Det händer att jag ibland använder min blogg som ett slags kartotek.
Till torsdagens målningskurs letade jag efter ett foto som jag visste att
fanns "någonstans" här i bloggens skumma gömslen. Och så hände
det som ibland händer när man skall "städa och rensa" i ett skåp eller i en
garderob som man inte karterat på ett bra tag. Man blir fast.
I nostalgi och i minnen.
Så gick det för mig ja. Snubblade över följande inlägg från februari 2009,
Man skulle ju snabbt tänkt kunna tycka att "det var ju alldeles nyss", men si om
inte min matematiska talang fullständigt spelar mig ett spratt så är det
faktiskt 17 (!!!) år sedan. Svårt att tro, men lär vara så!
Då hade jag precis blivit frälst av den där chabby chic-stilen och förvandlade
det mesta som kom i min väg till ja...
L Ä S S J Ä L V (klicketiklick)
(Och nej, på den tiden hade jag inte full koll på tekniken i Blogger,
eller så var Blogger bara så knepigt och outvecklat.
Jag väljer att tro på det senare, heh).
Och kanske jag aldrig ens riktigt släppt den stilen, och
märker att jag minsann har en hel del grejer kvar från den "eran" som
är i så gott som daglig användning hos oss.
Glaskuporna har mirakulöst nog överlevt både vilda ungar, klumpiga
ungdomar med nollkoll på sina kroppar, katter och hundvalpar.
Och ett par karlar med stora nävor också.
Gjutjärn och tenn, mina favoritmaterial.
Rejälare än så kan det inte bli. Det gamla inläggets vita urna
är par till denna svarta. Den vita finns på stugan, den svarta här hemma.
Och skyddet för tändsticksasken - den används varje dag av mig när
jag tänder mina "kvällsljus".
Det enda som ändrat sedan det gamla inlägget - om man nu frånser det lilla
faktum att det gått "något litet år" - så är att lillungen numera är minst lika
intresserad av gammalt, antikt och den "loppbitna stilen" som jag.
Senaste fredag hade vi ledigt och drog iväg till Lahtis för att snoka
runt i några antikbutiker och ett par loppisar.
Så med andra ord verkar det som om jag, trots min tvivel då 2009,
ändå lyckades omvända honom och så ett litet frö av kärlek till
gamla ting i honom.
*
Hur det gick för den verbala "generalen" även kallad storungen.
Ja, han har nog fortfarande koll på sina ord. Han och jag är de enda i familjen som
fortfarande är hårda Mello-fans och gör vårt bästa med att överträffa
varandra verbalt i analys av bidragen.
Numera via Whatsapp, så det gäller att låta tangenterna sjunga!
Kan hända att det faktiskt är just det som är största charmen med Mello numera?
Men Mello hör liksom vårvintern till. Så där som fastlagsbulle!
Och även också en liten dos nostalgi hör till när man tappat bort sig i sin egen blogg!
Ha en fin början på veckan!
Det är måndag, men solen skiner!
Kram från mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar