SKÖN SÖNDAG

Vaknade av att regnet öste ner. Det var väntat i och för sig, men ändå lite nedslående. Hade planerat en fotopromenad med en förening där tanken var att jag skulle dela ut lite fototips främst för mobilfotografering. Det är ju ändå så de allra flesta av oss fotograferar. 

Några whatsapp-meddelanden, som handlade om regnar det för mycket eller inte för att genomföra utfärden, senare satte jag mig i bilen utrustad med gummistövlar och regnrock. Vi fick en skön promenad i ett något ruskigt höstväder som efter ett tag utvecklade sig till riktigt skönt höstväder. Insåg att man aldrig skall ta ett regn för ett nej. 

Efter ett tag höll regnet upp och det blev så där vackert disigt med ett milt sken på alla höstgula löv. 

Vi vandrade runt på ena av mina favorit-utflyktsmål i Helsingfors. Fårholmen och Granholmen intill Gammelstadsviken. Alltid lika fint där. 

Det har varit en fantastiskt fin höst. I veckan lär det ändra. Eller ja, det kanske fortfarande är lika fantastiskt fint, men kylan lär komma. Har ett gäng blommor som inte är så förtjusta i frost som skall flyttas in och så ett gäng lökar som skall i jorden då det blir kyligare. Och så skall jag minsann hinna en sväng till stugan ännu innan vintern. Den varma hösten har lite ruckat på min årsklocka. Jag fattar liksom inte att det redan är medlet av oktober. Borde vara bra mycket ruskigare väder nu...

Nästa vecka fyller lillungen år. Och jag minns att då jag väntade honom hade jag redan ett bra tag gått i både vinterstövlar och använt handskar. 

Vinterstövlarna har jag inte ens plockat fram i år. Knappt så jag använder strumpor ens! Och handskar...

Ja, de hade jag på mig - låt mig se - vårvintern 2019? Då jag var i Kuusamo och det var -30 grader. Men förra vintern. Jag tvivlar på att jag ens använde de en endaste gång...

Vi har haft den varmaste september någonsin. Måntro oktober också slår sitt eget rekord? 

Jag börjar sakna snö. Och kyla. Inte för dem i sig, men för att de är tecken på 

att allt är som det skall vara. På nåt sätt. 

ÖPPNA LANDSKAP

Jag bär nog alltid inom mig en längtan att "bara dra" som jag skrev om i mitt förra inlägg, men också en längtan till öppna vyer, att kunna se långt. Stundvis är längtan till dessa starkare än ibland. 

Här i veckan hade jag en sådan där förfärlig saknad efter öppna landskap, säkert påverkad av min längtan att resa iväg någonstans. Ge mig av. 

En bekant till mig tipsade redan i somras om ett naturskyddsområde i östra Helsingfors som jag faktiskt aldrig besökt förr! 

Här finns en låååång sandstrand som säkert är alldeles proppfull på sommaren av soldyrkare och ystra barnfamiljer och eftersom jag är mer lagd åt det meditativa hållet då jag tar mig ut i naturen så har platsen blivit obesökt tills nu. 

Den här gången kunde jag inte gå ner till sandstranden i och med att jag hade hunden med mig. Hundar är inte så välkomna dit. Helt förståeligt. 

 

Men till all tur går det en trevlig stig runt hela udden så strand och öppna vyer får man även om man med hund måste undvika just simstranden. Kallvik är en sandås som formades under istiden för mer än 10 000 år sedan. Egentligen finns här två olika naturskyddsråden. Stranden och så sandåsen med sin tallskog. 

På området finns kvar en del sommarvillor från förra seklets början. Då var detta rena rama landsbygden, förstås. Innan andra världskriget tog man sig ut hit till villan med ångbåt från Helsingfors centrum. Idag tar man metron. 

Området här på Kallvik var bland de första som började ta emot sommargäster i och med att Helsingfors började växa som stad. Redan i medlet av 1800-talet flyttade stadsbor ut "till landet" och hyrde då ofta ett torp av någon fiskare. Man säger att bland de som hyrde sig ett torp här ute fanns en viss Alexis Stenvall. Han som senare blev känd som Aleksis Kivi. 

mer om Kivi

Den 10 oktober firas Aleksis Kivi dagen som också är den finska litteraturens dag. 

Här är det inte många steg för att ta sig ett morgondopp i havet. 

Under den mest populära sommarvilla-perioden, i början av 1900-talet, kunde man på våren av ångbåtsbolagen hyra en egen ångbåt så man fick sitt bohag transporterat från stan till villan. Och så på hösten tillbaka. 

Att ångbåtstrafiken i Helsingfors skärgård så abrupt tog slut efter andra världskriget berodde på att största delen av ångbåtarna som trafikerade måste upplåtas till Sovjetunionen som krigsskadestånd.

Lämnar stranden och går också en sväng längs åsen. Det finns stigar och spångar hit och dit att välja mellan. En vardag är det glest med andra människor. När jag närmar mig parkeringen kommer en gråhårig herre susande med sin cykel, han saktar in vid mig och undrar om jag vet var caféet finns någonstans.

- Ingen aning, svarar jag. Jag är här för första gången! 

- Jag med, hojtar han till svar. Och jag har ändå bott i Helsingfors i hela mitt liv! 

Så kan det gå. Det kan finnas små pärlor till ställen nästan rakt framför näsan på en. Dröjer bara ett tag innan man upptäcker dem! 

LUXIG TRETTONDAG

Varje vinter, så här i trettondagstider så bjuder Helsingfors stad möjligheten för konstnärer att 

göra konstverk av olika sorters ljus. Vi hoppade också i bilen, åkte in till centrum och gick

denna några kilometer långa rutten längs vilken LUX-konstverken var utspridda. 

Hmmm...säger jag. 

Det var massor, mängder och ännu mer människor i farten. Som ett 

lämmeltåg gick alla fram. Till endel av konstverken blev det kö, alltså

en kö som stod still. Men även i övrigt kändes det som att gå hela turen i en långsamt

ringlande kö. Man kunde inte ta ett normalt steg, för då steg man garanterad någon

på hälen. Och det är som känt inte skönt för någon, så det 

gällde att undvika det. 

Konstverken då? Njaaaah....nu låter jag tråkig, men det var

absolut inget som föll mig i smaken. Med undantag av ugglan 

som det finns en bild på här ovan, den var ju fin! 

Men det övriga? I Kaisaniemiparken hade man hängt mängder med

ihoptotade ljuslyktor som i ärlighetens namn såg ut som om 

jag hade städat i skrubbar och garage - överlämnad rubbet

till en dagisgrupp som sedan pysslade på.

Ledsen men konst...njah...?

Fann mig istället rikta min kamera mot stadens "vanliga" ljus

i vinternatten. Det var finare - i mitt tycke. 

"Ljusshowen" i form av strålkastare mot himlen var lugnt sagt

sparsmakade - knappt så man såg eller reagerade på dem. 

Ja, ja....var det jag som skulle inleda det nya året med att vara 

mer positiv och berömma mer? 

Men vädret var fint. Och ugglan! 

Edit:

Nu måste jag ju erkänna att jag skriver mot bättre vetande

och när jag (i efterskott) läser på lite så blir jag informerad

om att konstverket med de olika lyktorna faktiskt är gjorda av barn.

(Och förmodligen av material som samlats ihop från föräldrars 

skrubbar och garage...*fniss*). 

Så egentligen

visade jag här bara min egen okunskap 

om saker jag skriver om.

Men det kanske var roligt att tillverka lyktorna? 

Vad vet jag? 

SOMMARSTAD

- 1 AUGUSTI 2019 -

Allas 'Allas'

 

Undrar om inte det här är den finaste plats i stan man kan 

distansjobba ifrån? 

Den är nog galet hög den där benji-hopp-kranen.
 Blir fortfarande yr av tanken att min grabb hoppade därifrån.

Större delen av mitt vuxna liv har jag, så fort jag haft någon dag ledig, 

siktat och riktat mig mot naturen, ut till skog, till skärgård. 

Ett större projekt där skogen spelar en stor roll börjar så småningom vara

på den bättre sidan. Mer redan gjort än kvar att göra. Och även om det varit ett 

synnerligen intressant och givande projekt så känns det ändå skönt att slutet hägrar.

Om ändå på lite håll, men ja...hägrar. Om jag kisar. Heh.

Men som motvikt till skogen känns det härligt att ta kameran med till stan.

Skall nog göra det lite oftare i framtiden. På bilder försvinner stadens nojs och oljud.

För mig är fotografernade en meditativ syssla och därför känner jag att det är enklare 

att få till den känslan ute i naturen. Att vistas i naturen är ju meditativt i sig.

Så lite överraskande att jag kunde uppleva nästan samma känsla då jag 

gick längs gator och torg i stan med kameran i högsta hugg. 

Kanske skogen får vila ett tag?

MJÖLÖ

- 25 JULI 2019 -

Helt klart är det så att jag gillar vissa uppdrag mer än andra.

Att bekanta mig med, besöka och fota Helsingfors skärgård hör till de

jag gillar snäppet mer. 

Först ut är Mjölö, i ytterskärgården. 

Redan på 1600-talet var ön ett landmärke för sjöfarare, fiskare har haft ön som

bas. Under ryska tiden på 1800-talet fick ön sina första fasta bosättare och i samband med

utvisningen av Sveaborg befästes ön och stängdes för allmänheten. 

Precis som på Skanslandet, som också är en ö i Helsingfors skärgård som hört till

Försvarsmakten har naturen fått leva sitt eget liv och här finns också runt 30

växter som räknas som utrotningshotade. Så för en botaniker är ön säkert intressant.

Och för den historie-intresserade också förstås. Ön har bland annat upplevt Krimkrigets fasor och 

efter inbördeskriget 1918 fungerat som fångläger för de röda. Fram till 2011 har man på Mjölö

utbildat beväringar men då lade Försvarsmakten ner sin verksamhet på ön och hyrde ut

ön. Det har varit möjligt att besöka ön i ett par år nu och planeringen av hur man kunde utöka

turism- och friluftsaktiviteterna pågår. 

Nu känns ön faktiskt lite övergiven, större delen av ön är planterad granskog. Säkert 

planterad för både insynsskydd och vindskydd, kan jag tänka mig. Det syns och 

märks att tidens tand fått göra sitt på byggnader och så.

Vilket är visuellt charmigt tycker jag! 

Med samma båt som jag åkte ut till ön var det många som verkade åka ut till 

ön för att bada bastu och simma. Kanske campa på ön? Ön har flere bastur som kan hyras och vissa

dagar är bastun varm och kan besökas gratis. Intill finns riktigt fina sandstränder.

Och en golfbana...för den hugade.

Det finns också två restauranger på ön.

Officersklubben nära hamnen, men mysig ute-terass eller i den gamla

lunchmatsalen som ligger ett stycke längs promenadstigen som tar en runt ön.

Kanske smarrigaste strömmingsbiffarna åt jag där! Nam! 

Så här på högsommaren kör färjan (Suomen Saaristokuljetus Oy) nästan

skytteltrafik, men kolla tidtabellen och boka gärna returbiljetten på 

förhand, så inte risken finns att man blir strandsatt på Mjölö på kvällen. 

Fast å andra sidan - sommarnätterna är ju ljusa och ljumma - eller hur?  

*

#hemester#helsingfors#mjölö#isosaari#helsinki#staycation#urbanskärgård

#vitkindadegäss#historia#1918

EN DAG PÅ STAN

- 24 JULI 2019 -

Det är sällan jag tar mig in till centrum av Helsingfors. Alldeles för sällan tänker jag då jag väl är där. 

Men nu hade jag en fotouppdrag där så jag hade ju faktiskt kameran med ändå, så jag lekte lite

turist bland alla andra turister. 

Salutorget är ju (ö)känt för sina aggressiva måsar som kommer och knycker allt

ätbart direkt från handen, så man försöker på alla sätt få bukt på det. 

Det finns nät över torgstånden, vajande silhuetter av rovfåglar och hade

inte någon riggat upp en uppstoppad berguv för att skrämma de arma måsarna. 

Kanske fungerar det? 

För jag fick i alla fall äta min glass ifred för måsar. 

Lite onödigt mycket turister var där dock som trängdes....heh.

*

#salutorget#helsingfors#hantverk#domkyrkan#benjihopp#allasseapool

#berguv#hemester

GREPPA PENSELN IGEN...

För mig har hemmet alltid varit en plats som skall kännas - just hemma. 

Tryggt, vackert och stämningsfullt. 

Design och antikviteter har aldrig varit väsentligt. För mig har hemmet alltid

varit som min alldeles egna teaterscen där jag har makt och möjlighet att ändra efter 

hur det känns just då. Utan djupare meningar eller mål.

Bara en lust att skapa just en stämning. 

*

Det här är vår TV-vägg. Eller gubbens då - jag avskyr TV:n som pesten. 

En ful svart ram som tar mängder av mental plats. 

Just på bilden är den ju nedmonterad redan, men jag antar att ni inte

har större problem att föreställa er den...Näh, gissade det! 

Sedan kan ju ingen ha undgått det här med tavelväggar och jag har väl varit 

lite så där sugen på en själv. Främst för att jag ju har det där med fotografering som

hobby och då kunde man ju ha egna små utställningar här hemma. Typ.

Nu är bara blomknoppen här mitt eget foto, till vänster en litografi över Sveaborg.

Har hängt med i 40 år, så snudd på antikvitet - hahahah...

Och så hade jag i ett svagt ögonblick köpt en Helsingfors-karta, mest på

skoj åt gubben, som jobbar som Helsingfors-guide. Lite fånig, jag vet. 

Nå, där hamnade den nu i alla fall på väggen. Och fick ju en

lite koppling till Sveaborgs-tavlan där. 

Knoppen, rosorna och den lilla tavlan längst ner till höger

(mer om den i nästa inlägg) får stå för det mer feminina. 

Fast på ett lite dovt sätt. Som jag vill omge mig med. 

Just nu.

Och så blir den där eländiga TV:n som en tavla bland andra. 

Tänker jag något optimistiskt framtvingat. 

Och eftersom jag kanske inte ändå är helt ensam om att vara sitt livs scenograf 

så vill jag passa på att tipsa på en riktigt toppenprodukt! 

(som tidigare - inget samarbete - men vill berätta när jag hittar nåt som funkar)

Och det är en väggfärg som jag hittade i Biltema. 

Ni vet den där butiken som har allt möjligt som tydligen attraherar män mest. 

Jag skulle knappast gått in där om jag inte lovat hämta en grej åt min bror och tappat

bort mig mellan alla hyllor och fick syn på små (1 dl) burkar med olika färgnyanser i. 

Små testburkar helt enkelt. Jag köpte hem några, mest för att kolla mörkheten på olika grå

i de rum jag tänkt måla. 

Men så när jag väl kluddat lite på väggen så insåg jag att det här är så Min Färg.

Helmatt med en sammetsyta, nästan som kalkfärg, och en färg som täcker på en gång.

Alltså är den galet dryg. Jag målade ett helt rum med en liten hink. Och det blev kvar...

Och priset! 13,90 € för 2,5 liter (= den hink jag avsåg ovan).

Och ytan är bara så fin! 

Precis så matt jag vill ha, men med en skön lyster. 

Som kalkfärg, men jämnare. 

HÄR

Finns dessutom i andra färger. 

Till mig som memo: 

(Till den här väggen använde jag nyansen Granite och 

till sovrummet Silky Grey .) 

Har kommit på att bloggen är bästa stället att skriva upp sådant här på. 

Men mer om sovrummet en annan dag. 

STRÖMMINGSMARKNAD....

Tänker att det är rysligt många människor ändå som har någon form av

minne och förankring till strömmingsmarknaden på Salutorget i Helsingfors.

Jag menar, den har ju pågått sedan 1743 och med det det äldsta traditionsevenmanget

i Helsingfors. Nu har ju jag, och väldans få andra, minnen från samtliga marknader, 

men under mina årtionden på jorden så har det ju blivit en och annan marknad.

Jag minns varma sköna, soliga höstdagar men också gånger då

det varit så kallt att jag och min förstfödda som ännu då satt i sittvagn var

så nedisade så vi aldrig trodde vi skulle tina upp igen.

 

Även om jag, som o-turist, kan bli lite störd på all turisttjafs som säljs så 

tycker jag renskinn på sitt sätt passar här - även om fiskinlägg från skärgården och renskinn från Lappland inte direkt korrelerar så där geografiskt så har de ändå lite samma känsla.

Och numera är ju strömmingsmarknaden ändå mest känsla.

För de flesta.

I tiderna hade Strömmingsmarknaden en speciell betydelse främst för prissättningen av fisk.

Ännu in på 1800-talet bestämdes priset på salt fisk i hela landet just här på

marknaden vid torget i Helsingfors. 

Då, i begynnelsen, på 1700-talet började man bygga Sveaborgs fästning,

 som ligger helt intill och staden Helsingfors växte, både i folkmängd och betydelse. 

Fisk och andra skärgårdsvaror var efterfrågade då - och kanhända nu också.

Det är ju i år inte bara så att Finland fyller runda hundra utan också 150 år

sedan vårt lands värsta nödår. 

Naturen luggade detta folk riktigt rejält då med extremt sen vår och tidig frost på 

hösten som fick skörden att misslyckas totalt.

Även i år har naturen inte varit helt samarbetsvillig, på många ställen ser man ännu

åkrar som är oskördade trots att det brukar vara vid skolstarten i augusti som

man ser skördetröskorna skurra runt på åkrarna. 

Kall vår, mycket regn, kall sommar, mera regn...

Ingen framgångsaga för odlare, nej.

Nu behöver vi kappast uppleva en vinter i nöd.

Tack och lov för det! Det hade inte varit riktigt bekvämt.

Det som jag först nu läst om är det faktum att man 

kanhända hade kunnat varit bättre på att samla in svamp och bär.

Så där i teorin låter det ju vettigt, men man skall ändå komma ihåg att på

många områden bestod 2/3 av näringsintaget av det man fick in på

odling, dvs säd - bröd, gröt...och svamp inte var 

riktigt "in" som föda. 

Samlarsamhället hade blivit odlarsamhället.

Och i och för sig, ett samlarsamhälle skulle aldrig ha kunnat förse lika 

många människor med mat som motsvarande odlarsamhälle kunde.

De år det gick som i Strömsö. Men som man vet nu.

Det går inte alltid som i Strömsö! 

Skogarna var tomjagade på bland annat älg och hur märkligt 

det än kan låta så var vinterfiske inget man riktigt behärskade i inlandet.

Just det att man i kustregionerna hade en större tyngdvikt på fiske, och behärskade det bättre, 

än på odling gjorde att "vi" här längs kusten klarade nödåren snäppet bättre än inlands.

Det tänkte jag på idag när jag gick på Strömmingsmarknaden i Helsingfors.

Hur enkelt vi idag räcker över en tia för en liter svamp och en ask med bär.

Med tanke på vad vi vet om vår historia, vad vi lärt oss, vad vi insett

är det fantastiskt att vi går här 274 år senare - i (nästan) samma ärenden.

Hade varit intressant att kunna transforma sig till de första strömmingsmarknaderna.

Same, same but different...

Numera dock i ett så stort överflöd - av allt - som ingen av de före oss 

ens kunnat föreställa sig. 

På sitt sätt ger det perspektiv för en liten människa.

En sådan som jag.

EN FÖDIS-GÅVA...

Ett tag redan har vi, i familjen, roat oss åt att ge upplevelser istället för saker till gåva vid

fördelsedagar och jular och så. 

Förra hösten fyllde ju lillungen myndigt och då fick han ett fallskärmshopp som

present. Nu var hans födelsedag så sent på hösten, så hoppet flyttades över till denna

säsong. Sedan hann det av olika orsaker bli sensommar innan det blev av att boka en

lämplig hopptid. Och då började vädergudarna motarbeta oss.

Flera gånger blev hopptiden annullerad i sista stund på grund av

väder och vind. 

Och sedan blev det att boka ny tid igen.

Men i morse sken solen och vinden var lämplig för ett hopp

 - även om oroväckande moln tornade upp sig i horisonten.

I princip kan vem som helst hoppa ett tandemhopp.

Man får några instruktioner om hur man skall göra, vad som sker när och 

vilka tecken man skall veta.

I korta drag; 

I  planet kopplas man med sin hoppsele fast i hoppmästaren.

Vid tummen-upp-tecken från piloten sätter man sig vid den öppna

dörren och liksom "hänger utanför" planet fastspänd via selen, 

det är alltid hoppmästaren som bestämmer när man hoppar och 

som också tar avstampet från planet.

Efter instruktionslektionen bär det av till det väntande flygplanet. 

Kommandot kom snabbt, tre minuter till start.

De som bestämmer håller hela tiden koll på väder och vind.

Nu var det läge att starta.

Min största fara var att hamna under någon nerdumpande hoppare.

Jag skulle hålla mig undan, på lämpligt håll satte jag mig och vänta.

För ja, så var det bara att vänta. På att grabben skulle komma ner.

För ner skulle han ju komma. Det var klart.

Och så var de uppe i luften då.

Någonstans vid tre eller fyra kilometers höjd sker hoppet ut i luften.

Däruppe är det,sommartid i alla fall, ca 20 grader kallare än nere på marken, så 

även om det är riktigt varmt och skönt på marken, så är det rejält kyligt däruppe.

Någonstans här försvann flygplanet in i molnen och jag tappade ögonkontakten.

Någonstans ovan, eller inne i, molnen skedde själva uthoppet.

Efter det är det fritt fall i knappa minuten. Under den tiden hinner 

fallhastigheten stiga till över 200 km i timmen...

...så det går undan! 

Vid 1500 meter så löser hoppmästaren ut fallskärmen och så är det väl "bara" att 

njuta av vyerna. 

Med en lindrigt sagt väl tilltagen höjdskräck är det här kanhända

inte det som ligger högst på min bucket-list...

In för landning.

Under vägen ner har man också möjligheten att få känna

på hur det är att styra en fallskärm. 

Inför landning lyfter man upp benen, för som "passagerare" 

landar man "med rumpan före". Förmodligen minskar detta 

landningsättet en hel del stukade vrister och så.

Och så slutligen, tillbaka på Moder Jord, hel och lycklig och en erfarenhet rikare! 

Nästa gäng som skulle hoppa fick tyvärr höra att både vinden och molnigheten hade

tilltagit så det blev inga fler hopp förrän framåt eftermiddagen.

Eller som en av personalen uttryckte det, dock lite beklagande över vinden:

- Men det är så mycket bättre att vara på marken och längta till luften, än att vara i

luften och längta till marken.

Bra point! 

*

Och jag tänker...

...en upplevelsegåva är inte alltid bara något mottagaren har glädje av.

Givaren hade i detta fall synnerligen fina stunder bakom kameran.

*

P.s

Vi anlitade

skyxperience

om någon kände att det där skulle ju vara skoj.