STILL GOING STRONG,OCH VARFÖR SKULLE DE INTE DET?

Det händer att jag ibland använder min blogg som ett slags kartotek.

Till torsdagens målningskurs letade jag efter ett foto som jag visste att

fanns "någonstans" här i bloggens skumma gömslen. Och så hände

det som ibland händer när man skall "städa och rensa" i ett skåp eller i en 

garderob som man inte karterat på ett bra tag. Man blir fast. 

I nostalgi och i minnen. 

Så gick det för mig ja. Snubblade över följande inlägg från februari 2009, 

Man skulle ju snabbt tänkt kunna tycka att "det var ju alldeles nyss", men si om

inte min matematiska talang fullständigt spelar mig ett spratt så är det

faktiskt 17 (!!!) år sedan. Svårt att tro, men lär vara så! 

Då hade jag precis blivit frälst av den där chabby chic-stilen och förvandlade

det mesta som kom i min väg till ja...

L Ä S S J Ä L V (klicketiklick)

(Och nej, på den tiden hade jag inte full koll på tekniken i Blogger, 

eller så var Blogger bara så knepigt och outvecklat. 

Jag väljer att tro på det senare, heh). 

Och kanske jag aldrig ens riktigt släppt den stilen, och

märker att jag minsann har en hel del grejer kvar från den "eran" som

är i så gott som daglig användning hos oss. 

Glaskuporna har mirakulöst nog överlevt både vilda ungar, klumpiga

ungdomar med nollkoll på sina kroppar, katter och hundvalpar. 

Och ett par karlar med stora nävor också. 

 

Gjutjärn och tenn, mina favoritmaterial. 

Rejälare än så kan det inte bli. Det gamla inläggets vita urna

är par till denna svarta. Den vita finns på stugan, den svarta här hemma. 

Och skyddet för tändsticksasken - den används varje dag av mig när

jag tänder mina "kvällsljus". 

Det enda som ändrat sedan det gamla inlägget - om man nu frånser det lilla

faktum att det gått "något litet år" - så är att lillungen numera är minst lika

intresserad av gammalt, antikt och den "loppbitna stilen" som jag. 

Senaste fredag hade vi ledigt och drog iväg till Lahtis för att snoka

runt i några antikbutiker och ett par loppisar. 

Så med andra ord verkar det som om jag, trots min tvivel då 2009,

ändå lyckades omvända honom och så ett litet frö av kärlek till

gamla ting i honom. 

*

Hur det gick för den verbala "generalen" även kallad storungen. 

Ja, han har nog fortfarande koll på sina ord. Han och jag är de enda i familjen som

fortfarande är hårda Mello-fans och gör vårt bästa med att överträffa 

varandra verbalt i analys av bidragen. 

Numera via Whatsapp, så det gäller att låta tangenterna sjunga! 

Kan hända att det faktiskt är just det som är största charmen med Mello numera? 

Men Mello hör liksom vårvintern till. Så där som fastlagsbulle! 

Och även också en liten dos nostalgi hör till när man tappat bort sig i sin egen blogg! 

Ha en fin början på veckan! 

Det är måndag, men solen skiner! 

Kram från mig

LUSTEN ATT SMÄLLA EN PANNA I SKALLEN PÅ NÅGON

I morse när jag plockade fram en stekpanna för att steka en 

frukostomelett åt mig så kände jag när jag stod där vägde tyngden av 

en gjutjärnspanna i handen en ärlig och oförställd längtan 

att smocka till en viss president over there med den tyngsta stek-

pannan jag har. Jag trodde aldrig att jag, eller någon, skulle 

uppleva en så maktgalen och samtidigt totalt imbecill ledare för

något land som de nu har i USA. Och att det fortfarande finns de som stöder honom. 

Jag får en känsla av att jag är med i sagan om Kejsarens nya kläder. 

Och en längtan att smälla min panna i skallen på honom. 

*

Nå, det var egentligen gjutjärnspannor jag tänkte skriva om i och med

att jag läste en artikel om hur fler och fler överger teflonpannan för en

panna i kolstål eller gamla goa gjutjärnet. 

I mitt barndomshem fanns det bara gjutjärnspannor. När min mamma blev äldre och

svagare i händerna skaffade hon sig en teflonpanna och jag fick de gamla

av gjutjärn. Visst hade jag också i början av min vuxenhet en teflonpanna, men 

fattade aldrig riktigt tycke för dem. De brynte inte tex kött som jag ville och

har alltid känts lite "plastigt och konstgjort". Och så fick de lätt de där reporna, 

hur försiktig man än var, och så måste de kasseras. Och det skriker ju bara 

oekologiskt val. Nej, snabbt tog jag de gamla pannorna i bruk och dem 

har jag använt sedan dess. 

Har en jättestor i gjutjärn som är snäppet för stor för moderna spisar, men 

den var suverän om jag vill göra något på de vedspisar jag haft, eller

värma något i ugn - skaftet är också av gjutjärn. 

Den pannan är säkert mer än 100 år gammal. 

Den på bilden med träskaft har jag köpt som ny kanske på 

90-talet. Träskaftet har fått sin lilla brännskada då min äldre son i tonåren

skulle använda den till att steka nåt på grillen ute i trädgården. Träskaft

brukar generellt inte riktigt vara lämpliga för just det. Med skaftet har

hållit trots att det gått årtionden sedan den insidenten. Kvalitet, eller hur? 

Den lilla stekpannan har jag köpt på en antikmarknad för kanske 15 år sedan. 

Borde vara tillverkad någon gång i början av 1900-talet och är vår

favoritpanna numera när vi oftast är bara två som skall äta. 

Fick nog med fler gjurjärnspannor och -grytor från mitt föräldrahem, men båda

pojkarna har velat ta en "ordentlig och riktig", stekpanna med när de flyttat hemifrån. 

Isynnerhet lillungen har hårt fått försvara sin övertygelse om gjutjärnsstekpannans 

förträfflighet över teflon då han bott så att det funnits gemensamt kök. 

Han har stått på sig - och faktiskt till och med "omvänt" några som märkt att 

den faktiskt är bättre att steka i, och inte alls så svår att ta hand om som ryktet

säger. Och där de andra hamnat köpa nya teflonpannor så jobbar gjutjärnspannan på

som om ingenting hänt. Blir bara bättre med åren! 

Läste i artikeln att man har den tron att det är svårt och besvärligt att sköta sin

gjutjärnsstekpanna. Jag kan inte riktigt förstå det. 

Nej, det är klart jag kan inte tvätta den i diskmaskinen. Den skall egentligen bara

tvättas med varmt vatten och så torkas och oljas in med ett par droppar 

matolja så den inte rostar. Det tar 30 sekunder att göra det. 

Vi tänker inte ens på att det är ett extra moment. 

Så ja, gillar fasligt mycket mina gamla gjutjärnspannor, 

och hemskt gärna hade jag smällt en i skallen på Trump och hans gelikar. 

I övrigt är jag en fredlig människa. 

Kram från Maggi

 

ROSTIGA TING OCH VINTERBLOMMOR

Hej, hej i fredagskvällen! 

Jag och den där lillungen som numera är en vuxen karl, som ni vet, 

men som i bloggosfären alltid kommer att gå under benämningen lillungen, 

vi har en liten gemensam "hobby" som vi kanske utövar två gånger i året 

och det är att ofta (eller "ofta och ofta") en dag på att snoka runt

lite på diverse loppis och antikbutiker. 

Med åren har vi båda blivit mer sparsmakade och medvetna om 

vad vi vill köpa om vi hittar något av värde. Och nu inte i penga-

värde utan något som man efter övervägande vill släpa hem. 

Senaste vecka så hade vi en sådan dag och han gjorde ett fynd i sin smak. 

Och jag hittade som sagt den där snigelpannan att använda till akvarellmålning

och så hittade jag ett par rostiga gjutjärnsgrytor. Det är så där med att fynda att 

det har säkert för olika människor olika betydelse. 

För mig är ett kap inte nödvändigtvis något som är ekonomiskt ett kap, 

även om jag vill vara tillräckligt insatt för att inte betala överpris heller. 

Men de här två gjutjärnsgrytorna visste jag var av "äkta vara" redan då jag 

tog i dem. De väger nämligen riktigt rejält, närmare ett kilo styck så små de är. 

Så absolut inget kinesiskt tingeltangel, vilket också bekräftades av en förståsigpåare

som trodde att de kunde vara belgiska ursprungligen (möjligen franska)

förmodligen sent 1800-tal, tidigt 1900-tal. De franska gjutjärnsurnorna är mer

tydliga i sina ornament än de belgiska, så kanske belgiska då?

Och värde ute på marknaden här i Norden...

tja runt 100 € styck lär det kunna vara. Jag betalade 10 €. 

I Belgien där de här föremålen är mycket vanligare så kan man få dem

för 15-30 €. 

Så ett litet kap - det kan man väl tala om ändå? 

Nu vill jag ju ha dem kvar, och hade jag nu inte betalat ett fasligt överpris för dem så 

hade jag varit nöjd oberoende. De är ju alldeles underbara till höstens hyacinter

och i vår med vårens första krokusar eller irisar i så blir det förtjusande. 

Och gillar att se på dem, ta på dem, och veta att de varit med i hundra år. 

Vanligtvis är loppisar fulla med en massa strunt om man skall vara ärlig. 

Men ibland kan man fynda. Fynda på många plan. 

Något som man behöver billigt eller något som är värdefullt på annat plan. 

Och visst har jag betalat överpris för nåt jag bara velat ha.

Men det är något i det där att inhandla begagnat. Jo visst köper man

något som man kanske inte "behöverbehöver", men samtidigt ger man ju

det ett förlängt liv. Och så gillar jag ju att omge mig med "gammalt skrot". 

Ärvt eller köpt spelar inte så stor roll. Jag trivs med det lite avskavda. 

Men är numera mycket sträng med vad jag släpar hem. 

Sådant kommer också med tiden. Men ett par hundra år gamla belgiska

gjutjärnskrukor för priset för en hamburgarmåltid. Just saying! 

*

Men NU skall jag ta och ge mig själv en fredagstvaga i form av ett bad. 

Låta axlarna slappna av och sänka kroppen i ett nästan för hett vatten. 

Och bara andas, djupa sköna andetag. Gör du också något för din egen skull. 

Vi är så värda det! 

Kram från Maggi