nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

INNAN NYÅR...

Kan inte rå för det, men varje år, just innan nyåret närmar sig kan jag inte riktigt låta bli att blicka tillbaka på det som varit, det som gått. Och på det som gått bra - och det som inte gått så bra.
Det är säkert en lindrig yrkes-skada då årsskiftet är tiden då uppnådda mål granskas och budjeter för det kommande året presenteras. Man packar ner det som varit och tar itu med det nya.

Kom på att livet egentligen är lite som att spela Monopol. 
Man kommer till den där rutan där man startar ett nytt varv, man får lite slantar som belöning i och med att man klarat varvet, man har precis klarat sig undan ödet att hamna på de dyra tomterna och sluppit betala sig sjuk till medspelaren som lyckats med hotellbygget, man har undvikit att hamna i fängelse (ta detta nu lite bildligt sådär - är ni snälla...) och man har dragit de rätta korten då man hamnat på de rutorna. 
Eller så har man tvärtom ramlat på en eller några rutor som gjort att det 
luggat lite grann. 

Oberoende hur det gått varvet innan så står man där i startrutan igen och skall inleda ett nytt varv i spelet. 
Igen står man där. Antingen med en pösande självsäkerhet och tilltro till att allt går väl även detta varv.
Eller så står man där med fladdrande sparvhjärta och undrar om man klarar ett varv till.

När jag ser tillbaka på mitt varv, mitt år, så har det varit rätt händelserikt. Mycket har hänt, också mycket sådant som jag valt att inte dela med mig här på bloggen. 
Det är nämligen så, att redan då jag började blogga för några år sedan, bestämde jag mig för att hålla vissa saker, bland annat sådant som har med relationer till andra personer i mitt liv att göra, 
de fick och får stanna utanför. 
Alla de personer som svansar och surfar och susar omkring i mitt liv, för längre eller kortare tid, dem vill jag trots allt hålla utanför bloggosvären. Men ni finns alla där. Ändå. I mitt hjärta liksom.

Men så här en alldeles vanlig torsdagskväll i slutet av året, vill jag utrycka min ödmjuka glädje och tacksamhet över alla som orkar och vill, alldeles frivilligt, svansa omkring med mig i mitt Monopol. 
Utan er skulle det vara tråkigt att spela, att leka, att skratta, att gråta, att vinna, att förlora. 
Att leva.

Och det gäller också alla ni därute, som finns med mig i vardagen via bloggen. Jag är barnsligt glad över att ni finns, ni alla underbara kvinnor (för det mesta) och män som har era alldeles egna Monopolrundor att ta er igenom. Som ändå vill dela det med mig som jag vill dela mitt mer er.

Livet.

Snart börjar vi en ny runda.

Är ni med?

ATT TA ITU MED VARDAGEN...

...och att överge pyjamas-morgonrock-bara-slö-slappa tillvaron. 
För min del har jag brutalt blivit tillbakaryckt till verkligheten efter den lite luddigt 
sköna sofftillvaron på sköna renskinn som varit verklighet i några dagar.
Katten verkar vara aningen förnärmad i sin uppsyn för att hon plötsligt efter några lat-dagar blivit ensam i soffhörnet.

Ja, jag är verkligen ledsen för det. Så gärna skulle jag fortsatt med att gräva ner tårna i lurvet och sträckt mig efter lite chokladpraliner lite nu och då. Helt utan större problem skulle jag
 klarat av det några dagar till.
Men nej, jobbet kallar, och där var det fullt upp. Mer än fullt upp, mycket att ta itu med. Vilket i och för sig är helt skoj. Men ändå, ibland kunde man behöva lite mjuk övergång bara...

Kvällen däremot gick åt till att närvara vid ett möte som fick min skalle att bli alldeles trött, frustrationen att rusa som en förvirrad nyårsraket i kroppen på mig. Ilskan att bubbla på lite grann som de yra bubblorna i ett champagneglas. 

Så du lilla katt, jag skulle gärna bytt med dig, så se inte alls så anklagande på mig!

Men nu hinner jag ännu en stund gräva ner tårna i skinnet innan sömntåget kommer susande. En stund hinner jag mysa här och lojt sträcka mig efter de sista chokladpralinerna. 
Och hålla kvar lite av julens långsamhet.

Mmmmmm....lite till!

I BLÅSVÄDER...

Det är nog bara att vara tacksam över all skinka och övrig julmat som man tyngt i sig de senaste dygnen. Då kan man nämligen tryggt ge sig ut på annandags-promenad utan att behöva fylla fickorna med stenar i rädslan att flyga bort. 

Nattens storm fyllde strandparkens sandgångar med gammal vass. Träd har stupat. I skogen och i parken. Suset i träden är bedövande. Havet bubblar - även om vinden mojnat lite sedan natten. På bilden längst ner i högra hörnet syns kajkanten. Eller syns och syns. Mest anar man den bara. 

Tar man en promenad längs havstrottoaren är risken uppenbar att man får sig en uppfriskande dusch. 

Efteråt, med kinderna röda, inte av vinterfrost utan av stormvindar, känns det skönt att krypa upp soffan med ett glas varm glögg och peta ner tårna i renskinnet. 

Må det storma bäst det vill! Här är gott att vara!

Vad har ni gjort idag, då?

GOD JUL...


Julaftons morgon.

Tyst i huset, endast katten smyger omkring och stryker sig mot benen. 
Innan julafton startar på riktigt vill jag sticka mig in och önskar er alla en riktigt 

HJÄRTEGOD JUL


PRECIS RUNT HÖRNET...

...är allt det som hör julen till. Vi är alldeles strax där.

Men så här danföredan njuter jag av den lite överraskande tystnaden som kommer efter skrammel av kärl, efter prassel av papper, och efter att julmusiken som vräker ur radion tystnat.
När bara ljusen sakta flämtar i kvällen, och man just tänkt krypa i säng. Ungen snusar mellan nybäddade linnelakan, hunden har krupit ihop på fårskinnet under skrivbordet och katten krupit in i sitt eget lilla krypin. 
En smekning av lite blandade juldofter, som nejlikor i apelsin, julgran, kokt kålrot, dröjer sig kvar en stund och blandar sig med stearindoften från utblåsta ljus. 
Ute dämpar den allra första lilla snön och frosten ljuden, gör dem långsammare och på något vis mildare.

I tystnaden just när man släckt den sista lampan, blåst ut det sista ljuset, just då växer dofterna till sig och för en på en kavalkad till alla jular innan.

Blunda och ta för er av alla underbara jul-dofter. 
Och njut av alla doftminnen som dyker upp i era sinnen. I era minnen.
Dröj kvar i alla drömmar om jular som varit, och alla de som skall komma.

Och framför allt - stanna i den som är - just nu.
Precis där bakom dörren!


VÄNTAN...

...denna eviga väntan.

Lillungen vankar oroligt runt som om han hade ett helt samhälle av pissmyror i kallsongerna. Varför måntro?
Själv vankar jag omkring som en flodhäst i startgroparna. Ni vet när alla (okej, där ljög jag litelitelite..) men nästan alla ingredienser är instuvade i kylskåpet i väntan på tillagning. 
Finporslinet tvättat och silvret putsat. Linneduken manglad. Ja, ja...om man nu skall vara riktigt, riktigt ärlig, när vi nu en gång gick in för den linjen, så hör äran för det sist nämnda till tvätteriet som någon gång i januari fixade den biten.

Julgranen, som är helt galet perfekt i år, väntar på lite ljus, och en helsikes massa kulor och pynt. Det är, och har alltid varit, den familjemedlem som mätt minst i strumplästen, i nuläge lillungens, hö. Och han brukar bli lite...lite...ivrig. 

Eftersom min exgubbe under många år sålt julgranar vid sidan om sitt vanliga jobb, lite just-for-fun, fast jag har min teori om att han gjorde det för att slippa julstädandet....hahaha. 
På senare år har min äldre son med kusin tagit över sysslan. När man har julgransleverantörer så där i familjen, så har det någon gång hänt att vår egen julgran lidit av någon form av skomakarens-barn-syndrom.

Glömmer aldrig något av de allra första åren. 
Julgranen som ingen annan ville ha landade hemma hos oss. Konstigt nog?!! 
Det lilla problemet med just den granen var att den såg ut som om den vuxit upp i ett stuprör. Mycket märkligt att ingen annan velat ha den???

Men efter det har även det här med julgranar utvecklats. Numera kan man välja vilken som helst gran, fast med förbundna ögon och de är perfekta. Odlade, inhemska granar. Dessutom nersågade så sent som möjligt vilket ger garanterat lite mer tid innan det börjar rassla barr på parketten. Så skall det vara. Kvalitet.

Men, djuren...ja, den där blicken av väntan får jag nog oftast av att de är av den åsikten att jag glömt något, eller släpar efter i tidtabellen, nämligen gällande det viktigaste av allt: 
Maten.

Undrar om inte min jul också är uppbyggd på det:

Maten. Och så granen. Och så de där nära och kära, förstås.

Där är det. Inte krångligare än så!

VINTERVITT...

...inomhus i alla fall. 
Utomhus är det så mörkt att man är rädd att tappa bort sig själv de stunder man behöver befinna sig där. 
Inne är det också väldans mörkt, i alla fall om man tänker på att fota.
Köpte för en vecka sedan amaryller för att fota knopparna - jag tycker de är så vackra.

Och såhär gick det...när jag äntligen hade tid att fota hade de slagit ut, kroknat i vasen och fick fortsätta sin tillvaro i en gammal skål. 
Och ljuset att fota - ja, det har jag inte sett skymten av på en lite onödigt lång tid. 

Fast å andra sidan har jag faktiskt sett solen, en gång denna veckan. Jag såg den skymta bakom en molnridå, på onsdag tror jag det var. Jag kan kolla i min kalender - så pass stor upplevelse var det att jag tror jag banne mig skrev ner det!
 Och tro eller inte, men det gjorde ont i ögonen att uppleva detta ljusfenomen! 

Hur ont skall det inte göra om det någon gång denna vinter kommer snö till detta norra land.
Och om det samtidigt skulle ske ett under och solen skulle skina från en klar himmel.
Snö och sol - på en gång? Tänk er!

Jag har funderat. Har mina ögon övergått till någon form av grottmännisko-nivå? 
Går jag tillbaka i evolutionen till en tillvaro då ett litet svagt sken från en falnande eld var allt som behövdes?
Håller jag på att bli ett grott-troll.

Utvecklingen är dock lite på hälft. Eller nervecklingen, eller invecklingen.You name it.
Än är det bara ljus-skyggheten som aktiverats.
Fortfarande ser jag inte ett skit därute! Inget nattseende känns ännu av.

Snälla Snö-tomten, eller Snö-guden, eller vem som nu styr det där vita, kalla, fluffiga.
Kan du fixa lite av den varan. Bara lite. Inte som i fjol, eller året innan, det var lite att att ta i. 
Men lite.

Så mycket bara att jag ser nåt därute, och att jag inte pga att dagsljuset som för närvarande kan räknas i minuter snarare än i timmar, sakta utvecklas till ett ljusskyggt bergstroll.
Jag vill gärna också ha ljus nog att fota också. 
Så där btw.

-tack-

DOFT...

...alldeles på riktigt!

Hade planerat in lite pepparkaksbak till den inkommande weekenden, men eftersom både lillungen och jag bestämde oss på eftermiddagen att det nu är så synd om oss just idag, att vi bara måste få gotta oss i lite pepparkaks-deg, peppakaks-doft och pepparkaks-bak just i kväll.

Lillungen har varit däckad av förkylning nu sedan fredagen, och jag hade bara så mycket sådant att ta itu med under dagen, sådant som jag inte tycker om men måste.
Och är det så att det är synd om oss. 
Ens lite, så tar vi tillfället i akt och gör något som man blir på gott humör av på kvällen.

Pepparkakor gör en, om inte snällare, så i alla fall på betydligt bättre humör!
Och jag känner mig redan som en mycket behagligare människa nu när jag försett mig med lite deg, lite doft och lite färdigt pepparkakshjärta. Prima produkt! Om man skulle skicka lite pepparkaksdeg och en massa brödkavlar och hjärtformar till världens alla krishärdar. 
Tror ni man har en chans på Nobels fredspris med en dylik handling? 
Inte? Att det behövs lite mer?? Hmmm?


Men ta en pepparkaka du med - bara för att testa!

Jag lovar - världen blir bums en lite bättre plats än den var innan!

KATT-TILLVARO...

...det är det jag har tänkt rikta in mig på så småningom.
Till jul. Typ. Dega i soffan, äta och sträcka på mig nu och då.

Just nu finns det bara så mycket annat som tar av min tid, mina tankar och snor en bra bit av min energi. Sådant där skittråkigt, som inte alls platsar på en blogg, men som ändå hör livet till. 
Som man bara måste ta. 

Just nu blir det att sätta ner ett litet extra kol på allt det där andra, och 
fixa julförberedelserna lite med vänstra handen. 
Jul blir det ändå. 
Det har mina år som jag tassat här på jorden lärt mig. 
Ibland finns det tid och energi att trolla fram den där drömjulen, ibland inte.

Och faktum är att ibland har det hänt att just det som man trodde skulle bli drömjulen inte alls blev så eller så hände precis tvärtom. När man inte riktigt hunnit med allt det där man tycker att man borde, infinner sig den där genuina julkänslan ändå. 
På något magiskt vis. För att julen är magisk.

När man tillåter det.

Och inte hänger fast sig vid att den enda rätta julen är den absolut perfekta.

Ja, ni vet vad jag menar? 
När livet ändå envisas med att variera lite överraskande hit och dit - varför skulle inte jularna göra det?

Jag då? Jo, jag siktar in mig på den där katt-attityd-julen i år. 
Just i år blir det nämligen bäst så! Av orsaker jag inte kan något åt.
Och då gör jag det bästa av det jag kan göra något åt istället.

Och ändå tänker jag nog lyckas bjuda på en underbar julstämning, fantastiska julsmaker, och den rätta stämningen.
Men i år kommer jag ogenerat att fuska och gena där jag kan bara.....;)

Ska ni? Fuska? Ens lite?

BEKÄNNELSER...


- Besökte inte gammaldags julmarknaden i staden jag bor i av den enda orsaken att vädret var sådant att man borde klätt på sig en dykardräkt för att hålla sig torr. Regnet och blåsten gjorde att regn fanns överallt, i alla riktningar.
Att se mig på stan i dykardräkt är inget jag tänker bjuda på, så jag stannade hemma i stället.

- Istället gav jag mig ut på rövarstråt. Stal mig till några grenar av både tall och gran från staden jag bor i. Som mildrande omständighet kan dock nämnas att grenarna satt fast på träd som, av staden, gallrats från vägrenen - så det räknas inte! Egentligen hjälpte jag bara till att städa upp miljön! 

- Har  inte bakat lussebullar, eller något annat heller för den delen. Med andra ord har jag haft en oförskämt slö lördag. Föredrar förresten krokus i trädgården istället för dess frömjöl i mina bröd...

- Behärskar inte för fem sekiner att redigera mina foton. Kvällen skall jag viga åt att försöka förstå ens lite av fotoredigerandets underliga värld. Har tidigare laddat ner Photoshop's testprogram - men aldrig  blivit ett uns klok på det. Få se om jag upplever en uppenbarelse i kväll? 

- Tänker nu ge mig ut för att nätshoppa en julklapp åt mig själv. Fruktansvärt själviskt, men tar det som en lön för timmarna i köket inför den fantastiska julmiddagen jag har för avsikt att snurra ihop - i år också.
(som en vink till er alla - det är ni ändå värda...;))

- Och så tänker jag ta mig ett stort glas varm glögg, slänga fötterna på soffbordet och ta en rond med photoshop. Önska mig lite lycka till! 

 PoK

NÄR MAN INTE HITTAR GAMMALT...

...och skavt, då får man köra med nytt.
Även om jag kan sätta ner tid på att leta, snoka reda på gamla möbler som skriker på att få flytta hem till mig, så händer det ibland att man inte riktigt hittar just det man är ute efter. Inte på loppis, inte på auktioner, inte i antikbutiker. Inte ens på nätauktioner. Ingenstans.

Men när hjärtat blir lite extra varmt och klappar några extra slag för dessa möbler i rejält trä, och gjorda med gedigen hantverkarkänsla, men man hittar inte gamla sådana, då finns det ett ställe som räddar:


Ett underbart ställe med nygamla möbler, där hittar man trärena möbler om man vill måla dem själv. Och antikmålade om man föredrar det.
Och framför allt så doftar det underbart av trämöbler och vernissa i butiken. 
Och liksom gammalt, men ändå nytt.



Under årens lopp har en och annan möbel därifrån hittat  hem till mig.
Och de ger den samma sammetskänslan under fingertopparna som gamla möbler ger.

Bara som ett alternativ.
Ett bra sådant!

NÄRVARO, HÄR OCH NU...

...det ser denna lilla älskade groda till att jag är. 
Närvarande. Här och nu.

För det mesta, men ibland känner jag att jag ännu mer borde lära mig att leva i nuet, att vara ännu mer närvarande. För vad betyder egentligen det som var - eller det som komma skall? 
Minns emellanåt min kloka, kloka mammas ord:
"Vad som hände igår kan du inte göra något åt, vad som skall hända i morgon vet du inget om. Det är här och nu som finns!".

Var det så att min mamma var långt före sin tid, och redan hade koll på det här med mindfulness - långt innan det ens hade ett namn?

Själv har jag blivit lite småtvungen att aktivt börja tänka i de banorna. När man känner att man inte räcker till åt alla, inte räcker till till allt som förväntas av en eller ens till det man vill räcka till för. 
Då kommer tankarna.
Varför skall jag grubbla över det som varit - jag kan ändå inte ändra på det?
Varför skall jag grubbla på det som (kanske) kommer - jag vet ändå inte, och kan egentligen inte förbereda mig, på en stor del av det som framtiden har tänkt skall tilldelas mig?

Kvar blir alltså att vara här och nu. Och njuta av det.

Jag försöker aktivt njuta av de stunder som är. Inte var eller kommer, utan just ÄR.

Har skrapat lite på ytan i det här med mindfulness, och även om jag kan tycka att det är lite svårt att finna det fantastiska i stunderna då jag kör hem i säckmörker, med en vind som rycker i bilen så att den normala körfilen känns aningen smal, och långtradaren som kommer emot stänker fem ton snösörja på min vindruta. Just DÅ kan det kännas lite kämpigt att njuta av stunden.
Men redan stunden därpå, när jag är hemma, när jag tänt ljusen, och står där i köket och skalar löken till pastasåsen, kan jag känna att just denna stund är bra, är viktig, och framför allt behaglig.

Och det är just de stunderna vi skall ta vara på. 

För utan att tänka hemskt mycket på saken, är det just så barn gör. 
De är just här och nu på ett naturligt sätt. Så det finns något att lära av dem.

Frågan är, när tappar vi den förmågan på vägen?
Förmågan att vara närvarande - i våra egna liv?



DEN DAGEN PÅ ÅRET...

...då jag alltid känner mig så liten! 
Det är bara så. 
Jag känner hur liten jag är i historien. 
Inte för att jag annars heller skulle vara så stor varken på mig eller av mig, men just idag blir det så tydligt på något sätt hur viktig historien är också för lilla mig. 
Och det vad jag är idag.

Vi känner alla någon som deltog i kriget för Finlands självständighet. Någons pappa, farfar, morfar, farbror...Historien blir så konkret så länge det är så. Det är för den allra yngsta generationen som det kanske inte är så.
Det blev också väldigt konkret för mig idag på min skogspromenad. 
Jag brukar nämligen på veckosluten gå ut i skogen som till vardags är träningsplats för militären. 
Överallt finns grävda sk "poteron" (en grop av ta skydd i vid kulregn) och det blir så visuellt att se dessa gropar, som nu i början av december, när första snön och höstfukten bildat en liten sjö av is-vatten-sörja i botten av dessa "poteron". 
Inte alldeles inbjudande att tänka sig behöva kasta sig in i en av dessa. 
Men å andra sidan, om alternativet är fiendens kula någonstans i en själv. 
Då är valet väl ganska givet. 

Min pappa deltog i kriget, två av hans bröder stupade.
Min svärfar deltog, hans ena bror stupade.

Båda blev sårade.
Skjutna - men överlevde.

Och om de inte kämpat? 

Ibland när jag ser bilder från djupaste och mörkaste Ryssland, kan jag inte bara låta bli att tänka:

tänk OM?

OM de inte kämpat, OM de inte trott, OM det hade varit annorlunda.

Så jo, en dag som denna känner jag mig väldigt liten, och ödmjukt full av beundran för alla de 
män, kvinnor och barn 
som då
kämpade och trodde 
och som gjorde historien till det vad vi har idag.

Och att känna sin historia är att känna sig själv.
För man är bara en litenliten del av det hela - men ändå en alldeles unik bit!

HEMMA JUST NU...

...eftersom ni alla redan vet att jag befinner mig hemma i dag i en skön pre-jul-lull-tillvaro, så tänkte jag passa på att bjuda på lite stämningar från hur det är hos mig just nu.

Jag vet inte om det är den annalkande julen, mörkret eller bara vinter(höst)dåsigheten som gör att jag helst av allt bara bonar om härhemma och spinner som en proppmätt katt medan jag flyttar mig mellan matbordet, soffan och sängen.
Tack och lov för vänner och hund som släpar ut mig nu och då. Tack och lov för jobbet som tvingar mig att sätta i gång hjärnan nu och då, lite grann i alla fall.
Annars skulle jag vara helnöjd med få leva grott-tillvaro härhemma och bara ge mig ut om jag måste försvara mina matreserver som jag samlat på mig med tanke på den kommande vintern. 
Den lär ju komma - har jag hört. Och jag räknar choklad till matreserverna, men det har jag ändå lite tillåtit mig att tulla på idag - det är ju ändå för fasen andra advent! 

Så medan jag sitter här i min lilla chokladpralinhimmel och smurfar på nätet kom jag på att jag åter igen vill rekommendera en blogg.

Idag blir det en lite annorlunda blogg än ni kanske förväntat er.
Nämligen;

Här får ni träffa en kompis till min äldre son, en kille som snurrat hemma hos oss sedan sexårsåldern, och som till min stora glädje valde skådespelarkarriären fram om advokatyrket som han vid något skede hade funderingar på. Sällan har jag blandat mig i sonens kompisars yrkesval, men här höll jag ett brandtal, detta dock för några år sedan.
Denna begåvade skådespelarplanta har inget att ge advokatkåren i jämförelse med vad han har att ge teaterkulturen. 

Varsågod, jag bjuder på:

http://www.ctrandberg.blogspot.com/


En ung kille med ett språk som kan liknas vid en verbal kulspruta.
Dessutom lika bra som Drottning Silvia som President Tarja Halonen...


C.Strandberg - lägg det på minnet!

Och nu nattnatt alla sköna!

ANDRA ADVENT...

...är det idag, ja. 
Veckorna går så att jag inte hinner med. Precis som jag tyckte att jag blåste ut det första ljuset, och så är det dags att tända det andra! Inte för att jag gjort stordåd detta veckoslut heller, utan satsat fullt på skönt bara varande. 

Sitter vid matbordet och skriver. Katten har ockuperat mitt skrivbord i kontoret, och har brett ut hela sin vinterlurviga lekamen över mina pappershögar, som jag borde ta itu med. Men det passar sig ju inte. Att jaga bort kattfröken! Nä, då kan jag hellre sätta mig här och skriva ett blogginlägg, fast jag egentligen inte har något speciellt att skriva om. 

Ibland är det så. Man har byggt upp en sådan där slö-skön känsla i hela kroppen. Lång skogspromenad med väninna och hennes hund, Mr Wells julkonsert på kvällen, god mat, lite vin. Och så är det som om den där slö-sköna känsla liksom kryper upp i hjärnan på en, och man känner att man inte får ihop en vettig tanke och varenda lilla röda tråd man börjar spinna på visar sig vara i kortaste laget...

När man är sådan mjuk och nöjd inombords skall man förmodligen lämna skrivandet till någon med skarpare tankegång och själv bara nöja sig med att flyta omkring i känslan. 

Jag tror jag skall göra det  - och gå och ta en pepparkaka till.

Skönaste slö-sköna andra advent till er alla därute i cybern!

*kram*


VAD SKALL JAG GÖRA...

...med de här då?

Jag har ett nostalgiskt förhållande till dadlar. De fanns alltid på julgottebordet i min barndom.
Jag antar att jag tyckte om dem då? Åtminstone framåt trettondagen, när allt det andra goda var slut sedan en vecka eller så.
Numera står jag mest och vrider och vänder på dem och vet inte riktigt vad jag skall ta mig till med dem.

Kanske jag skulle testa med att peta in lite mögelost i dem, det har jag hört skall vara en höjdare för smaklökarna. Eller fetaost. Eller ost (som vanlig ost som ligger där till vänster på fjärde hyllan i kylskåpet och har tråkigt).

Tål att testas - istället för att ha dem framme och samla damm, ensamma på ett tömt och glömt gottebord.

När jag stått och petat på dadlarna en stund, dyker Povel Ramels sång om oljeshejken osökt upp i min fredagströtta hjärna, och jag börjar nynna på låten som går ungenfär såhär:

"...och jag skall smeka dig ibland,
med dadel kladdig hand..."

Trevlig freda´!

JULROSOR...

...hör till de julrelaterade saker jag inte kan vara utan.

Ute i trädgården finns ett par stora krukor med julrosor, Helleborusar, som till min enorma förtjusning och barnsliga glädje har lika många knoppar som  familjer i vissa religiösa sekter har barn.
(inget illa i det, tvärtom, min lilla erfarenhet är att de har bättre koll på sina tolv än jag har på mina två....) 

Men ja, alltså:
Nu kan jag ju inte krypa ut med pannlampa precis varenda kväll för att beundra undret i de stora krukorna i trädgården. Jag försöker ju fortfarande göra lite gott intryck på mina nya grannar, och jag misstänker att de kanske skulle tycka att jag betedde mig aningen suspekt om de fick se mig krypa omkring på kvällarna, iklädd regnmundering och pannlampa, i den lilla trädgården, allt medan jag ojar och vojar och spinner av välbehag över någonting som knappt syns i krukorna. Märk väl i  krukor som knappast heller syns i det totalmörker som förgyller största delen av dagarna nu.

Alltså måste jag släpa hem lite julrosor i blom, för att få Helleborus-behovet tillfredsställt. 

Vad annat finns då på min blir-inte-jul-utan-dessa-lista?
Och vad jag stryker...

Julgran (för doftens skull - och för att äldre sonen säljer julgranar...)
Julmat (för att jag, och min familj är väldans förtjusta i god mat)
Julstädning  (det kan jag koncentrera mig på efter julen, släcker lamporna och tänder lite mer ljus istället)
Julklappar  (har till all lycka begåvats med en ganska så immateriell släkt och vänskapskrets...)
Julkonsert (jo, men i god tid innan stöket i köket väntar på mig)
Firnajulfest  (oftast riktigt skoj fast inte alla år....blir så jobbigt....;))
Julglögg för vänner (däremot välkomnar jag alla på en januari-glühwein då vi alla har bättre tid...)
Julpynt (jo, fast inte så hysteriskt som tidigare)
Pepparkakor - pepparkakshus ( jo, för doftens skull, pepparkakshus om det finns tid...)

Men så där i övrigt så fuskar och genar jag där det är möjligt.
För jag vill ha den där ärliga, sköna julstämningen långt innan juldagen!

Hur gör ni?
Vad skippar ni, och vad kan ni absolut inte vara utan?