EN PROMENAD PÅ ASPLÖVSBÄDD OCH FILMTIPS

 Mitt arbete är sådant att om ett par veckor startar en rusch som pågår till halva januari. 

Arbetsuppgifterna har dessvärre inget att göra med julen, det bara råkar sammanfalla. 

Känner mig väldigt privilegierad som till viss mån kan rucka på mina arbetstider. 

Lite med devisen "gör när du vill, bara det blir gjort i tid". 

I de allra flesta fall jobbar jag helt vanliga 8-16 dagar, för det passar mig som gillar

rutiner, men ibland kan det hända att jag ruckar på mina tider och hur mycket jag jobbar

vilka dagar. I veckan valde jag att lite rubba på när jag jobbade.

Orsaken till det var att jag ville närvara på flera webinar 

(jo, de lever kvar efter corona-åren, tack och lov!) 

och då blev det mer jobb vissa dagar så jag valde att ha en ledig förmiddag

istället och ge mig själv en skogspromenad en alldeles vanlig vardags-dag. 

Jag vet också att det är veckor med mycket arbete på kommande så bara det 

att hinna ut en vardag i dagsljus känns härligt lyxigt! 

Nåväl. Det är skönt att gå längs i övrigt mycket populära naturstigar, 

en småmulen torsdagsförmiddag när det inte är så många andra på stigarna.

Det blir liksom mer av en naturupplevelse med mindre mängd andra, 

än vad det blir en solig och varm söndagseftermiddag när "alla" är där. 

Nu mötte jag bara en manlig konditions-pensionär. Ni vet de där som stavar sig fram

med gångstavarna med en sådan frenesi att man gärna håller rejält till höger

för att inte stavarnas piggar skall genomborra tårna på en om man kommer för nära. 

Diskbordspsykologen i mig misstänker att de personer kanske har något inom sig som måste

ut via de ilskna stegen och den nästan aggressiva framfarten. 

Å andra sidan bygger han nog upp en bättre kondis än vad jag gör med min makliga,

lite drömska promenad som jag brukar kalla "lufta kameran promenad". 

Men det såg nog inte speciellt njutningsfullt ut, hans framfart. 

Men vad vet jag? Egentligen. 

På håll hörde jag hur någon rastade sin hund i hundrastgården. 

Men såg varken hund eller ägare.

 Lade också märke till en cyklist som frenetiskt trampade fram

längs en annan stig, han såg mer ut att vara sen får ett 

möte än att han skulle cyklat i det tempot för att bygga upp sin kondis. 

Det var de jag mötte i skogen, i övrigt var jag ensam.

Oj nej, höll på att glömma det bästa! 

Jag träffade ännu på en som var ute med sina hundar. En jovialisk man som sakta 

kom vandrande med sina redan något ålderstigna cockerspanielar. 

Alla tre såg lite luggslitna ut, på ett sådant där skönt avslappat och fryntligt sätt. 

Han fick mig att tänka på en underbar film som jag såg för ett tag sedan: 

"Tryffeljägarna från Piemonte". 

Gräv fram den på någon plattform. Duka fram lite prima ost, några salta kex och 

häll upp ett glas gott vin. Eller en kopp te om du föredrar det. 

Tänd en brasa - om du har - annars duger levande ljus som substitut

alldeles utmärkt och njut av en härlig filmstund. 

Och ha ett riktigt skönt veckoslut, ni alla därute i stugorna! 

PIRON PÄRON PUFF

 Det är länge sedan jag använt någon av mina kokböcker. 

För att vara ärlig så har jag de flesta kokböcker kvar enbart för att de är så snygga. 

De flesta recept letar jag upp på nätet. Så har det blivit. 

Men någon gång har det hänt att jag inte hittat ett recept som jag gillat

när jag på nytt letat efter det. Kanske för att det finns så många varianter på just den maträtten

och jag kom ju inte ihåg vilken som var den där jättegoda som jag testade. 

Men har man en alldeles egen liten blogg så strösslar man hit av sina favoritrecept

och med lite större möjlighet hittar just Det Speciellt Goda receptet bland miljoner

nästan lika goda recept. 

Fick några inhemska päron här för en tid sedan och eftersom de kanske inte

var så himla goda som sådana så något måste hittas på att göras av dem. 

Vi är rätt så dåliga på både bakverk och efterrätter i vår familj men lite marmelad på 

ett kex tillsammans med god ost är nog något som sjunker ner. 

Det här receptet var riktigt, riktigt gott. Och lättlagad. 

PÄRONMARMELAD

1 kg päron

3 dl syltsocker

3 tsk vaniljsocker

1 tsk bortlade kardemummakärnor

1/2 dl citronsaft

Skala och dela päronen i lämpliga

 (små) bitar

Blanda i de övriga ingredienserna och låt koka

på svag värme ca 15 minuter, eller tills päronbitarna mjuknat. 

Slå upp på heta, rena syltburkar och förvara svalt. 

 Det är något med kombinationen päron och kardemumma som blir så 

himla gott till en stark ost. 

HEMMA HOS MIG

Nämnde visst här för ett tag sedan att jag skulle ta er på en rundtur i närområdet, och idag efter jobbet men innan regnet kände jag att det nog var läge för det. Höstfärgerna försvinner med rasande fart och kvällsmörkret kryper allt snabbare inpå. 

Men här bor jag nu. Intill en sjö, med utsikt över sjön, vilket jag njuter av varje morgon jag stiger upp och längs med dagen. Har arbetsrummet ut mot sjön och det är så skönt då man behöver få ta en paus och tänka efter lite, att bara kunna glo ut över vattnet. 

Det finns några riktigt flitiga personer här med rejält gröna fingrar så det finns både fina perennrabatten och buskar. Odlingslådor som man får odla i, en tennisplan och eget gym. Och hittade idag en sådan där frisbee-golf-korg, så det kan man också träna på. Ett antal uteplatser som man kan grilla på eller bara sitta och chilla. Fast jag har nog denna sommar mest nöjt mig med balkongen, jag älskar vår balkong! Och eftersom det nu blir att leka trädgård på stugan så är jag helt nöjd med att njuta av andras skapelser. 

Det om något låter som en stadsbo - inte sant? Hahhahaa....

Men att bo här är ändå som att bo lite på landet. Inte bara sjön och utsikten, utan alla djur som här rör sig. Och så den där strandbastun. Den är alltså alldeles intill vattnet och man kan direkt bara kliva från bastun ut på terrassen och hoppa i plurret. Bastun ligger i branten ner mot sjön nästan nedanför vår lägenhet och det doftar så gott när någon börjar elda i den på eftermiddagen. Det är en sommarbastu, men är i bruk ännu under oktober månad. 

Ett stycke ifrån finns en annan bastu, i samband med klubbhuset. Intill den bastun finns ytterligare en brygga därifrån man kan ta sig ett dopp när man vill. 

Där finns också båten som man får låna om man vill ta sig en tur ut på sjön. Man får inte köra med motor på sjön. vilket är skönt så det mesta "oljud" som kommer från sjön är sångsvanarna som trumpetar. 

Ångrar inte en dag att det blev lägenhet för oss. Njuter så! 

 

FÖRSTA FROSTEN

I söndags kom vi äntligen iväg, min väninna och jag, till Torronsuo nationalpark för att lufta våra kameror.  Vi startade tidigt för att en solig söndag brukar snabbt fylla den ganska lilla parkeringen vid Torronsuo. Torronsuo ligger en timmes körtid från Helsingfors, och är faktiskt Finlands djupaste kärr, och söndra Finlands största. 

Dessvärre var vi nog lite sent ute då vi hade hoppats på att få fota fina höstfärger. Det mesta var redan åt det mer bruna hållet. 

Natten hade varit rätt kall och även en bra stund in på förmiddagen låg frosten kvar på gamla löv och på spångarna av trä. Det gör dem synnerligen hala. Var riktigt glad över mina halkskydd som jag hade dragit över gummistövlarna. Halt var det också på vägen för jag trodde en stund att jag fått punktering eller något annat fel på bilen då den krängde till lite nu och då. Efter ett tag kopplade min morgontrötta hjärna upp såpass att jag insåg att det var halka på vägen och bilen försökte bara göra sitt jobb genom att "ta över" styrningen så jag skulle hållas på vägen. 

Läste idag en intressant artikel gällande vad som pågår uppe i stratosfären. Eftersom jag inte kan ett hum om sådant, men tycker det är spännande att läsa så kan jag inte annat än referera till att artikeln finns på Forecas hemsida (på finska). Men det som händer där uppe är att stratosfären uppvärms tidigare på hösten än den brukar. Vanligtvis sker det närmare nyår och då ofta med den följd att det blir vinter på riktigt. Dvs kallt. Förståsigpåarna är inte helt säkra på om det är lika klart att så sker också nu då uppvärmningen startat så mycket tidigare, men om...så skall vi få riktigt kallt inom bara någon vecka. 

Uppvärmningen får nämligen till stånd polarströmmar som kastar isande kalla vindar omkring sig med hälsningar från självaste Nordpolen. 

Så där mycket förenklat sagt. 

Vilket faktiskt fick mig att ta och boka tid till däckbyte här så småningom. Nu när uppmaningen att jobba hemifrån inte längre är gällande så måste en ju ta sig i alla fall nu och då till kontoret. Med långa tänder för att vara ärlig. Jag hör till dem som gärna hade distansarbetat heltid också framöver och inte blivit påtvingad närvaro på kontoret. Jag uppskattar att få jobba i lugn och ro, vilket inte helt förverkligas på kontoret med ett gäng mycket pratglada kolleger.

Inget personligt, men ibland kan det bli för mycket tjatter bara. 

Sitter vid mitt soffhörn och hör hur vinden tilltar i styrka därute. Nu åker nog de sista löven ner från träden och det blir att börja vänta in gråhösten - som också kan vara vacker på sitt dämpade vis. 

LJUVA MORGONSTUND

I morse när jag steg upp för att faktiskt inleda min sista arbetsdag innan lite h ö s t s e m e s t e r så såg det ut såhär utanför mitt hemmakontor. Det var en regnfront på kommande in över sjön och solen hade precis klättrat över trädtopparna bakom och lyste upp stranden mittemot. Blev så mycket färg på en gång att jag nästan satte kaffet i halsen. Hur fin kan en morgonkaffestund bli? 

Och i allt detta blir det att vara ledig i en dryg vecka! Så välkommet. 

Har en hel del att ta itu med här hemma. Även om vi har det mesta på plats så att det fungerar som ett hem, så är det ändå en hel del som söker sin plats - eller sitt existensberättigande. Som jag kanske nämnt så är lägenheten i helt annan stil och tidsepok än något annat jag bott i sedan barn faktiskt, så det blir att tänka till och uppväga vad skall stanna och vad skall ges ett nytt hem någon annanstans. 

Har ju lite snusat på det här med att ha mindre grejer, någon slags minimalistiska tankar har ju bosatt sig i min hjärna, och jag märker att jag pyntar till av bara farten. Och jag vet inte om jag är den personen längre? Inte med det sortens pynt jag hade innan. Den här lägenheten har en egen stil. En stil som jag inte riktigt än är du med. Inte alls på det sättet att jag inte skulle tycka om lägenheten. Jag älskar den! 

Och jag älskar att bo i lägenhet! I alla fall i det här bolaget. Som att bo i en liten by, fast i stan! Bara jag har tid skall jag ta er på en tur utomhus. Men inomhus känner jag att mycket av de möbler jag haft innan inte riktigt passar. Jag har ju bott i gamla hus, eller wannabegamla hus och då har mina gamla kantstötta möbler passat in så bra - med någon modern möbel som en twist eller krydda. 

Men nu känns det tvärtom, som om lägenheten ropade efter mer moderna grejer och de där gamla kantstötta bara skulle få bli kvar som en twist eller krydda. Och så är det det här med gardiner...

Men det tar vi en annan gång. Gardiner är svårt! 

To be or not to be. 

 

RESANS MÅL

Ja, jag vet, jag hänger ju ohjälpligt efter i att uppdatera bloggen. Är ju hemkommen från vår roundtrip sedan ett bra tag och tillbaka på jobb och semestern är slut, men det har bara varit så mycket annat att bloggen har definitivt inte hängt med i samma rytm som livet. Men det är nu så ibland. Rätt ofta faktiskt. 

Lite fler bilder från resan hittar du här: 

Instagram

Men vi hade som sagt inte så många mål för resan. För egen del lyckades jag boka in en natt i ett gömsle intill ryska gränsen där man kan få se varg, björn, men också den så skygga järven. Jag har ju varit där innan några gånger, men ville gärna erbjuda upplevelsen åt lillungen också. Att sitta i ett fotogömsle en natt där ute i ödemarken, och bara tala viskande - om man måste - för att inte skrämma iväg de vilda djuren är oerhört rogivande. Just då kan det vara lite spänning i form av att man inte vet om det skall komma djur alls, man sitter som i en naturfilm som sänds online. Men efteråt kan man, när man sitter i trafikljuset en stökig vardag med mycket på to-do-listan, plocka fram känslan, tystnaden, väntan från natten vid myren och bara längta tillbaka. 

Jag lyckades fota både björn och varg - och järv. 

Och där jag satt i skymningen och fotade björn så insåg jag att om jag fokuserar på tuvullen framför björnen så blir det en bild bara och enbart för bloggen. Så den bilden är specifikt knäppt för er, från ett ruckel vid en myr ute i absoluta ingenstans. 

SKÖN SÖNDAG

Vaknade av att regnet öste ner. Det var väntat i och för sig, men ändå lite nedslående. Hade planerat en fotopromenad med en förening där tanken var att jag skulle dela ut lite fototips främst för mobilfotografering. Det är ju ändå så de allra flesta av oss fotograferar. 

Några whatsapp-meddelanden, som handlade om regnar det för mycket eller inte för att genomföra utfärden, senare satte jag mig i bilen utrustad med gummistövlar och regnrock. Vi fick en skön promenad i ett något ruskigt höstväder som efter ett tag utvecklade sig till riktigt skönt höstväder. Insåg att man aldrig skall ta ett regn för ett nej. 

Efter ett tag höll regnet upp och det blev så där vackert disigt med ett milt sken på alla höstgula löv. 

Vi vandrade runt på ena av mina favorit-utflyktsmål i Helsingfors. Fårholmen och Granholmen intill Gammelstadsviken. Alltid lika fint där. 

Det har varit en fantastiskt fin höst. I veckan lär det ändra. Eller ja, det kanske fortfarande är lika fantastiskt fint, men kylan lär komma. Har ett gäng blommor som inte är så förtjusta i frost som skall flyttas in och så ett gäng lökar som skall i jorden då det blir kyligare. Och så skall jag minsann hinna en sväng till stugan ännu innan vintern. Den varma hösten har lite ruckat på min årsklocka. Jag fattar liksom inte att det redan är medlet av oktober. Borde vara bra mycket ruskigare väder nu...

Nästa vecka fyller lillungen år. Och jag minns att då jag väntade honom hade jag redan ett bra tag gått i både vinterstövlar och använt handskar. 

Vinterstövlarna har jag inte ens plockat fram i år. Knappt så jag använder strumpor ens! Och handskar...

Ja, de hade jag på mig - låt mig se - vårvintern 2019? Då jag var i Kuusamo och det var -30 grader. Men förra vintern. Jag tvivlar på att jag ens använde de en endaste gång...

Vi har haft den varmaste september någonsin. Måntro oktober också slår sitt eget rekord? 

Jag börjar sakna snö. Och kyla. Inte för dem i sig, men för att de är tecken på 

att allt är som det skall vara. På nåt sätt. 

EN ENSAM MAN

 Det vanliga är att jag börjar ett inlägg med en bild. Den kommer liksom överst, först. Jag är ju ändå främst en fotograf. Och oftast är det bilden som får mig att skriva, berätta. Sällan eller aldrig tvärtom. 

Jag åkte, som jag nämnde, ett par dagar lite på måfå runt i området kring Saimen, men några ställen hade jag prickat in att jag vill besöka. En av dem har jag velat besöka redan rätt länge.

Alldeles intill den ryska gränsen finns en liten park, en skogsglänta, som bär på en alldeles fascinerande livshistoria och en alldeles trollbindande värld att stiga in i. 

Men först lite historia. År 1944 föds det i Parikkala en gosse, den yngsta i en syskonskara av fyra. Pojken växer upp till en känslig person som inte alltid kanske helt blir förstådd av sin omgivning. På den tiden var det nog andra värderingar som gällde i de Karelska skogarna och som 16-åring började Veijo, som pojken hette, arbeta på kartongfabriken i Simpele. "Riktigt arbete" värderades högt och han kom att bli kvar på fabriken ända till sin pensionering. Veijo blev något av en enstöring som aldrig reste någonvart. Han jobbade på fabriken och på fritiden var han en ivrig idrottare. Men på 1970-talet kom han i kontakt med yoga. Möjligen som någon slags motvikt till jobbet på fabriken, och ett sätt att få utlopp för sin konstnärlighet, började han göra skulpturer i betong. Det var hans tystlåtna sätt att kommunicera. 

Den överlägset mest imponerande och berörande delen i parken är, i mitt tycke, de 255 yogi-statyerna som alla är en slags egenporträtt och en "hyllning till det kroppen en gång var". Där har de stått i skogen och fått mossa på sig. Och de är så otroligt vackra! Ruffa, härliga - och känsliga. Allt på samma gång! 

Jag blev helt betagen. Föreställ dig att gå längs stigen, in under granarnas låga grenar och möta de här, förstenade i sina yoga-asanas. 

Veijo Rönkkönen fick aldrig någon utbildning, inte inom konst och inte annars heller. Han har själv sagt, då det gäller hans konstnärliga produktion att då man kommer på hur man skall göra en sak, då är det svårt att sluta. Jag tror vi kan vara eniga om att det var tur att han inte kunde sluta! 

Veijo var vad man på finska kallar en ITE-konstnär, där ITE står för Itse-Tehty-Elämä. Lite som ett Gör-Det-Själv-Liv. Jag tror man på svenska talar om outsiderkonst, eller folkkonst - där man är självlärd konstnär och ofrivilligt (eller frivilligt) ligger utanför de sk "konstnärliga kretsarna" och saknar målsättning om kommersiell framgång med sin konst. 

År 2007 fick Veijo ändå en utmärkelse i form av ett pris givet av kulturministeriet i Finland för sitt livsverk. Blott tre år senare, som 66-årig, avlider han i en sjukdomsattack. 

Men hans skulpturer lever kvar. Vackrare än någonsin! 

INSJÖFINLAND

Ja, det blev ju så att längtan efter att bara åka iväg för en stund blev för stark, sagt och gjort. Fick vissa saker som skulle fixas på veckoslutet fixade i förväg, så plötsligt var det bara att åka iväg. Dock hade jag bara från lördag morgon till söndag eftermiddag tid på mig, så att åka längre vägar var inte möjligt den här gången. Men från huvudstadsregionen sett är vackra insjöfinland bara några timmar bort. 

Så ditåt styrde jag bilen. Vädret varierade från strålande höstsolsken till lite disigt regntungt gråväder. Inte så stor skillnad, jag älskar ju hösten - oberoende av väder! Den här gången hade jag inte något egentligt mål (eller mening) med på färden. Mest bara ett behov av att komma bort en stund. Jag vet inte hur det är med er andra, men när jag har mycket på gångs så behöver jag få byta miljö för att riktigt ladda upp mig. 

Och så är det ju det här med insjöfinland. Det är ju så vackert där. Hela Saimen-området med sjöar vart än man ser är alltid lika fint att snurra runt.  

För mig bildar Finland liksom olika själs-landskap, som olika delar av mig känner mig hemma i. Det är knepigt att förklara det där. Finland är ju så mycket natur. Men just det att naturen ändå är så lika, skog - träd - berg - vatten, men ändå till sin utstrålning annorlunda talar till mig på olika sätt beroende på var i Finland jag rör mig. Skärgården längs Finska viken är ju mitt främsta själlandskap för att det är där jag är mest, men samtidigt är det något med dessa åsar från istiden och alla dessa tusental insjöar som berör något inom mig. Att simma i havet eller att simma i en insjö, det är helt olika upplevelse! Havet blir liksom aldrig riktigt av med sin "hårdhet" och en insjö - även om den kan vara stor som Saimen-området - har ändå kvar sin "mjukhet". 

För mig är det in i landet där det där mytiska och mystiska som finns i våra berättelser från historisk tid bor. Det är här den finska folksjälen växt upp och frodats. Längs kusten finns, enligt mig, inte samma mystik. Här har sedan alltid kommit och gått olika folk, medan det längre in i landet har varit mer "äkt-finskt". Lite knepigt att förklara vad jag menar. Det är mer en känsla jag får. 

Kan precis förstå de stora konstnärerna som under nationalromantikens gulddagar fann sina motiv här snarare än längs kusten. 

Numera får man kanske lite leta efter de där stämningarna. Inne i städer och byar är det ju precis lika oberoende i vilken stad eller by man besöker i Finland. Samma ABC-bensinstation finns längs infarterna. Samma Prisma och Citymarket på alla ställen. Samma andra stora butikskedjor överallt. Jag försöker blunda för denna konsumtions-monokultur och koncentrera mig på allt det andra istället. Valde också att övernatta ett stycke utanför bocentrum. Hittade ett billigt hotellrum på en nedlagd skola, ett före detta internat. Lyxigt med egen lägenhet för mindre än hälften av vad ett hotellrum inne i stan skulle kostat. Och när jag vaknade av gässens tjatter och drog från gardinerna var detta vad jag såg. 

OLIDLIG RES-KLÅDA

 Som introvert har jag ju inga som helst problem med att inte fysiskt ränna runt och träffa folk, så på det sättet har det här med Corona inte påverkat mig speciellt mycket. 

Jag trivs också alldeles ypperligt med att jobba på distans. Och på grund av personer i riskgruppen som jag har i släkten vill jag också hålla möjligast mycket avstånd till ja....lite allt och alla. 

Men jag börjar sakna att bara sätta mig i bilen och styra iväg någonstans dit näsan pekar. Bara dra. 

Det har varit ett alldeles underbart höstväder och jag längtar mig sönder ut i naturen, men när man bor som jag i huvudstadsregionen så är alla de nära utflyktsmålen alldeles smockfulla av människor nu och jag vill inte ständigt ha människor omkring mig - inte i skogen. Och det har inget med coronapandemin att göra. Jag vill helst redan då jag parkerar bilen uppleva att jag är ensam på platsen. Och det är helt solklart att det händer inte alla tiders varmaste (och vackraste) septemberveckoslut i en region med 1,3 miljoner invånare. Då dessutom många under vårens och sommarens corona-tider upptäckt detta med friluftsliv och det härliga med att vara ute i naturen. Jag passar detta veckoslut. Jobbar på en text som egentligen borde varit klar förra veckan, men som kunde skjutas upp. Solen är varm. Höstlöven dansar. Gubben eldar bastu. Allt är fridfullt och skönt.

Men min själ blir orolig och rastlös. Längtar ut. Längtar bort. Bara för ett par dagar. Bortbort! På riktigt bort! 

Det är precis ett år sedan jag senast åkt iväg någonstans som inte är till stugan. Eller matbutiken...typ.  Och det börjar gnaga som en sten i skon. Jag har en sådan packa-bilen-och-bara-dra-iväg-klåda att det inte är sant!  

Jag tror jag måste bota den på något vis. På något sätt måste jag få lindring! Jag kanske bara måste dra iväg. Bara en liten sväng...Utan att träffa nån, bara jag och naturen. 

Få andras fritt. I djupa andetag. 

RENSKILJNING

Har varit hemma i någon vecka redan, så bilderna är inte direkt dagsfärska, 

men aktuella så till vida att renskiljningen har precis kommit igång i Lappland. 

När den här bilden togs var det ännu barmark, men nu har redan ett 

snötäcke lagt sig över vidderna. Jag hade precis lämnat området

då den första snön föll där. 

Har som känt, svårt att lämna de små vägarna ifred. Står det 

dessutom att vägen är i dåligt skick och att man kör in på den 

på egen risk - då är det kört för mig. Jag bara måste

få se vart en sådan väg far. Det är inte för ro skull jag 

kör fyrhjulsdrift. 

Broarna blev...nåh, lite slitna, även om jag i 

ärlighetens namn inte tyckte att själva vägen var 

i så speciellt dåligt skick. Vägen till stugan är ofta i 

samma skick och det är normalt årstidsfenomen. 

Kryper sakta den smala vägen fram och beundrar vyerna, dvs skogen 

som känns "vild och vacker". Plötsligt kommer jag till ett renskiljningsgärde.

På hösten, just från oktober och fram till årsskiftet, samlas renarna här 

ihop till renskiljning, eller rarkning. 

Renskiljning av Johan Turi 1910

Den exakta tidpunkten beror på vädret - som så mycket annat här uppe i norr. 

Det är först då det blir kallare som renarna börjar röra på sig och renskiljningen

kan inledas.  

Vid renskiljningen separerar man renarna från en sammanblandad hjord och de 

räknas in till de olika ägarna, så kallade sita. 

Renarna vaccineras och omärkta kalvar märks i öronen. 

Efter renskiljningen flyttar renarna till sina respektive vinterbetesområden. 

Vid själva renskiljningen använder man ett antal sammanhängande hagar. 

Renarna drivs från större hagar till allt mindre och till slut till renskiljningens kärna.

 Det som sker innan själva renskiljningen är sarvslakten. Sarven är ren-tjuren ifall 

det finns andra förutom jag som inte visste det. Som boende i Finland, även

om finska inte är mitt modersmål, så har jag bättre koll på de finska 

benämningarna gällande just detta. 

Men sarv är altså en pojk-ren. 

Att man väljer att slakta sarvarna just i september och innan brunsten är att 

de väger mest då. När parningstiden är förbi så har de stackars "pöjkarna" 

förlorat i stort sett allt kroppsfett och muskelmassan likaså. 

Som sarv är det inte speciellt bra att hamna någonstans där i medelklassen. 

Det är nämligen så att de sarvar som bär det bästa anlag sparas slakten. Men också

de som inte väger så mycket (än) sliper bli renskav i något fjällhotell. 

Lagom är alltså inte alls bäst - om man är en ren, vill säga. 

Innan själva renskiljningen, sker alltså sarvslakten. 

Vi själva renskiljningen slaktas även de kalvar och vajor (tjej-renar) som 

ser ut att inte kunna klara vintern. 

Då jag stannade till vid det öde renskiljnings-gärdet hängde fångslinorna

än slaka och tystnaden var kompakt. Blundade och försökte föreställa mig 

mullret av klövar och ljudet av bröl då hundratal renar drivs in i dessa  gärden. 

Men idag är här tyst. Så tyst det någonsin kan bli. 

TANKA HÖST-TANKAR

I år har jag verkligen fått tanka höstfärger så det förslår! 

I Lappland lär det redan kommit snö på sina ställen, medan höstglöden

är som allra finast här i söder. 

Vandrade i timmar i skogen, bara hunden och jag . 

Hittade väl inte överdrivet mycket svamp, men det var skönt att bara

gå där i sina egna tankar. 

Stängde stugan för vintern.

Kan hända att det blir ett besök ännu, men på 

något sätt kändes det nu att min "skogskvot" var fylld. 

Först veckor i Lappland och sedan en lång-weekend på stugan. 

Mitt projekt, som just handlar om skog, blev också klart så det kändes 

skönt att sätta punkt på fler plan. 

Många känner säkert den där känslan när man rott i land ett

projket, det är en skön lättnad men samtidigt tomt på något 

märkligt sätt. 

Tankarna irrade sig till kommande projekt, smakade på funderingarna och 

idéerna som kom och gick medan fötterna tog mig sakta framåt i skogen. 

Skrev i stugboken att det var överraskande mycket mösspripplor inne i stugan, 

nästan lika mycket som det brukar vara efter en hel vinter. Ändå har jag inte något ätbart 

framme där som borde locka dem. Väntar de en kall vinter när de 

redan nu söker sig inomhus? Talgoxarna knackade på fönstret och 

uppmärksammade mig på att det kunde vara dags för lite solrosfrön.

Hösten är som finast nu, men vintern står nog där och flåsar en i nacken.