KAMPEN MOT HJORTARNA


Hittills har jag varit överraskad över hur i fred den lilla skogsträdgården har fått
vara för hjortarna och råddjuren. Mest skada har de fått till stånd under vårvintern då
de tuggat i sig mina idegranar och betat av prydnadsgräset (det torra). Ändå är 
trädgården i ett område med mycket klövdjur. Kanske det att trädgården blivit lämnad
ifred beror på flera orsaker. Vi har ingen gräsmatta eller andra stora gröna saftiga ytor
som visuellt skulle locka dem? Har också försökt att välja växter som de inte gillar så mycket. 
Alla narcisser har fått vara ifred även då jag inte hunnit spraya dem med ämnet Trico Garden som
jag kanske tror mest på som den som gör min trädgård osmaklig för hjortarna. 

Men eftersom jag har en liten, liten odling av ätbart i några pallkragar så måste jag
för den grödan hitta på något annat. Vill ju verkligen inte spraya Trico Garden på det vi
själva skall äta. Osäker på om det är skadligt att äta, men det smakar ju pyton...

(har fått en lätt dusch av det på mina läppar då jag sprayade en blåsig dag. 
Slickade sedan i tankarna läpparna och fy tusan så det smakar illa. 
Och smaken sitter i...yäk!) 


Men nåt måste hittas på för odlingslådorna. Jo, jag kan täcka in dem 
med någon form av duk förstås, men det ser inte så skoj ut och är
ganska pillrigt när man skall gallra eller rensa. 

Så jag kom på ett litet experiment som jag tänkte pröva mig på. 
Offrade ett dynvar som jag rev i matt-trase-breda remsor. 

(rivit matt-trasor till trasmattor har jag gjort någon gång som barn, 
så mindes hur man gjorde det. Lite barndomsnostalgi på köpet - heh!)

Blandade en rätt stark lösning av Trico Garden och vatten och lätt remsorna 
dra åt sig av "smaken". 



Sedan fäste jag dessa remsor på de där ställningarna som jag har till
mina odlingslådor och som man kan ha till diverse andra skydd. 
Bara det att de är så vingliga så att ha ett nät över funkar....sådär. 
Testat nämligen. 

Det ser förvisso lite spooky ut med mina fladdrande svarta tygbitar men
om det håller hjortarna borta från min spenat och mina morötter mm. så 
är det den slags skyddsåtgärd också "mitt estetiska jag" faktiskt kan leva med. 

Har hört om människor som hängt upp gamla CD-skivor eller annat glittrigt
och rasslande för att skrämma bort hjortarna. Lär inte funka speciellt bra. 
Dessutom är det i ärlighetens namn ganska fult om man skall glo på det alla dagar.
Tror inte heller att mina tygslamsor i sig skrämmer någon hjort, men om de 
kanske avsöndrar någon odör/smak som inte tilltalar dem? 
Kanske jag då får hålla salladen för mig själv? 

Återstår att se om det funkar. Tidigare år har de minsann varit och
nafsat på mina odlingar även om de tack vare Trico Garden verkat lämna 
resten av växtligheten i fred. 

(Och som sagt, jag gör inte samarbete med någon, så tips för enskilda produkter
är bara för att jag genuint tycker att de är bra och funkar för sitt ändamål). 
Tjatigt, jag vet, men nämner det nu ändå.

Det om det - nu skall jag gå och ställa mig i köket och se om det skulle
bli någon middag idag i detta lilla hushåll. 

Tjilivipp till nästa gång! 



 

TROPISKA NÄTTER I MAJ?



På morgonnatten vaknade jag av att det var rejält kvalmigt. Även om dagarna
varit underbart varma så har vårens kyla satt in så fort solen lagt sig.
Det har varit härligt svalt om nätterna. Men nu var det annorlunda. 
Vred och vände mig en stund innan jag insåg att jag egentligen lika gärna
kunde gå ut och kissa, hade i går kväll suttit och hällt i mig muggvis med te
då lillungen stack sig en sväng till stugan. 
Dessutom har jag i år märkt att om jag vaknar på morgonnatten så har jag
lite svårt att somna om i och med att det är så knasigt ljust. 
Det är nytt för mig. Jag brukar sova som en stock fast världen skulle rasa utanför. 

Morgonen ljusnade redan bakom skogen. Vi har solnedgång, men anar bara
soluppgången. Ett tunt dis låg over morgonen, som en slöja. 
När jag kom in märkte jag att det är betydligt svalare och mörkare i nedre
våningen så jag kröp ner i soffan och drog en filt över mig. 
Sov gott, men antagligen ganska lätt för jag drömde en hel del. 

Vaknade mitt i en dröm där jag hade fixat mig hur fin som helst för att gå på fest, 
men märkte utanför festplatsen att håret var både skitigt och oborstat. 
Kände mig klibbig och varm i håret även så där i vaket tillstånd. 
Klev upp, satte på kaffet, tog en dusch innan jag satte mig på verandan
med kaffe och bulle. 


Bulle ja. Jag minns faktiskt inte när jag senast hade bakat bullar. 
Inte kom någon i min familj ihåg det heller. Heh! 
Men nu blev det av. Märkte att jag inte ens har ett decilitermått i köket här på stugan,
så jag fick ta den lilla glasburken med lock som jag brukar laga salladsdressing i. 
Märkte att den hade mått på sidan. 2,5 dl stor är den. En sådan där gammaldags, vacker
grej som jag hittat på loppis. Har en på en halvliter hemma som är från mitt barndomshem. 
Förr fanns det så mycket vackert i köken. 
Därför häller jag alltid upp mjölken i en kanna, eller som här på stugan i en glasflaska. 
Totalt onödigt, jag vet, men en liten detalj jag njuter av på mitt frukost bord varje dag. 

En delorsak till att jag satte igång med bulla-bak var faktiskt en annan ljudbok som 
jag börjat lyssna på. Det är en triologi från tiden av andra världskriget. Berättar om en ung tjej
som kommer till Stockholm och börjar som hembiträde. Böckerna är skrivna av Katarina
Widholm och heter 'Räkna hjärtslag', 'Värma händer' och 'Käraste vänner'. 

Helt underbar skildring av den tiden. Och det bakas i boken med en så 
levande beskrivning att jag började längta efter nybakade bullar...

Kan hända att böckerna tilltalar mig extra för min mamma var ungefär lika gammal som 
bokens Betty. Min mamma jobbade aldrig som hembiträde, men kom från landet till
Helsingfors just innan kriget bröt ut för att studera maskinskrivning. Hon fick bo
hos en avlägsen släkting i Ulrikasborgs stadsdel just i en sådan där pigkammare som 
beskrivs i boken, mot att hon gick ut med familjens ålderstigna hund 
och höll den lika ålderstigna änkan sällskap på kvällarna. 
Kanske man i dagens läge skulle kalla det att vara någons närvårdare? 

Har ju hört mängder av berättelser som min mamma berättat om hennes ungdomstid i
krigets Helsingfors. En tung och jobbig tid förstås, men ändå fanns där
alltid med någon slags ungdomens levnadsglada hopp. 

Det som måste finnas för att livet skall kunna gå vidare. 


Under bryggan vår går livet också vidare. 
Ladusvalorna har anlänt och det finns väl få ljud som så hör sommaren
till som svalornas tjatter? Vi lät bygga en alldeles för stor och alldeles för dyr
brygga för något år sedan, men både jag och gubben gläds något oerhört
över att svalorna tagit bryggan till sin boplats och vi kan njuta av deras närvaro. 

Eller som gubben sade häromdagen: 

- När jag blir gammal och gaggig och måste surras fast någonstans så
jag inte irrar omkring så gör det så att jag kan se på svalorna. 

Det lovade jag. 


 

EN GÅNG MÖTTE JAG EN SÅDAN MAN


Mitt förhållande till ljudböcker är aningen problematiskt. 
Gillar tanken med att kunna göra annat medan jag serveras litteratur, 
men det är väldigt sällan en ljudbok lyckas fängsla mig på samma
sätt som en bok jag läser själv. 

Men nu har jag lyssnat på en strålande bok. 
Alldeles trollbunden har jag lyssnat den med bara några pauser. 
Det är så mycket som jag gillar i boken. Språket, 
platserna och människorna. Jag sugs in berättelsen, jag är i berättelsen. 

Det underlättar förstås att jag varit på de platser som beskrivs i boken. 
Platser som fängslade mig med sin skönhet, med sin karghet. Där jag kan 
tänka mig att allt det magiska bor. Där man blir jordad på ett sätt som jag aldrig 
upplevt någon annanstans. Kanske har jag levt i ett annat liv där? 


Jag talar om boken 'Kniven i elden' av Ingeborg Arvola

Händelserna börjar i nordostligaste Finland men flyter sedan över 
gränsen till Norge mot Varangerfjorden. 
När jag för något år sedan körde till Varanger valde jag vägen via Neiden, 
Sevettijärventie heter den, och den är så vacker, mytisk rentav. 

I boken lever vi i andra hälften av 1800-talet, men vyerna är än idag de samma. 
Jag behöver bara blunda för att föreställa mig hur naturen ser ut.
Och ofta vill jag blunda när jag lyssnar på boken. Blunda och riktigt 
kliva in i berättelsen. Jag ser människorna där. Lever med i resan, i 
öden, i kärleken och inte minst i passionen. En gång mötte jag en sådan man
som bokens Mikko. En man som har snällhet, klokhet, lugn, men också den 
otämjda vilda passionen i sig. Han drog mig till sig som en magnet. Det 
var helt omöjligt att motstå. Han fanns inuti mig fast vi hade tiotals meter 
mellan oss. Jag tänkte ofta att det måste synas, märkas, vara så uppenbart.
Begäret och längtan. 

Det blev aldrig riktigt något mer mellan oss än några passionerande kyssar
stulna en kall vinterkväll - en kväll vacker som ett julkort. 
Men med alldeles för mycket människor omkring. 
Senare stulna samtal, stulna blickar, stulna beröringar som var nästan fysiskt 
outhärdliga för att det inte gick att få mer. 

Kanske hade det kunnat bli kärlek, vad vet jag? 


Innerst inne ville vi kanske inte söndra det som fanns, 
kanske vi till och med blev lite rädda för den starka passionen?
Skulle elden vi kände bränna sönder oss i längden? 

En attraktion som ändå inte gick helt att motstå. 
Så stark var den. 

Just den känslan beskrivs så fantastiskt bra i boken. 
Det där att man möter en som man bara vill vara en med - på alla plan. 
Men också förhållandet till sina barn. De små, och de som redan är nästan
vuxna och plötsligt ser på en med andra ögon. Och som man själv behöver lära 
sig att möta. Ens barn som vuxnar till sig. 
Om att ge och kunna ta emot hjälp. Om kunskap som man ärvt, 
om tro och om mystik. Och om natur, om att överleva. 

Oj, boken har så mycket! 


Men! 

Jag tänker att om man inte alls känner till hur man förr levde i Sápmi (Sameland) 
eller känner till skolternas, kvänernas och de i området levande övriga folkens historia
så ger boken mer utbyte om man läser på innan man läser eller lyssnar. 

Vad kan jag mer säga? 
En strålande bok som väckte en längtan till en magisk plats på jorden.
Som fick gamla, och nästan bortglömda, minnen att vakna till liv. 

Och så är det här bara första delen av en planerad triologi. 
Bara att vänta - och längta. 

(Fotona är från min resa till Varanger 2019)

 

ETT HALVÅR I EN KOMOCKAS LIV

 


Det fanns en tid i mitt liv då "flyttlasset" till stugan bestod av hundar och katter, ungar 
(något år kajor och någon svala som behövde växa till sig). 
I år har jag packat med mig ganska mycket mer för tiden här skall ju
bli längre än vanligt. Känns nästan lite hisnande att jag skall vara här nu
mer eller mindre nonstop tills det blir höst på allvar. 
I bästa fall nästan ett halvår! 

På tal om halvår så kommer jag att tänka på min "komocka", 
höstcyklamen-knölen som jag lade på ett fat senaste oktober.
Vattnade lite och i november började den blomma! 
Tänkte att om den orkar blomma till jul så är det bra. 
Men...där blommar den än. Ett halvår senare. 

Klart jag tog den med mig. En "komocka" som klarat vintern och 
konstant skjutit ut nya blommor genom alla mörka vintermånader 
skall behandlas som en prinsessa! 

Nu ser jag att det också börjar växa ut små blad.
En magisk växt! 


En annan magisk växt är scillan. Bland de första lökarna jag petade ner i 
skogsträdgården var just scillor. Till min glädje har de redan på bara ett par år
spridit sig. Likaså har de blå scillorna som jag tog med mig från min senaste trädgård. 
Växter bär på minnen. Som bara man själv vet. Som en slags gemensam hemlighet. 
Den vita scillan och jag har ett gemensam förflutet, den blå scillan och jag har också 
något gemensamt - fast inte samma som den vita. Vid valet av växter vi väljer
till våra trädgårdar planterar vi också ibland in minnen. Gäller inte för alla växter, 
många växter blir bara som flyktiga bekanta, men för en del blir det som ett 
slagt känsloband som finns där och upprätthåller ett minne. 

Tror att jag sent kommer att glömma min "komocka" - den som tog mig 
genom vintern 2023-2024, vintern som kändes oändligt lång. 

I övrigt kan jag nämna - så där ur naturiakttagarens synvinkel att jag har
glädjande mycket bin som vaknat ur sin vintersömn i år. Och humlor likaså. 
Har lyckats identifiera flera olika humlearter vilket är riktigt skoj. 
Stugan är ju ganska kargt beläget - där mellan skog och hav - båda två rätt
utmanande biotoper så varje tecken på naturens egna mångfald gör mig glad. 

Varje övervintrande bi jag hjälper ut från stugan under våren gör mig
glad i själen. Varje liten humla likaså. 

Vi bestämde ju oss för att låta skogen häromkring vara, bli en 
vildskog - och med tiden en gammelskog. Det tar dock tid. 
Det har varit ett viktigt beslut för oss. Naturens mångfald är så
mycket mer värd för oss än de slantar vi kunde få ut ur skogen. 

Någonstans i närheten häckar ett hackspett-par. Dagligen ser jag 
dem båda, eller den ena, i närområdet. Vi delar också något. Vi delar
en liten skog som är vår lilla värld. Lite längre bort hör jag spillkråkan. 
Och mindre hackspetten som kommer och lite försynt hackar på tallgrenarna. 
Där hackspettarna trivs, där kommer det också att finnas boplatser för de
allt mer fåtaliga mesar som inte riktigt förstår sig på holkar utan vill ha just gamla
hackspettbon till sina små. Utan gamla, murknande träd, inga hackspettar, utan 
hackspettar inga tofsmesar och svartmesar. 

Till näst skall jag ta er med på en liten promenad i vår gammelskog. 

*

Nu skall jag dock gå och lägga mig - tidig uppstigning i morgon! 




ENDAST BRASAN SPRAKAR


Det har blivit måndagskväll och jag är tillbaka till stugan. Var en sväng till 
huvudstan för att fira gubbens kusin som fylde år. God mat, mysig båtrestaurang 
(en gammal skonert) och en chans att träffa människor man inte så ofta råkar på. 
Gubben stannade kvar i stan för han har ännu en klassträff att bocka av innan
han blir sommarskärgibo han med. 

Vi flyr som sagt fasadrenoveringen av husbolagets hus och stannar här så länge vi 
kan. Vi är som flyttfåglar. Kommer när snön smält och far hem tillbaka vid första 
frosten. Sådan är tanken i alla fall.


Ljudvärden där hemma, men alla maskiner som bänder loss tegel från fasaden, 
som sandblästrar och andra maskiner som gräver och liftar som höjs och sänks
i en evig rörelse, skiljer sig något från det jag hör här och nu. 
Kvällen har tystnat djuren, det är endast brasan som sprakar och så ljudet av 
mina tangenter. I övrigt är det total tystnad. Till och med
havet är tyst efter några dagars brus. 



Havskuften gör mig alltid så otroligt sömnig, innan jag vänjer mig med den. 
Klockan är inte speciellt mycket än, men jag kunde gå och lägga mig, ögonlocken
är tunga som blöta disktrasor. Dagen har varit solig och nästan sommarvarm och 
solen har satt sig i min hud. Den känns varm och frisk på samma gång. 
Som en sådan där utehud skall kännas. 

Brasan sprakar. Har inte orkat stiga upp för att tända några lampor. Vårkvällen är ljus och
himlen utanför är fortfarande varm gulorange, havet himmelsblått. 
En ensam tärna flyger förbi. Gubben ringde och önskade godnatt. 

Elden i spisen har falnat, dags också för mig att stiga upp från soffhörnet och gå och
lägga mig. Arbetsveckan sparkar igång i morgon bitti. 

Go natt!




 

NAKET I ESC - ÄR DET ÄGGLIGT?


Igår kväll gick första semifinalen i ESC av stapeln. Jag satt på stugan, gubben 
hemma i lägenheten och våra pojkar på var håll i sina hem. 
Men vi strävar efter att varje år gemensamt se på ESC - om så via WhatsApp eller
på annat sätt. Det är något med ESC som är alldeles underbart, lite galet, seriöst på ett
ändå lite oseriöst sätt. Underbar show. Musik - som man tycker - eller inte
tycker om. En liten bubbla av bubbel att krypa in i några timmar om året. 

Årets finska bidrag är en låt som egentligen är enligt mig riktigt bra! 
Showen är också genialisk. Humoristisk och lite galen. 
En (nästan) nakupelle-karl som vaknar i ett ägg av jeanstyg och yrar omkring på scen 
och letar efter sina jeansshorts som han till slut får och som det sprutar pyroteknik ur.
Ja...det låter som en av de där märkliga drömmarna som man kan ha ibland. 

Nå, hur som helst. Det är inte så att det är med enad förtjusning man i Finland ser på
årets bidrag. Man skäms lite. Vilket jag tycker är helt fel! 
Låten är bra. Många säger att det inte längre är en SÅNGtävling. Till dem rekommenderar jag
att lyssna på bidragen utan att se showen. Många bidrag är faktiskt riktigt bra - utan show. 
Endel är urusla - utan show. ESC innehåller båda. 

ESC kan inte heller vara sådan som den var förr, eller förr-förr. 
Om inte ESC skulle utvecklas och på det sättet leva och hitta nya fans 
så skulle den dö ut. Och det vore ju synd. 


Sedan kan jag tycka att det är aningen dubbelmoraliskt av det finska folket i 
synnerhet att himla sig över lite nakenhet på scenen. Windows 95-man är väl
ändå som vilken vanlig karl som helst? Sådana som de flesta finnar otaliga
gånger stött på i bastun. Vi finnar är inte speciellt ovana med naket. 
Att katoliker kan hicka till är en sak - men finnar??


Och man kan ju inte påstå att Finlands bidrag skulle vara speciellt naket. 
Det finns mängder av bidrag där övertrimmade och nästan anorektiska
kvinnor uppträtt mycket lättklädda och utmanande på scen - och det är okej? 
Eller där män ständigt tar sig på sitt kön medan de uppträder. Är det okej? 

Skall det nu nödvändigtvis vara naken hud på scen så tycker jag att det är ganska
härligt befriande med en karl som ser ut som karlar ser ut mest. Med lurviga 
ben och en lite mysig putmage. Det är inget utmanande översexigt i det. 
Det är bara så människor är. Och lite kroppspositivitet skadar inte. 

No rules - jag är som jag är. 
Heja Finland! 

Blir nog ingen seger, det tror jag inte på, men hoppas
att domarna också lyssnar på låten och inte bara sitter och kikar
efter hur mycket av hans rumpa (eller annat) som skymtar. 

Oberoende så den här familjen några timmar om året i en 
flummig, bubblig, showrumba. 


 

FÅGELSKÅDNINGSDAGEN PÅ GÅRDEN


Det är Birdlife Finland som ordnar detta trevliga jippo. 
Tanken är att man tar sig tid och kollar in vilka fåglar som rör
sig runt ens egna miljö. Kan vara hemmet, stugan eller någon annan plats. 
Regler för evenemanget är enkla. Man har en fast punkt, 
som tex i mitt fall sommarstugan och så har man en radie på 
100 meter inom vilken man skall hålla sig. 
Det är dock ok att anteckna fåglar som man ser/hör även utanför 
denna cirkel.  Man har ett dygn på sig att kolla fåglar, 
men det betyder inte att man behöver ha öron och ögon på helspänn 24 h 
utan man väljer hur länge man vill. 

Jag gjorde detta medan jag var ute och bökade i trädgården. Hade en liten lapp
som jag skrev ner vilka fåglar jag upptäckte. 
Ibland tog jag en liten paus och kollade med kikaren ut över havet eller 
lät min app med fågelljud analysera något ljud som jag inte kände till. 
Vilket är rätt många. Jag är inte bra på fågelläten alls. 

Känner igen fåglar om jag ser dem, 
men när det gäller läten är jag en riktig nybörjare. 
Har varit det de senaste 30 åren, så har inte stora förhoppningar på
att jag plötsligt skulle bli en hejare på det. Har bara inte det
språköra-minnet som gör att jag skulle minnas hur en viss
fågel låter. Så för mig är dessa appar som erbjuder alternativ vilken
fågel det kan vara som låter en stor hjälp. Jag känner ju till vilka fåglar kunde
vara sannolika i just den biotopen jag befinner mig i så helt lurad blir jag inte
av appens förslag. Dessutom har apparna blivit riktigt bra nuförtiden och erbjuder inte
tropiska guldfärgade tofssjungare som alternativ för en blandskog i Finland. 

Visar appen på en sannolikhet på kring 95% eller mer är det troligen rätt fågel. 


Med eller utan hjälpmedel, och jag ser en fågelljudsapp som likadant hjälpmedel
som en kikare, så är det en trevlig introduktion att lära sig mer om fåglar. Och att 
upptäcka närnaturen. Det finns massor med fint att uppleva där man är, bara man tar sig tid
att göra det. Och till det är ett sådant här evenemang guld. 

Nu var det senaste veckoslutet som evenemanget ägde rum och ännu idag kan 
man meddela sina iakttagelser till Birdlife Finland, men inget hindrar ju att man 
gör det här helt för sig själv vilken dag som helst. 
Om en vecka, eller två kommer det att vara helt nya arter som tar över
konserten i våra marker. 
Och det är alldeles ljuvligt. Våren är! 


 

MÖSS OCH ROSA BLOMMOR


Vinden har vänt, det har börjat blåsa från norr vilket antagligen betyder
att de där småljuva varma vårdagarna strax är ett minne blott. 
Den lilla doftpelargonen har fått flytta in tills det blir varmt
sådär på riktigt därute. Än är vi inte riktigt där. 
Hur mysig stugan än är vanligtvis, så blir den nog snäppet 
mer hemtrevlig när man har en växt på bordet. Växter är liv. 

"Ett liv på vår planet" av David Attenborough är boken
jag skall läsa till näst. Om det är ens lite varmt i morgon
skall jag sätta mig i solen och njuta. 
Både av sol och bok. 

Även om jag misstänker att boken kan ge mig endel
att fundera på. 


Men från globala tankar till små tankar om trädgården. 
Jag hade haft lite planer i huvudet om att årets 
sommarblomsfärg skulle vara blå, men så står jag där
i plantskolan och märker att det är rosa som jag lastar
i min kärra. Jag är inte speciellt romantisktfladdrig så
där som person, men det är något med rosa blommor som
tilltalar mig. Rosa och rost och vinrött och grönt. 
Det är mina favoriter. År efter år. 


Gillar ju kontraster också - när det ruffa "fulsnygga" får möta 
det ljusa fladdriga. Vilt mot formklippt. 
Hårda material mot mjuka former. 
Motvikt som skapar harmoni. 


Strävar ju också att den här trädgården skall ha en slags 
kontaktyta till omgivningen. Växtvalet i krukorna skall inte vara för
"vräkiga" mot den omkringliggande naturen. Även om 
de växterna är långt ifrån naturliga i miljön i sig, så skall de kännas
att de har samma lite återhållsamma känsla som den omkringliggande
skogen och de karga klipporna mot havet har. 

Som jag skrev i mitt förra inlägg så lade jag ut lite kvarglömda nötter
till fåglarna som hade det ganska tufft i vintern som återkom innan Valborg. 
Lite nötter hade fallit ner på marken och vips kom en liten skogsmus och bar
hem nöt efter nöt till sitt lilla skafferi där under en björkstubbe. 

Nog är det ändå fint med vår! 
Och med en trädgård att väcka. 

Ha en skön söndag alla!