Man skulle ju kunna tro att en blogg skulle räcka för att spara
tankar och funderingar för eftervärlden, men si så är det inte alls.
Gubben och våra gemensamma ätteläggar skulle aldrig hitta fram
till min blogg, även om de försökte.
Inte för att den är speciellt hemlig, men för att det intresserar dem föga.
Jag menar, jag delar ju mer än gärna mina små funderingar (och fågelmats-
kolosser) och andra viktiga och mindre väsentliga åsikter med dem
var gång vis ses. Och vi gör ju det rätt så ofta i alla fall.
Men det oaktat har jag nu de senaste åren klämt till med en årsbok.
Den äldsta jag hittar i bokhyllan är från 2009, så ganska samma tid som jag
började blogga. För ca tio år sedan blev de mer "proffsiga" i och med att mitt
fotointresse och kunskapen växte. I böckerna finns text som är mer
direkt relaterat till familjen och släkten. Sådant som inte intresserar någon
utanför kärngänget.
Samtidigt är det en helt annan grej att se sina fotografier tryckta på papper.
Datorn, sociala medier och allt det där i all ära, men att kunna stryka handen över en
bild, där är något speciellt. Att se samma bild på skärmen framkallar aldrig samma
kontakt till stunden. Fråga inte mig varför, men det är så.
Kanske en av orsakerna till att jag orkar och vill fortsätta
blogga - och skriva årsböcker - är just det där med att lyfta fram det
där mest vardagliga upp från sin "vardaglighet". För vi behöver kanske upp-
märksamma var vardag för att finna en slags förnöjsamhet i sitt eget liv.
Innan jag började med att blogga, innan jag började skriva om
min, vår familjs, vardag samlade jag vardagsfoton i traditionella
fotoalbum. Så även om jag inte tänkt på det så har jag hela tiden fotat,
även om det fram till för 15 år sedan som det var hellre än väl, om
man uttrycker det snällt. Men ja, i en av de allra första fotoalbum som
kan räknas till att vara en vardagsbetraktelse finns ett foto av gubben som sitter
på sängkanten och har mina trosor på huvudet! För samtidigt som han böjde upp
sig efter att ha satt på strumporna råkar jag slänga iväg mina trosor mot sängen.
Alltså de som jag skulle ta på mig efter duschen (ja, de var rena...hahahhaha) dit jag
var på väg. Tydligen hade jag fått för mig att knäppa en blid av den något
komiska situationen. Minns inte alls att jag hade en kamera inom räckhåll, men
när jag ser bilden minns jag precis den stunden.
Inget egentligen att spara för eftervärlden kunde man tro, men redan då
hade jag en lust att berätta historier om just vardagen. Och i dagens läge
får ju en sådan lite naiv bild oss, som var iblandade, att le och
minnas just den lite småkomiska händelsen.
Just det är kanske inget som framtida folklorister, eller arkeologer, kommer att falla i
trans för, men kanske det ändå berättar något om ett ungt pars vardag från
nyförälskade, till "nybyggare" ute på landet, till familj med barn och djur och
vardagssolstrålar och ditohöststormar fram till idag då man sakta börjar
bädda för en pre-pensionärstillvaro. Tänk, jag har 40 år i vardagsbilder
i någotsånär kronologisk ordning.
I ett icke digitalt format dessutom. Det är nog det enda jag skulle försöka
rädda om det skulle börja brinna i knutarna, så där konkret brinna.
Familjen bläddrar nog i albumen/böckerna även om de aldrig kommer att
orka tugga sig igenom min blogg. Heh!
Näe, hörni nu skall jag nog gå och plocka fram ett par sockor för
även om mitt hem nu är ett bekvämt höghusboende så när
det smäller så här hårda köldgrader så känns det kyligt här i mitt soffhörn
som är precis intill ett gigantiskt fönster.
Men det är ju vinter så...
Kram från mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar