ålands skärgård där jag ändå tillbringat de flesta av mina barndoms somrar innan det.
Eller kanske inte ändå. Åland och sommar är min barndom liksom i ett nötskal.
Där, på Åland, har jag sprungit på klippor, fiskat, läst massor av böcker, klappat får, blivit brun som en pepparkaka, läst lite till, kört båt och mekat med båtmotorer, satt hö på störar och blivit ihjälbiten av bromsar.
Levt sommarliv av hela hjärtat.

*

Det var vad som alldeles spontant kom upp ur mina minnens djupa dunkel.
Tänk vad ett litet, slitet gammalt foto väcker till liv?


Skoj med sådant här.
Att damma av gamla bilder ibland.
Testa.

Rekommenderas!

DET SNÖAR PÅ MIN FARSTUKVIST...




...och lyktan har inget ljus - bara en skugga.

Idag har snön vräkt ner - igen.
Jag söker och letar, men hittar inga vårtecken. De är som uppslukade av snön varenda ett.
Jag vet att min själ är alldeles för otålig för dessa breddgrader. Den passar inte in här.

Ändå kan jag stundvis tycka om vintern, men det är bara just det som är problemet, det är bara stundvis.
Sedan tar min längtan överhand. Den bara gör det, som en alkoholists längtan efter sprit, eller den eviga bantarens längtan efter wienerbröd. Jag kan inte komma på något annat som man kunde likna det med.
Det är som ett lockrop från djupet av mitt innersta, som jag inte rår på.


När jag hade skottat klart mina stigar, min parkeringsplats, mina ingångar stannade jag upp och försökte, verkligen försökte hitta det fina i allt detta vita - fortfarande efter tre månader av mörker och snö.

Det är friskt, syrerikt och fräscht. Jo. Det är det.
Det är vackert - det går inte att förneka på något sätt.
En kväll som denna är det vackert! Varenda en gren och uppstickande kvist har en spetsslöja som en brud.
Det är tyst och dämpat - snön tar bort alla vassa ljud.

Jovisst, jovisst.



Och det får vilket köksfönster som helst att se inbjudande, lockande ut.
Nu vet jag också att det där inne, i just det här köket, doftar gudomligt gott, precis nu.
Har projekt Tömma Frysen och i ugnen puttrar en osso bucco. 
Och en riktig vanlig hederlig köttfärslimpa som får åka snålskjuts i samma ugnsvärme. 

När jag skottat klart kan jag gå in till dofterna, tända en brasa och svepa in mig i en filt.
Smyga in fötterna i ett par raggsockor.
Knäppa fram Spotify och välja en violinkonsert. 
Kanske...den här som jag aldrig, aldrig, aldrig tröttnar på...


Och även om jag in i hjärtat tröttnar på vinter, så kan jag ju nog ändå fortfarande se dess skönhet.
Det är bara det , att jag fruktansvärt gärna skulle önska lite avstånd till just detta, just nu.

Vackert, men tack det räcker...

Och jag är inte ensam om mina tankar. De flesta jag talat med - och jag talar väldans mycket i jobbet, är av samma åsikt.
Jag är inte ensam om att känna så här - inte mer än en månad till av detta, det klarar jag inte av!

I mars svänger det - det är min, och många, många andras mantra så här års.

Och har man en själ som hamnat i en annan proveniens än den borde, då är februari inte lätt - inte för någon av oss som känner igen sig.

Och ute...ja, där fortsätter det snöa på min farstukvist.