DET GAMLA GOLVURET

Det var först när jag kom hem med min bukett solrosor och placerade 

dem på bordet där intill det gamla golvuret och blicken råkade

fastna på det lilla runda fönstret på golvurets mage som jag 

såg att det ju precis liknade en solros.

I butiken hade jag tvekat om jag skall köpa hem solrosor redan nu. 

Är lite fånig när det gäller säsongs-blommor och det känns inte riktigt

som solros-tider än. Men dagen var blåsig, kall, nästan kylig, så buketten

landade trots allt hemma hos mig. 

Är inte över mig förtjust i gula blommor, men på något

vis kände jag att jag behövde denna lysande, varma blomma hemma just nu. 

Jag kände mig frusen, och lite dämpad i själen. 

Lite ledsen faktiskt, fast helt utan en klar orsak. 

Melankolisk. 

Det är något med nyhetsflödet som trycker ner mig just nu. 

Rasismen som ploppar upp på politisk hög nivå. 

Och även om jag är en nyhetsknarkare och ser fram emot 

en nyhetshöst med den nya regeringen - frågan är ju hur länge den kommer

att hålla ihop - så är det något som känns så in i vassen olustigt. 

Klimatångesten får också ett grepp om mig när det brinner på 

så många ställen i sydeuropa. Och dessa heta dagar i det området. 

Jag var i Grekland någongång i medlet av 80-talet. Då var det

vindstilla och 42 °C i skuggan. Alla öbor sade att de aldrig upplevt 

något sådant! Det blev inte ens svalare till natten. 

Så här skall det inte vara sade de äldre. 

Nej, det skall ju inte det...

Ibland lyckas jag glömma Ukraina för en stund. Och det gör

mig också beklämd och nedstämd. 

Inte så att jag vanligtvis går och tänker på kriget dygnet runt, men nu

har det känts som om jag liksom sopat undan det för att det har blivit

en "normalitet" som inte lika starkt är med i nyhetsflödet. 

Och det känns fel. Ett krig i Europa är inte, och får inte bli en slags norm. 

Som inte heller rasism. Det får inte bli en norm. 

Klimatförändringen får inte heller bli en norm. 

Men ju mer vi utsätts för nyheter av det slaget - och det bör vi ju göra för

att vara upplysta - desto mer finns det samtidigt en risk att allt det där

normaliseras och det bidrar till att jag känner mig lite nere och modfälld. 

Läste idag en rapport om att Golfströmmen kanske kan komma att kollapsa

betydligt tidigare än man hittills trott. Och att man vet att den kommer att göra det, 

kollapsa. Visst, tidningarna skruvar alltid till för att få snaskiga klickrubriker, men ändå. 

Sätter mig på balkongen en stund efter arbetsdagen, det är svalt och skönt. 

Läser en stund, men känner en dåsighet komma smygande och jag lägger

bort boken och lutar mig bakåt och blundar. Tankarna kommer oinbjudna till mig.

Tänk den dagen när allt liksom tippat över och man vet att man inget kan längre göra. 

För att motverka klimatkrisen. Motverka rasismen.

När de allt mer radikala åsikterna börjar kännas rationella för att när man 

inte längre kan rädda jorden och mänskligheten - då blir det kvar att försöka

rädda sig själv. Och hur blir vi då som människor?

Ja, ja...sådana tankar i onsdagskvällen. Från det där soffhörnet intill det gamla

golvuret. Det som stannat för länge sedan. För att ingen orkar bry sig att dra upp det. 

För det orkar ändå bara gå en liten stund...

SOMMARREGN

 

Första arbetsveckan efter semestern avbockad och jag sätter mig 

på balkongen, plockar upp min bok och häller ett glas vin åt mig. 

Längs med dagen har det regnat små regnskurar, åskan mullrat på håll. 

Ibland har vinden hämtat in, via den öppna balkongdörren, en doft av

sommarregn till mitt arbetsrum. Då har jag tagit en paus i arbetet och gått

ut på balkongen bara för att dofta. Dofta på regnet. 

Insåg att regn doftar olika på sommaren än annars, men också olika

beroende när under sommaren det regnar. Och också hur mycket det regnar. 

Ett försommarregn doftar allra intensivast, nästan bedövande gott! 

Ju längre sommaren lider desto mildare blir doften, och regnar det längre stunder 

är det som om regnet urlakar alla dofter, tar dem med sig i sina porlande små bäckar. 

Gömmer doften i jorden. 

På sensommaren blir doften mustigare och tyngre. 

Då finns där med en hint av förruttnelse som bara förstärks ju längre mot höst vi går. 

Smuttar på vinet, och tar upp min bok, men precis då jag börjat läsa kommer nästa

regnskur och jag blundar bara för att njuta fullt ut av ljudet av regn, av doften förstås, 

men också av vindens sus i björken. 

Lutar huvudet bakåt och låter boken ligga i min famn. 

Ögonlocken känns skönt tunga. Kanske slumrar jag till en stund för jag vaknar

av att solen åter värmer mitt ansikte. Sjön ligger stilla, bara en lätt krusning 

dansar över vattenytan. 

Ser på min bok, den öppna sidan är full av björkfrön. 

Det finns också björkfrön i det kalla kaffet från en kvarglömd kaffekopp. Också ett frö

har hittat till mitt vinglas. Doppar fingret lätt och får det uppfiskat. 

Tänker på att det är kanske, för mig, det allra första tecknet på att högsommar snart

övergår till sensommar. Inte är vi riktigt där än, men det närmar sig. 

Är det bara för att sommaren är så viktig för oss som vi namnger denna årstid med

minst tre olika benämningar. 

Försommar, högsommar och sensommar. 

Och så har vi brittsommar förstås. Även om just den inte infinner sig riktigt alla år. 

*

Nej, så mycket har sommarregnet kylt ner luften att det nog nu är läge att gå

in efter ett par sockor att dra på fötterna, och en tröja över axlarna. 

Hör åskan igen mullra, den är närmare nu. 

Och regnet doftar. Doftar högsommar. 

LIVET ÄR SOM EN CYKELTUR

 

Häromdagen snarvlade jag med min son om egentligen ingenting speciellt, 

han hade ringt mig för några små vardagliga problem. Inte ens problem i 

ordets egentliga bemärkelse, mer sådant som man förr eller senare snubblar över i 

livet när man bott i eget hushåll ett tag. 

Men så sade han så fint att han uppskattar i mig - som mamma - att jag är på

det sättet skön att ha att göra med (tack för det...;)) att jag sällan fastnar i

själva problemet utan alltid börjar leta på en lösning på det. 

Man reder ut det efter bästa förmåga och så går man vidare igen. 

Det var lite överraskande. 

Har aldrig tänkt på det, men det kan faktiskt hända att det är just sådan jag är. 

Problem och motgångar kan inte bara fås att försvinna, men man 

kan försöka se hur man skall se till att det blir så "lite skada som möjligt". Typ. 

Och problem och motgångar kommer nog ingen undan i livet. Men att 

bli och älta sig i det redan skedda har sällan rett ut några problem alls. 

Nu är det ju inte så att jag önskar problem och utmaningar år människor, men 

ibland tänker jag att lagom mängd motgångar får en nog att bli lite tuffare, 

och att en livsväg utan motiga uppförsbackar sällan bjuder på njutningen av en riktigt 

skön nedförsbacke då det går fort och snabbt och vinden är ljummen, 

och det är bara av njuta av färden. Då man är medveten om att livet ler. 

Efter den där jobbiga uppförsbacken. 

Sällan vill man nu på livets cykeltur ha ständiga upp- och nerförsbackar heller. 

Emellanåt kan det kännas helt skönt att liksom färdas som en holländare. 

Så där att i skön lunk få trampa framåt längs plana vägar och utan större ansträngning

ta sig framåt i livet. Att de perioder kan måhända upplevas lite slöa, tråkiga och monotona men 

är de transportsträckor ändå är på sitt sätt som ett träningspass - energigivande utan att matta ut. 

Ger en skön känsla i kroppen, men inga sjuka muskler dagen därpå. 

Känner att jag i min livsvandring är just nu inne i en sådan där cykeltur då

det är mest plant och ganska skönt, lagom på alla sätt. 

Lite händelsefattigt kanske, men behagligt. 

Med åldern - och de där livets små uppförsbackar - så uppskattar man kanske

ännu mer dessa stunder av jämna vägsträckningar då livscykeln liksom bara flyter fram,

endast någon liten tramp behövs nu och då för att allt skall rulla vidare. 

Tids nog lär det komma en uppförsbacke igen, ett nytt problem att ta itu med och 

försöka lösa. För livet är som en cykeltur. Det är inte jämnt jämt. 

Men just nu trampar jag på flack mark, händer inte så mycket, 

och just nu njuter jag av det. 

Även om det inte blir så intressanta berättelser att berätta av det. 

DET VILAR ETT LUGN

Det finns en kravlöshet över mina semesterdagar som är så 

dominerande att jag undrar om jag alls upplevt något liknande sedan jag själv var barn? 

Inte för att jag kan påstå att mina semestrar varit på något sätt stressiga innan, men 

nu vilar det ett alldeles speciell loj-het över mina dagar. 

Första gången på evigheter, känns det som, finns det inget som ger ens ett litet 

dåligt samvete om att man borde vara någon annanstans, och göra något. 

Vi har inga projekt. 

(Jo, takfilten skall bytas i sommar, men det är inte vi som gör, det

kommer fackfolk och fixar det). 

Men i övrigt är det väldigt loja dagar. 

Förmodligen därför jag också känner att jag inte har något att skriva om. 

Håglösa dagar i ett pärlband är underbara att uppleva - mindre exotiska att läsa om. 

Börjar mina dagar på samma sätt. Kokar kaffe, sätter mig på verandan, läser nyheter på 

datorn och glor ut över havet. 

Stundvis kan jag tröttna på nyheterna och märker att jag allt oftare klickar in mig på 

en sida på vår största tidning där man skriver om vilka nyheter som var nyheter 

för femtio år sedan. Då var jag sju år och hade mitt alldeles första sommarlov. 

Märker att, oj....där finns ju personer jag minns. Ministrar, popstjärnor, skådespelare, 

händelser...Jag minns ett halvsekel bakåt i tiden...

Oj! 

Nu i dagarna - men för femtio år sedan alltså - var det väldigt mycket om ESK, Europeiska 

säkerhetskonferensen i Helsingfors. 

(läs mer H Ä R)

Men då var jag föga medveten om detta stora internationella mötet. 

Min mamma hade semester dessa dagar och vi bestämde oss för att cykla

till en närliggande skog och plocka blåbär. Skogen låg alldeles intill Helsingfors-Vanda flygfält.

På den tiden hette det Sjöskog flygfält. Numera är skogen nermejad och ersatt av enorma

områden av hallar och lager för alla världens tänkbara varor som skall ut till folket. 

Blåbärsskogen har för länge sedan ersatts av en skog av logistikjättar. 

Men tillbaka till 1973, en alldeles vanlig solig julidag. 

Sommarlov och semester. Vi, mamma och jag, cyklade för att plocka blåbär

till en paj. Vi hade inte hunnit vara länge i skogen innan det började surra en 

helikopter ovan oss och strax ljöd över trädtopparna en uppmaning, utropad med

megafon från helikoptern, om att vi skall ta oss bort från området. 

Vi hade visst förirrat oss för nära flygfältet och tolkades

som en "säkerhetsrisk" för alla höga herrar som deltog i mötet. 

Vi vinkade till helikoptern och trampade hemåt, bakade en blåbärspaj och

åt den till eftermiddagskaffet i schersminbersån. 

Den loja sommardagen fortsatte. 

Föga anande jag att jag femtio år senare skulle slöläsa om ESK-mötet, 

skriva om den dagen i en blogg och le över minnet. 

Och känna samma kravlöshet över sommardagen nu som då. 

Det enda som känns märkligt är att femtio år har gått så fort. 

Det har jag svårt att ta till mig ibland.