Mitt förhållande till ljudböcker är aningen problematiskt.
Gillar tanken med att kunna göra annat medan jag serveras litteratur,
men det är väldigt sällan en ljudbok lyckas fängsla mig på samma
sätt som en bok jag läser själv.
Men nu har jag lyssnat på en strålande bok.
Alldeles trollbunden har jag lyssnat den med bara några pauser.
Det är så mycket som jag gillar i boken. Språket,
platserna och människorna. Jag sugs in berättelsen, jag är i berättelsen.
Det underlättar förstås att jag varit på de platser som beskrivs i boken.
Platser som fängslade mig med sin skönhet, med sin karghet. Där jag kan
tänka mig att allt det magiska bor. Där man blir jordad på ett sätt som jag aldrig
upplevt någon annanstans. Kanske har jag levt i ett annat liv där?
Jag talar om boken 'Kniven i elden' av Ingeborg Arvola
Händelserna börjar i nordostligaste Finland men flyter sedan över
gränsen till Norge mot Varangerfjorden.
När jag för något år sedan körde till Varanger valde jag vägen via Neiden,
Sevettijärventie heter den, och den är så vacker, mytisk rentav.
I boken lever vi i andra hälften av 1800-talet, men vyerna är än idag de samma.
Jag behöver bara blunda för att föreställa mig hur naturen ser ut.
Och ofta vill jag blunda när jag lyssnar på boken. Blunda och riktigt
kliva in i berättelsen. Jag ser människorna där. Lever med i resan, i
öden, i kärleken och inte minst i passionen. En gång mötte jag en sådan man
som bokens Mikko. En man som har snällhet, klokhet, lugn, men också den
otämjda vilda passionen i sig. Han drog mig till sig som en magnet. Det
var helt omöjligt att motstå. Han fanns inuti mig fast vi hade tiotals meter
mellan oss. Jag tänkte ofta att det måste synas, märkas, vara så uppenbart.
Begäret och längtan.
Det blev aldrig riktigt något mer mellan oss än några passionerande kyssar
stulna en kall vinterkväll - en kväll vacker som ett julkort.
Men med alldeles för mycket människor omkring.
Senare stulna samtal, stulna blickar, stulna beröringar som var nästan fysiskt
outhärdliga för att det inte gick att få mer.
Kanske hade det kunnat bli kärlek, vad vet jag?
Innerst inne ville vi kanske inte söndra det som fanns,
kanske vi till och med blev lite rädda för den starka passionen?
Skulle elden vi kände bränna sönder oss i längden?
En attraktion som ändå inte gick helt att motstå.
Så stark var den.
Just den känslan beskrivs så fantastiskt bra i boken.
Det där att man möter en som man bara vill vara en med - på alla plan.
Men också förhållandet till sina barn. De små, och de som redan är nästan
vuxna och plötsligt ser på en med andra ögon. Och som man själv behöver lära
sig att möta. Ens barn som vuxnar till sig.
Om att ge och kunna ta emot hjälp. Om kunskap som man ärvt,
om tro och om mystik. Och om natur, om att överleva.
Oj, boken har så mycket!
Jag tänker att om man inte alls känner till hur man förr levde i Sápmi (Sameland)
eller känner till skolternas, kvänernas och de i området levande övriga folkens historia
så ger boken mer utbyte om man läser på innan man läser eller lyssnar.
Vad kan jag mer säga?
En strålande bok som väckte en längtan till en magisk plats på jorden.
Som fick gamla, och nästan bortglömda, minnen att vakna till liv.
Och så är det här bara första delen av en planerad triologi.
Bara att vänta - och längta.
(Fotona är från min resa till Varanger 2019)
