EN STILLA KVÄLL

Det har blivit kväll och från stugans soffhörn ser jag hur ett gäng

gäss sakta seglar in i viken. (på bilden dock en svan ;)).

Har märkt att de gärna övernattar på den låga

stenstranden femtio meter från stugan. Det är så där rofyllt att se

dem komma simmande. Sitter som sagt inne i stugan, uppkrupen i mitt soffhörn. 

Efter den nästan exceptionellt varma maj månad känns de här ganska

normala juni-temperaturerna riktigt kyliga! 

Har tänt en brasa och klängt på ylletofflorna. 

Läste förresten ett par artiklar som fick mig att fundera på det här med hur mycket

grejer vi ändå har. Den ena artikeln handlade om mängden skåp eller andra 

förvaringsutrymmen i våra hem som på sitt sätt bjuder till att ha en massa grejer. 

En kvinna, som jobbar som proffsordnare, sade att vi skulle förmodligen kunna

hålla ordning i våra hem enklare om vi hade färre förvaringsutrymmen. Nu blir det som

om man måste fylla alla hyllor och lådor som man har att tillgå. 

Den andra artikeln gällde hur otroligt mycket grejer, främst kläder, men annat också 

som det blir kvar i skolorna när eleverna galopperat ut på sommarbete. 

Och så är det säkert. Ungar är slarviga och yra.

Så var det också när mina ungar var små. 

Vid våravslutningen fanns det en hel del högar att gå igenom. 

Fast inte tillnärmelsevis i den utsträckning som i skolan i artikeln. 

Den nämnda skolan hade ordnat en "hämta-dina-ungars-grejer" under

ett veckoslut nu i början av juni . Skolan i fråga var inte alldeles liten, flera hundra elever och

mängden kvarglömt var stor. En, alltså ett stycke (!), förälder dök upp för att hämta sina barns grejer. 

Nu är det ju förståeligt om det skulle vara en vante eller en socka som skulle vara borttappad, men

en person från skolan sade att det var frågan om mängder av fina jackor - i en av jackorna hade man hittat

prislappen i fickan - den hade kostat 140 €. Och en massa annat rätt värdefullt. 

Må vara att föräldrarna har råd att köpa en ny jacka till gullgossen i höst men det känns bara så

motbjudande att inte föräldrarna vill lära ut, själva ta ansvar och vara ett gott exempel då 

det gäller både att ta hand om sina ägodelar och att minska på svinnet. 

Och jag tänker att om man inte hade tre eller fem eller ännu fler vinterjackor så 

hade man märkt att en jacka saknas? 

Och hade man inte så många skåp att stuva sina kläder in i så hade man kanske också 

märkt den saknade jackan? 

Människan har ju en tendens att vilja fylla alla tomrum - det sade ordningsproffset också. 

Och den tanken köper jag. 

Här på stugan har vi jätte lite förvaringsutrymme. Eller egentligen finns det

uppe på loftet utrymme, men det är så besvärligt att föra och hämta grejer dit 

så vi använder inte det alls. 

Med tanken, det som ingen för dit, behöver man inte konka ner heller. 

När vi flyttade ut hit till stugan för en dryg månad sedan, och med tanken

att stanna här till höst, så fick jag tänka igenom 

vilka kläder jag skulle ta med mig. Vad skulle jag behöva, vad klara mig utan?

Har har lillungens gamla barnrumsgarderob (den är litenliten) och så några krokar på 

väggen som är mitt klädförvar. Underkläder, strumpor, toppar finns alla i små

upphängda påsar som tar väldigt lite utrymme. Det gäller att tänka som om man skulle

ut och vandra eller på en interrailtur. Det har varit skoj att märka hur lite man verkligen behöver. 

Nu har jag ju förstås turen att jobba på distans så behöver inte tänka på att vara 

uppklädd till jobbet varje dag, så jag har en vit fin-skjortblus o ett par svarta klassiska byxor

att ta till när jag behöver "klä upp mig". Det får räcka för business. 

Kanske borde jag ta och skriva ner vilka kläder jag har och som jag tänker klara mig

med i 5-6 månader? Det har jag inte gjort innan, kollat vad jag har i något som kunde

kallas en slags kapselgarderob. Jag är ju ändå smått road av sådant som är vackert, 

som kläder till exempel, så helt asketisk är jag inte gällande kläder.

Kanske jag faktiskt tar och kollar vad jag egentligen släpat med. Om inte annat så för

att kolla i höst vad jag kan lämna hemma nästa år! 

Ha en skön vecka!

Maggi

 

FRIVILLIG AVSKALNING

Minns inte riktigt när jag insåg att det här med att begränsa sig är en slags "styrka". 

Att välja bort istället för att välja till. 

Märker bara att jag ofta verkstäder detta i mångt och mycket av det jag gör, köper

eller väljer att ha. Jag tilltalas av tanken om minimalism, men min smak är inte fullt så

avskalad som då man får en bild av minimalism framför sig, men jag skalar av

rätt friskt utan att bli så där "asketisk med raka-linjer" i vardagen. 

Jag kanske borde kalla det frivillig avskalning? 

För mig tror jag att det började med kläder faktiskt. Är ju inte speciellt road av mode,

men helt immun är väl inte jag heller. Men över tid har det nu förädlats en färgskala i

min garderob som är  m y c k e t  avskalad. Har faktiskt bara kläder i färger som jag gillar. 

Och de färgerna är svart, grått, grönt, beige, vitt, naturvitt, brunt/orange och lite puder-/ gammelrosa. 

Och när jag kollar så är det de samma färgerna jag har i min inredning. 

Här hemma lite mer vinrött, och på stugan mer grönt och brunt. 

Denna avskalning har hänt egentligen utan att jag tänkt på det "i färger" utan mer att jag 

gjort mig av med saker, grejer, kläder jag inte längre trivs med och på det sättet har

min "färgskala" utkristalliserats och allt onödigt rensats bort. 

Så även om hemmet definitivt inte är minimalistiskt på något sätt så känns det ändå

städat och rensat för att färgskalan är så enkel. Och att välja bort är väldigt befriande. 

Nu har ju jag valt en dov naturfärgskala helt bara av den orsaken att jag gillat de färgerna 

sedan jag var barn. Gillar man färgerna gul-knallblå-cerise så är det ju samma sak. 

Ta bort allt det man inte gillar! 

Eller om man gillar allt - så kan man ju ha det kvar - förstås! 

Det är också ett val. Men i mitt liv och min vardag skulle jag uppleva

det stökigt och inte ge den rofylldhet som jag vill uppleva i min omgivning.

Här tror jag också det här med om man är introvert eller extrovert spelar in. 

Introverta trivs oftare med en mer avskalad, sober färgskala medan 

extroverta gärna tar i med den mer färgsprakande färgpenseln...*)

Och där - efter en galet lång åsnebrygga - kommer jag till det här med att 

välja tema för sommarblommorna. 

Nu låter det ju lite överdrivet, kan man tycka. Man tar lite blommor här, 

och så lite från torget, och det man fått av svärmor och ja...om man trivs med 

denna kakafoni av färger och sorter och stilar så är det ju rätt. 

Men om man inte tycker att det är så där fasligt snyggt så tänker jag att 

tänka i temafärger inte är så tokigt. Och sommarblommor - det är väl få saker som

är så förgängliga men ändå så synliga den tid de är -som just sommarblommor. 

Har själv haft några år nu ett ganska mörkt tema på mina växter. 

Det har varit svarta penséer, mörka bladväxter. 

Och jag vill gärna att mina sommarblommor också skall passa in då sommaren

går mot höst med de nyanser som då dyker upp i naturen. 

Så i år kommer jag att ha färgtema rosa/laxrosa/blekorange

Rosa för att jag tycker om det, och för att det är så fint till alla

de mörkbladiga mångåriga växterna jag har i trädgården. 

Laxrosa för att det är en färg som spänner över en ganska stor

båge, från blekrosa till nästan orange. 

Och där tar blekorange över och välkomnar soliga sommardagar

likaväl som sensommarens dova mustighet. 

Men när jag avskalar så här så behöver jag inte heller i vår ta ställning till 

de blå blommorna, eller de röda, eller de knallgula, eller de röda. 

(Eller jo, jag kanske behöver lite vinrött för att få lite djup i färgskalan, men

det är å andra sidan mycket sådant jag har i de perenna växterna). 

Så här tänker jag om frivillig avskalning. 

Less is more. 

*) Lyssnar på den bedårande podden rödavitarosen, med Victoria Skoglund från Zetas och

Jenny Strömstedt, journalist och programledare på svensk tv. Och i avsnittet där de smått

"kom ihop sig" om hur man definierar begreppet "tivoli" i blomsammanhang kom jag att 

tänka på att Victoria nog tänker mer som en introvert 

medan Jenny är mer åt det extroverta hållet. 

Och så kan det vara att är man mer lagt åt det introverta hållet 

så är "less is more" just det man tycker är lagom. 

Medan en extrovert själ behöver lite mer för att det skall vara ja, lagom. 

*  * *

Och ännu. Gällande kläderna. 

Numera tar det mig noll tid att välja kläder på morgonen.

För med en så avskalad färgskala så kan jag välja kläder med

ögonen stängda och det blir ändå hyfsat bra! 

Och det är fasligt skönt! 

 

BOKTIPS

 Numera är det sällan jag köper böcker. Jag laddar ner dem. Har vant mig vid att inte sakna strukturen av papper, eller ljudet av att vända ett blad. Det har minskat mängden böcker i hemmet. Inte bara köpta böcker utan också bibbaböcker som ju också tar sin plats. Och eftersom jag gärna läser fler romaner på en gång så finns de alla nu i min padda på nattduksbordet och tar samma fysiska plats om jag så hade fem eller femton (nå, det har jag ju inte...) på gångs på en gång. 

Men så finns de böcker som måste finnas fysiskt. Som natur-, foto-, och trädgårdsböcker. De man återkommer om och om igen. De där visuella. 

Förr hörde inredningsböcker också till denna grupp, men hela den kategorin har försvunnit. Lite av sig själv faktiskt. Kanske för att jag har de prylar jag behöver och allt mer inser att jag snarare behöver mindre än mer. 

Och där kommer vi in på mitt boktips - som faktiskt blev en fysisk bok - men boken kändes så intressant så jag valde att skaffa den nu, och inte vänta på e-boken (om den ens kommer, vilket skulle vara mycket lämpligt, med tanken på temat). 

Men ja, jag var otålig. 

Det är boken 'Tingen' av Ulrika Nielsen. 

Så här står det på bakpärmen: "Vi omger oss av ett oräkneligt antal ting. Vad gör vi med dessa ting och vad gör de med oss? Bouppteckningen efter en död faster innehåller armbandsur, medaljonger, halsband, bestick, spadar, spinnrockar och en askoppmed rullskiva. Tingen har blivit ett problem för de efterlevande, men bär också på ett sammanhang. Ulrika Nielsens diktessä är ett försök att hitta fram till föremålens väsen. I den materialistiska världen är tinget guld. Vad är då människan?"

En mycket läsvärd bok om man ens det minsta är intresserad hur alla ting, all material kanske på verkar oss, på ett sätt som man inte ens tänker på. Jag har, som jag kanske nämnt rensat ut och rensar ut - för det är en process, det har jag insett. Men det blir lättare varje gång och färre saker kommer till. Jag är, och kommer säkert aldrig att bli en renlärig minimalist, men i dagens läge har jag väldigt få saker som inte skulle motivera sitt varande hos mig. Antigen praktiskt eller rent estetisk. Och det tycker jag inte heller man skall glömma. Ett hem skall vara just så man trivs där, men om man sätter tid, eller att man upplever att man sätter för mycket tid till att ordna upp (innan man städar tex). Att det finns saker som inte har en egen plats utan bara flyter - då har man för mycket omkring sig. 

Jag minns faktiskt väldigt tydligt när jag allra första gången tänkte att så här kan jag inte leva. Skam att erkänna att det inte ens gällde mina egna prylar utan mina barns...(Mammapoäng där, liksom!)

Mina pojkar har aldrig varit så mycket för gosedjur, mjukisar. Men det var ju det som var så enkelt att ge som gåva till ett barn. Ett litet - eller stort - gosedjur. Det kom gosedjur från mina kompisar, från kusiner, och grannar till födelsedagar och jul. Min egen mamma kanske i spetsen. Minns att jag en kväll packade en hel svart sopsäck full med gosedjur och förde den till källaren för att upplevares där en tid ifall något barn skulle sakna någon nalle, delfin eller tusenfoting. Det hände inte. 

Någon gång då min äldre redan gick i högstadiet så minns jag att en flicka på hans klass (hon kanske var lite förtjust i honom) kom med en GIGANTISK mjukisnalle till julklapp och jag minns att jag inombords skrek: 

-Neeeeeejjjj!!!! Jag som just har rensat ut mängder av lurvfigurer. 

Tack och lov tog grabben giga-nallen med sig när jag flyttade till studentlyan efter ett tag. 

Det var nog min första insikt att allt inte behövs sparas. Och för de som oroar sig över hur mina barn tog det, så kan jag säga att de aldrig frågade efter mjukisarna i soppåsen, med undantag för en delfin, som fick komma tillbaka till rummet. Visst fanns det mjukisar som pojkarna hade. Bland annat en gris som man kunde knåda till de mest underhållande utryck och som faktiskt hör till de saker som finns i pojkarnas memory-låda. Blir lika fnissig av tanken på alla skratt vi haft med den grisen.

Så allt skall ju inte rensas ut, men mycket nog. Bland annat sådant som man tror att bär på ett minne, fast det egentligen kanske mer är frågan om att man kanske har lite dåligt samvete för att man ger det vidare, eller bara slänger bort det. 

Tycker det är otroligt intressant det här med vad tingen gör med oss. 

Nallen på bilden förresten, den är min. 

Köpt i mogen ålder (avskyr det uttrycket, men det är ändå så talande) och införskaffad just i de tiderna då ungarna började bli vuxna och nallen kom att bli som en slags "symbol" att inga småbarn längre är i knutarna och på något sätt en "vuxenversion" över diverse mjukisdjurs minne - istället för att hundra som funnits. Så kan man också göra. Dessutom gillar jag skinnknutte-nallen skarpt. Och då, fast han inte tillför något praktiskt alls så får han stanna. 

Men ja, boktips var det. Om man vill snusa på att kanske ha lite mindre grejer i sitt liv. 

SPARSMAKAT MED VÅR

Det envisas att vara kallt ute. Knappt så graderna orkar klättra över 0-strecket ens på dagen. Och snön fortsätter lysa kritvit på åkrar och sjöar och bara reflekterar tillbaka alla solstrålar. I morgon är det april och det är fasligt mycket vinterstämning kvar därute. En sådan vår i år. 

Men för att råda lite bot på vårlängtan så köpte jag hem några kvistar av "någon buske", kan ju inte längre bara gå ut och plocka in vad som finns i trädgården. Det får jag vänta med tills det blir att ta sig till stugan. Av olika orsaker blir det att avvakta med det ännu ett tag, men till påsken skall det bli av! 

Beställde i dag ett par böcker som jag skall ta med som påskläsning. En bok åt gubben - som jag också skall läsa - och en åt mig själv - som gubben knappast läser. Den sistnämnda är en bok som tangerar det här med minimalism. Råkade ha radion på idag då boken recenserades och kände direkt att den boken vill jag läsa. Såhär skriver recensenten Marit Lindqvist på Svenska Yle: 

    "Ulrika Nielsens lyriska essä bjuder på många infallsrika ingångar på ämnet saker och ting. 'Tingen' är                 en personligt hållen och resonerande text som utmanar läsaren att se på sin omvärld med putsade glasögon och att förhålla sig till tingen med förhöjd medvetenhet. Att se på sig själv och på tingen med en kritisk och självrannsakande blick: Vem är jag bland alla mina saker, vem är jag utan mina saker?"

Jag har skrivit om det förr, men något hände med mig då jag för några år sedan hade mitt köpstopp. På samma gång blev jag mer sparsmakad, för minimalist vill jag nu ändå inte kalla mig. Vill ju ha det vackert omkring mig, men också redigt så för mig är det viktigt att precis varenda en liten yttepytte pryl har sin egen plats så inget någonsin liksom "söker sin plats" i hemmet. Då är det lätt att hålla ordning fast man inte är så där strikt minimalistisk. 

Men faktum är att jag börjar alltmer trivas med mindre mängd grejer. Och i helgen skall jag ta itu med garderoben. Har snart bott ett år här i vår lägenhet och allt vardagsstuff-kläder jag inte använt sedan flytten hit får nu gå vidare. Helt onödigt att spara i skåpen sådant som ingen glädje ger. Lite småallergisk för Marie Kondo och hennes Spark Joy, men hon har onekligen en poäng där! Om en grej man inte behöver för att "överleva" inte på något annat sätt kan motivera sitt varande i mitt hem så skall det ut. 

Man behöver kanske välja sina grejer med eftertanke och inte samla på bara för att. Jag tror att less is more i så mycket. Jap, i helgen skall det rensas i skåpen. 

RENSA UT

Jag har väl snusat på det här med less is more ett bra tag nu, och känner väl att jag attraheras av minimalism i någon mån. Framför allt så hjälper en flytt till att känslomässigt få avstånd till sina ting. Ting som man tror är viktiga, men som kanske inte ändå är det. Inte på riktigt. 

Jag tycker ju om att pynta och ha det vackert omkring mig, så såpass långt att avstå från allt det - dit vill jag ju inte. Men mindre räcker, kan jag känna. Vi har ju mer samlare i släkten (på gubbens sida då...heh) än vad det finns sådana som skulle kalla sig minimalister. Och det där med att samla på sig och inte låta saker gå vidare - det har jag lite svårt med. Så där att hem och lager blir överfulla av saker. Reflekterade häromkvällen över det här med lager, faktiskt. 

Minns att jag svettades lite över hur litet vårt lager här i bolaget är och än har jag inte haft tid att sätta det i ordning så där som att skaffa hyllor och så. Nu står där bara flyttlådor. Och min insikt...ja den var att jag minns absolut inte vad jag har i dessa lådor! 

Jo, en innehåller julpynt. Men i de övriga. Ingen aning! Jag har bott här nu i fyra månader och där nere i lagret finns inget jag saknat eller behövt. Det är lite småskrämmande. Har jag ett litet lager fullt med grejer som jag inte ens vet vad jag har där...Och som jag uppenbarligen inte behöver. 

Skall bli intressant att se hur mycket som får åka vidare på nya äventyr när jag väl kommer så långt att jag börjar rensa upp och rensa ut i lagret. Jag njuter otroligt mycket av att få mina knutar rensade i grunden tack vare flytten. 

Sedan kanske det ligger lite i tiden att man börjar tycka att det är lite onödigt med så mycket grejer, och definitivt har det med ålder att göra. För även om jag förhoppningsvis har en hel del år kvar här på jorden så är det skönt att tänka att det inte finns mängder av grejer att rensa upp efter mig. 

Upplyft av känslan som rensandet ger skall jag nu då jag åker till stugan för att njuta några semesterdagar där och stänga ner samtidigt passa på att rensa ut där också. Och jo...jag njuter faktiskt av det så en semesterdag offrar jag så gärna på den sysslan. 

2,2 KVADRATMETER

 

Det kan hända att jag började smått hysteriskt (igen) att fnissa åt det faktum att vårt lagerutrymme i samband med lägenheten vi skall flytta in i är hisnande 2,2 kvadratmeter stort. 

Och jo, jag vet! Jag har redan länge talat om att göra mig av med en massa onödigt - och jag HAR jobbat på det, men sedan när man inser att man faktiskt bara har 2,2 kvadratmeter att stuva in allt det där man inte hela tiden vill glo på - då blir det verkligt! 

Så här långt upplever jag det, utmanande och lite skrämmande - ja visst, men tills vidare i alla fall rätt positivt. Det ger liksom en extra spark i att rensa bort. Mätte upp ett hörn här i nuvarande hemmet på 2,2 kvadratmeter och dit skall allt "onödigt" rymmas. Jag lovar, det blir väldigt, väldigt konkret då! 

Så - nu skall jag gå och se om jag inte kan rensa ut lite mer....Sedan kan man ju fråga sig varför jag tycker att det skulle vara så mycket enklare att rensa i gubbens grejer än i mina egna?!?

Aj, vad bilden har med inlägget att göra - nå inte sen ett skvatt! Annat än att jag idag känner mig övertygad om att vinterns rygg är bruten och vi äntligen har våren här! 

RENSA UT

Stack mig in hos bekanta på vägen hem från stugan. De har precis fått färdigt sin sommarstuga - nej, sommarhus är det nog mer och upptäckte en intressant grej i mig själv. 

Ännu för något år sedan skulle jag säkert tyckt att den stil de valt hade varit för enkel, 

för minimalistisk, för sparsmakad. Men nu kändes den bara otroligt behaglig. 

Jag har ju snusat på det här med minimalism ett tag, men är långt ifrån att kalla mig så. 

Däremot är det länge sedan jag shoppat, så även om det inte åkt ut så mycket grejer så har 

det definitivt inte kommit in något heller. 

Tidigare i somras hade jag några goda barndomsvänner på besök till stugan och en av dem

undrade hur jag kunde ha så lite "stök" , dvs sådant som gamla tidningar, udda kläder, sådant 

där man tror man kommer att behöva men aldrig egentligen kommer att behöva. 

Och visst har jag sådant - också. Men inte så mycket. Är rätt bra på att aldrig ta in det.

Till stugan, till hemmet - då slipper man besväret med att försöka bli av med det...

Så att ha en viss "inredningsstil" är inte alltid att ständigt välja nytt utan att välja

bort allt sådant som inte passar - eller behövs. 

Lite inspirerad av deras mycket rensade stil blev jag lite inspirerad

att faktiskt gå igenom vad jag har och rensa lite mer. 

Lite som myrorna gör i sin stubbe, bär ut allt som är onödigt. 

Men hörni - ha en skön ny vecka. 

OM ATT FÖRENKLA - LAGOMISERA...

Häromdagen läste jag en alldeles suverän kolumn skriven av Pekka Juntti

för finska YLE. 

I några mycket välvalda meningar lyckades han komprimera precis det

jag tänker om vårt (mitt) västerländska sätt att leva och vara. 

På bekostnad av så mycket.

Han frågar om vi verkligen behöver så mycket av det vi samlar på oss.

Och skriver om det faktum att vi på ett sätt stjäl av våra barn, 

och att vår räddning kunde vara att börja avstå. 

Innan det är försent.

Det är näst intill omöjligt att "översätta" allt det han skriver, för i hans text 

finns så många goda kryddor av den finska folksjälen, med allt från bastu, och  

alkoholkonsumtion, till funderingar däromkring.

Ja, de beskrivningarna är bara för läckra i sin ursprungsskrud för att jag 

ens vill försöka mig på en översättning eller ens en tolkning.

Finska språket är helt fantastiskt i sin mångfald av nyanser. 

(fast det hör egentligen inte hit - ville bara få det sagt)!

 Ändå var det inte de litterära dansstegen jag fastnade för mest i texten.

Nej, det var tankarna han bollar med om hur vi lever över våra tillgångar och 

analysen av det som trollband mig.

Här satt någon och skrev och fick allt väsentligt med i några meningar,

Så huvudet på spiken, helt enkelt.

För så här är det, ju:

Det är så mycket som vi samtidigt försöker hinna med i våra liv.

Kåsören citerar Steven Jobs som i tiderna lär ha sagt något i 

stil med följande: 

"Vi har arbetet, familjen, hobbyn och vänner. Välj tre av dem".

Och fortsätter:

- Förlåt vänner!

Hmmm, jag är kanske inte den enda som kan känna igen mig själv där.

Att man på något omedvetet plan valt bort en. Vilket det sen må vara.

Få hinner med riktigt alla? 

Men sedan kommer texten till det där med att äga och ha. 

Roffa åt sig och samla på sig allt vad man hinner.

Pekka skriver hur han kommit till insikt att det inte är speciellt klokt

att äga så mycket saker. Man betalar för att äga, sköta om och försöka förvalta

något som oftast förlorar i värde så mycket snabbare än man hinner förtjäna

pengar till underhållet av densamma. Och medan man skramlar ihop 

pengar till underhåll så hinner man inte njuta av det man skaffat sig.

Att det kanske skulle vara vettigare att bara släppa taget över det onödiga

och bli mer "lagom" utgående från egna resurser.

Han utrycker det så bra i meningen:

"Vi lever som grevar med en drängs lön"

För visst är det lite det som är symptomatiskt för vår tid? 

Vi stressar oss sjuka, vittrar sönder förhållanden och 

går in i de berömda väggarna för att vi så envist försöker 

leva ett liv som är tre nummer för stort för oss.

Vi kanske är de där drängarna som försöker leva en greves liv?

Vi skall ha stora hus, fin inredning, snygg bil. Rätt sorts kläder. 

Vi skall också samtidigt se till att resa och visa upp de rätta bilderna.

Vi skall ha rätt hobbyn och rätt umgänge och bygga de rätta kulisserna.

Se, det går så bra för oss - se bara på bilderna på Instagram!

Att sedan nästa månadens låneamorteringar pulserar vid tinningarna

och förorsakar smått kroniskt illamående, det skall man inte låtsas känna av. 

Man gör inte så. 

För vi har det ju så bra - bland alla prylar. 

Pekka skriver vidare:

"Vi vill så starkt verka förmögna att försöken att uppnå 

den illusionen de facto gör oss till inget annat än slavar." 

Slavar under tid, pengar, ork. 

Kanske till och med offrar vi lite livsglädje av bara farten? 

Kanske orsaken till att vi blir utmattade inte alltid enbart är 

det hektiska tempot på våra arbetsplatser? 

Kanske det är vår hunger efter någon sorts perfektionism, 

inbillad nivå at materiell lycka som man kanske aldrig ens lyckas uppnå. 

Hur mycket man än försöker. För att den försvinner som en hägring i öknen

så fort man tycker sig närma sig den? 

Kolumnen är riktigt bra! 

Du kan läsa den HÄR i sin helhet (på finska). 

Jag älskar när sak och humor liksom blir till en sådan där söt-salt mix

som smakar så bra! 

Men saken bakom all ironi är så himla viktig! 

Vi behöver kanske förenkla -lagomisera - vår konsumtion och 

vårt sätt att samla på onödiga ting.

För framtiden och för våra barns skull.

Vi lever av deras resurser. Känns inte helt okej, det. 

Men också för vår egen skull, för jag tror att när man släpper

taget om sådant man trott varit viktigt, men som på riktigt faktiskt inte är:

 Ja...det är nog bara befriande. 

SPARSMAKAT...

...som jag tidigare skrivit så har jag lite snusat på det här med minimalism, 

optimalism och att faktiskt inte ha och äga så sjuttons(tusen) mycket grejer.

Jag har till och med läst på det här med kapselgarderob (capsule wardrobe) för

faktum är att jag redan i ett par års tid omedvetet kört kapselgarderob, fast jag kanske inte

haft ett namn för det. Jag har bara använt samma och samma kläder nästan hela tiden.

Det oaktat har jag skämmigt mycket kläder i min garderob som jag

ärligt talat aldrig använder. Nu skall det bli en ändring på det! 

Mitt "dilemma", ett i-världsproblem i allra största grad, 

 är att jag har en mängd kläder som jag gillar mer då de hänger på

galgen än då de hänger på mig. Och det är ju ingen större idé med sådant? 

Endera dagen skall jag ta itu med garderoben. 

Märker också att mitt "pynt" blir mer och mer avskalat.

Förmodligen till en sådan nivå att någon inte skulle kalla det pynt alls? 

Mina påskfjädrar är i år dessutom helt ekologiska - och "närproducerade".

Helt eko!

Första bildens fjäderknippe är från en järpe som gubben jagade för 

ett par år sedan. Köttet åt han upp och jag tog hand om fjädrarna för jag tycker de

är så himla fina! 

De övriga fjädrarna är plockade från marken vid en strutsfarm som 

jag besökte för ett antal år sedan och som till nu fått agera dekoration

på mitt skrivbord - nu blev de uppgraderade till påskpynt. 

Är ju inte så mycket för gult och grällt, så ekologiska 

naturfjädrar känns precis perfekt för mig! 

I övrigt har jag också sedan länge föredragit naturmaterial framom

konstmaterial. Man kan ju, om man vill vända sig krokig och avig och vindig 

i att alltid försöka välja "rätt" enligt alla etiska normer som vi överöses med. 

Jag har valt att undvika att äta kött - för att jag känner att man kunde göra mer

för djurens välmående och att den mängden kött vi äter idag inte är hållbart.

Motstridigt nog så föredrar jag läderväskor och -skor framom konstläder.

 Likaså föredrar jag ull framom syntet. 

För tillsvidare upplever jag att alternativet med all världens 

plastaktiga material ändå är ett sämre val. 

Jag tycker ibland att det är riktigt knepigt att hitta sin egen balans på 

gungbrädet mellan etik och estetik, värdegrunder och övertygelser. 

Jag tycker det är fint att man hela tiden blir mer och mer

medveten om vad man kunde göra bättre med tanke på miljön och dess framtid.

Hur djurhållning kunde bli bättre, hur andra problem som vår livstil medför kunde lösas.

Vi väljer bort plastpåsar och återanvänder mer och mer i hemmen.  

Jag bugar djupt för alla de som ständigt är medvetna och med stort engagemang

upplyser oss andra om hur vi kunde göra bättre val. 

Jag kanske aldrig blir en sann minimalist, aldrig kommer att ha en sannfärdig etik,  

men jag gillar tanken på att less is more. 

Vi behöver inte allt det vi tror - vi behöver mindre! 

RENSA MERA I NOVEMBER...

Nu har jag äntligen tagit tag i projektet att rensa ut här hemma.

Någonstans läste jag om projektet att dag 1 rensa ut en sak, dag två två saker osv osv...

Det blir 564 saker på en månad. Eller ja, det beror 

Jag påbörjade redan tidigare i somras en lite liknande grej, men den rann sedan

ut i (sommar)sanden då jag märkte att jag var mycket borta, på resa och på stugan.

Att samla ihop 564 saker som man kan avstå ifrån i sitt hem kräver nog trots allt

att man är där. Nu och då i alla fall.

På det sättet är november en bra månad. Nu är jag hemma. 

I alla fall mest hela tiden.

Det här påbörjade rensa-ut-projektet får ta den tid det tar och 

framför allt väcka de frågeställningar och funderingar kring ämnet som 

jag redan nu känner är på väg att utvecklas inom mig.

Är detta bara en trend, eller ligger det en djupare medvetenhet bakom

mångas längtan att rensa upp i röran.

Och det behöver inte ens vara en röra man har därhemma, man

kan ändå längta efter mindre. 

Igår satte jag en halvtimme på att gå igenom några köksskåp.

Samlade ihop 56 grejer som nu får hitta ett nytt liv utanför mitt hem.

Jag påbörjade ju detta redan tidigare i år, resultatet av den utrensningen 

var en korg med andra köksgrejer;

HÄR hur jag tänkte då

I morgon kanske jag tar itu med min garderob. 

56 utrensade grejer må kännas som om jag var en bit på väg.

Trots allt är det bara runt 10 % av det som "skall" ut

om utmaningen genomförs.

Samtidigt känner jag en märklig "skam" för att jag har det så här.

Att jag vill rensa ut, inte för att dessa saker inte skulle rymmas i mina 

skåp och skrymslen, det är inte mitt problem, men för att jag 

har samlat på mig så mycket tjafs. 

Däremot, är det sedan bra eller inte, så gillar jag det mesta jag har i 

mina skåp. Redan då boken Rensa i röran med Feng Shui av Karen Kingston kom

ut 2000 så har jag vägrat ta in i hemmet något jag inte gillade.

Som inte var praktiskt eller som kunde försvara sitt varande genom 

att föremålet, tinget, tillför om inget annat så skönhet.

Så på det planet kommer man inte att hitta efter mig kartonger med

"Repstumpar för korta för att användas" 

som jag läste om i en artikel om just det här med att kunna rensa ut.

Jag skrattade hög när jag läste artikeln. Så illa däran är ändå inte jag.

Trots allt är det ju öndå fråga om en balansgång och att hitta sin egen punkt av 

vad som är lämpligt och passligt.

Någon tycker säkert att jag, även efter utrensning, har för mycket grejer,

medan andra redan nu kan tycka att jag har för lite...

Själv känner jag att jag gott kan rensa ut en hel del än.

EN JULI GÅR SÅ FORT...

Ja, men nu är jag ju medveten om att det är rätt många dagar kvar av juli, 

så på det sättet är det inget större problem.

Problemet, som verkligen inte är ett problem egentligen, är att jag gav

mig själv utmaningen att rensa ut i hem och koja. En dag per antal dagar skulle

ut. Så hade jag tänkt det - men det sket sig.

Inte så att jag inte skulle sopa ihop mängden utrensningsbart nonsens utan

helt enkelt på att jag inte varit hemma så mycket, och att de där

stunderna då man är hemma och svänger så finns liksom inte

tid att rota fram grejer att göra sig av med.

Näe...det får bli ett projekt för någon höstmånad har jag insett.

Hur tänkte jag ens då jag först tyckte att juli-månad var en bra månad 

för dylikt jippo? Så fel tänkt var det, juh! 

Har jag haft mitt skrot i rätt många år, så blir det inte värre av att ha det i 

ett par månader till. 

Men sedan blir det röjas av! 

*

Just nu är det lite spännande tider för

här på weekenden gick mitt längsta objektivs autofokusering i kras.

Det fokuserade plötsligt lika bra som jag skulle göra om 

jag hällt i mig en helflaska rödvin på kort tid. 

Alltså med inget vidare bra resultat. Egentligen eländigt suddigt.

Nu är det bara det att jag skall upp till Kuhmo, vid ryska gränsen,

 för att fota björnar om en dryg vecka och då hade det 

varit skoj med ett riktigt långt objektiv. 

Kan inget annat än hålla tummarna att de hinner få det fixat.

Gudarna vet vart objektivet skickas för reparation, men jag 

såg över axeln när killen skrev en kommentar:

URGENT!!!

Det är det minsta man kan säga...

Annars blir det foton med små bruna pluppar föreställande björnar på 

låååångt håll. Kanske så man inte ser om det är en kotte jag fotat

mitt i all skog eller en björn. Ja, ni förstår mitt dilemma?

Se kan det ju hända att det inte blir några björnar alls. 

Det vet man ju inte heller i och för sig.

Kanske det blir bara mygg?

TOMATER...

Det är en faslig mängd år sedan jag odlat egna tomater.

I år satsade jag stort och köpte hela tre plantor med tanken på att 

en alldeles fantastisk morgon någonstans i medlet av juli, om

sommaren blir varm, annars närmare augusti, kommer

jag att äta den där alldeles fantastiskt perfekta frukostmackan

med den alldeles galet goda egenodlade, solvarma, tomaten.

Det är ju därför man odlar egna tomater, right?

För så mycket ekonomi ligger det ju inte i det här inte...

När jag sitter och skriver det här så har jag lämnat tomatplantorna,

och allt annat också i sonens ömma vård och kört ut en sväng

till stugan.

Ännu för ett par år sedan brukade jag köpa massor med tomater 

från ett växthus (nästan) längs vägen för att de var så galet goda! 

Men för några år sedan så bytte odlaren ut tomatsorten hen odlade från

en alldeles gudomligt god tunnskalig sort till en tomat som har ett skal

tjockt som ett mindre pansar.

Visst, förstår jag att man som odlare behöver satsa på 

tomatsorter som bättre tål transport och lagring. 

Men när det alltid är på bekostnad av smaken, då blir jag så ledsen...

Jag begriper ju att odlaren inte kan leva på att jag, 

och några andra fjuttiga sommargäster,

köper ett kilo eller två gudomliga tunnskaliga tomater då de inte inte 

håller transport lika bra till de "riktiga kunderna" som pansartomater. 

Jag förstår ju det. 

Men tycker envist att det är synd.

Alltså har jag åter igen blivit en "tomatodlare". 

Huoh!

Örter har jag ofta "av bara farten", även om jag i år i en rusch av 

"minimalism" börjat ifrågasätta det. 

Familjen har ju under de år jag skrivit denna något seglivade blogg gått från

en fyrapersoners familj med många andras ungar som kommit och gått i mitt kök

till en tumistillvaro som ofta mer påminner om singeltillvaro då vi 

rätt ofta äter ute på restaurang och på olika håll på grund av tidtabeller och jobb.

Hmm...

Fast jag älskar ju örterna. 

Att smeka dem, dofta på dem, nypa en kvist eller två.

Men i ärlighetens namn så sköter jag bara mest om dem.

För att jag är van att ha dem.

Till sensommaren klipper jag ner dem och gör eget örtsalt av dem.

Bara det att jag har en enorm burk örtsalt kvar från fjolåret.

Kanske är det läge här att erkänna att de nog mest bara

tillfredställer ett estetiskt behov hos mig.

Och att jag alldeles tydligt gått på i ullsockorna när jag köpte örterna 

och gjort som jag alltid gjort.

Mera hmmm....

Samtidigt tänker jag att hela det här med minimalism-hypen lite slirat över på fel fil.

Man hittar hur enkelt som helst "hur man klär sig som minimalist" och

"vilka grejer skall man ha som minimalist" och då blir det ju lite avigt?

Men tanken med denna trend 

- som jag verkligen hoppas är mer än bara en trend -

är ju att inse att man kan leva gott på mindre. 

Och att kristiskt förhålla sig till sitt eget konsumtionsbeteende.

Jag var ju alldeles tydligt inte speciellt kritisk när jag strövande

bland örterna hos odlaren. Nu kom ju den insikten lite sent - men den kom!

Och det är kanske det som också räknas? 

Så här i början - att man blir kritisk mot vad man släpar hem.

För även om det är skönt att rensa ut all världens strunt som man har 

där hemma. Man skall ju också försöka se till att det inte rinner in 

nytt i samma takt.

Lämnar en vecka med mycket olika intryck bakom mig.

Härliga dagar med fysiskt arbete som smärtsamt påminner mig om muskler jag 

inte visste existerade. En härlig dag i Tallin. Och så ett par dagar med

inrikting på det mer teoretiska.

Ett par dagar på stugan för att - städa.

yuhuuuuu?

Men samtidigt en skön chans att rensa ut det onödiga.

För det finns.

Har man färre kvadrater yta är det än viktigare att 

rensa ut. Och inte släppa in nytt.

För onödiga grejer är - just onödiga.