BOKTIPS

 Numera är det sällan jag köper böcker. Jag laddar ner dem. Har vant mig vid att inte sakna strukturen av papper, eller ljudet av att vända ett blad. Det har minskat mängden böcker i hemmet. Inte bara köpta böcker utan också bibbaböcker som ju också tar sin plats. Och eftersom jag gärna läser fler romaner på en gång så finns de alla nu i min padda på nattduksbordet och tar samma fysiska plats om jag så hade fem eller femton (nå, det har jag ju inte...) på gångs på en gång. 

Men så finns de böcker som måste finnas fysiskt. Som natur-, foto-, och trädgårdsböcker. De man återkommer om och om igen. De där visuella. 

Förr hörde inredningsböcker också till denna grupp, men hela den kategorin har försvunnit. Lite av sig själv faktiskt. Kanske för att jag har de prylar jag behöver och allt mer inser att jag snarare behöver mindre än mer. 

Och där kommer vi in på mitt boktips - som faktiskt blev en fysisk bok - men boken kändes så intressant så jag valde att skaffa den nu, och inte vänta på e-boken (om den ens kommer, vilket skulle vara mycket lämpligt, med tanken på temat). 

Men ja, jag var otålig. 

Det är boken 'Tingen' av Ulrika Nielsen. 

Så här står det på bakpärmen: "Vi omger oss av ett oräkneligt antal ting. Vad gör vi med dessa ting och vad gör de med oss? Bouppteckningen efter en död faster innehåller armbandsur, medaljonger, halsband, bestick, spadar, spinnrockar och en askoppmed rullskiva. Tingen har blivit ett problem för de efterlevande, men bär också på ett sammanhang. Ulrika Nielsens diktessä är ett försök att hitta fram till föremålens väsen. I den materialistiska världen är tinget guld. Vad är då människan?"

En mycket läsvärd bok om man ens det minsta är intresserad hur alla ting, all material kanske på verkar oss, på ett sätt som man inte ens tänker på. Jag har, som jag kanske nämnt rensat ut och rensar ut - för det är en process, det har jag insett. Men det blir lättare varje gång och färre saker kommer till. Jag är, och kommer säkert aldrig att bli en renlärig minimalist, men i dagens läge har jag väldigt få saker som inte skulle motivera sitt varande hos mig. Antigen praktiskt eller rent estetisk. Och det tycker jag inte heller man skall glömma. Ett hem skall vara just så man trivs där, men om man sätter tid, eller att man upplever att man sätter för mycket tid till att ordna upp (innan man städar tex). Att det finns saker som inte har en egen plats utan bara flyter - då har man för mycket omkring sig. 

Jag minns faktiskt väldigt tydligt när jag allra första gången tänkte att så här kan jag inte leva. Skam att erkänna att det inte ens gällde mina egna prylar utan mina barns...(Mammapoäng där, liksom!)

Mina pojkar har aldrig varit så mycket för gosedjur, mjukisar. Men det var ju det som var så enkelt att ge som gåva till ett barn. Ett litet - eller stort - gosedjur. Det kom gosedjur från mina kompisar, från kusiner, och grannar till födelsedagar och jul. Min egen mamma kanske i spetsen. Minns att jag en kväll packade en hel svart sopsäck full med gosedjur och förde den till källaren för att upplevares där en tid ifall något barn skulle sakna någon nalle, delfin eller tusenfoting. Det hände inte. 

Någon gång då min äldre redan gick i högstadiet så minns jag att en flicka på hans klass (hon kanske var lite förtjust i honom) kom med en GIGANTISK mjukisnalle till julklapp och jag minns att jag inombords skrek: 

-Neeeeeejjjj!!!! Jag som just har rensat ut mängder av lurvfigurer. 

Tack och lov tog grabben giga-nallen med sig när jag flyttade till studentlyan efter ett tag. 

Det var nog min första insikt att allt inte behövs sparas. Och för de som oroar sig över hur mina barn tog det, så kan jag säga att de aldrig frågade efter mjukisarna i soppåsen, med undantag för en delfin, som fick komma tillbaka till rummet. Visst fanns det mjukisar som pojkarna hade. Bland annat en gris som man kunde knåda till de mest underhållande utryck och som faktiskt hör till de saker som finns i pojkarnas memory-låda. Blir lika fnissig av tanken på alla skratt vi haft med den grisen.

Så allt skall ju inte rensas ut, men mycket nog. Bland annat sådant som man tror att bär på ett minne, fast det egentligen kanske mer är frågan om att man kanske har lite dåligt samvete för att man ger det vidare, eller bara slänger bort det. 

Tycker det är otroligt intressant det här med vad tingen gör med oss. 

Nallen på bilden förresten, den är min. 

Köpt i mogen ålder (avskyr det uttrycket, men det är ändå så talande) och införskaffad just i de tiderna då ungarna började bli vuxna och nallen kom att bli som en slags "symbol" att inga småbarn längre är i knutarna och på något sätt en "vuxenversion" över diverse mjukisdjurs minne - istället för att hundra som funnits. Så kan man också göra. Dessutom gillar jag skinnknutte-nallen skarpt. Och då, fast han inte tillför något praktiskt alls så får han stanna. 

Men ja, boktips var det. Om man vill snusa på att kanske ha lite mindre grejer i sitt liv.